(SKÖNLITTERATUR) Det finns något väldigt attraktivt hos Lundgren, förmodligen därför att det, enligt mig, finns någonting attraktivt med kvinnor som vågar säga ifrån och inte är rädda för att säga sin mening. Maja Lundgren är precis en sådan kvinna; i hennes föregående roman ”Myggor och Tigrar” (2007) så gick hon till attack mot kulturelitister, författare m.fl. och vågade verkligen ställa sig upp och säga ifrån det förakt som finns mot kvinnor i kulturen, det var 2007. Efter uppståndelsen så vet jag inte om Lundgren har blivit trött, för hur mycket jag än vill tycka om ”Mäktig Tussilago” (2010) så känns den väldigt spretig, oengagerad och man får inget grepp om romanen. ”Mäktig Tussilago” handlar om en Oscar, som under en obehaglig middag får ett psykiskt sammanbrott. Denna middag återberättas av Oscar genom ett terapisamtal, där man får bevittna bristerna i huvudkaraktärens psykiska hälsa. Maja Lundgren försöker på något sätt föra in en psykologisk analys över samtalen, både de som pågår under middagsbjudningen och i terapisamtalet för att sedan blanda friskt med moderna referenser.

Replikskiften går i ultrasnabb fart och läsaren hinner knappt med i svängarna då karaktärerna börjar samtala om samtidens händelser och företeelser. Det resultat som Lundgren lyckas få ur sig blir till en stor soppa utan någon fast stomme. Det finns ingenting som utmärker sig eller sticker ut på något speciellt sätt. Avsaknaden är total.