Förflyttar mig i cyberrymden till denna sida:

http://fridasforfattarhorna.wordpress.com

Hope to see u there!

Jag ser skuggan bakom masken utplånas och i mitt blickfång en dröm. Jag vill radera ut Jonessa. Jag vill skicka iväg morsan och farsan. Jag älskar. I mina öron musiken, de sjunger något baklänges men mina sinnen gör om det till en gröt. Snabbt sätter jag på mig masken, en röd Harlekinmask som döljer mina egentliga känslor. Hjärnan varm av ansträngning. Hur bli ensam med bruden framför mig? Robert? Han syns inte till.
”Jag ska leta på Robert”, säger jag snabbt och luftigt. Petar diskret Josefina i sidan på väg bort och känner att hon förstår. Det måste hon. Lämnar familjen bakom mig, öronen susar och lyssnar med all sin kraft efter Josefinas steg. De kommer. Vänder mig om. Ler så bara hon ser. I en undangömd vrå, en bit ifrån de lysande pentagrammen sätter vi oss och jag håller ett vakande Janusöga ut mot hallen.
”Jag har drömt om dig”, säger jag.
”Men jag har aldrig träffat dig förut”, svarar hon.
”Jag kanske har sett dig på någon bild, visst var du modell?” säger jag. ”Ja”, svarar hennes läppar, de syns men inte hennes ögon, ser dem bara som något mörkt bakom det röda och svarta som döljer hennes ansikte.
”Vi har samma färger”, konstaterar jag. ”Rött och svart.”
”Du är vacker”, säger Josefina. ”Ta av dig masken, jag vill se dig.” Jag blir upphetsad av hennes ord. Ser oss framför mig, avklädda och sårbara.
”Du ska möta mig vid festens slut. Här, där vi sitter nu. Klockan två möter du mig här.” Hon nickar. Jag reser mig hastigt och lämnar henne. Ser på klockan på mobilen. Den är bara åtta. Helvete.
Under middagen ser jag henne inte. Jag vrider mig runt åt alla håll men Josefina är osynlig. Festen intar en annan stämning än vid minglet, maskerna har lagts undan. Några behåller dem på, de som har masker som bara skyler halva ansiktet. Min ligger på bordet bredvid mig och stirrar med tomma ögon. Jag lägger linneservetten över den för att slippa se. Kommer jag någonsin använda den igen? Kanske tillsammans med Josefina. Jag känner hur någon hugger tag i sidan.
”Skärp dig!” säger Jonessa.
”Va?” svarar jag och undrar vad hon syftar på. Men Jonessa är fåordig som vanligt.

En av mina tre huvudpersoner är Josefina. Hon har ett inre jag, men det tänker jag skriva om senare. I denna scen är hon bara Josefina, hon besöker den festen som drar igång romanens alla skeenden. Festen har temat Eyes wide shut. Jag ville att de stora scenerna i romanen ska utspela sig på två olika fester, en som drar igång allt som händer och en som man får läsa om sist i boken men som kronologiskt sker någonstans i mitten av alla händelser. Detta kan naturligtvis komma att ändras i takt med att historien tar sin form, men för tillfället är det min tanke. Båda festerna ska vara spektakulära, magiska och på gränsen till overkliga. Den andra festen kommer jag skriva om senare.

Den första festen har som sagt temat ”Eyes wide shut”, Stanley Kubricks sista film som enligt vissa forskare döljer en mängd olika symboler och undertexter. Jag gillar filmen väldigt mycket, tycker om den suggestiva och farliga stämningen i den och även om jag är lite skeptisk till tolkningar som gjorts så finns det en del symbolik som är intressant. Alltihopa ger väldigt mycket inspiration!

Fåglarna som Josefina ser i burarna är näktergalar, men det vet hon inte i det läget. Att de har ögonbindlar har med en av filmens bikaraktärer, Mr Nightingale att göra. Han spelar nämligen piano med förbundna ögon under sektens ritualer.

Orden som Robert på skämt uttalar: ”When a promise has been made here, there is no turning back” kommer såklart från filmen men har en viss betydelse för den kommande händelseutvecklingen på festen. Detta har även med näktergalarna att göra, då de symboliserar gränsen mellan liv och död.

Har läst två artiklar som analyserar Eyes wide shut och följande moment ville jag ha med någonstans under festen:

- nr 19 (syns flera gånger i början av filmen, bl.a. i samband med död och har tolkats som att det hör ihop med 1900-talets död då filmen kom ut i slutet av 1900-talet) – finns med i adressen på inbjudan till festen

- Domino (namnet på en av bikaraktärerna och även en sorts maskeraddräkt)

- Mozarts Requiem (spelas i filmen och är den sista av Mozarts kompositioner som dock aldrig färdigställdes)

- Regnbågen (har en viss roll i filmen, ingår i den affär Bill hyr sin kostym i bla.)

