I helgen har vi varit barnfria. Ja, förutom Birk då, som ju alltid är med oss. Jag har alltid en massa tankar om hur jag och Fredrik ska mysa riktigt ordentligt men samtidigt ta oss tid för att göra alla de där sakerna som vi inte hinner under vardagarna. Men det dyker alltid upp nåt som stör.

Carawellen är ju en lågoddsare när det gäller störningemomenten i våra liv. Även denna helg gjorde satamaskinen allt för att sätta käppar i hjulen för lugn och harmoni. Lyckligtvis (?) gjorde kylan att Fredrik aldrig tog sig ut i garaget förrän mitt på söndagen och då kunde han konstatera att ljuddämparen exploderat (!!!). Så det blir nog en sedvanlig bogsering ner på verkstan i morgon bitti. Kanske ett garantijobb eftersom katalysatorn byttes för bara ett par månader sen. Typ just innan bilen började brinna. Kan det ha nåt samband tro?

Kylan, som kröp neråt 40-strecket en av nätterna, gjorde oss till riktiga husmöss i helgen. Enda gången vi trotsade den var på lördagen när vi tog oss en välbehövlig tur ner till stan. Jag hade nämligen, i väntan på att resten av familjen skulle vakna, påbörjat renoveringen av lilltoan och vi behövde färg, tapeter och lite annat smått och gott. Så trevligt att handla nåt som ger synbart resultat och som inte bara utgör ett ”måste” för en gångs skull!

 Budgetrenovering. Lite ljusare blev det på väggarna. Nu skulle bara golvet ha varit bytt. Och ungen torr, så vi slipper skötbordet.      

Väck med tidningspapperet på väggarna! 

En ny vardagsrumsmatta fyndades också – till hundarnas stora glädje.

Och vi fick äntligen upp lite nya lampor. Tänk att all belysning antingen ska vara ful eller dyr – eller både ock! Trist att vara mainstream och ha IKEA-lampor men nöden har ingen lag…

Lite träning har hunnits med under helgen också. Nu senast 50 minuter på löpbandet här hemma. Så själadödande och ändå så samvetsfrämjande! Nu plågar jag hundarna med samma träning. Det går i alla fall bättre än min och Fellas nötande på fjärrdirigeringen. Hon har helt fel teknik i skiftningarna sitt – stå, vilket innebär att hon hamnar nån decimeter längre fram för varje positionsändring. Och att försöka lära om en bulldog är inte det enklaste. Särskilt när det gäller ståteknik. Jag ställer henne på avsatser, tätt tätt framför mig, med brädor framför framfötterna – hon kan för sitt liv inte fatta hur hon ska kunna ställa sig från sittande eftersom hon inte kan ta ett steg fram. Att lyfta på arslet först finns inte i hennes värld. Och för mig att locka med godis framför samtidigt som jag hindrar den matnåla hyndan att ta ett steg fram och dessutom försöka hjälpa henne till rätt teknik genom att lyfta henne under magen – det har jag en hand för lite för. Eller så är det hunden som är för stor. Och för fetarslad. Och för godissnål. Nästa steg blir att koppla upp henne i en vägg eller nåt och locka framför med nåt riktigt smarrig – det borde kanske funka…om hon inte halkar i sitt eget dreggel förstås…

Nu sista skälvande timmen innan ungarna kommer hem igen. Älskade, livliga, busiga, bråkiga, underbara, kramiga, pratiga ungarna.

 

Det är myggfritt här uppe i norr. Kvicksilvret rör sig neråt 30-strecket. Trots det, tog jag och tre andra hugade hundarna på en kort drag weight-tur på årets första Weight Pull-träning i går. Efteråt var det full i lokalen, eftersom agilitygruppen tränar samtidigt. M a o ett yppans tillfälle för miljöträning. För matte. Tyvärr fixade jag inte att vara kvar. Stressnivån är fortfarande så hög att jag inte förmår mig att ”bara vara” i sociala sammanhang än. Ett bedrägligt lugn har lägrat sig inför helgen, men det finns fortfarande massor av lite större, strukturella saker som ska arbetas fram. Frågan är bara när det ska hinnas. Jag tänker att det finns giltiga orsaker till att vi inte hinner med allt vi borde – antalet placeringar har ökat med 32% på en månad och vi har därtill en massa andra nya uppdrag – men det hjälper ju inte när man sitter och försöker producera klokheter tidiga mornar framför datorn.

Annars fylls dagarna mest med hemsjukvård. Alla tre hemmavarande ungar känner av förkylningen och Binke-Bonk mest av alla. Han ser mest ut som en liten vaniljbulle – med skillnaden att vaniljkrämen består av ögongegga och snor. Dagarna går relativt bra men nätterna är jobbiga för både honom och mig. Inte undra på att jag har tvingats slänga flera underlakan senaste tiden, om man betänker hur vi snurrar runt, runt i sängen vi två! Jag försöker dessutom sluta amma men det är svårt med en grinig, förkylningstäppt och feberyrande unge.

