(Självbiografiskt) Alex Schulman har aldrig riktigt satt sig i mina finrum; ibland tänker jag att ”den där Alex Schulman är en riktig tomte/tjomme”; men hans far har i så fall mer ”respekt” hos mig och det är ett intressant arv som han, Allan Schulman, lämnat bakom sig. I sin självbiografiska debut så attackerar Alex sin uppväxt med sin åldrande fader; hela tiden finns det en slags tragik och sorg över texten, hur trevliga och glada passager det än är så tyngs allting ned i en mörk övergripande ton. Det är då jag går igång på alla cylindrar! Det här gillar jag skarpt! Ångesten, sorgen, mörkret, det tragiska i att skjuta straffar mot sina bröder med sin 77-åriga pappa som målvakt. Schulmans bok växer för varje ord, det är en väldigt självutlämnande text och jag kan tro att alla som har fått någon närastående tagen ur tiden kan känna igen sig; för de som inte har fått det är det ändå en väldigt känslig och gripande historia som tillslut är ofrånkomlig; att mista någon man håller kär p.g.a. ålder kommer förmodligen hända förr eller senare.

Det jag tror att Alex vill säga är just: tag vara på den tid som man får, för man vet aldrig när den tar slut. Sedan ska väl erkännas att episoderna om traditionsenliga fotbollsstraffcupen ”Coca-Cola Cup” som ska spelas till varje pris är något av det sorgligaste men även mest glädjebringande från en svensk bok under 2000-talet! Allan Schulman har varit en stor människa i mina ögon, nu har även hans son Alex Schulman blivit det!