Jag har sagt upp mig. För några månader sedan blev jag ju oerhört upprörd över min kassa lönehöjning, så då gjorde jag slag i saken och sökte en massa arbeten.

För några veckor sedan ringde en tjej och erbjöd mig en natt-tjänst på 75% på en arbetsplats några minuter från mitt hem. Jag gick och pratade med henne, kollade lokalerna (underbar utsikt), undersökte arbetspass, löner, ob-tillägg. Pratade också med facket och löneassistenter och det visar sig att jag med min nya lön, som jag får när jag börjar, kommer att tjäna som minst lika mycket som jag gör nu.

Alltså jag kommer att tjäna ca 1,5 tim i restid varje dag, vara ledig 25% mer och tjäna lika mycket eller mer i lön varje månad. Klart jag tog jobbet! Tänker att det nog innebär mindre påfrestningar för min stackars rygg också, jag kan inte hålla på och äta en massa värktabletter för att kunna arbeta. Hur länge överlever min lever i-så-fall.

Jag vet inte hur jag kommer att klara att jobba natt, det var längesedan sist som jag arbetade natt kontinueligt, men man vänjer väl sig, annars är det bara att söka dagtjänst, det verkar ju inte vara brist på jobb i min branch direkt.

Jag börjar i maj. Det känns både spännande och läskigt och trist att inte dagligen kunna träffa några av mina bästa vänner, men de söker å andra sidan också nytt flera av dem så… och är man riktiga vänner så fortsätter man att ses även om man inte delar arbetsplats.

Jag fick ju som sagt en kurs i Linedance av jobbetfamiljen i födelsedagspresent förra året. Presenten var lite på skoj för att jag provat dansen efter intag av alkoholhaltiga drycker på country och rockfestivalen på Gumboda Hed, med tvivelaktigt resultat. Jag trodde jag dansade hur bra som helst, men på fotona är jag helt snett ute.

Allt gick bra innan diskbråcket dök upp i november och gjorde att jag missade slutet på terminen. Min snälla lärare gick dock med på att jag får gå termin två helt gratis som kompensation, väldigt generöst. Problemet nu är att det dansas så in i bängsan snabbt.

Jag tyckte att jag hann med ganska hyfsat första lektionen och kände ett visst hopp, men nu har jag fått stora skälvan. Bad till och med om att få byta ledig dag för att hinna öva innan lektionen ikväll. Jag vill vara bland de bättre i klassen, inte en av de som irrar runt.

Det jag måste tänka på är att hålla koll på vilket steg man börjar med direkt efter vändningarna, för annars steppar jag bara omkring som en drogad älg. Snart kommer grannarna att få se något skoj om de är hemma och spanar genom rutorna.

www.youtube.com/watch

En man knackade på dörren till expeditionen och klev in.

- Är det någon som kan hjälpa mig? frågade mannen

Vi tittade upp från rapportbladen och jag frågade vad vi kunde hjälpa honom med. Han sa att han hade några askar choklad som han ville ge oss som tack för god vård och så lassade han upp ask efter ask på bordet.

- Ni kan läsa lappen som jag har skrivit, sa mannen.

På lappen stod:

Jag heter Olle Andersson och blev opererad här den 1 september. Vi låg fyra man på salen och hade väldigt kul i fyra dagar. Vi gav oss på sjuksköterskorna som inte visste att svenskar bara ska ha en liten spruta i magen varje morgon. Finnar ska ha två stora och skrika, annars fick dom göra om allt. En av oss var Finne och var likblek varje morgon när det var dags för magsprutan.

Stackars sjuksköterskor dom jobbade hela tiden. Utan att bli ledsna. Värst var nattsköterskan.Hon gav oss skällning tre gånger varje natt för att vi spottat ut en slang vi hade i näsan. Finnen och jag hade legat på sidan, då blev det inte skojigt. Vi kallade henne för Varulven. Vi fick en trevligare nattsköterska efter några dagar. Jag vet inte vad hon heter men hon var tvåbarnsmor.

Som tack för den fina vården (jag skulle inte vilja byta med er) bifogar jag några askar Choklad. Dom får Ni fördela, men jag har några önskemål. En sjuksköterska som heter Carita skall ha en egen ask. Gymnastikknutten som bor i källaren ska också ha en egen ask. Han var mycket mycket ambitiös. Jag har hans plastburk i mitt kök. Glöm inte att ge Varulven choklad. Jag har redan hunnit ge Hanna, Dr Åke och röntgenpersonalen chokladaskar så dom kan ni hoppa över.

Tack för hjälpen

Hej!

Olle!

Trött, trött, trött! Torsdagar har på senaste tiden varit de jobbigaste arbetsdagarna. Hjälp, vilket rännande!

