Så här på min födelsedag blev det klart att min lyriksamling ”Mannen som fanns överallt” utkommer den 23:e februari!

(Självbiografiskt) Alex Schulman har aldrig riktigt satt sig i mina finrum; ibland tänker jag att ”den där Alex Schulman är en riktig tomte/tjomme”; men hans far har i så fall mer ”respekt” hos mig och det är ett intressant arv som han, Allan Schulman, lämnat bakom sig. I sin självbiografiska debut så attackerar Alex sin uppväxt med sin åldrande fader; hela tiden finns det en slags tragik och sorg över texten, hur trevliga och glada passager det än är så tyngs allting ned i en mörk övergripande ton. Det är då jag går igång på alla cylindrar! Det här gillar jag skarpt! Ångesten, sorgen, mörkret, det tragiska i att skjuta straffar mot sina bröder med sin 77-åriga pappa som målvakt. Schulmans bok växer för varje ord, det är en väldigt självutlämnande text och jag kan tro att alla som har fått någon närastående tagen ur tiden kan känna igen sig; för de som inte har fått det är det ändå en väldigt känslig och gripande historia som tillslut är ofrånkomlig; att mista någon man håller kär p.g.a. ålder kommer förmodligen hända förr eller senare.

Det jag tror att Alex vill säga är just: tag vara på den tid som man får, för man vet aldrig när den tar slut. Sedan ska väl erkännas att episoderna om traditionsenliga fotbollsstraffcupen ”Coca-Cola Cup” som ska spelas till varje pris är något av det sorgligaste men även mest glädjebringande från en svensk bok under 2000-talet! Allan Schulman har varit en stor människa i mina ögon, nu har även hans son Alex Schulman blivit det!

Då var jag tillbaka till verkligheten igen.

Kan nämna att jag läser dessa böcker för tillfället:
Johannes Källström – Offerrit
Vargas Llosa – Tant Julia och författaren
Arthur C. Clarke – 200

Bloggen tar ledigt tills 10:e januari!

Gott Nytt År!

(SKÖNLITTERATUR) Det finns något väldigt attraktivt hos Lundgren, förmodligen därför att det, enligt mig, finns någonting attraktivt med kvinnor som vågar säga ifrån och inte är rädda för att säga sin mening. Maja Lundgren är precis en sådan kvinna; i hennes föregående roman ”Myggor och Tigrar” (2007) så gick hon till attack mot kulturelitister, författare m.fl. och vågade verkligen ställa sig upp och säga ifrån det förakt som finns mot kvinnor i kulturen, det var 2007. Efter uppståndelsen så vet jag inte om Lundgren har blivit trött, för hur mycket jag än vill tycka om ”Mäktig Tussilago” (2010) så känns den väldigt spretig, oengagerad och man får inget grepp om romanen. ”Mäktig Tussilago” handlar om en Oscar, som under en obehaglig middag får ett psykiskt sammanbrott. Denna middag återberättas av Oscar genom ett terapisamtal, där man får bevittna bristerna i huvudkaraktärens psykiska hälsa. Maja Lundgren försöker på något sätt föra in en psykologisk analys över samtalen, både de som pågår under middagsbjudningen och i terapisamtalet för att sedan blanda friskt med moderna referenser.

Replikskiften går i ultrasnabb fart och läsaren hinner knappt med i svängarna då karaktärerna börjar samtala om samtidens händelser och företeelser. Det resultat som Lundgren lyckas få ur sig blir till en stor soppa utan någon fast stomme. Det finns ingenting som utmärker sig eller sticker ut på något speciellt sätt. Avsaknaden är total.

(BIOGRAFI) Detta var månadens överraskning! Okej det skall väl sägas på en gång att jag inte har någon vidare koll på pornografiska filmindustrin; jag har absolut ingenting mot porrfilmer, per se; men sedan kan man ju ha invändningar mot hur hela industrin sköts (främst i USA). Har jag någon relation till porrskådespelerskan Traci Lords? Både ja och nej. Jag har inte sett någon porrfilm med Lords; däremot har jag stått och dansat till hennes låt ”Control”, jag har sett henne i kultfilmen ”Cry-baby” och i ”Blade”. Hon har därför aldrig haft någon större part i mitt liv. Det är därför både hemskt och intressant att läsa om hennes uppväxt och hur hon drogs in i USAs porrbranschen och utger/avslöjar det för att vara en ordentlig svinstia; en orgie av knark, utnyttjanden, dekadens och allt som hör till. Hon delger även läsaren om hur hon drog sig upp ur Hollywood-träsket (det där träsket som A, B och C-listade skådespelare inte vet existerar, om de själva inte varit del av ”Z-träsket” eller ”X-träsket”; vad detta är kan jag skriva lite om i min filmblogg, när jag får lite tid över).

”Nattens Barn” kan verkligen rekommenderas för alla som vill läsa om ett tragiskt, depreverat och dekadent levnadsöde. Men Lords visar att man kan ändra sitt öde bara genom att fortfarande visa att hon lever. Det ska inte förnekas att Traci hade Det, hon var väldigt vacker, hennes barndom var svår och kantad bl.a. av en våldtäkt, hon var osäker på livet… och då högg porrbraschen till som gamar. Succén var ofrånkomlig. Idag har Traci fortfarande Det, hon vågar stå upp för det hon en gång var och framför allt så blir hon, i och med denna självbiografi, en oerhört djup och förtroendeingivande person.

Senaste dårskapen: impulsköp av böcker…

Llosa – Den stygga flickans rackartyg, Llosa- Tant Jula & Författaren , Joyce Mansour – Julius Caesar, Dorothea Tanning – Avgrund, Leonora Carrington – Hörluren, Anders Fager - Svenska Kulter, Sofi Oksanen – Utresning, Ch’u Ta-Kao – Tao Te Ching, Hugh Sykes Davies – Petronius, Alfred Jarry – Övermannen, Roland Topor – Hyresgästen, Rikki Ducornet – Fläcken, Rikki Ducornet – Fosfor i Drömlandet, Erich Von Däniken – Twilight of the Gods, Erich Von Däniken – Chariot of the Gods

Jepp… Skoj…

http://www.dalademokraten.se/sida/id/148260/