Happy peace

Som en riktig karl har jag just ätit raggmunk med stekt fläsk (nej inte så mycket fett, mest bara knaprigt kött). Till det dracks en longdrink. Jag köpte ett sexpack lonken i julas. Jag har nu 4 kvar. Anteckna gärna.

Som en riktig kvinna har jag under dagen kokat äppelchutney och börjat med planteringen av sommarens jordgubbsplantor. Nej lagade inte chutney på inte mina egenodlade äppel. Jag är arbetande/studerande/egenföretagande kvinna, inte nån övermänsklig Martha som odlar äppel och sedan kokar chutney. Gissa om man hade fått minuspoäng i ”halv åtta hos mig”.

Som en riktig hantverkare har jag sedan skruvat ihop en blombänk till altanen. Jag var sjukt nöjd då det var klart. Det var visserligen bara fem delar att skruva ihop men jag fullkomligt hatar att montera möbler. Nåja, då jag hade satt den på sin plats på altanen och ivrigt radat upp alla mina blomkrukor på den så märkte jag att den vippade fram och tillbaks. Vad fan! Hade givetvis skruvat ena benet bakåfram. Nåja, som den hantverkare man är så tog man sin insexnyckel ur verktygsbältet och skruvade isär och gjorde om och gjorde rätt. Det saknades så klart en skruv men det var inte mitt fel! Jag lovar!

Som en riktigt bra matte har jag tagit Rultan på promenad på nya spännande stigar där hon har fått springa alldeles lös och ledig och hon var så glad när hon fick utforska den nya stigen och gräva lite gropar och tugga på kvistar. Jag ber ödmjukast alla som anser att hundarna skall vara kopplade om ursäkt, men det var en superfin stig och vi mötte inte en kotte. Vi kom dock fram till en lagerbyggnad och det satt två gubbar med stora ögon och glodde på oss genom fönstret. Uppenbarligen hade vi klampat rakt in i deras kafferum. De hade nog aldrig sett nån komma på den stigen förut. Eller så var det bara en sån fin syn att se Wilma gräva gropar och hennes matte spana efter huggorm så det var därför de glodde så där. Eller så undrade de kanske vad vi gjorde där som ett par perversa fönstertittare precis utanför kafferummet. Nåja, vi kunde ju ha varit blottare. Det hade varit nåt det. Tänk om man hade smugit upp där med sin beige trenchcoat och sedan öppnat den just då gubbarna hällt upp två-kaffet.

Nu sitter jag här med min lonken och undrar hur jag ska förmå mig att bli en riktig diskare?? Jag är inte där ännu känner jag. Nu ska jag vara som en riktig karl och sitta på soffan med burken i ena handen och den andra just precis i byxkanten. Al Bundy-style, ni vet!

Happy peace!

Det är galet i Husby just nu. Bilar brinner, folk vågar inte gå ut, gatstenar kastas, brandbilar förstörs. Husbys unga med invandrarbakgrund är arga på polisen. De hatar dem säger de. Det är galet.

Jävligt galet.

Bilar brinner. Bland annat färdtjänstfordon för invalider och gamla människor brinner. Privatpersoners egendom förstörs.

Invandrarna är arga på polisen och bränner upp privatpersoners bilar, skär sönder brandbilars vattenslangar, bränner ner förskolor och Gud vet vad.

Vad händer i folks huvud riktigt? Vad i helvete händer?
De som kastar sten och förstör är inte gamla. Om någon i 14-års åldern kastar sten så gör man inte det av en specifik vilja eller genomtänkt syfte. Vad fattar man egentligen då man är 14? 15? 19?

Vet ni förresten vad allt detta också leder till? Jo, det göder rasismen som aldrig förr. Nu har plötsligt den vanliga fru Svensson och den vanliga herr Johansson, den vanliga braten och den vanliga bilmeckaren all orsak att inte tycka om invandrare. Invandrare vill bli bemötta med respekt de vill ha jobb och de vill passa in i samhället. Det som dessa ligister nu gör mot den stora gruppen beskedliga invandrare, som de facto bor i Sverige, är hårt.

