Jag kommer så väl ihåg hur det kröp i hela kroppen, hur paniken höll på att kväva mig inifrån… Jag var tvungen att göra något, jag var tvungen att komma här ifrån!
Jag klarade inte av att varje dag behöva möta demoner från förr, att ha en historia med var gatusten under mina fötter, jag klarade inte av att vara begränsad av småstads trångsynthet. Jag flyttade.
Detta var drygt ett år sedan, mycket har hunnit hända under den tiden.
Jag har förvånat mig själv på många sätt, och jag har flyttat runt hela landet i jakten efter… ja efter vad… Men det var det jag behövde då.
Ironiskt nog föll bitarna i mitt kaotiska pussel på plats när jag började träffa min gamla gymnasiekompis Olof. Det fanns något så mycket större än vänskap mellan oss som bara väntade på att få fäste.
Livet tog en ny vändning och överaskade oss med ett barn, ett litet liv som nu växer i min mage.
Som om världen belystes på ett helt annat sätt än tidigare, så såg jag plötsligt andra nyanser i saker och ting.
Nu är jag äntligen hemma, i staden av smärta och sorg, där jag känner var gatusten och var byggnad har en berättelse om vem jag är.
Men aldrig förr har den salta luft fyllt mina lungor med ett sådant lugn som nu.
Jag är hemma, här skall mitt barn växa upp bland kullersten och tång.
Jag är äntligen hemma!