Som en liten överraskning kan jag berätta att Carawellen står uppallad i garaget. Igen. Nåt litet avgassystem som lossnat plus nytterligare nån ännu odiagnostiserad krämpa. Det får bli Fredriks helgnöje att fixa med den. Själv ska jag försöka hinna träna ett par gånger i helgen också. Har varit på gymmet varje dag förutom två under senaste två veckorna, minsann! Löpträningen är fortfarande en större mental utmaning än en fysisk men en dag kanske jag också kan lära mig att stampa på samma ställe och glo som en guldfisk på en TV-skärm utan att det känns som att hjärnan imploderar?

Avslutningsvis vill jag passa på att berätta att helgen kommer att vara slutet på en era. Tiden Innan Traktorn. På måndag eller tisdag gör den nämligen entré. Och efter det lär livet aldrig mera bli sig likt.

Jaha, så har det gått en dryg vecka sedan förra inlägget. Jag är numera en usel bloggare. Men å andra sidan har jag nog lite bättre struktur på livet nu än tidigare. Jobbstrssen kring jul gjorde att jag började känna pulspåslag direkt jag tittade på datorn. Så senaste månaden har jag använt datorn enbart för jobb (förutom för ett fåtal blogginlägg då) och istället internetsurfat via ifånen. Och det har faktiskt, till viss del, fungerat. Jag har gjort liknande manövrar tidigare under åren, men då genom att ändra ringsignalen på jobbmobilen då jag började känna av ångesttendenser vid inkommande samtal, och det gör faktiskt situationen bättre. Kanske mest kosmetiska åtgärder men det gör ju ingenting om utsidan är någorlunda fin!

Jag har INTE varit fin en timme om dagen senaste veckan. Snarare högröd och svettig. Men det har känts bra. Jag har nämligen varit duktig nog att köra styrke- och/eller konditionspass på gymmet i sån omfattning att jag nu börjar ha ett sug att ställa mig på crosstrainern…sätta mig på träningscykeln…springa på löpbandet. I lördags plågade jag t o m kroppen i nån sorts längdskidåkningsmaskin – de’ ni! Den hittills otrevligaste överraskningen var i torsdags, närjag hoppade ur duschen på gymmet och var stressad för att hinna på jobb – och insåg att vattenflaskan läckt i väskan och därmed gjort ALLA underkläder droppande blöta! Därtill var gymmets alla hårtorkar ur funktion just den dagen! Trosor och BH fick torka av kroppsvärmen, sockarna lade jag på instrumentbrädan på bilen och med fläktarna på full syra hade jag faktiskt torrt på fötterna lagom till när jag anlände till mitt hembesök i Lövånger!

I går, söndag, gjorde vi premiär på skotrarna. Lite lagom kallt och utan någon egentlig plan om var vi skulle ta vägen, drog vi iväg; Elias på sin nyinköpta skoter och jag, Birk och Fredrik på vår gamle trotjänare.

Påpälsad Birk…

 …på brorsans nyinköpta skoter.

 Och Fredrik på våran ”gammhärk”.

I vanlig andra blev det väl smått hysteriskt med lite fastkörningar, omkullkörningar, bortkörningar – men ingenting som inte löste sig med några mils skoterfärd längs landsväg! Skönt i alla fall att fokusera på praktiska bekymmer efter en veckan med känslomässigt kaos. Två människor som står mig nära har under senaste tiden gett mig anledning att fundera mycket på relationer och förhållningssätt. Två helt separata händelser har fått mig att tänka på hur mycket stolthet kan förstöra; både avsaknad av stolthet och för mycket av den. Läste några kloka rader tagna ur Bibeln här om dagen:

Temperament försätter dig i problem. Stolthet håller dig kvar i dem.

Och med dessa visdomsord önskar jag er en riktigt bra dag. Det ska jag försöka ha.

Visst kommer ni ihåg sagan om Mäster Skräddare som skulle göra en rock av ett tyg men inte ens lyckades få till en tummetott i slutändan? Så är det för mig. Fast precis tvärt om. Jag börjar med tummetottar och i slutändan kan det resultera inte bara i en rock utan en kostym, handskar och mössa också… Två exempel:

1. Jag och Fredrik åker i en sällsynt stund av samförstånd och lättja in till stan. Flanerar mellan hyllorna på Lakkappä och får ögonen på ett tvättställ. Ett litet sådant. Med hel infästningsanordning. Precis ett sånt som vi borde ha på vår lilla toalett istället för det gigantiska, gamla, skabbiga tvättfat som när som helst hotar med att falla ner från väggen. Sagt och gjort; vi gör vårt inköp och Fredrik ger sig med frenesi in i projekt byta tvättställ. Men så lätt ska det ju inte gå. Slangarna till vattnet är för korta. Och kranen för stor. Och vattenlåset passar inte. Och plötsligt blir all den andra inredningen jättesunkig i förhållande till det skinande nya. Så det lilla tummetott-tvättstället resulterar ganska snart i en rock med tillhörande kostym i form av en helrenovering av toaletten inklusive en stundande tripp till IKEA.

