… men jag ska bråka tills jag får både dator och modem att fungera felfritt!

            Jag har datorproblem. Som ni kanske minns beslutade jag mig för att beställa ett trådlöst bredbandsabonnemang med ingående dator, för att kunna surfa och jobba under de dagar jag är som en urvriden skurtrasa. Jag föll för Telias erbjudande, även om Tele2 och Telenor har liknande.

            Datorn skulle skickas ut till mig per post, programvaran och modemet fick jag i butiken så fort jag skrivit på alla nödvändiga papper. Eftersom jag redan nu har en lapptop var det bra – jag får använda abonemanget på vilken dator som helst, och jag tänkte att jag kunde prova hemma med den jag hade.

            Sagt och gjort, på kvällen installerade jag programvaran på min nuvarande dator, men modemet hittade inget nätverk att ansluta till. Nu är jag alldeles för otålig med datorer för att vara datanörd, så jag tänkte inte mycket mer än

”Skit!”

och använde vår lina istället. Min vaga teori var att mitt abonnemang inte var godkänt, alltså kom modemet inte åt bredbandet heller. Jag beslöt att vänta tills min nya dator dök upp.

            En halv vecka senare levererades datorn till min dörr. Jag var uppspelt. Men när jag öppnade den yttre kartongen visade det sig att säkerhetssigillet på den inre var brutet. Vad mera var; när jag lyfte ut själva datorn sa det

*klirr*

Ett ljud man inte vill höra i sådana situationer.

            Det visade sig att plastskyddet till facket för kortet till det trådlösa nätverket var brutet. Bara en liten, liten bit var borta – just den som ska hålla fast skyddet i datorn. Jag packade omedelbart ihop den igen, och ringde och reklammerade så fort jag kunde. För att göra en lång historia kort ska jag skicka tillbaka hela paketet för reparation. Ingen har sagt något om hur lång tid det kan ta innan jag får hem datorn igen…

            Men jag har ju modemet! Och en annan laptop! Dessutom har jag nu papper på att mitt abonnemang är godkänt. Då borde jag kunna surfa med dem. Jag menar; jag ser till och med mobilmasterna från mina fönster. Igår satt jag hela förmiddagen och försökte installera Telia Connect och modem. Installera – ingen åtkomst. Avinstallera, installera igen, rota runt bland profiler och olika wlan. Ingen åtkomst. Planlöst läsa olika installationsguider (jag var trött). Inga ledtrådar och, naturligtvis, ingen åtkomst.

            Någonstans mitt i denna röra börjar jag titta närmare på modemet. Det ska installera sig själv. Hm. Det har det inte gjort, inte vid något av mina installationsförsök. Det reagerar inte heller när jag rotar runt i dess programvara (obs; jag ändrade ingenting, bara såg efter vad som fanns) och inte heller när jag dubbelklickar på installationsprogrammets ikoner.

            Imorgon ska jag sätta mig ner och noggrant läsa varenda handbok jag fått, särskilt de som gäller modemet. Jag hoppas att jag ska hitta något stycke som visar att jag har gjort fel, och om jag svänger en metaforisk död höna över tangentbordet så kommer allt att fungera. Tyvärr börjar jag dock mer och mer misstänka att själva modemet är trasigt. Enligt Telias täckningskartor ska jag ha åtkomst härifrån – jag ser som sagt masterna från mitt fönster. Ändå kan modemet inte hitta ett nätverk. Något är skumt!

            Av misstag har jag ändå gjort något som är rätt; jag byter ut min maskinpark medan den gamla fortfarande fungerar. Mitt jobb sinkas visserligen av att jag måste lusläsa manualer, sitta i telefonköer och skicka datorer hit och dit, men jag kan fortfarande sköta det. Hade jag varit snål och sparat ihop till en ny dator istället, hade jag fått köpa den när min  nuvarande är så gammal att den inte klarar jobbet, och då hade jag fått ett arbetsbrejk i veckor, kanske mer än en månad. I fortsättningen ska jag se till att byta min dator efter en halv till en datorgeneration (dvs 1,5 till 3 år) och aldrig låta det gå längre tid än så.

***

            Dagens inspiration är Diana Moody som skriver bloggen No More Chains 4 Me (den är extremt kristen, så om du har svårt för sånt ska du undvika den – vi andra kan njuta   ). Efter en barndom så svår att den inte ens skulle passa i en melodram lyckades hon ta sig upp och lever nu ett vanligt liv, samt är ett stöd för andra omkring sig.

***

            Senast uppdaterade bloggar

Daily Doodles by Malin

Parkettodlaren

Indoor Gardener

Förra veckan kom magasinet Rosie ut. Jag recenserade deras första nummer i Parkettodlaren och Indoor Gardener, och nu hittade jag ett citat från bloggposten på deras insändarsida, vackert uppförstorat med url och allt. Min glädje grumlades dock av de språkfel jag gjort och som nu lyste emot mig från pappret. När man saluför sig med epitetet ”välskrivna” är det ingen rolig upptäckt. Visst finns det de som säger att även dålig reklam är reklam, men jag föredrar att hålla mig till devisen

”Bra reklam är fortfarande bättre reklam.”

