Ber om ursäkt för att det tagit lång tid att komma till skott för att berätta, men jag han bara hem så var jag snart iväg igen. Just nu sitter jag på Västkusten och har varit här sedan i fredags. Men men tillbaka till bruksleden……
Jag och Tintu blev skjutsade till Skinnskatteberg och därifrån skulle vi då vandra i 8 km i lättvandrad terräng, för vi ville ju mjuk starta våran vandring. Men glada i hågarna och med tunga ryggsäckar på ryggarna gav vi oss i väg skrattande och fyllda av förväntan.Svågern min vinkade och skakade på sitt huvud över vårat tokiga tilltag. Men vi gick in i skogen som började med en promenad på en bit av ett elljusspår. Vi gick och gick plötsligt var vi tillbaka där vi startade???? What?? Jo de33t visade sig att vi missat avfarten till bruksleden inne på spåret så vi hade gått elljusspårs slingan på 2,5 km som uppvärmning….säger bara en sak….SUCK. Men inte gav vi upp inte utan in på spåret igen och leta lite bättre….jo då vi hittade det tillslut
Vi vandrade fram på den osynliga stigen, det existerade nämligen ingen…det var stekhet och vindstilla. Vi följde med fingret på kartan för att se att vi rörde oss framåt. Ibland satte vi oss i nån liten skugga och drack vatten och åt lite choklad. Vi stannade också till för lite lunch, äggmackor. Men sen gick vi igen……det var långt. Tintus hund Bosse var helt färdig. Vi blötte honom med våra vattenflaskor och försökte mata i honom lite mackor men näää han ville inte vara där i skogen mer. Ju mer vi svettades och pustade ju fler bromsar kom det, och dom är fasiken inte roliga. Men vi bet ihop och tog oss fram meter för meter, kilometer på kilometer..Grejen var den att det inte fanns nån led….inte alls.
Vi visste att vi skulle ta oss fram till en sjö som skulle vara vacker att stanna till vid. Så vi tog oss fram genom buskar och snår. Plötsligt öppnade skogen upp sig och vi var framme vid den ”vackra” sjön Dammen. Spöklikare ställe har jag nog aldrig varit med om, träden runt om var döda…gråa trädskelett som stod där som minnen av en engång vacker skog. Hela Dammen stank av stillastående vatten….vi tog oss snabbt därifrån vi ville inte sitta vid nått som var mer likt ett träsk än en sjö.
Jag tittade på kartan och konstaterade att det var ca 3 km kvar till övernattningsstället. Vi hade nu tagit oss 8 km hemifrån….nu skulle vi egentligen vara framme, det kändes surt att vi tog den där slingan i början.
Plötsligt tog skogen slut och vi kom ut på en väg….vi slängde av oss ryggsäckarna och damp ner i diket platta på rygg och bara flåsade. Tintu sa att hon sett en ny ansiktsfärg i mitt ansikte som hon aldrig förr sett. I det där diket satt vi i säkert 20 minuter. Bosse fick flåsa ut lite och vi med för den delen. Benen behövde verkligen att hamna i högläge en stund för att sluta att pulsera.
När vi sen skulle ge oss av igen så stämde inte kartan…den visade att vi skulle gå rakt fram men där fanns det inga markeringar och stora skövlings maskiner hade mejat ner hela skogen där. Till höger gick vägen, men enligt vår karta skulle vi inte följa vägen men vi gjorde det i alla fall för att se om vi hittade våra markeringar….jo då det gjorde vi…snacka om felmarkerat.
Nu kan jag avsluta med att säga att våra sista 3 km var kalhygge….plockepinn av nedsågade trän, ris och kvistar. När vi blickade över kalhygget så var det ETT träd som stod kvar lååååångt där framme, det var vårat orangemarkerade träd men för att nå det fick vi vandra runt hela jäkla plockepinnrufset. Jag vet inte med Tintu men jag var helt genom slut….vi pratade inte längre med varandra för vi orkade inte. Men tillslut efter många strapatser så såg vi vatten genom träden….vi var framme….6 timmar senare.
Jag var överhettad, hade vätskebrist och var allmänt helt slut.
Kan tala om att vi stannade i det vindskyddet hela helgen vi gick inte vidare….det var så vackert där vi var. Vi drack äckligt tjärnvatten som vi kokade men det gjorde inget för det var så häftigt där, nakenbadade gjorde vi också. Inte ett mygg eller knott såg vi. Vi plockade mogna blåbär och hjortron som vi bakade paj på.Vi njöt av lugnet och tystnade….
Men efter 2 nätter där så gav vi oss iväg hemåt. 2 km vandrade vi tills vi var ute på en väg och maken kom farande med bilen och mötte oss….
Det var en jäkla strapats….men gud vad det var mysigt där i vindskyddet. Hälsporre har jag som minne av promenaden….Vi kallar det att vi var på skogsspa.