2. God vän på hundklubben föreslår en Weight Pull-dag. Kanske kolla om nån annan vill haka på? Vi lägger ut inbjudan på klubbens hemsida och på facebook – och innan vi vet ordet av är vi ett trettiotal personer och minst lika många hundar som tillbringar några hektiska, trevliga, förhoppningsvis också erfarenhetsfyllda, timmar tillsammans. Där blev det inte bara rock och kostym utan vantar och mössa också. Lite bilder hittar ni här.

Jag ska inte klaga. Båda aktiviteterna innehåller ju ett stort mått trevligheter (i alla fall för mig som ser fram emot IKEA-resan, kanske inte lika kul för Fredrik som tillbringade några lördagskvällstimmar med att svära inne på toaletten). Över huvud taget har helgen varit trevlig. Jag inledde med lång promenad och ett ordentligt gympass på fredagen (då Freja tog mig med 5 kg i benpressen), lyckades få in en timmes löpträning på millen på gymmet på lördagen och avslutade med ett Body Combat-pass på söndag kväll. Har gjort tidiga mornar och har därmed hunnit jobba en hel del också. Men hundarna har blivit eftersatta. Och städningen. Och kärleken – jag och Fredrik kämpar vidare med våra vitt skilda dygnsrytmer som gör att vi ses 3 -4 timmar per dygn i sovrummet och då är minst en av oss garanterat halvdöd.

Efter ett par timmars försök att söva Birk (vi har gått i skift) verkar det dock som att Fredrik gjort sin son sällskap hos John Blund. Tror jag ska ansluta, jag också.

Natti, natti!

I dagarna två har jag varit i Hufvudstaden. Jobbat, förstås. Hunnit träffa bror med sambo och lilla Majsan. Och, inte att förglömma, Förhuden. Aka Severin. Min favorit bland nakenkatter. Inte för att jag har någon större erfarenhet av nakenkatter. Har faktiskt bara träffat Severin och hans styvbrorsa Melchior – som f ö inte ens är naken utan mer ser ut som en tuggad raggsocka – men Severin är den klart lysande stjärnan på min Sphinx-himmel. Vad kan inte vara coolt med det här?

 

Jag och Severin delade säng och jag, som kallades Tejpen när jag var liten eftersom jag vill ligga nära, nära och gärna hud mot hud, njöt i fulla drag av att känna den nakna, småludna klumpen under täcket. Eller. Det var så länge jag var vaken. När jag äl somnat var jag i princip död ända fram till att väckaren ringde. Jag tror inte att jag sovit en hel natt på flera år! Det var en sällsam och trevlig upplevelse.

Jag fick också höra att jag skapat minnen till eftervärlden efter att, vid ett tidigare besök hos lillebror, ha strukit ”yatzy” efter att inte ha fått tillräckligt bra resultat på mina tärningskast. Sånt gör man visst inte om man är Yatzy-proffs. Det får nog stå på min gravsten. ”Här vilar hon som strök yatzy – förmodligen var det det som tog kål på henne”. Typ.

Om när man talar om att ta kål på folk, så kan jag berätta att jag förmodligen var vittne till ett mord eller nåt när jag skulle ta en enslig stig upp till lägenheten där bror och hans familj bor. Tre skrik i ren dödsångest och två dova knallar hörde jag. Övervägde om jag skulle ta en annan väg för att slippa bli översprungen av en flyende mördare men överväldigades av det medmänskliga ansvaret och gick in på den mörka stigen. Såg ingenting. Hörde ingenting. Och kommer förmodligen för resten av livet (vilket förmodligen inte kommer att blå så långt p g a den där Yatzy-incidenten) kommer att fundera över vad som egentligen hände den där mörka vinterkvällen på Lidingö. Vem vet. Kanske den arma människan också hade gjort ett felaktigt val i ett trängt läge under ett Yatzy-parti?

Väl hemma i Skellefteå igen startade bilen, som jag långtidsparkerat på flygplatsen, utan minsta knussel. Fattar ni vilket lyckorus en sådan liten sak kan framkalla när man är trött, hungrig och fylld av hemlängtan?

Kom hem till familjen som inte bara överlevt utan mig utan dessutom gjort det med bravur. Det enda som egentligen hänt var att Birk, som tillbringat sin första heldag på dagis medan jag var borta, acklimatiserat sig så bra bland nyfunna kompisar att han börjat med tutte!!! Drygt 1,5 år är ungen och så kommer han på att han ska börja med så personlighetsnedbrytande aktiviteter! Undrar om vi får honom att sluta innan han blir myndig?

