Wilma och jag närmade oss Lilla Holmen när vi var ute och gick. I början av bron över till Lilla Holmen fanns en skylt som påvisade att det var förbjudet att cykla, att ta med sig glasflaskor och att mata fåglarna. Sedan fanns det någon underlig skylt med en hund och ett stort rött kryss över den. “ Äh, sade jag till Wilma, vad skulle nu några trötta kaniner och halvdöda hönor vara för hinder för oss att promenera över Lilla Holmen då? Vi väger ju i alla fall 96 kilo tillsammans så det ska vi väl klara av?” Så vi traskade över bron, jag i mina rosa gymnastikskor och Wilma vaggade lyckligt fram och vickade glatt på rumpan medan hon noggrannt noterade varje fågelskit som fanns inom nosräckhåll. När vi gått cirka 50 meter såg jag genast fyra granna påfåglar som pickade i marken. Wilma såg dem också. Nåja det där är väl inget för en hundinstruktör att spänna sig över, tänkte jag och tog kontakt med Wilma och gick vidare. Då såg påfåglarna oss. De såg oss och de gillade inte vad de såg.

HUPS!!

Okej. Vet ni hur fort en påfågel springer? Vet ni hur fort fyra påfåglar skrämmer 96 kilo hund och matte? Jasså inte? FORT kan jag meddela. Så det hela slutade med att hundinstruktör Rönnberg med medföljande dalmatiner sprang runt på Lilla Holmen och hade ett gäng gröna fåglar i hälarna. Med sina vassa näbbar närmade de sig i rekordfart! Vi fick fart på gymnastikskorna och sprang bort så fort vi kunde. Jag har en del kvar att lära mig innan jag blir påfågelinstruktör känner jag…

Okej. Vi sprang rakt in i en liten familj bestående av en trendmorsa med två tjocka Michelin-ungar i pastelloveraller. ”Ojdå, jagar fåglarna er?” sade trendmorsan. “Titta mamma, en kossa”, sade den ljusblå Michelin-ungen och pekade på Wilma. “Gurgel gurgel” sade den rosa Michelin-ungen och sprang fram till Wilma och drog henne i svansen. Wilma började vid det här laget tycka att det här med Lilla Holmen inte var så skoj i alla fall. Var fanns dom där feta kaninerna riktigt?? Trendmorsan sade åt ungen att man inte fick dra i hundens svans. Det resulterade i att ungen drog TVÅ gånger till! BINGO. Nu var Wilma inte road alls. Mamman sade till mig “Ja nu vet du varför vi inte har hund”. Eh, ett litet ursäkta hade kanske varit på sin plats, men icke. Jag svarade bara att ”ni får väl skaffa sig en bulldogg då, dom har varken nos eller svans” och så traskade vi vidare.

Vi gick en bit och plötsligt uppenbarade sig min gamla svenskalärare från högstadiet. Vi hälsade lite stelt på varandra och när hon hade passerat vände hon sig om och sade “oj, ni går verkligen ton i ton du och din hund. Ni liknar på varandra”. Men FFS liknar vi?!? Alltså Wilma har sjukt håriga öron och tio tuttar, jag har två. Jag svarade “tack tack” och kände mig som när jag var 13 och inte vågade säga emot min fröken. Så vi gick vidare.

När vi kom till det berömda huset utan trappa i Östernäs såg jag plötsligt tre stora bruna hundar som stod och trynade i en buske. Instinktivt kände jag mig irriterad och tänkte att jag inte orkade med något mer drama! Hundarna sprätte plötsligt till och vände på sig. De hade alla en stor vit fläck i rumpan. För en sekund tänkte jag att det var en konstig täckning, innan jag insåg att det var tre rådjur. Mitt i Östernäs. På en gård. Wilma insåg precis just då att det är gooda rådjur och kopplet blev aaaningen spänt. Nåja det prasslade till i buskarna och djuren var borta på ett ögonblick. Dramat uteblev. Vi gick vidare. Jag lättad. Wilma frustrerad.

En timme senare har jag baxat hem henne och vi har landat i soffan i tryggt förvar. Fint! Wilma snarkar just nu och jag sitter uppkrupen under täcket. Nu kan väl inte så mycket mer hända idag? Eller?

Happy Peace.