Fastighetsskötaren var här med magneten till mitt skåp så nu kan man stänga skåpdörren. Tyvärr var min gamla fastighetskötare utbytt mot en inte lika skojig variant som surt meddelade att man själv fick byta kolfilter i fläkten för att den ska fungera.

- Oj, hade ingen aning om att det satt ett filter där, försökte jag, men då kontrade han bara med att det vet nästan ingen.

Kommer att kosta 6-700 säger Fanny. Kul utgift liksom, särskilt som det är skitgrisarna som bodde här innan som geggat ner filtret.

Nu har i-alla-fall sopförrådet tömts och man kan sticka ut näsan i trapphuset utan att storkna i sopstanken. Verkar ju väldigt skumt att det ska vara samma killar som skottar snö som tömmer soporna. Kan det verkligen vara så? Slutsatsen blir att om det snöar mycket så ökar sopberget i huset. Mysigt!

Frågade nya fastighetsnissen om de hade tänkt fixa cykelskjulet på gården som flög iväg redan för en månad sedan och han sa attd e skulle göra det denna vecka. Imorgon i-så-fall för än så länge ligger det kvar på granngården. Ingen riktig ordning på allting!

SJ får ju många klagomål men nu har jag tänkt att berömma dem lite. När jag åkte till Dalarna förrförra veckan så var tåget endast 10 minuter försenat men de körde igen tiden och jag kom fram 2 minuter för tidigt. De skulle inte ha haft någon restaurangvagn, men bakom mig hade de en liten kiosklucka där man kunde köpa godis, mackor, kaffe och annat.

När jag åkte tillbaka till storstaden så kom tåget i tid och med jämna mellanrum ropade de ut i högtalaren att eftersom de inte hade någon restaurangvagn så bjöd de på kaffe och tilltugg.

Alla blev både förvånade och glada och traskade i en jämn ström till en kupé där en tant satt med en massa termosar och fikabröd. Jag valde en kaffe och chokladboll. Charmoffensiv! Resan gick bra ända till vi kom till Arlanda för då blev det både växelfel och tåget framför gick sönder, men det sinkade oss endast i 20 minuter så det gick att härda ut.

Niki som hade en en och en halv timmes försening till Luleå skulle enligt SJ få igen halva beloppet, eftersom det var natt-tåg, men hon fick tillbaka 80% i form av ett presentkort, så nästa tågresa blir billig för henne.

Glöm inte bort att ni kan få ersättning för förseningar så lusläs hemsidan.

Nollgradigt idag. Det verkar inte vara den minsta ordning på vädret. Jag och pappa bestämde oss i-alla-fall för att testa spåren uppe på Vidablick.

- Om det är för isigt och går för fort så vänder vi och tar motorbanan istället, sa pappa.

Aldrig i livet att jag tänker vända, tänkte jag och susade nerför den ena branten efter den andra i kamikazespåret, där jag förra året nästan dog av skräck.

Jag ska väl erkänna att jag släpade stavarna några gånger och var lite vinglig när det svängde åt alla möjliga håll i nedförslutorna, speciellt där folk spårat ur tidigare. Men jag hade bestämt mig, här ska icke ramlas.

- Ska vi åka 8 eller 11 kilometer, frågade pappa.

- 11, sa jag och stretade vidare, klart jobbigare än i förrgår eftersom det nästan bara är upp- eller nerför och inte bara trevlig slätta som motorbanespåret.

Det var faktiskt skoj när det gick undan i nerförsbackarna och vi åkte högst upp till slalombackens topp innan det bar utför igen, inte nerför slalombacken, utan på spåret i skogen. Får jag fortsätta i den här takten så kan det nog bli skidåkare av mig igen.

Nästa dag var det -14 och snöade.

- Ingen skidåkning, för kallt, sa pappa.

Okej, men då fick det bli en promenad istället, så vi byltade på oss och tog med sparken på vägen upp till Green Hotel. Jag åkte och mamma körde sparken i flygande fläng, medan jag stundtals skrek som en gris, enligt mamma, ont förtal. Pappa haltade efter med sin karakteristiska Zeb Macahanstil.

Vi hade tänkt se konstutställningen, men den skulle inte öppna förrän senare, så vi tog några gratisgodis istället i receptionen och jag satt en stund framför brasan medan pappa babblade på med receptionisten.

Gick förbi presentaffären på vägen hem där vi blev bjudna på glögg och ischoklad.

När vi kom hem somnade jag på soffan medan pappa oavbrutet refererade sporten på TV och inte märkte ett dugg att jag inte var med.

Efter middagen drog vi in till Rättvik och såg ”Änglagård, tredje gången gillt”, en enligt oss alla trevlig film, så nu vill vi se de andra Änglagårdsfilmerna igen också.

På natten drömde jag att jag räddade filmstjärnan från att drunkna. Kanske ska jag höra av mig utifallatt han vill bli räddad.