Herr Johansson och Fru Svensson vet inte skillnad på ligistinvandrare och snällinvandrare. Ligisterna som kastar sten i Husby göder rasismen med ett mycket kraftfull gödsel. Nämligen hat.

Hat föder hat.

Jag har sällan sett så många personer hata invandrare förut. Det bubblar i Stockholm.
Det finns Facebook-grupper där folk samlas och triggar varandra på samma sätt som invandrarkidsen triggar varandra. Folk hatar de här invandrarna som bränner bilar och som förslag på att stoppa galenskaperna ges allt från skott med riktiga kulor till gummikulor. Herr Johansson vill samla fotbollslaget och slå ner svartingarna. Det haglar förslag om att spränga alla blattar eller sätta dem på flygplan till Syrien och inte låta dem komma tillbaks. Nu har det plötsligt blivit okej att hata invandrare. Och man får till och med göra det på offentliga forum.

Oh my God.

Lycka till i Stockholm säger jag bara. Ni behöver det.

Vissa gör rätt. Vissa gör fel. Men hat föder hat. Så är det bara. Det krävs styrka, mod och lugn för att förändra det.

En eloge till polisen och räddningstjänsten i Stockholm!
Vi ska alla skänka er en minst tanke om dagen. En tanke om styrka, lugn och mod.
Jag tänker även på de vänner jag har inom räddningstjänsten i Stockholm.
Styrka och kärlek i massor massor till er!

Peace

Det var en gång en kvinna och ett par nya spinningskor.

Kärlek uppstod mellan dem 21.5.2013.

The End.

**************

Happy peace!

Ibland hör man någon säga att han eller hon ska skaffa sig nya vanor. Ofta ska det vara hälsosammare vanor.

Ibland hör man dem säga efter ett tag att det inte gick. Det var för svårt.

Vanor är någonting man gör utan att tänka på det. Man bara gör.
Just därför är det så svårt att bryta gamla vanor. För att man inte tänker på vad man gör.

Börja tänka. Då är du halvvägs där.

Peace!

När man har något på hjärtat, vanligen något som irriterar, vill man berätta det för någon. Man vill ha medhåll och bekräftelse.

Så, återigen har jag skummat igenom ett hundforum på nätet och kan konstatera att det gnälls och skälls i mängder. Jag blir så trött av att läsa hur folk sätter sin energi på helt fel saker. Så totalt fel.

Det gnälls och skälls om och om igen på folk som har sina hundar lösa, de uppmanas med stora bokstäver att göra det ena och det andra. Dessa personer som skrivarna skäller på läser inte ens dessa forum. Dessa personer har ett helt annat intresse i sitt hundägarskap. De som skriver förutsätter helt kallt att alla som har hund skall ha samma intresse.

Det funkar inte så.

Om ni som gnäller och skäller på dessa forum läser detta ska jag ge er några tips:
1. Om någonting irriterar dig, ta upp det med den rörda personen. Direkt. Skriv inte till tidningen, skriv inte på forum, sprid inte din dåliga energi till höger och vänster.
2. Bygg upp din självkänsla så du slipper skriva på forum och söka medhåll i ditt skällande. Var trygg i dig själv och fundera på vad det leder till att vara arg.
3. Fundera på vad som är ditt ansvar och ärende och vad som inte är det.

Tips till mig själv:
1. Gå in på dessa forum då du är på gott humör.
2. Låt inte dessa gnällkärringar (ja, det är sällan män som gnäller) beröra dig. Läs, konstatera, släpp saken.
3. Gunga i hängmattan. Läs en bok. Laga god mat. Omge dig med folk som är positiva.
4. Låt din hund vara hund.

Happy peace!

