Alla har vi kommit för sent till jobbet. Men i igår blev min underhållning på jobbet. Skrev ett mail om min sena ankomst till vår avdelning. Möttes av lite skratt när jag väl kom fram. Men efter lunch kom det mest underhållande. Högsta chefen över testavdelningen analyserade mitt mail. 

Här följer de båda mailen:

Late arrival because of a cat.
 
Hey.
 
I will be in a little late. I have my ex’s cats at my place and one of them just choosed to throw up on my white long-piled rug!? So now I have to scrub a little with some chemicals so the stain goes away and don’t stay… Why the rug!?

I will be in asap.
 
Cheers! 

Chefens svar:

Hands down, this is the best late-email in a long time!

Not only are we presented with an intriguing scenario involving an ex and her cats (Are the cats used as collateral in a post-relationship tug of war? We can only speculate.), but we also get the details about the interior design of the apartment, the drama of acute animal disease, the means to erase the evidence of this event ever happening, as well as the emotional despair of the protagonist.

Let this be an inspiration to all of us who just write ”I’m late”.

Janus

För er som undrar så fick jag väck fläcken. Ha alltid fläcklösarmedel hemma! Man vet aldrig vad som kan hända. Vem vet.. en dag kanske man sitter och spelar bilspel med en polare och förlorar. Följden kan bli att du i all din ilska (och i din vita fåtölj) tar första bästa pepsiburk och krossar den i handen, för att direkt inse att du inte druckit upp. 
    Det var i alla fall så det gick till när jag fick gå och köpa fläcklösaren som jag använde igår.

Hittade ett vitt skäggstrå på min lilla haka här om dan. Vissa kanske hade fått panik, men inte jag. Tyckte man började se lite vis ut. Fast kanske svårt att se om man inte tittar noga. Så folk om kring mig kanske missar hur vis jag ser ut.

Det är i alla fall skönt att slippa lida av åldersnojja. Ser fram emot mitt andra vita.

.. men Six Feet Under är en av de bästa serier som visats i vår lilla låda. Avslutade precis säsong 1 och näst sista avsnittet är näst intill ren perfektion.

Först skapade han Six Feet Under. Sen skapade han True Blood.
   Av jord är Alan Ball kommen. Låt oss be att hans idéer, inte jord åter blir.

Nu beundrar vi denna fina bild tillsammans i tystnad och av vördnad.

Om ni gillar sådana tycker jag att ni ska se spanska sci-fi thrillern Timecrimes tillsammans med en vän eller två. Jag lovar att ni kommer att diskutera ett tag för att lösa saker och ting.  Det gjorde i alla fall jag och min vän Mathias… I tre och en halvtimme efteråt!

Papperet och pennan hade en varsin stor roll i denna diskussion.

.. men gott nytt år i alla fall.

.. att bränna pengar? Jag och mina nära vänner är ganska duktiga på att gå ut och handla. Idag resulterade det i tröja, kofta, vinylskiva, DVD och en födelsedagspresent. Igår blev det 2 DVD, tumvantar och en sen julklapp.

Pengar försvinner ganska fort om man anstränger sig lite.

Men faktum är att jag tycker att jag kan få göra det efter att inte kunnat köpa nåt på en hel termin med hög hyra och lågt studiebidrag. Nu jobbar man i stället och kan gott unna sig lite skit. Plus att jag fick 500 i julklapp. Och presentpengar ska man köpa saker för. Inte betala räkningar med. Så kläderna räknar jag till det kontot.

Nu får det snart köpas lite nödvändiga prylar också.

Det värsta är att man får vänta till den 9:e September. Lite väl länge tycker jag. Men kortfilmen, med samma namn, som den är en utveckling av finns att se på Youtube.

Detta utspelades på Dramaten nån gång på 80-talet. Jag minns inte de exakta orden, men det är inte det som är det viktiga. Låt oss kalla detta stycke text för ”sann fiction”.

Under en repetionspaus tar Stormare sig ett snack med Bergman.
    – Ingmar, du måste se den här filmen.
    Han visar Bergman en köp-VHS av Eraserhead.
    – Gjord av en regissör som heter Davis Lynch.
    – Jaha, så den ska vara nå bra då? muttrar Bergman fram på sitt karaktäristiska sätt. Då får jag kanske se den i kväll då. Tackar tackar.
    Efter repetitionerna beger Bergman sig hemåt och trycker i kassetten i sin videobandspelare.
    Dagen efter vill Bergman ta ett litet snack med Stormare innan repetitionerna startar.
    – Du Peter, ropar han medan han närmar sig Stormare.
    När Bergman stannar till vid Stormare, står han still en kort stund och ser fundersam ut.
    – Det var en väldigt intressant film den där Eraserhead du, säger Bergman medan han fortfarande ser väldigt fundersam ut, nästan filosofisk.
    – Jag trodde att du skulle uppskatta den.
    – Mmm…
    Bergman vänder sig om och går därifrån. Stormare står kvar en stund, ser lite ut som ett frågetecken. 
    - Men filmen då? tänker Stormare för sig själv.

Sin VHS fick Peter Stormare aldrig se igen. Jag antar att Bergman verkligen gillade David Lynchs hantverk. Och en sak som är säker är att David Lynch har sett Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” och ”Smultronstället” både en och två gånger.