Och kommer hädan efter enbart blogga på min andra (och lite bättre fungerande) blogg som du finner HÄR!

Slut velat!! Bye bye Metrobloggen.

…till den här förbannade Metrobloggen… Den driver mig till vansinne, den gör mig till en säkerhetsrisk för min omgivning när vredesutbrotten för att skiten hänger sig kokar upp inom mig…

Men likt förbannat sitter jag här som ett offer för min ”uppmärksamhets kåthet” och beklagar mig i ännu ett blogg inlägg -på metrobloggen…

Det var visst inget kul att blogga när ingen läser… Så ja, jag lär väl fortsätta att sätta ord på de mest ovidkommande saker här bara för att få den där lilla ego-kicken när jag ser att hundratals läser mitt dravvle…

Patetiskt? Lite…

Spelar ingen roll vad jag försöker klämma in mig i, ändå spretar ett par knappar här och där. 

Till och med ”mamma” kläderna börjar bli försmå…

Skall bli så skönt att återgå till normal storlek igen, eller att kunna klä på sig utan att sitta som en stel tant på sängen ojande över bäcken smärtor…

Och att äntligen få krama om den lilla krabaten som lever jävel i mig! Snart!

Efter en lååååång blogg-torka är det dags att dra igång ordbajsandet igen.

Dock är jag så trött på metrobloggen så jag vill spy… Första gången jag loggar in på ca 2 månader så krånglar det givetvis…

Så ”I huvudet på fröken fransson” flyttar till blogg.se och finns nu här!

Hoppas ni kikar in där istället!

Solen glittrar i iskristallerna som täcker hustaken, det luktar salt i den kalla höga höstluften.

Staden börjar vakna till liv och jag skall bege mig till hotellet och jobba min första dag på mitt ny-gamla jobb.

Jag vet inte vad de blandar i det kommunala vattnet, men jag känner mig plötsligt väldigt poetisk!

Eller imorgon skall jag trimma svintot, anhopningen av hår på mitt huvud, som mest ligger tillbaka tvingat i små toffsar.

 I morgon skall det bli en frisyr av det hela! En kort ruffsig frilla, och för att jag inte skall balla ur som vanligt och bara klippa topparna skall Madde följa med och se till att det blir som tänkt!

Lovar att återkomma med bildbevis när den nya raffiga frillan är på plats!

Jag hoppas att det kan bli en slags ”fira-att-världen-fått-en-vettig-president-i-USA-frilla”

Och då syftar jag självklart på Obama, alla som tror något annat borde få lite sunt förnuft inbankat innnanför pannbenet!

Jo, det har jag alltid haft, ett väldigt socialtliv, min kära mor brukar kalla mig för ”socialt-missfoster” eftersom jag alltid är i behov av att det händer något!

Men det senaste året har det sociala livet med mina vänner, de man känt sedan barnsben, bestått av några få besök vid typ jul och påsk.

Jag har vant mig vid att vara väldigt anonym i städer där ingen vet någonting om mig mer än att jag inte pratar samma dialekt som de… Och jag vande mig vid att inte känna någon, och det var en del av äventyret.

Men nu är jag tillbaka i staden där alla känner mig, lite apan syndromet, jag stannar minst 10gr när jag skall gå och köpa mjölk på stan för att jag träffar gamla kompisar, kassörskan är en gamal klasskamrat, sedan krockar man med en av sina gamla chefer som glatt grattar för den ankommande bebisen… Man har en relation till alla, eller i allafall en relation som någon som har en relation me de få man själv inte har en relation till.

Ja, så är livet i småstaden.

Jag kommer så väl ihåg hur det kröp i hela kroppen, hur paniken höll på att kväva mig inifrån… Jag var tvungen att göra något, jag var tvungen att komma här ifrån!

Jag klarade inte av att varje dag behöva möta demoner från förr, att ha en historia med var gatusten under mina fötter, jag klarade inte av att vara begränsad av småstads trångsynthet.  Jag flyttade.

Detta var drygt ett år sedan, mycket har hunnit hända under den tiden.

Jag har förvånat mig själv på många sätt, och jag har flyttat runt hela landet i jakten efter… ja efter vad… Men det var det jag behövde då.

Ironiskt nog föll bitarna i mitt kaotiska pussel på plats när jag började träffa min gamla gymnasiekompis Olof. Det fanns något så mycket större än vänskap mellan oss som bara väntade på att få fäste.

Livet tog en ny vändning och överaskade oss med ett barn, ett litet liv som nu växer i min mage.

Som om världen belystes på ett helt annat sätt än tidigare, så såg jag plötsligt andra nyanser i saker och ting.

Nu är jag äntligen hemma, i staden av smärta och sorg, där jag känner var gatusten och var byggnad har en berättelse om vem jag är.

Men aldrig förr har den salta luft fyllt mina lungor med ett sådant lugn som nu.

Jag är hemma, här skall mitt barn växa upp bland kullersten och tång.

Jag är äntligen hemma!

Usch, det är märkligt att det aldrig tycks ta slut!

Allt äckel som man faktiskt har bott med utan att lägga märke till – ända tills dagen det är dags att flyttstäda, som allt snusk som fastnar bakom toalettstolen tillexempel. VIDRIGT!!

Idag önskar jag att jag vore ett stenrikt borgarsvin som kunde hyra någon stackare att sanera min lägenhet, medan jag själv sitter bekymmerslöst tillbaka lutad, dricker lemonad och påpekar att där har det allt missats en fläck…

…men så är man ju vanligt fotfolk och får glatt skrubba hela skiten själv.. suck!

Idag är jag verkligen inne på Björns eller Johans förslag om att antingen tända eld på skiten eller slänga in en handgranat! Vips så är skiten borta!

Någon som har en handgranat till hands?? Någon??!

Det är faktiskt riktigt skönt att det är fullrulle på den lilla rackaren, det känns tryckt att det far runt där inne, för då måste ju den lille må bra!

Idag var jag på MVC och hämtde mina journaler inför flytten och lyssnade på hjärtljuden!

Allt var bara bra, dock var det lite svårt för den stackars barnmorskestudenten att kolla hjärtslagen/minut, eftersom det kräver att bebisen är på samma ställe minst en minut, det var ju lättare sagt en gjort!
Den lilla började fara runt redan i väntrummet, så det tog ett antalförsök innan rackaren var stilla så det gick att räkna hjärtslagen!

Mamma upp idagen redan, kan aldrig vara stilla!