I sann friskvårds- och familjeanda lckades jag förmå både Elias och Fredrik att planera in ett gym-pass tillsammans med mig och Freja i dag. Eller. Elias ville att jag skulle klia honom på huvudet och i ren desperation när jag vägrade utlovade han ett träningspass bara jag skulle ägna honom lite omsorg. Hur vi fick Fredrik med på tåget vet jag faktiskt inte – det krävdes i alla fall ingen omsorg. Men innan vi stod innanför dörrarna på Friskvårds hade skaran decimerats à la Tio Små Negerpojkarna och kvar var bara jag och Freja. Nu börjar vi vara ordentligt på gång. Vi sparrade varandra både på konditionsmomenten och på styrkeövningarna. Jag tog 410 kg i benpress. Riktigt imponerande om jag får säga det själv. Fick gotta mig i ungefär fem minuter tills Freja…flickungen…lillfjompan…bengeten… knäckte mig med fem kilo!!! Nu blir det till att träna!

En maskin liknande denna körde vi på.

Helgen blir fylld av lika delar jobb och hundaktiviteter. Har åter igen en Weight Pull-dag på Brukshundklubben och nu är vi uppe i 17 anmälda ekipage varav det stora flertalet absoluta nybörjare. Där fick man för att man blev utkastad ur lokalgruppen!

Ha en underbar helg, gott folk!

 

Vederkvickt till kropp och själ! För första gången på jagvetintehurlänge har jag haft en helt obokad helg och det har varit underbart. Serviceinriktad sambo har tagit ansvar för skjutsningar till kompisar, karateträning och skoterförarprov (för Elias, vilket f ö gick bra) och jag har hunnit ta promenad i trevligt sällskap,motionera hundarna, köra två styrketräningspass i trevligt sällskap (Freja har nämligen bestämt sig för att göra uppehåll med ridningen och träna på Friskvårds istället), laga upp och fylla frysen med ett flertal måltider, äta middag med god vän, städa, tvätta, mysa med ungarna – och förstås jobba sammanlagt en halvdag också.

Temat för senaste veckan har dock varit Binke Binkens nyfunna knattekarriär. För ett par dagar sen kickade simultankapaciteten igång och sedan dess har det mestadels sett ut så här http://s1190.photobucket.com/albums/z454/frelisac3/?action=view&current=IMG_2556.mp4 (och hade nu satalänkningen på den här satans jävla metrobloggen fungerat så hade jag gjort en länk på ett mycket bättre sätt men nu får ni hålla till godo med det här) hemma hos oss. Tur att vi har ett ”Sicken Blås”-hus så att man kan köra runt, runt, runt…runt…runt…runt…

Förlöst från barrikaderingen ska jag nu bege mig ut på skön promenad med god vän. Fredrik ringde nämligen i morse och sa åt mig att låsa dörren för vår entreprenör för jordvärmen var på väg och han skulle inte få tillträde till vårt hus. Upprinnelsen är att hans underleverantör har stulit grejer av oss för flera tusen kronor. Vi har påtalat detta men karlasloken vi haft att göra med har alternerat mellan att inte alls vilja kännas vid det inträffade (och antyda att det nog är våra egna barn som bestulit oss) och att skylla allt på underleverantören (”Oss emellan är han en oärlig jävel och jag har sett honom använda era grejer” ). Att han själv som huvudentreprenör har nån sorts ansvar har han inte allt kunnat förstå. Näst sista budet var, när Fredrik krävde ersättning för det som stulits, att han skulle komma och hämta allt material som han har kvar här och sedan avsluta jobbet utan utlovad service på jordvärmeanläggningen. Det var då jag blev ombedd att låsa om mig. Nu har visst karln ringt igen och denna gång varit tämligen urskuldande. Sorry, lilla vän – nån månad, ett antal undanflykter och falska anklagelser för sent! Så, gott folk, om ni vill veta vilken husbyggare eller jordvärmeentreprenör ni INTE ska anlita så hör med oss!

Hej svejs!

Utveckling är bra.

Det är fantastiskt roligt att vi nästan dagligen får nya förfrågningar och påbörjar nya uppdrag. Det är förbluffande att folk tar kontakt med oss i förhoppning om att få jobba i företaget. Det är intressant att fler och fler tar initiativ till att starta upp samarbeten med oss för att själva kunna utveckla sin verksamhet.

Men.

Den där hjärtklappningen som slår direkt jag öppnar upp datorn är inte särskilt skön. Det dåliga samvetet över att underbar personal gör långt mer än vad som någonsin kan förväntas gnager. Och insikten att ”att göra-”listan aldrig blir kortare lamslår.

Utveckling är bra.

Det är underbart att se Birk sitta i dagisfrökens knä vid sin andra inskolningsdag på dagis. Det är fascinerande att se hur han försiktigt närmar sig sina nya kompisar. Och det är en lättnad att inse att han är trygg nog att hantera alla förändringar utan minsta oro.

Men.

Det känns panikartat att inse att jag faktiskt inte är helt oumbärlig. Det känns stressande att åter igen vara inne i svängen med hämta/lämna på dagis. Och det gör ont i mammahjärtat att inse att småbarnsdagarna är slut.