Sovmorgon. Vaknade kl 10.00. Sträckte på mig kände mig nöjd med det mesta. Gick ut på altanen och kände sommarvärmen på mina kinder. Log.  Åt stekt ägg med salami och fetaost och sedan lite fruktsallad. Tog en promenad i gott sällskap. Wilma sprang på stranden, vadade i vattnet, åt skräp. Kom hem, vilade i hängmattan en stund. Gjorde läxor i solen på altanen. Bestämde mig för att softa i solen och sedan gå in och göra mig i ordning för kvällen först när klockan blev 16.00.

Yo! När kl blev 16.00 mulnade det till. Jag klev upp från hängmattan, sträckte på mig igen, nöp mig i den solvarma kinden och gjorde tummen upp mot molnen som kom mycket lägligt.

Gick in, fixade mig lite lätt, rastade Wilma, tog på mig jobbkläderna. Kl 16.50 började det regna. Kl 17.00 började jag jobba.

Ibland klaffar allt på en dag. Man ska inte underskatta kraften av de små klaffningarna. Strävade inte efter världsfred och evig lycka när jag vaknade. Strävade efter att göra en bra dag till mig själv.

Inte så svårfixat. Till och med vädret klarade jag (hö hö)

Happy peace!

Okej. Jag trodde att jag började bli i helt okej form på alla plan. Har bara haft en liten grej i ländryggen som har skavt ett tag. Ni vet en sån där liten grej som nog snart går över. Inget att oroa sig för. Ett antal olika yrkesutövare har tittat på den och samtliga har kliat sig i bakhuvudet och skakat på huvudet och sagt att det nog är ett underligt fel jag har. Vissa har klämt lite varsamt och vissa har klämt med hårdhandskarna.

Så idag fick jag träffa en ortoped. Han klämde och drog och tänjde och tryckte. Sedan efter det så bad han mig sitta ner. Ortopeden började sakligt berätta.
Och han berättade och han berättade och jag hade det ena problemet och det andra och jag skulle undersökas på magnetröntgen i Åbo och bla bla bla bla bla.

Eh? Nej nej, det här ska ju gå om av sig själv. Precis som när jag traskade in till optikern och med stort självförtroende sade att jag hade huvudvärk och ville bara utesluta att synen har blivit dålig. För jag visste ju att jag såg bra.

Konstpaus.

En timme senare gick jag ut med ett par nya glasögon. (Ironi som jag garvar åt idag) Jahapp. På det viset. Huvudvärken försvann och jag såg ut som Skolfröken Rönnberg. Nuförtiden sitter ett par rosa glasögon på min näsa, undrar ibland i vilken ålder det inte längre är okej att ha rosa glasögon.

Så. Åter till ortopeden.
Han var duktig. Han sa saker INGEN ANNAN någonsin har sagt men som jag borde fått veta för flera år sedan på min medicinska resa. Nu sitter man här och väntar på magnetröntgen och minst 6 månaders rehabilitering. Och sen, efter 6 månaders rehab kan jag börja träna. Haha, otroligt!! Så länge tar det.
Han visade med praktiska undersökningar hur mina muskler reagerade i vissa rörelser. Jag satt som en tom fågelholk och såg på min kropp. Han förklarade saker så enkelt och bra, helt utan att blanda in känslor. Det är ovanligt. Jag gillade det eftersom det han sade inte fick några omskrivningar. Jag förstod det.

MEN! Han berättade att resultatet är helt och hållet beroende av min motivation! Okej! Superbra! Det är mitt språk det!

Nåja. Nu ska jag snart på två medicinska resor som ska avgöra min framtid. När jag fick min blodpropp i hjärnan för ett antal år sedan blev jag först sjukskriven i endast tre veckor. Jag tyckte det var en evighet. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag inbilla mig att det skulle påverka mig resten av livet och att sjukskrivningen skulle förlängas med ett år. Dessa ryggproblem härrör till sjukdomsattacken. Det är inga stora problem som det ser ut nu i alla fall. Ni vet, bara en liten grej som ligger och skavar. Jo jo!

Men det är som det är det. Snart ska jag få ett personligt träningsprogram. Och pja, ser faktiskt fram emot det! Men först ska jag åka in i ett rör på magnetröntgen. Har våldsam cellskräck, vem kommer med och håller mig i handen?

