Jo, det har jag alltid haft, ett väldigt socialtliv, min kära mor brukar kalla mig för ”socialt-missfoster” eftersom jag alltid är i behov av att det händer något!
Men det senaste året har det sociala livet med mina vänner, de man känt sedan barnsben, bestått av några få besök vid typ jul och påsk.
Jag har vant mig vid att vara väldigt anonym i städer där ingen vet någonting om mig mer än att jag inte pratar samma dialekt som de… Och jag vande mig vid att inte känna någon, och det var en del av äventyret.
Men nu är jag tillbaka i staden där alla känner mig, lite apan syndromet, jag stannar minst 10gr när jag skall gå och köpa mjölk på stan för att jag träffar gamla kompisar, kassörskan är en gamal klasskamrat, sedan krockar man med en av sina gamla chefer som glatt grattar för den ankommande bebisen… Man har en relation till alla, eller i allafall en relation som någon som har en relation me de få man själv inte har en relation till.
Ja, så är livet i småstaden.