- Fidelio (lösenordet till festen och också en opera som handlar om hur en kvinna räddar livet på sin man genom att offra sig själv)

-Pentagrammen (förekommer på julfesten i början av filmen)

- Kopplingen mellan tarotkortens svärd och vanliga kortlekars spader

- Sju män som ska passeras på festen innan man kommer in (har tolkats att symbolisera de sju portarna till helvetet)

- Spegel - en symbol för själen

och så några till nyckleord som jag vill använda mig av. På detta sätt får jag in en hel del symbolik samtidigt som det blir mer trovärdigt att Robert som anordnar festen är väl insatt i filmen och dess tolkningar.

Detta är första gången Josefina och Martin träffas och blir intresserade av varandra. Deras story kommer sedan att löpa genom hela romanen och ta en del svängar. Martin är den andra huvudpersonen i berättelsen och hans mamma, Yvonne, den tredje. Från början hade jag tänkt ha med Donnie från min förra roman eftersom jag tyckte väldigt mycket om honom, men har insett att han inte har någon plats här och att han nog har gjort sitt. Eventuellt ska det finnas med ytterligare en huvudperson men vem denna är har jag inte riktigt bestämt ännu.

Japp, det får räcka för idag.

Jag ser ett minne framför mig. Minnet bildar en film genom mina ögon och jag känner den svaga doften av rökelse sticka mig i näsan. De flesta har redan kommit, jag är sen för jag kunde inte bestämma mig för vilken av dräkterna jag skulle bära. Båda svarta, men den ena, som jag valde, sexigare med åtsmitande sömmar och vackra broderier, formade i en spader i rött. Min mask är en halvmask, svart för ögonen och mönster i samma röda nyans som i dräkten, fast gjord i pärlor.
  På inbjudningskortet stod endast ”Fidelio”, adressen Johannesstrand 19 och hans namn, den excentriske filmälskaren Robert Platinum. Hans temafester rör sig alltid kring hans favoritfilmer och denna gång hade han gjort ett bra val. Problemet med Robert är bara att han alltid förutsätter att alla har sett samma filmer som honom och har de inte det kan det vara svårt att veta vad han förväntar sig i kläd- och presentväg.

Jag kommer till festen själv, upprepar ordet ”Fidelio” sju gånger till sju olika män vid ingången och det börjar kännas en aning fånigt. Sa verkligen Tom Cruise lösenordet så många gånger? Jag bestämmer mig för att det kan vara ett lämpligt samtalsämne när, eller om, jag dyker på Mr Robert himself. Vissa fester har jag inte sett till hans nuna över huvud taget. Han är en gammal misslyckad regissör, så kanske är detta hans sätt att ändå få regissera.
  Han har hyrt en stor herrgård för ändamålet och stora, lysande stjärnor har hängts upp på väggarna, en stor röd matta pryder golvet i salen och ljuset är blåtonat, men jag förstår inte hur han har fått till det för jag ser inga sådana lampor. Alla människor bär mask och svarta kappor, trots det verkar folk ha hittat sina bekanta, eller så låtsas de bara. En ilning hugger till i mig, jag gillar det här. Tycker om det hemliga, mystiska temat och känner förväntan inför att prata med folk bakom min mask. Ingen vet vem jag är så ingen kan ha förutfattade meningar.
  Svarta rökmoln slingrar sig över mitt huvud och jag undrar var de kommer ifrån, ser ingen källa. Det är inte rökelse, för det saknar doft. Jag sträcker upp handen och försöker fånga lite av den, men röken slingrar genom mina fingrar och försvinner. I små burar här och där sitter tysta fåglar med svarta små band framför ögonen och det gör mig illa berörd.
  ”De tror att det är natt”, hör jag en mörk röst bakom mig säga och jag känner igen den som Roberts. Han sveper upp bredvid mig och han bär en otäck mask med svart, stor hatt, håliga ögon och en överdimensionerad haka. Jag känner igen den men kan inte placera den i filmen.
  ”Fan vad du ser läskig ut! Och varför har du fåglar med ögonbindlar?” frågar jag.
  ”Varför inte?” säger han bara och jag vet att han ler bakom masken.
  ”Jag hoppas att ingen ska offras här ikväll bara!” skrattar jag. Han svarar inte, skrattar bara tillbaka högt och gällt.
  ”Kom ska du få träffa lite spännande människor!” hans betoning med sch-ljud på ”människor” säger mig att han anser dem vara lite mindre fina än andra gäster. Det är så han i koder pratar om folk. Antingen är de människor med sch-ljud eller så är de vackra och beundransvärda och då föräras de med sj-ljudet. Han tar tag i min hand och jag följer snällt efter, betraktar de stenlika ansiktena och försöker att inte snubbla på de långa rockarna som flyter ända ner i golvhöjd. Jag funderar på om jag också är en ”männischa”.
  ”Får jag presentera dig för Yvonne, Mikael, deras son Martin och hans kära Jonessa! Jonessa är också modell som du och Yvonne, vackra Yvonne har ju varit Miss World! Ni har nog mycket gemensamt!” Innan han går viskar han kryptiskt: ”When a promise has been made here, there is no turning back.” Sedan glider han iväg och vi skrattar bakom våra masker, isbrytaren har gjort sitt jobb. Jag har träffat Yvonne tidigare, vi gjorde en fotosession tillsammans, det var något om modeller i alla åldrar, från de allra yngsta till de äldsta. Hennes familj känner jag dock inte till. De har varit dolda för medias blick.
  ”Shall we?” säger han som borde vara Martin, med skratt i rösten och pekar på sin mask och alla gläntar vi på dem för att visa våra rätta ansikten. Yvonne tar fram sin stora hårman, Mikael är en äldre man med gråa färger och integritetsfulla ögon, Jonessa är kortklippt som jag, men ljus istället för mörk och Martin är vacker. Det är det ordet som kommer till mig, trots att jag sällan brukar kalla män för vackra, det hör mer till kvinnors adjektiv än mäns. Men Martin har vackra, raka anletsdrag och en sorgsenhet strålar ut från honom och det bränner till i min hud.
  ”Josefina”, säger jag, trots att Robert redan har presenterat oss.

