Sitter i skrivande stund hos vännen min och väntar, i vanlig ordning, på att hon ska sluta.
   England närmar sig med stormsteg, inte ens två dagar kvar tills vi ska åka… resfebern är här och den är inte heller välkommen. 
   Imorse trodde jag att jag skulle bli liggande hemma hela dagen, till o med ställa in Let’s Dance kvällen. Ångesten kom ringlande längst sängkanten. Slog på ”Ludovico Einaudi” och det gjorde susen! Allt kom på en gång och jag fick ny kraft! Äntligen! Bara hoppas det var allt. 
   Inser dock att jag faktiskt inte kan fortsätta såhär. Jag måste faktiskt ta tag i problemet och hitta någon. Mina vänner, ni är underbara, men jag kan inte trycka ut allt på er! Komma över min tröskel och ta kontakt, nästa steg när jag landar i Sverige igen.

Allt är rätt

Hjärtat slår, blicken vacklar, du är vacker.
Pulsen stiger, benen viker. Du närmar dig.
Andningen tyngre, sväljer. Du ler.
Värmen stiger, känner fukten. Du tar min hand.
Världen står still, jag flyger, med dig i min famn.
28/2 2010

Du tar min hand och leder mig genom snön.
Solen skiner och snön gnistrar likt kristall.
Din hand är varm i min. 
Ditt leende gör allt varmare än solen.
Ditt skratt klingar i luften, jag är fast.
Du stannar och jag tittar upp, ut över det du visar.Din hand över min kind, möter din blick.
Tar din hand och för den till mitt bröst.
”Känner du mina hjärtslag? De är för dig”
9/3 2010

Sitter i sängen och väntar på John Blund!
   När jag anlände på perrongen kom min fd kollega gående och skulle med sitt tåg. Vi stannade och sa hej då vi hann det. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade att livet är underbart. Hon säger ”Vad heter hon?” och ler sådär finurligt. Ja vad heter hon… jo ”hon” heter Liv!! Liv, att vi lever, vi andas in och ut, vi ser och vi hör, eller så känner vi oss fram och använder andra sinnen. Men vi lever. 
   Klart, jag kan sätta namn på människor som gör dagen lättare och att just denna dag/vecka varit mer än vanligt. Men livet i sig är underbart. Att vi har liv. Jag kan andas, andas in den friska underbara luften. Känna den kalla vinden mot mitt ansikte, solens sken som sticker mig i ögonen, visst är det underbart. 
   Igår när jag anlände min station och gick till bussen som skulle föra mig hem såg jag upp. Mot svart bakgrund såg jag en lyckstolpe och i ljuset från denna såg jag snön yra, så vackert och sinnesron jag hade var helt outstanding. Behöver jag en människa vid mig för att uppskatta detta?

Livet är underbart!

Sitter och nördar framför datorn i väntan på orken att gå till ICA. 
   Har kommit fram till att jag trots allt kanske inte åkte tillbaka till noll. Just då gjorde jag det, men nu känner jag inte alls så. Jag tror snarare att det var precis vad jag behövde för att ta sista steget över tröskeln. Det tog tid, men jag tror mig äntligen ha tagit det. 
   Drömde inatt men mår bra idag! Riktigt bra till och med.

Jag tar steget ur vår sista dans!

Sitter i vanlig ordning skräddare i sängen. Dock skakandes och på bristningsgränsen.
   Ibland undrar jag hur jag tänker och vem som gjorde mig!? Å andra sidan ville jag ju veta. Jag bryr mig fortfarande, jag saknar och tänker. Alla dessa veckor, fredagar då man med förtjusning blandat med ”skräck” sitter och illglor och släpper inte skärmen med blicken. Jag ser ju bara någonting annat.    
   Skämtar nu, men insidan är inte alls i närheten av det… Jag är inte färdig! Jag vet inte vad jag känner…

Här sitter jag i ett stort hus som jag delar med min far. Ett antal mil nedåt landet finns resten av min familj; min mor, bror, styvfar och styvsyster. Vi alla är friska, krya och levande.  
   Under förra året höll vi på att förlora den person som är mig allra kärast, vi hade tur, personen har verkligen änglavakt! 
   Idag hörde jag om någon som inte hade sådan tur, vilket smärtar mig och får mig ännu mer att uppskatta och ta hand om det jag själv har. 
   Man kan inte spola tillbaka tiden, man kan inte göra något ogjort. Men man kan ta vara på tiden här och nu. Man kan ta vara på de människor i sin närhet; familj, vänner, bekanta.  
   Innan olyckorna i min egen familj hade jag förmodligen inte samma tänk och jag tror inte man inser att det kan hända fören det händer en själv. Jag tror att man tänker ”det händer aldrig mig”, jag vet att jag sa det när min kompis föräldrar skildes när jag var mycket liten, idag är mina föräldrar skilda sen tio år tillbaka. Förvisso var jag bara ett litet barn när jag sa det, men jag kan fortfarande tänka ”det händer inte mig”, just nu förmodligen i ren förnekelse. 
   Med facit i hand och alla dödsfall omkring mig, är jag glad för det jag har, även om det kommer med fel och brister! 

Sitter och tittar på Scream 2 i väntan på att jag ska orka lyfta på rumpan och byta film. 
   Inser iaf när jag tittar att jag faktiskt tittar på en tretton år gammal film och den gjordes när jag växte upp och var medvetande, alltså tio. Jag är jättegammal! Fast det är jag ju inte egentligen haha.
   Men man har några år bakom sig när man kan säga att man inte sett en film på tretton år, när man har gått i skolan i femton, när man inser att man har tänkt på samma sak i tio år. 
   Fått min första åldernoja? Jag är ändå yngst, allt som oftast numer. Jag har vänner som både närmar sig och är över tretti, samtidigt som några få av mina vänner är yngre och några är till o med 90-talister. Båda grupperna bidrar väl till att känna sig både ung och gammal…

Idag, fyra veckor. Imorgon, fyra månader. På tisdag en månad.
  En månad har passerat. Har hänt en del och vissa saker har ändrats, vissa har inte. Vissa saker finns kvar.
  Igår var jag i korskyrkan på Gospelworkshop. Mycket trevligt tills vi kom till sista låten. ”Lean on me” har en enorm inverkan på mig. 

Es tut mir leid du weg bist

Ett öppet sår och blod. Foten, fingret, men värst hjärtat. Det gör ont. Foten, fingret, jag rycker på axeln, men hjärtat, det värker. 
   En vecka sedan och jag är helt tom. Jag gråter inte, jag talar inte om det något nämnvärt, men när jag blir lämnad ensam går tankarna på högvarv. Jag försöker fly ifrån dem. Orden som snurrar runt, ”Ta mig tillbaka”.

I mitt huvud är det kaos. Insåg precis att jag glömt ringa och fixa för helgen, jag har fortfarande ”personalbrist”, och hela jag har varit ett vrak i veckan. Underbar start till helgen som är min första med nya ansvaret, men det går väl med en säck potatis och lite sån där fairydust!? Det ska iaf bli skönt att komma till jobbet!
Idag ska jag klippa mig, kanske en ny frisyr är svaret? Kanske lite förnyelse höjer nivån på mitt humör?