… Konverserade med en tjej imorse som inte fått den hjälp hon har rätt till. Stafettläkaren hade bara avfärdat henne, skrivit ut tabletter och sagt att sjukgymnastik, det skulle hon prova – i augusti.. Det är mitt i sommaren, tjejen har haft ont länge och inte kommer det bli bättre utan behandling.

Hallå?! Vad kan enbart smärtlindrande tabletter göra för patienten? Har inte alla rätt att få den behandling som behövs för att kunna återgå så fort som möjligt till arbetslivet?!

Jag uppmuntrade henne att ställa krav och be om att få träffa en annan läkare. Hon sade att hon inte orkar lämpa längre. Sånt gör mig illamående! när samhället trycker ner människor så att hon/han/vi/dom inte längre orkar kämpa. Tyvärr är det nog så att det krävs ”jävlar anamma” och egna iniativ för att folk ska fatta vad man vill. En läkare är också en människa, inte en Gud.

Utan tydliga önskemål kan man inte begära att någon annan skall kunna läsa ens tankar.  Om jag inte vet vad du har för krav eller vilka riktlinjer du lever efter, så blir du otydlig, ja, en människa utan gränser. Samma sak med mig om jag inte säger och visar vad jag vill och vad jag inte vill. Vad jag accepterar och vad jag inte accepterar. När det gäller läkarvård har jag lärt mig att inte ta vad som helst, utan jag har mycket skinn på näsan nu för tiden, men utan taskig attityd. Jag vet vad jag vill men jag försöker att inte glömma bort mottot ”lyssna och lär”.