Happy peace!

Idag har jag köpt nya spinningskor. Den vänlige försäljaren i sportaffären berättade att de kostade 122,00 evrosar. ”Vill du att vi fäster clipsen färdigt till dig?” Frågade han sedan. Givetvis ville jag det för ni vet ju vilket fruktansvärt kort tålamod jag har. Det finns en stor risk att dessa clips hade fastnat i min egen panna eller kanske åkt raka vägen över staketet på altanen. Nåja. Den vänlige försäljaren fixade det ju till mig så nu har jag inga clips i pannan. I kassan hade jag liksom förberett mina 122,00 evrosar och höll fram dem som en ivrig skolflicka som handlar för sin egen veckopeng. Plötsligt vid betalningen hade summan stigit med en rejäl slant. Jag stod där som en blyg skolflicka utan att fråga varför (aningen olikt mig, men så var det). Tog fram lite extrapengar som skulle gå till ett par sommarskor och betalade snällt.

Kontroll av kvittot. Clipsen kostar extra.

Givetvis. Clipsen betalas separat. Det är som när man köper en flygbiljett på lågprisbolagen, då får man betala extra för en sittplats. Men man får såklart inte köpa en ståplats heller. Nej nej.
Vill man ha spinningskor vill man ha clipsen också, annars fastnar de inte i pedalerna, som det är meningen.

Sittplats på flyget och spinning på fredag. Nya sommarskor hittade jag också. För 9,90 evrosar på HM. De kallas skor men har man sockor i dem ser de ut som en par mockasiner. Har ni tur kan ni skymta dem under mina svarta byxor på jobbet.

Tack och hej.

Happy peace!

Jag fick brevet idag. Jag ska utredas.

Jag har en utbildning inom data, som jag inte kan arbeta med på grund av tidigare nämnda sjukdomsattack. Jag ska därför utredas. FPA ska bestämma om jag kan få en ny utbildning. Nu får ni hålla tummarna för mig allihop för att de går mig tillmötes och bekostar en ny utbildning. Det betyder att jag (om jag har mycket tur) får studiestöd baserat på min inkomst och jag kan studera till ett yrke jag kan jobba med.

Det skulle vara vansinnes-skönt!

Längtar redan.

Håll tummarna för mig och när ni går och lägger er kan ni skicka en tanke till de som tar beslutet. Skicka en snäll tanke så de är på gott humör. De behöver det där på FPA tror jag.

Peace!

Sakta men säkert börjar planen för mitt kommande företag formas. Steg för steg. Bit för bit. Mental träning och inre styrka och en jävla massa hopp ska det handla om.

En fråga som ni gärna får svara på:
Ni som har fått behandling för missbruk på något hem som följer tex tolvstegsprogrammen (GA, AA el NA), eller ni som är anhöriga till personer som fått behandling, tycker ni att det handlar för mycket om Gud? Jag blir lite förvånad ju mer jag funderar på ämnet att olika program ofta handlar om Gud. Köpte ni det? Köpte era anhöriga det? Tyckte ni det var lagom?

Gud? Går det hem det där med Gud?

Nej, företaget skall inte bli nåt behandlingshem, nej verkligen inte Men det tangerar verksamheten på ett plan lite grann och jag köper inte det där med Gud. Inte jag, andra får gärna göra det men jag pysslar inte med skriftskola.

Peace!

Inlägg som denna man och hans fru skriver skapar mycket funderingar. Det gör mig också glad, för jag inser ibland hur bra jag har det. Hur fint liv jag lever och att jag är nöjd.

BERIKNING – GE DIN HUND EN MENINGSFULL VARDAG!
Kom med på en peppande Workshop där du lär dig att tillgodose hundens naturliga behov!

