Det var ett par dagar sen sist… Nu börjar det bli sommar, tror jag. Det står så i kalendern i alla fall, men när jag tittar ut är jag inte lika säker.

Nu har barnen sommarlov, vi får se hur länge vi klarar det utan att bli tokiga. Vi ska åka till en stuga en vecka, bara vi, det ska bli skönt. Hoppas att vi inte går varandra på nerverna, risken finns.. Jag åkte alltid till en stuga i Blekinge när jag var liten, en vecka på sommaren, det gillade jag. Det var nog enda gången som familjen kunde vara tillsammans en hel vecka och alla överlevde. Det blev ett andningshål. Mamma och pappa gick nämligen inte så bra ihop annars.

Men nu är det morgon, jag sitte vid datorn, Felix splelar Nintendo DS och Felicia tittar på Cartoon Network, och här är faktiskt tyst. Det låter kanske som om jag klagar idag, men det gör jag inte. Fast vi går varandar på nerverna ibland så älskar jag dem så mycket så jag nästan går i sönder. De är så roliga, snälla och har ett stort hjärta båda två. Visst är de jobbiga ibland, men jag är så lycklig, vad hade jag gjort utan dessa två tokiga barn? Mitt liv hade varit så tyst och tomt så jag hade inte vetat vad jag skulle göra. De ger mig verkligen mycket/allt att leva för.

Idag ska vi till parken med lite fika och leka. Eller de leker och jag läser en bok. Jag är världssämst på att leka, så det är bättre att jag håller mig utanför. Jag står för vätskekontrollerna idag istället. Det blir en uppdelning som alla uppskattar.

Lägger fingrarna i kors och hoppar på ett ben och låter som en tupp för att vädret ska bli bra idag, det är nämligen inte helt säkert.

Ha det bar, så hoppas ajg att det inte dröjer så länge till nästa gång!