Facebook. Ett märkligt fenomen på nätet säger folk. En plats för beundran. En plats för inbördes beundran. En plats där man kan skrapa ihop en samling personer och kalla dem vänner.
Facebook. En plats där man kan se bilder av tusentals olika muffins med tusentals olika strössel på. En plats där man kan se svettiga grabbar krama varandra efter en fotbollsmatch. Man kan se snygga tjejer som stolt visar upp tretton olika nagellack. Knubbiga ungar med sylt på hakan. Skitiga hundar som sover på sammetskuddar.
Varje dag diskuteras vad som skrivs på facebook. Man samlas runt kaffebordet, tar en bild på sin fika, postar den på facebook, berättar vad folk skriver. Underligt?
Nej, jag tycker inte det. När vi föds blå och skrynkliga skriker vi så högt vi bara kan. Varför det? Ja, inte är det för att vi kläcks och tänker ”oh yeah, let’s scream the shit out of this family”. Nej, vi skriker för att få uppmärksamhet. Hade det inte funnits hormoner i omlopp då barnen föds så skulle föräldrarna genast kasta ungarna i sopkorgen. För vem orkar egentligen vara med nån som bara bajsar, spyr och skriker? Hormonerna räddar oss.
Och varför skulle vi inte vilja ha uppmärksamhet och bekräftelse när vi blir äldre? Alltså, varför deltar man i en tävling i tex. hundsport? Jo, för att få bekräftelse. Annars kunde man ju lika gärna träna hemma på bakgården. Varför betalar man dyra pengar för att springa kanonloppet i grupp, få ett nummer på ryggen, istället för att bara ensam ge sig ut i skogen för att springa 30 kilometer (ja, eller hur långt det nu kan vara)?
Jo. För att man vill ha bekräftelse. Alla vill det på ett eller annat sätt. Men när det samlas 400 personer som söker bekräftelse på samma sida på nätet kanske det blir för mycket av det goda. Inte underligt att det nu och då kommer kommentarer om att man är så trött på att se vänner och vänners vänner stoltsera i bikini. Man är trött på att läsa att vänners vänners barn har knådat ihop en sned chokladboll. Det finns inga hormoner där som räddar oss.
Men vad skulle hända med facebook om vi inte sökte bekräftelse där? Ja fy fan vad tråkigt det skulle vara att läsa: idag vaknade jag och åt frukost. Idag läste jag tidningen. Bah.
Näh, det är kanske inte jättespännande att se 13 kladdkakor på rad och att läsa 13 inlägg om regn. Men ändå. Ändå skriver vi det för att få kontakt med folk och vi läser det i hopp om att få nån riktigt rolig nyhet. Det är ungefär som att läsa Ålandstidningen, fast man känner alla som skriver. Coolt. Egentligen.
By the way? Har ni sett mina schyssta muffins? 
Peace!