Birk sover gott tillsammans med nyfunna kompisar på dagis.

Jag har haft små ”här och nu”-tillfällen senaste dagarna. Mindfulness kan jag inte kalla det, eftersom jag knappast har suttit stilla på en kudde och rabblat nåt mantra. Men stunder då jag antingen tagit mig en paus från stressen eller helt enkelt inte haft nåt val. Den gemensamma middagslagning med familjen som jag tvingade igenom för nån månad sen är jätteskön – och jag tror baske mig att övriga tycker det är ok också, för inget tjat behövs för att samla alla vid köksbänkarna. Inskolningen på dagis har krävt både fysisk och mental närvaro – i alla fall fram till i dag då jag blev portad eftersom allt gick så bra. Jag och Isac har två kvällar i rad varit ute på rally-spark-turer med hundarna – den optimala kombinationen av frisk luft, gemenskap och utmaning!

Isac laddad till tänderna inför kommande sparktur.

Efteråt är det viktigt med avslappning och stretching…

 …med benäget bistånd från lillebror…

…som kör med lite egna metoder (underbare, underbare Ya’ax!)

Och så avslutar man med lite kärlek!

I morgon tidig morgon och mycket jobb men jag ska fortsätta min egosatsning med lite styrketräning mitt på dagen. Utveckling är bra. Ego är min nya utveckling!

Avslutar med lite sedvanlig catwalk!

…inlägget i år och det är redan 8 januari! Men jag tycker faktiskt att jag har lite att skylla på.

I vanlig ordning har det blivit mer jobb än önskvärt eftersom jag förutom ordinarie verksamhetsåtaganden (som av nån anledning klumpat ihop sig ordentligt) har gått in och tagit ansvaret för några familjehemsplaceringar. Men det varma mottagandet hos uppdragstagarna har gjort det lite lättare och några dagars vila under trettondagshelgen hägrade ju också.

Birk har också hunnit göra debut på akutmottagningen. Utifrån genetsikt påbrå och hans eget beteende kan man ju tänka sig att det lär bli några fler turer framöver… Denna gång var det en störtdykning rakti in i en väggkontakt som utgjorde anledningen. En liten men naggande god anledning. Jag tyckte inte att vi skulle bemöda oss om att åka iväg men Fredrik – ni vet han som ramlar sex meter ner i ett betonggolv och får dubbla armbrott men ändå vägrar stanna kvar på lasarettet – propsade på att älskade sonen inte skulle behöva besväras med nån skönhetsdefekt. Han och Birk fick dock komma hem utan åtgärd men en glass rikare efter en stund.

På tal om ärrbildningar har Elias fått försäkringspengarna för sina ärr efter EPA-olyckan för drygt ett år sen. Nu står en fin skoter och väntar på att husse ska ta skoterförarbeviset så att lillhusse kan rasta ordentligt.

Innan helgen hann Fredrik och Birk göra debut på dagis. Första inskolningsdagen. Usch, känns vemodigt men samtidigt väldigt välbehövligt eftersom vintern har blivit mycket mer arbetsintensiv än vi någonsin hade kunnat tänka oss. Och Birk lär det inte gå någon nöd på – det blir väl snarare fröknarna som får det svettigt framöver!

Så var det dags för en av årets höjdpunkter – bara en vecka in på 2012. På onsdag till lördag kväll var det bara hund som gällde! Efterlängtad kurs med Tina Fridh som jag – aka Tinas manager – styrt upp i Skellefteå och i Norsjö. Sammanlagt var vi 27 pers som deltog i ett – tre träningspass och föreläsningar var. Jag fick precis den hjälp jag hade hoppats på; finslipning av treans moment och påbörja inlärning till eliten. I vanlig ordning fick Fella idel lovord och hon var verkligen duktig; hon deltog aktivt vid tre pass och fanns därutöver med hela dagarna som åskådare utan att vara minsta okoncentrerad. Gullhunden. Jag var så fokuserad på att styra upp det praktiska så jag brydde mig aldrig om att fota men jag hoppas kunna återkomma med andras foton så småningom.

Så. En lärorok, intensiv och trevlig helg närmade sin ende i dag. Och vilket bättre sätt att avsluta den än att fylla år? Förutom möjligheten att få delta i kursen och få markservice i form av lagad middag varje dag, hade jag önskat mig en spark som uppmärksam bloggläsare redan noterat att jag fått. Dessutom fick jag en jättebra pannlampa, en sits till mitt sparkfartvidunder, ett flertal skönhetsprodukter och fina blomurnor. Och av mig själv fick jag en helt jobbfri dag. Jag känner pulsen gå igång inför stundande jobbveckor men jag ska verkligen försöka att bara göra…typ…ingenting…resten av kvällen. I morgon blir det inskolning på dagis, en hel del jobb och förhoppningsvis hundpromenad med god vän.

