En bit från busshållplatsen hör jag glad latinomusik. Klockan är lite över sex på morgonen och den enda människan som står i kuren är den lilla finska tanten med muminfigurerna på ryggsäcken.

Jag tänker att nu har hon väl ändå lite väl hög musik i lurarna. Då jag kommer fram ser jag henne slå på en affisch med lättklädda dansande damer, samtidigt som hon spottar och fräser

- Håll käften!

Förvånat iakttar jag henne och har svårt att inte skratta. Musiken fortsätter att flöda. Det är första gången jag hör en affisch ge ifrån sig ljud på hållplatsen, känns skojigt och jag blir genast piggare.

I flera års tid har jag och den lilla tanten mötts i just den busskuren och hon har aldrig sagt ett ljud. Jag har försökt att heja men hon har varit moltyst, men nu har hon alltså förklarat krig mot en musikaffisch för ett kryssningsföretag.

3an kommer och vi stiger på, hon går alltid av vid Slussen, kanske jobbar hon på båtarna och är less på hela skiten. När hon ska kliva av öppnas inte dörrarna och tanten blir vansinnig, skriker

- va fan!

och stolpar fram till chauffören som förskräckt får upp dörrarna längst fram och tanten rusar ut.