Hundar tycker om att gräva gropar, leta mat, snusa, undersöka, tugga på stora köttben bädda och snurra innan de lägger sig. Hundar tycker om att vara hundar men vi människor vill inte att de gräver i våra rabatter, vi vill inte att de tar vår mat eller bökar i vår soffa. Vi människor har ofta har jakthundar som inte får jaga och vi har vakthundar som inte får vakta, vallhundar som jagar bilar och cyklar i brist på annat. Hur kan vi egentligen tillgodose hundens naturliga behov? Jo, genom berikning!

En kurs för alla typer av hundar! Genom berikning kan du förebygga problem som du inte vill ha och du kan även minska problem hunden redan har fått. Det finns många sätt för hunden att må bra och vara nöjd utan att den gräver upp din blomrabatt!

Titta in på hemsidan för mer info och anmälan!

Happy peace!

Vi börjar med att reda ut några ord.
1. Ofrivilligt barnlös = Person som inte har några barn. Samma människovärde som alla andra dock. Finns ett stort antal trevliga exemplar av denna sort.
2. Förälder = Person som har ett eller flera barn. Samma människovärde som alla andra dock. Finns ett stort antal trevliga exemplar av denna sort.
3. Avundsjuka = Vill ha något någon annan har. Anser sig vara värd det.
4. Svartsjuka = Rädd att förlora det man redan har och har investerat känslor i.

NOTERA: Tillstånd nr 3 och 4 är problem som endast kan lösas av den som befinner sig i dem. Det är helt och hållet den personens ansvar.

*************************************************************************************************

Ett inlägg om barnlöshet, skrivet ur en kvinnas synvinkel:

Längtan efter sylt på köksbordet
De flesta kommer någon gång i livet till den punkten då det inte alls går som man vill. Att vara ofrivilligt barnlös är ett sådant tillfälle. Man längtar efter små fötter som tassar över golvet, sylt på köksbordet och pulkor utanför dörren.

Ska biologi vara så jävla svårt då?
Många har lyckats. Många lyckas varje dag. Man undrar vad de har gjort som du har missat. Vad är hemligheten? Vad är lösningen? Ska det vara så svårt? Snopp + Snippa = unge. Spermie + ägg = unge. Jävligt enkel biologi. Eller? Man förbannar sin kropp, ser bebisar överallt. Ser barnvagnar. Hatar Hello Kitty i hemlighet.

Det är en cirkus
Jag har varit där i allt det där jobbiga för några år sedan. Det är en cirkus. Man betalar massor med känslor, pengar, relationer och energi. Man är med i cirkusen för att man vill att det ska vara värt det.
Jag har varit där. Idag är jag någon helt annanstans. Idag fattar jag knappt att jag har varit med i den där cirkusen. Men jag fattar ångesten, jag fattar frustrationen, kampen.
Idag är jag trygg med mig själv. Jag kan känna en stor och härlig glädje för mina vänner och alla deras fantastiska barn. Deras fina barn med sina personligheter och påhitt. Bara genom att tänka på dem kan jag börja le, så fina är de här personerna, så stolta är deras föräldrar.

Men jag har inte alltid varit sån, har inte alltid varit glad för andras skull. Då man själv upplever att man lever med en förlust kan det vara svårt att glädjas för andra. Man förundras över att vissa bara har ett one-night-stand och nio månader senare sitter de med en bebis i famnen. Man gör själv allt för att få sitt barn. Fingrar på sina ägglossningstester, kryssar i kalendern, ringer på telefontider, allting snurrar, ivf, hata mens, pippa på bestämda tider, para sig utan ömhet, bara ren och skär parning, kolla tempen, få äcklig mens igen, köpa bindor, hata bindor. Fattar inte. Hur ska man fatta? Hur? Försök efter försök. Hopp som mattas ut. Åren går och man når inte sitt mål. Målet att vara en familj. Relationen med partnern slits. Rött i trosan och barnrummet står tomt. Jamen hata rött rött i trosan!

Delete
Då behöver man trycka på delete-knappen och tömma skallen och minnas att nästa försök, hur man än går vidare, ett helt nytt försök med en helt egen chans!
Man bör givetvis sörja ett dåligt besked ett tag, bearbeta det. Men sedan är det dags att använda den energi man har kvar till att skapa något nytt. Använda den till att skapa en kommande familj. Fortsätta hoppas. Fortsätta drömma. Se framtiden som man vill ha den. Skapa den.