…inlägget för i år och om man ska drista sig till en mycket kortfattad sammanställning av det gångna året (en mer omfattande har jag ju redan gjort) så kan Fella få gestalta detta med gårdagens festmåltid på nyårsaftonens efterrätt, som stod på avsvalning ute på bron. Oavsett de bästa föresatser så blir det inte riktigt alltid som man tänkt sig! Nåja, bara att ta nya tag, vare sig det gäller att handla nya ingredienser och göra ny pepparkakscheesecake eller om det handlar om större projekt.

 

Ett nytt projekt är min spark, som jag fick i för tidig födelsedagspresent här om dagen. Så fin! Fredrik har fått sig en traktor och jag har fått mig en spark – lyckan är total! Gjorde premiärtur i går och det kändes himla lyxigt att inte behöva balansera på ett ben som jag har tvingats göra med min gamla spark för att den ska gå någorlunda rakt. I o f s bra med nån sorts fysisk ansträngning i samband med sparkåkningen, eftersom det är hundarna som drar mig hela tiden. Eller…hundarna och hundarna… HUNDEN är det. För Fella har lärt sig att springa någon enstaka centimeter efter Ya’ax, precis så att linan är sträckt men utan att hon behöver dra. Så hon får några kilometers straff då och då, då jag kopplar lös Ya’ax och hon får dra själv. Hyndan.

På tal om träning så har jag kommt igång igen med nya satsningar på kosthållning och träning. Nya given är styrketräning i kombination med gruppträningspassen. Lite enklare att själv styra tiderna då. För ambitionen inför det kommande året är att jag ska försöka hålla mig till två kvällsaktiviteter per vecka och däremellan förhoppningsvis kunna bli både mer moderlig och husmoderlig. Och jag har dessutom föreslagit Fredrik att vi två kan avsätta lika många kvällar till nån gemensam aktivitet. Högtflygande planer m a o – det får bli våra nyårslöften.

De större barnen har åkt till pappa för ett par dagar sen. Saknar dem redan – frustrationer och skratt blandas hejvilt när alla är hemma och uttrycket ”Alltså, våran familj är ju helsjuk!” är väl befäst hos tonåringarna. Extremexemplet på detta är en av mellandagarna, då vi redan i samband med frukost bestämde att vi skulle göra nåt trevligt ihop. Freja skulle få välja denna gång och lotten föll på bowling. Men innan aftonen kom hade flera tappat sugen och ville hellre vara hemma och softa eller gå på bio. Och Freja, som ville tillgodose allas vilja, började förhandla och kompromissa. Efter ungefär en timmes gråt och tandagnisslan, skratt och uppgivna stön, fick vi till slut med Isac på att vi skulle hyra ett par filmer och äta godis här hemma. Sagt och gjort. Tårarna torkade och någorlunda glada miner. I alla fall tills vi skulle sätta igång filmerna och dp konstaterade att Birk dragit iväg med fjärrkontrollen till CD-spelaren! Idel svordomar (och en del skratt) hördes medan familjemedlemmarna (alla förutom Birk, som var i full färd med att slarva bort nåt annat) letade den där rackarns mojjängen i alla tänkbara och otänkbara vrår. Just när vi resignerat och börjat prata om att typ gå och lägga oss och skita i allt, lyckades vi förmå Isac att låna ut sin spelkonsoll så vi kunde använda den som CD-spelare istället. Vilket så klart hade fungerat bra – om han vetat var fjärrkontrollen till DEN var… Till slut fick vi i alla fall igång filmerna och hade en någorlunda trevlig kväll. Även om vi bara såg en film innan delar av familjen somnade av utmattning.

Fjärrkontrollen till CD-spelaren återfanns f ö inne på toaletten nästföljande dag…

Nåja, vi kompenserade hysterin med en riktigt trevlig badutflykt tillsammans med bror och hans familj. Och jag, Fredrik och Birk lyckades hålla ihop oss under en gemytlig dag hemma hos hans föräldrar. Birk förärades bland annat en sån här…

…så nu förskönas vår tillvaro av hysteriska polissyrener och en ettåring med bristande simultankapacitet, vilket innebär att vi allt som oftast får undsätta honom när han står fastkörd i nåt hörn nånstans. Däremellan läser vi böcker. Birk fick många i julklapp och vi tar dem alla åtminstone tre eller fyra vändor varje dag. Äntligen har jag lyckats avla en bibliofil!

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och gagga längre. Jag måste ju göra en icke planerad tur till affären i dag…

Ett Riktigt Gott Nytt ÅR önskar jag er alla!

Tidig juldagsmorgon och jag sitter och jobbar några timmar medan familjen (alla utom morgonpigge Isac, förstås) ägnar sig åt skönhetssömn. Känner för ovanlighetens skull att jag har lite tid över för en blogginsats också – det kan ju passa med lite reflektioner så här i årets sista skälvande minuter. 

