Nyss hemkommen från en väns dotters namngivning. Väldigt fint och mysigt. Jag kan tänka mig att ha en namngivningsceremoni för vår son sen när han är runt 3 månader. Jag vill välkomna och visa upp honom för våra nära och kära. Fira hans födsel och ge honom namn (vi vet inte om han ska få tre eller två namn). Min man önskar att vi döper vår son i kyrkan, bara för att vi båda är döpta och för att det är en fin tradition. Men jag är tveksam till att ”ge bort” vår son till gud. Tycker han ska få välja det själv sen när han blir äldre. Men visst, det är vackert med dop och vara i kyrkan men man kan ju göra det fint utan gud och en präst tycker jag. Vi är oense om detta men jag har sagt att om min man tycker att det är mycket viktigt att vår son blir döpt så gör vi det. Men då ska min man kunna argumentera och motivera varför vi ska döpa honom istället för att ha en namngivningsceremoni. Jag anser att man inte bara ska följa traditioner utan att ifrågasätta dem, varför gör vi detta och vad innebär det!?
Jag är ateist (det finns inte någon gud), men båda våra barn är döpta. Jag tycker att det är en fin tradition och kyrkor är vackra
Hm, men om du är ateist varför då döpa dina barn!? Känns inte det fel då. Man kan skapa egna fina traditioner tycker jag!
Vi ska inte döpa Bastian. Vi är inte troende och jag tycker det känns falskt att döpa honom då bara för att det är fint. Skulle inte kunna stå där och säga ja när prästen frågar om vi vill att han ska uppfostras enligt kyrkans värderingar och blabla bla… Många gör det också för att barnen ska slippa döpa sig sen om de vill konfirmeras men det är så vanligt med odöpta barn idag att han inte lär bli ensam. Tycker han ska få välja själv. Vill ha bli aktivt kristen eller vad han nu väljer så är det hans val när han är stor nog att fatta det beslutet själv. Vi kanske kommer ha en namngivningsceremoni i sommar men inget med gud iaf.
Jag är inne på ditt spår, det känns fel att stå där framme med vår son och säga ja till guds händer. Jag är kluven och om jag vore ensamstående skulle min son inte döpas, men man är ju två nu och inget är ju fel beroende på vad man tycker! Vi får se om jag kan övertala min man att ha namngivningsceremoni…
Om Gud finns så är ditt barn ”hans” oavsett om ni döper eller inte, dvs det är absurt att tro att Gud skulle älska ett barn mer eller mindre p g a att barnet fått lite vatten på huvudet eller tillhör en viss religion. Dopet är som jag ser en markering att man vill att barnet ska växa upp i en tro att det finns en Gud som älskar barnet.
Jag tycker det verkar sunt att du ifrågasätter det hela om du inte själv tror och jag själv kan rentav bli provocerad när folk använder sig av kyrkans (guds)tjänster enbart ”för att det är traditon”. Fast det är å andra sidan lite småsint av mig.
Jag tycker att vi ska ifrågasätta det mesta, speciellt när man får barn eller har barn. Jag vill inte att min son ska vaggas in i nåt som jag inte tror på utan att ifrågasätta detta! Jag är och kommer aldrig vara en människa som säger ja till allt. Är rätt krävande och kräsen, på gott & ont:)
Namngivning. Av respekt för både barnet – och kyrkan. Är man inte själv troende skulle i alla fall jag känna mig väldigt malplacerad
Vi har varit på ett antal dop och det har känts fel för mig att i huvudtaget vara där. Självklart tycker jag att man ska ha ”ett välkommen till världen jippo” men utan kyrkan. Men man är ju två föräldrar så vi får se vad det hamnar den dagen…