En egen chans
Varje försök är en egen chans, oavsett vad du har varit med om tidigare. En ny chans. Det finns många möjligheter, flera vägar att gå.

Avundsjuka är vanligt. Väldigt, väldigt vanligt
Känner du avundsjuka eller bitterhet över att andra lyckas så behöver du jobba med dig själv. Det är ditt problem att lösa, ingen annans. Avundsjuka betyder att man vill ha något som någon annan har, man anser sig vara värd det. Man är säkert värd det, men även de som har lyckats är ju värda det de har. Eller hur? Man jämför sig med andra och lägger sedan skulden på dem, känner bitterhet mot dem. Ganska så orättvist egentligen. De har ju inget fel gjort. Missnöjdhet leder ofta till girighet och missunnsamhet.

Att vara avundsjuk är ditt eget problem, straffa inte andra för det. Och det viktigaste av allt: DET LÖSER INGET. INTE NÅT. Det enda som händer är att du blir mer ledsen. Tycker mer synd om dig själv.

Vad är lösningen då?
Ja jag är ju ingen specialist men mitt privata råd är att jobba på att bli mer nöjd med dig själv, se ditt eget värde, se värde i dig själv och vardagen. Umgås med personer som är nöjda med sig själva, som kan inspirera dig. Byt fokus, fokusera på vad du har och inte vad du saknar. Se nya vägar som kan leda till ditt mål. Fundera på målet, är det verkligen vad du vill ha eller gör du detta för din partner?
Tänk också på att ditt värde är det samma även om du inte kan få barn. Tänk på att de som har fått barn också har samma värde, lägg inte skuld på dem för att de har lyckats, tyck om dem, känn glädje för dem. Den dag du står där med ditt barn vill du helt säkert att vännerna ska känna glädje för dig.
Jag råder dig också att umgås med dina vänners barn, se dem som speciella individer. Baka kakor, lek med cykeln, gunga, teckna osv. Tyck om dem, var glad för dem. Det kommer att förändra mycket. Du får sylt på köksbordet och pulkor på gården på det sättet också.

Dåligt samvete?
Fick du dåligt samvete då du läste detta inlägg? Vill du hellre ha medhåll? Höra att det är okej att vara missunnsam och avundsjuk? Jag är ledsen. Jag tycker inte att man ska vara det eftersom var och en mår dåligt av det. Den som känner så mår inte bra av det. Den som blir drabbad mår inte bra av det. Du är värd bättre! Jag tycker däremot att man ska acceptera och inse ATT man känner och tänker just så, men man ska INTE acceptera att det måste vara så! Man kan själv sätta stop för sina tankar. Man kan förändra sig och det vinner alla på. Kom ihåg också att avundsjuka och svartsjuka inte är samma sak.

Var är jag idag?
Hela mitt liv rördes om då jag blev sjuk just den tiden i livet då man förväntas bilda familj och skaffa hus och hem. Innerligt sjuk. Sedan stod jag plötsligt där ett antal år senare, frisk men hade varken hus eller partner längre och absolut inga barn. Men vet ni vad? Mitt värde ligger inte i varken hus eller partner. Det ligger i mig själv.

Exakt var jag är kommer ni snart att få veta. Det är en spännande resa som jag genomgår just nu (NEJ jag är inte på smällen, nej). Jag är glad, nöjd, trygg och förväntansfull. När tiden är inne berättar jag allt här på bloggen. När tiden är inne.

Jag kan berätta att jag mår bättre än jag någonsin har gjort, känner ett stort inre lugn och är snudd på larvigt nöjd med var jag har idag och vart jag är på väg. Folk som klappar mig på huvudet och frågar medlidsamt ”meeen huuur mååår du nu då?” tror att jag ska må dåligt resten av livet pga några motgångar jag har haft tidigare. Jag funkar inte så. Jag bearbetar och går vidare. Nöjd.