Jag gjorde en djupdykning i alla blogginlägg och såg vad jag skrivit för ganska precis ett år sen.

Så skrev jag: Efter ett berg-och-dalbaneår tillsammans med Fredrik känns det som att vi hittat våra roller och fördjupat vår relation. Nu kan vi se framåt istället för att ägna energi åt att lösa nuet. Jag tänker ägna året åt att njuta av umgänget med honom och världens underbaraste ungar!                                                                                                                                                                                                                                        

Så blev det: Bara att inse – jag och Fredrik kommer förmodligen alltid att vara känslostyrda och smått hysteriska. När det är bra är det toppen och däremellan tar vi oss några ordentliga bråk. Vi har i alla fall börjat adaptera nån sorts reflektionsförmåga så om 20 – 30 år kanske…

Så skrev jag: Som alltid, har jag en önskan om att vårda övriga relationer bättre än jag hunnit under det gamla året. Och förhoppningsvis blir 2011 mindre omvälvande och mindre stressigt så att jag också får möjlighet att göra det.                                               

Så blev det: I början av året tappade vi två goa vänner som drog söderöver. Det var ett ordentligt avbräck. Och som vanligt har det varit svårt att hinna vårda vänskaper som liksom inte rymt i det vardagliga. Hunderi och egen motion har gjort att jag i alla fall haft regelbunden kontakt med tre fina vänner som jag inte för allt guld i världens skulle vilja vara utan. Jenny – tack för sparring och att du stått ut med mig i … måste ju vara typ 25 år?!?! Anna-Caritha – tack för värdefulla hundtips, struntprat och både större och mindre projekt! Elisabeth – tack för alla mil och för alla tankar!                                                                                                                                                                     

Så här blir det (kanske): Hundträning och egen motion lär jag förhoppningsvis kunna hålla fast vid och i o m det också vänskaperna. I övrigt är jag luttrad nog att inte ha så höga ambitioner – Facebook är min räddning!

Så skrev jag: Jag ska också försöka njuta av tillvaron hemma men, framför allt, i stugan. Inte fara och flänga som vi gjorde förra sommaren. Självklart ägna oss åt att avsluta gamla och påbörja nya projekt (att säga nåt annat är bara ljug) men ändå ta mig tid åt att bara vara.                                                                                                                                                                                                                                                          

Så blev det: Det blev mycket mindre ”flängning”. I och med att jag lade ner weight pull-tävlandet nästan helt, blev vi tämligen stationära här i Västerbotten. Däremot har det flängts en hel del i och omkring kommunen; jag har lydnadstävlat en del och Fredrik har ju gjort vägen mellan Bodarna och Jörn farlig mest varje dag ända sedan försommaren och fram tills nu. Så jo, jag tog mig faktiskt tid att ”bara vara” eftersom jag varit själv i stugan under vissa perioder. Några riktigt mysiga dagar hade jag, Birk, Isac och hundarna då dagarna fylldes med väsentligheter som bad, båt, matlagning och sömn.                                                                                                                              

Så här blir det (kanske): Jag räknar med mycket ensamtid i stugan även detta år. Men på nåt sätt känns det ganska ok, eftersom jag hunnit förbereda mig på det. Utmaningen består väl i att inte köra slut på stackars Fredrik, som förmodligen kommer att åka till stugan för att vila upp sig men som lär mötas av allehanda projekt så som tillbyggnad av stugan, fortsatt planering av gården, bryggbygge etc etc…

Så här skrev jag: Jobbmässigt känns det som att 2011 kan bli ett avgörande år på många sätt. Vi står i startgroparna för en expansion och jag har också fått en ny och efterlängtad roll i företaget i och med att personalgruppen blir större och min arbetsledande funktion tydligare. Från delägarens sida finns det uttalade utvecklingsambitioner men jag har också sagt att jag inte vill jäkta livet ur mig utan ha möjlighet att faktiskt jobba deltid även under detta år. Så här blev det: Det blev faktiskt ungefär som jag trodde. Ny tydligare roll för mig med i o m det också en massa nya ansvar. Det där med deltidsarbete kom liksom på skam – har nog inte jobbat så många timmar tidigare som under andra hälften av året. Det har blivit många tidiga mornar – och sena kvällar – framför datorn. Men inget ont som inte har nåt gott med sig; jag har nu fått ett större utbyte med koncernen och förhoppningsvis blir strukturen tydligare framöver. Vi har också hunnit pissa in revis i Norrbotten och det med råge! Dessutom lite nya ramavtal förutom nytillkomna samarbetspartners.   

Så här blir det (kanske): En person har slutat jobba åt oss och en ny har börjat med lite nya arbetsupgifter i o m att vi drar igång öppenvården. En ny personal också på gång in i Norrbotten, förhoppningsvis redan under årets första månader. Och ambitionen är att vi ska bli åtminstone en till även i Västerbotten under året. Kanske hinner vi också marknadsföra oss så som var planerat redan för knappt ett år sen (och förhoppningsvis mäktar vi också med alla förfrågningar som dimper in i o m det). Bättre strukturer vad gäller administration är på gång och vi har ett nytt dokumentationssystem som ska implementeras.

