Christian Azar och Henning Rodhe hör till den klimathotstroende grupp av forskare som länge har försökt skrämma politiker och allmänhet med att klimatförändringarna är farliga och måste förhindras med drastiska minskningar av koldioxidutsläppen. Azar och Rodhe har väl i och för sig tillhört den mer lågmäldaa fraktionen av den gruppen.

Ändå är det anmärkningsvärt att de tillsammans skriver en debattartikel som verkar vara början på en reträtt från klimathotstron. De klimathotstroende försöker ständigt tona ner osäkerhet och hävda att klimatforskarna är överens. Här antyder åtminstone Azar och Rodhe att motsatsen är sannare.

Helt har ränderna inte gått ur än. De två försöker hävda att den globala uppvärmningen fortsätter i samma takt, vilket de borde veta att det gör den inte alls. Det har jag bland annat tagit upp här. Enligt de mest trovärdiga temperaturserierna har den globala uppvärmningen tagit paus eller upphört. Det är naturligtvis ett stort problem för de klimathotstroende, som tidigare har hävdat att koldioxidens klimatpåverkan är så stor att inga naturliga faktorer kan hindra uppvärmningen. Nu försöker de hitta på olika bortförklaringar, fast den rimligaste förklaringen är att de klimathotstroende kraftigt har överskattat koldioxidens påverkan på klimatet.

Azar och Rodhe försöker också låtsas om att det intevall på klimatkänsligheten som de klimathotstroende, med IPCC i spetsen, länge propagerat för, fortfarande gäller. De borde inte vara okunniga om den forskning, till exempel av Lindzen och Choi respektive Braswell och Spencer, som visar att klimatkänsligheten sannolikt är låg. Och med låg menar jag då lägre än det lägsta värdet som förekommer i IPCC:s rapporter. Ytterligare stöd för att klimatkänsligheten är lägre än de värden som stoppas in i nästan alla klimatmodeller kommer från det faktum att modellresultaten och verkligheten inte stämmer överens.  Klimatmodellerna förutsäger vissa detaljer om uppvärmningen och dessa detaljer syns inte i verkligheten.

Azar och Rodhe tar upp istäcket i Arktis. De skriver inte så rakt ut, men vill säkert att läsarna ska koppla ihop koldioxidutsläpp med en uppvärmning som leder till ett minskat istäcke. Mätdata visar dock på i stort sett motsatsen. Först kom förändringar i molnighet, som ledde till att mer solstrålning når ytan under den arktiska sommaren. Då smälter mer is, vilket gör att solstrålningen dessutom effektivare kan värma havet. Minskningen av sommaristäcket i Arktis har dessutom förstärkts av förändringar i havsströmmar och vindar. Spelar koldioxidutsläppen alls någon roll, så är den i så fall ytterst liten.

Havsytan sjönk faktiskt i fjol, i strid mot de klimathotstroendes förutsägelser om att ökningstakten ska accelerera. Nu har nog havsytan börjat stiga igen, men länge har takten varit en som tyder på att haven kommer att stiga med 2-3 decimeter till 2010. Det är ju i undre halvan av det intervall som IPCC förutsäger. Ändå hävdar många klimathotstroende att ökningen kommer att bli större än IPCC:s övre gräns. Hur trovärdigt är det egentligen? Tja, i och för sig ungefär lika trovärdigt som det mesta som de klimathotstroende påstår, det vill säga inte alls.

Havsytan kan stiga med 1-2 meter, hävdar klimathotstroende. Då nämner de inte att åtminstone två osannolika antaganden måste uppfyllas. Den globala uppvärmningen måste ta fart igen, och med högre takt än tidigare. Istäckena i Grönland i Antarktis måste börja reagera på uppvärmningen mycket kraftigare än tidigare, och förmodligen på ett helt ofysikaliskt sätt. Om nu inte uppvärmningen just där ska bli tiotals grader. Det mesta av isen på Grönland och Antarktis befinner sig ju i områden som aldrig blir varmare än att det fortfarande är tiotals grader under noll.

Extrema väderhändelser är en av de klimathotstroendes favoriter. De hävdade tidigare att global uppvärmning leder till fler och värre extrema väderhändelser. Numera har de allt mer börjar att hävda att klimatförändringar leder till fler och värre extrema väderhändelser. För att alla sorters klimatförändringar ska kunna leda till mer extremväder, måste ju det nuvarande klimatet vara det mest perfekta som finns. Hur troligt är det?

Azar och Rodhe verkar i alla fall erkänna att det bara är förändringarna av värmeböljor och köldknäpparna som är statistiskt säkra. Sådana förändringar kan bara skrämma de okunniga. De kunniga vet ju att köld är dödligare än värme. Färre köldknäppar och fler värmeböljor leder tillsammans till att färre människor dör en för tidig död.

De klimathotstroende verkar vara på reträtt på alla fronter, vilket är begripligt eftersom verkligheten inte har ”samarbetat”. Det verkar som vi klimathotsskeptiker nu med fog kan citera Gandhi: Först ignorerar de dig, sedan skrattar de åt dig, sedan bekämpar de dig, sedan vinner du.”

De klimathotstroende har definitivt slutat att skratta åt klimathotsskeptikerna nu.