Jag kommer så sakta tillbaka. Har börjat skriva mer igen och har startat mitt fjärde romanprojekt, ”De inneboende”. Tänkte att denna blogg ska förvandlas till en blogg som skildrar en romans födelse. Även om den aldrig blir utgiven av något riktigt förlag så kommer det bli en roman i slutändan. Antingen ger jag ut den själv eller så får den förtvina i någon skrivbordslåda.

Kommer att publicera text så fort jag har skrivit något nytt och varva detta med förklaringar hur jag tänker när jag skapar romanen och mina tankar under resans gång. Då börjar vi…

Har bestämt mig för att ta ett break från bloggen ett tag, vill lägga all min energi på att få färdigt min roman. Hörs kanske efter jul eller nåt!

Imorgon drar vi iväg till Sitges utanför Barcelona! Vi har precis varit på Kupolen och inhandlat allt möjligt, magsjuketabletter, förebyggande magsjuketabletter, c-vitamin, echinea, sololja, ipren och lite annat smått och gott. Hm, börjar jag bli som min mormor? Vi landar sent imorgon kväll och jag hoppas bara att vi kommer med tåget som går från flygplatsen till Sitges vid elvatiden på kvällen. Sedan följer en vecka med skrivövningar, coaching av min text av två personer, sol, bad, vin, middagar, en tripp in till Barcelona (jag och Anders har bestämt att se La Sagrada Familia och Dali-muséet) och annat roligt! Kommer antagligen inte ha tillgång till internet därborta, så jag bloggar igen när jag kommer hem.

Utsikt från terassen i huset vi ska bo i.

Har haft en riktigt skön lördag idag, vi har suttit inne och tittat på film och myst med ljus och käkat tacos och pannkaka. Mums! Nu är Anders iväg och jobbar en sväng och jag får lite tid för mig själv. Det är skönt, förutom att grannen ovanpå har party och spelar aphög musik. Hade tänkt att vi både skulle träna på gymet och besöka Peace and love-caféet idag, men det blev aldrig av. Dessutom hade jag längtat till helgen för att jag skulle ha en chans att skriva lite, men har jag skrivit något idag? Näpp. Fast det kan vara lika bra det, bättre att bara göra det man känner för och inte planera så mycket när man är ledig.

Det är lite synd om Bobby just nu, han har brutit klon vid sporren och det har blivit infekterat, så nu får han gå runt med en krage som ser ut som en lampskärm på huvudet så att han inte ska slicka på tassen. Popcorn tycker den är mycket intressant och får för sig att han ska gnaga på den då och då.

Denna läskiga syn mötte oss när vi var i Skänninge och hälsade på pappa och Karin i våras. Längre bort låg innandömet i form av små vaddhögar. Tog kort på den då och nu insåg jag att den faktiskt fungerar som framsida till ”Förvriden”.

Har varit trött den senaste tiden, så jag har inte orkat blogga. Men idag känner jag mig något piggare så jag tänkte att det får väl vara dags igen. Av någon anledning känns första inlägget efter ett uppehåll så tungt att skriva.

Jag har knutit ihop mitt skrivprojekt nu, sista kapitlet är skrivet och det som nu ska göras är att gå igenom storyn kapitel för kapitel, scen för scen och förtydliga, förstärka, eventuellt skriva om, ta bort eller lägga till. Men det känns bra att hela skelettet är byggt och en stor del av ”köttet” också. Jag siktar på 500 000 tecken, men vi får se. Ska inte pressa fram ord bara för att. 360 000 tecken är klara, så det är ”bara” 140 000 kvar.

Har börjat så smått fundera på nästa projekt och tror att jag har ett tema på gång: Demoner. Det känns som ett riktigt intressant område att utforska och göra något av, om jag inte blir skrockfull och tror att det kommer hända något otäckt om jag skriver om det mörka området. Ja, vi får se. Just nu är mitt fokus Förvriden och Barcelonaresan med coachingen av texten om bara en och en halv vecka!