Så här skrev jag: För 2011 gäller att fixa Lk 3, förhoppningsvis innan hösten, och sedan ägna den senare delen av året till att börja känna oss för i eliten. Engagemanget för wp är lägre i år. Jag kommer inte att flänga landet runt för att tävla utan satsar på att i första hand kvala in på SM och EM så får vi se var vi hamnar i slutändan. För Ya’ax del blir det att KANSKE starta Lk 1. I övrigt får han fortsätta att vara en fantastisk familjemedlem och soffpotatis. Jag ska dock inte dra ner på träningsambitionerna eftersom han trivs så bra med att jobba.                                                                                                                                                                                                                                          

Så här blev det: Här kom det mesta på skam. Har harvat på i Lk 3 hela året utan ett enda förstapris. Fella har gäckat mig med 10-poängare i varje moment (förutom fria följet som vi haft en 9:a på som högst) men tyvärr aldrig i samma tävling och dessutom varvat med en eller ett par nollningar på moment som hon kan ha fixat med bravur tävlingen innan. Gjorde ett par WP-tävlingar med ok resultat men orken och lusten räckte inte till att köra sjuhundramiljoner mil till en massa olika tävlingar - inte ens SM och EM. Ya’ax har inte gjort nån debut i Lk1 och kommer förmodligen inte att göra det heller. Min tid räcker inte till. Han får sin vardagliga motion (just så pass) och skapar uppmärksamhet på annat sätt; i år blev det genom att vara värsta party-poopern och se till att nästan dö i förstoppning på Fredriks, Frejas och Isacs kalas. Efter några dagar var han dock sig själv igen och nu börjar han bli ”gubbe” – har t o m skaffat sig lite underhudsfett så här på äldre dar! Hunderiet har dock fått sin beskärda del av tid och ork ändå, eftersom jag dragit igång en WP-träningsgrupp i Åbyn-Byskes BK och dessutm har varit med och hjälpt till att styra upp lite kring struktur, hemsida etc.                                                                                                                                                                                                                                                                       

Så här blir det (kanske): Precis som förra året, inleder vi med några dagars lydnadskurs med Tina Fridh. Jag ska satsa på att lära in elit-momenten men ändå ha ambitionen att först och främst klara av ett Lp3. WP:n får bli i samma omfattning som under 2011 och mesta tiden och orken kommer förmodligen att gå till att träna andra i Åbyn-Byskes BK. Kanske motivera folket att åka ner på Sommarkampen då vi inte fick någon tävling tilldelad oss. Och på tal om Brukshundklubben så kvarstår att ta ställning till förfrågan om ordförandeposten…

I övrigt har året karaktäriserats av stress, stress och åter stress. Självklart har jag samma ambition som tidigare att nån gång få lugn och ro i tillvaron men jag har nån sorts blind fläck där… Bilkrångel har också varit ett återkommande – nästan farsartat – tema och Carawellen lever på övertid. Lyckligtvis har vi fått ”lilla grå” som bara går och går och går – även om han piskas fram i olagliga farter längs ensliga vägar eller blir påhoppad av brunstiga rentjurar. Vad gäller hälsa har tjuriga förkylningar lägrat familjen under stor del av hösten. Jag har också drabbats av ett par andra bakslag som jag inte går in på här, men som varit både ledsamma och smärtsamma att reparera.

2011 års ljuspunkter då? Två stora, önskade och välkomna starkt lysande punkter är Elias och Freja, som valt att bo hos oss på heltid. Så underbart! Fredriks körkort i böjan av året var också en hit – så sent som i går konstaterade jag hur mycket enklare mitt liv har blivit efter att kan har blivit bilburen. Ego-satsning i form av Viktväktarna och träning har också varit positivt, även om jag nu måste skärpa till mig och reparera lite misstsag som smugit sig på efter sommaren… Ett stort steg, om än tämligen ångestfyllt fast samtidigt spännande, är investeringen i en jääääääättestor traktor och bildandet av Bodarna Maskin AB. Intressant att se hur den satsningen kommer att färga vårt liv i framtiden.

Jag avslutar med en liten foto-kavalkad från senaste veckorna, då jag varit lite osynlig här på Metrobloggen. Vad gäller bloggandet, är min ambition att inte känna stress över att måsta skriva regelbundet utan att göra inlägg – korta eller långa – när jag känner att jag har nåt positivt att berätta.

Och som vanligt, får ni hålla till godo över att korten är lite här och där. Bara att konstatera – Metrobloggen är bara skit. Om nån kan hjälpa mig att flytta över alla gamla blogginlägg till nåt bättre alternativ, så tas den hjälpen tacksamt emot!

Birks modekavalkad, som brukligt är:

Lite vardagliga inslag…

 

Och till sist – JULEN så klart!