Stöd
På Åland finns det en stödgrupp för personer som ”är ofrivilligt barnlösa”. I den gruppen träffas personer som befinner sig i olika skeden i processen. Vissa ansöker om adoption, vissa gör ivf, inseminationer, par, ensamma osv. Det finns en plats för var och en i gruppen. På den här länken finns de kontaktuppgifter du behöver.

Hur upplever män det?
Okej. Detta var skrivet ur en kvinnas synpunkt. Det skulle vara oerhört intressant att se en liknande berättelse men skriven ur en mans vinkel. Berätta om ni vill!!

Hur upplever föräldrar det?
Ni som har fått barn, hur upplever ni att det är att berätta för barnlösa om er vardag? Eller då ni gav beskedet att ni väntade barn? Var det jobbigt? Lätt? Tänkte ni inte så mycket på det? Vilket bemötande fick ni?

Happy peace!

Det här med socker och beroende är riktigt intressant. Och svårare än vissa kan förstå.
Alla typer av beroenden är så mycket mer invecklade än man kan ana. Den som tror att det enbart sitter i viljan att sluta vet inte allt. Det är mer än vilja.

”Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är förståeligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt”

Peace!

Fick av en händelse denna låt på min Youtube Channel. Oj kära nån jag tror jag dör. Kvaliteten på sången är inte värdsklass precis men det var så jag uppfattade den då den var pop.

http://www.youtube.com/watch?v=RCxkrKpdhNY

Peace

Var på spinning just. Som jag brukar då jag har tid och kan. Inga konstigheter.

Men det var en ny instruktör. Hon är säkert en jättetrevlig person och allt sånt där men…
jag gillade inte musiken. Inte alls. Det växlade mellan Sommartider hej hej och Hypetraxx. Näj. Har man varit stammis i sin ungdom på Arken och hört sönder Sommartider hej hej så går man inte på gång på den låten. Mja, jag ser det svårt att gå igång på den ändå faktiskt. Sen var det lite blandad hissmusik. Bröl.
Sen skrek flickstackarn alldeles för mycket. Niiiii kkkaaaAAAANNNN. KÄMPAAAAAAAAA! ALLA KAAAAAAAAANN! NUUUUUU! osv osv osv. Hon skrek och hon skrek och hon skrek, jag orkade inte ens lyssna på vad hon sa till sist.
Sen hade hon något underligt minspel. Tittade liksom ut över salen och pratade men hade ögonen fast. Blunda och prata ser konstigt ut.
Presentationen var onödigt lång och en massa babbel om att hon hette samma sak som någon annan och fått si och så många ungar och att vi alla var där för att få kroppen i trim efter barnafödslar…eh nej. Nåja hon sade sen ”i alla fall jag är här för den orsaken”. Det hade varit roligare om hon varit där för att instruera oss.
Efteråt verkade hon precis lika osäker och stannade folk och frågade om det var bra osv. Det såg lite halvdesperat ut och ingav liksom en känsla av att flickstackarn inte visste vad hon gjorde och sökte bekräftelse. Okej. Det är nog så när man är ny. Jo. Ibland glömmer jag hur det var för mig för nio år sedan då jag började undervisa. Men de som var nöjda får ge henne sin bekräftelse. Själv valde jag att vara tyst.

Nåja, hon är säkert duktig på cykling, hon är säkert jättesnäll och hon är säkert en bra mamma till sina tre bebisar (undrar om hon skriker så där hemma också. BRRRAAAAAAA DUUUUKKKKTIG UNGE SOM ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT AAALLLL MMMAAAAAT! NI KAN! NI KAAAAAAAAN! KÄMPA! KÄMPA! KÄMPAAAAAAA!).

Alltid nåt. Själv hade jag tråkigt. Men det var ju helt och hållet mitt eget problem. Kunde ju inte hon rå för.

Peace!