Det var -5 och inget snöfall så jag och pappa åkte upp till motorbanan i Rättvik för att åka längdskidor. När pappa väl fixat mina skidor under vilka det bildats is och därför var svåråkta i början, så gick det undan med bra fart. Vädret var idealiskt och det var massor med glada mäniskor i spåret.

Tänkte på det där om att i vilka sporter ler folk under utövan egentligen? Motionslängdåkning i vackert väder helt klart, säkert utförsåkning också, nog inte så mycket när man cyklar för då får man insekter i munnen, huvva och definitivt inte joggning. Visa mig en leende joggare! Inte så många va? Kanske insekter där med, är ju inte lika måga denna årstid.

Det var inte lika vingligt i år och jag ramlade inte en enda gång. Av de backar som jag haft problem med i fjolpåskas märkes inget, någon hade väl plattat till dem. Det var jättehärligt att åka en mil i de fina spåren och som det kändes så tar jag kortvasan snart, plättlätt.

Tåget till Dalarna var två minuter tidigt, bara en sådan sak denna vinter. pappa mötte mig på perrongen och vi gick en väl upptrampad stig mellan de mörka träden upp mot det upplysta huset. Även i år var huset och trädgården vackert dekorerat med massor med lampor.

Härligt att få sitta framför den sprakande elden och känna in lugnet. Såg ”Godfinger” på TV, hade för mig att den var bra men tyckte mest den var seg.

När jag hade sovit någon timme så vaknade jag av att jag såg svarta skuggor över sängen bredvid mig, men tänkte att jag sett fel och somnade om.

Vaknade i världens snöväder, vitt, vitt överallt. Hade tänkt åka skidor men spåren var översnöade och jag inte i form att spåra så det får vänta. Tog en stärkande promenad uppför och sedan nerför berget istället, passerade en mamma som kämpade med en barnvagn framför sig och när vi svängde av så skulle hon ännu högre upp, snacka om kraft och tålamodskrävande.

Såg en del av skidskyttestafetten som av någon anledning skulle köras i elljus klockan 22 på kvällen och dessutom  i ösregn. Bestämde mig för att lägga mig och läsa istället efter att svenska tjejen på andra sträckan skjutit bort sig och fått köra ett extra varv, trodde de var chanslösa och så vann de, skoj.

Vaknade vid 3 av att någon rotade i min resväska, en stor svart skugga, definitivt en vuxen person stod framåtböjd över väskan och letade efter något i den. Då jag tände lampan var personen borta. Nej inte gabardinmannen nu igen, tänkte jag och sov resten av natten med lampan tänd.

Pappa vaknade i rummet bredvid vid ungefär samma tidpunkt av att han såg skuggan av händer ovanför sitt huvud

- Vad letar du efter, frågade han skrämt, eller kanske inte, han är inte så lättskrämd. 

Då märkte mamma att hon vänt sig åt fel håll när hon skulle leta papper att snyta sig i, så det var hennes händer som trevat över panelen. Hon var helt vilse, men hon hade inte varit inne i mitt rum.

Vid frukosten lovade mamma att kolla med grannarna och andra om det hänt något i huset med de tidigare ägarna, för något skumt är det som händer här.

Min hyresvärd och fastighetsskötare verkar vara inne i en svacka. Cykelskjulstaket har sedan en månad tillbaka återigen flugit åt fanders och ligger på gården bredvid och övriga väggar på skjulet lutar betänkligt, cyklar ligger huller om buller i snön.

Sopförrådet är så fullt så man knappt kommer inanför dörren. Urk. Värst för de som bor på bottenvåningen där det stinker, snart kommer råttorna.

Tvättstugan har en trasig tvättmaskin av två möjliga och en usel torktumlare.Lampan utanför vinden har pajat så det är becksvart när man famlar i låset för att komma in på vinden.

Jahaja och inne i min lägenhet dog lysrören i badrumsskåpen vilket resulterade i att jag såg ut som fan själv på jobbet i ett par dagar eftersom jag sminkat mig i halvmörker med hjälp av hall-lampan. När jag ringde och frågade om det var jag eller fastighetsskötaren som skulle åtgärda detta så föll det på min lott och jag måste fixa glödtändare också, vad är det? Niki klarade det i-alla-fall, så idag finns det hopp om att jag inte skrämmer ihjäl någon med min uppenbarelse.

Fläkten ovanför spisen är felanmäld för hur mycket jag än rengör den så verkar den snarade blåsa ut rök i lägenheten istället för att suga in eländet. Och den lilla lilla magneten som ska hålla skåpdörren stängd i mitt kök är fortfarande inte beställd fast fastighetsskötaren, som är en trevlig kille, var här för flera veckor sedan.

Nu drar jag till Dalarna och gör ett nytt försök med att få saker fixade när jag kommer tillbaka hem igen.