Den 1.5.2013 bestämde jag mig för att jag vill ha en sommarstuga denna sommar. Jag ville att den skulle ha öppen spis, vara nära havet mm (se tidigare inlägg).

Den 3.5.2013 Träffar jag en gammal kollega (som jag inte sett på ett år) som erbjuder mig att låna en stuga i sommar. Ingen hyra förutom att jag ska hjälpa henne att klippa gräset och måla lite. Strandbastu, brygga, båt, brasa, havet utanför dörren, grill, hundvänligt.

Är det inte otroligt så säg??

Happy peace!

Så. Då har ett år gått. Ett år blandat med träning, skador och vila. Lite av varje. Men jag har tränat så mycket jag kan, på gymmet och gått ut med hunden. Gått över stock och sten. Allt anpassat enligt just mig och min kropp och min mentalitet. Byxorna som förut varit för små är nu för stora. Trapporna som förut varit jobbiga är nu hyfsat enkla.

Idag har jag varit på ett fystest (ett år sedan sist alltså). Blev lite besviken först när jag såg att vikten bara hade minskat med nåt kilo och mitt BMI i stort sett var oförändrat. Byxorna är ju för stora, hur kan det vara möjligt? Sen sen fick jag se att muskelprocenten och konditionen hade ökat avsevärt. Det betyder att jag helt enkelt har mindre fett, mer muskler och orkar mer än förut. BMI kan vara otroligt missvisande att kika på egentligen.

Konditionen visade en markant förbättring och jag är jätteglad för det. Styrketesterna visade också riktigt bra resultat. Där tror jag att den mentala träningen har varit till hjälp. Nu kan jag (nybörjarstadium så ni vet, men i alla fall) fokusera på att använda rätt muskler och blir inte trött lika fort som förut eftersom det går åt mindre energi. Förut kunde jag kämpa och slita och spänna hela kroppen och bli jättetrött. Nu programmerar jag kroppen att använda rätt muskler och låta resten vila. Kort sagt får jag ut större effekt och det kostar mindre energi. ROLIGT!

Så. Alla resultat hade förbättrats. Vissa väldigt mycket. Vikten visar ungefär samma, nåt kilos skillnad bara. Men det den vanliga vågen inte vet är vad som väger vad i kroppen. Jag har alltså mindre fett men mer muskler nu, men ungefär samma vikt som förut. Jag gläds åt mina nya muskler och är ivrig på att byta ut mer fett mot mer muskler! I can do it!

Före jag gjorde detta test hade jag minskat 14 kilo totalt bara genom träning. Sedan stod det still och jag gick med i ett projekt där allt mättes och motivationen startades upp genom föreläsningar och praktisk hjälp för att gå vidare. Ett år har gått, projektet är slut och jag är piggare…och starkare!

Den stora utmaningen i alla projekt är att behålla motivationen. Alla vet hur man blir stark, alla vet hur man blir smal, tjock osv. Det är lätt att få en kick, det svåra är att behålla motivationen. Det är precis det jag gillar. Utmaningen att hitta motivation om och om igen, att inte låta den falla. Motivation är en färskvara.

Happy peace!

Vill du hyra ut din sommarstuga?
Wilma och jag vill gärna hyra den i så fall!

Vi hoppas att den finns nära vattnet och att det finns tillgång till någon sorts båt.
Vi hoppas att den har öppen spis/brasa/kamin.
Vi hoppas att den har el.
Vi hoppas att vi kan plantera lite smultron och pyssla med lite blomster.
Vi hoppas att det inte är jättenära till grannen eftersom Wilma då kan vara mer än lovligt intresserad av grannens grill och kompost. Hon drar sig inte heller för att krypa upp i grannens säng med leriga tassar och kringla ihop sig och sova gott.
Vi hoppas att vi kan ta ett dopp i havet och sedan värma oss på solvarma berg och äta lite korv och dricka lite hemlagad jordgubssaft.
Vi hoppas att den är på Åland.

Låter inte vi som de perfekta hyresgästerna? Jo, det gör vi ju!
Maila wilmashundskola@aland.net

Happy peace!