En hastig blick på mina stats avslöjar också att publiceringen inte gjort någon skillnad. Citerad med hänvisning till bloggen åker alltså längre ner på min lista över åtgärder för att driva läsare till det jag skriver.

***

Dagens inspiration är Anna Saxon, gift med grundaren till Saxons förlag och rabiat vegetarian. Hon gav ut ”Fru Saxons kokbok” 1928, ett litet verk jag läser då och då med ett leende på läpparna, och som jag använder för att laga billig och bra mat av lokala råvaror.

***

Senast uppdaterade bloggar

Pax Dei

Parkettodlaren

Indoor Gardener

Jag har haft ångest för detta länge. Det är pilligt, det kräver mod och uthållighet…

Jag håller på med den ekonomiska delen av min affärsplan. Med fem olika inkomstkällor, var och en med sina regler och sin statistik, blir det hela en sorts massmatematik där man ska jobba med ekonomiska formler, bråk och cosinus samtidigt (bildligt talat, alltså – man ska vara duktig för att få in cosinus i detta, men jag ska inte svära på att det inte förekommer). Pervers som jag är tycker jag att detta är den roliga delen med att sätta upp ett företag. Orsaken till att jag dragit mig för uppgiften är att jag vet att det är ett pilligt jobb; jag måste jobba på öret för att få in allt i kalkylen. Det har hänt att jag önskat att jag kunde satsa på en liten butik som säljer muggar istället – tänk vad enkla enheter att hantera!

***

Jag har experimenterat med att utöka avstånden mellan styckena här ovan. Ännu har jag inte hittat någon metod som fungerar varje gång – jag måste nog helt enkelt uppdatera mina html-kunskaper. Det är trots allt några htmlgenerationer sedan jag kodade (enkla) hemsidor.

***

Dagens inspiration är Naomi Klein, som drar ner byxorna på kapitalet, civiliserat och välunderbyggt.

***

Senast uppdaterade bloggar

Parkettodlaren

Indoor Gardener

Varför lägger man upp en bloggservice där det inte går att redigera html-koden, men som inte kan hantera all kod som kan följa med när man klipper in från andra websidor? Jag har bara haft de här problemen på metrobloggen.se. Jag klipper in en textsnutt från en websida, förhandsgranskar – vilket går jättefint – och när jag försöker publicera så dyker ett redsamt felmeddelande upp. ”Taggen XX är inte tillåten i YY”

”Fine” tänker jag, eftersom jag upptäckt att blogginläggets htmlkod visas när man slår ctrl+tab. Den här gången försvann den genvägen samtidigt som felmeddelandet visades. Det enda som händer är att jag byter flik (i Mozilla, för er som har hjälpsamma tips). Nå, man är ju inte helt tappad bakom en vagn, så jag börjar titta i de grafiska kontroller som sitter ovanför rutan man skriver sin bloggpost i. Hurra, jag kan få texten att hoppa både _nedanför och ^ovanför textraden, jag kan infoga flash, tabeller, bilder och YouTube, men det finns ingen enkel knapp för att hitta html-koden….

Jag blev tvungen att skriva om samma bloggpost tre gånger innan alla oönskade och osynliga html-taggar försvunnit. Grattis metrobloggen.se – ni är skyldiga mig min luchpaus!

***

Dagens inspiration; Margret Tatcher, en gång i tiden politikens Darth Vader (för de som var på det humöret). Intelligent och kapabel politiker.

***

Senast uppdaterade bloggar

Pax Dei (den trilskande bloggposten)

Daily Doodles by Malin

Parkettodlaren

Indoor Gardener

Nu kommer mässuppföljningen. Två stycken olika mässutställare ringde upp i går, och jag anar att det kommer fler idag. Naturligtvis är det inte de jag har läst in mig på som ringer upp, vilket ibland skapar något förvirrade samtal. Att ha jobbat som telefonförsäljare kommer också väl till pass när någon ringer olämpligt. Det är inte alla som uppfattar att jag är intresserad, trots att jag inte vill tala just nu. Idag kommer en av  företagarföreningarna att ringa upp. Jag tänkte använda mina korta eftermiddagstimmar till att läsa in mig på deras material. Därför blir det här blogginlägget kort.

***

Dagens inspiration är Sara Ellerton, skapare av webserierna Inverloch och the Phoenix Requiem. Serierna är ett bra bevis på att det viktiga i konsten inte är att undvika klichéer utan att använda dem kreativt.

***

Senast uppdaterade bloggar: Daily Doodles by Malin och Pax Dei.

Idag är en dag när jag är extremt trött. Sådana dagar kommer ibland och är ett resultat av hårt arbete, PMS och stress. En titt i almanackan avslöjar att PMS är en nyckelfaktor; jag är ostoppbar i övrigt, men två veckor innan lingondatum måste jag se upp med det mesta. Det har tagit mig tjugo år att acceptera att det är så, eftersom jag har tillbringat min uppväxttid med att försöka bevisa för mig själv och min omgivning att jag är en håRRRd kvinna. Och det är klart, två till tre veckor varje månad stämmer det; jag är en superkvinna.

Men att vara däckad i två veckor varje månad och sedan rusa som ett lokomotiv skapar en ojämn arbetstakt. Jag tvivlar på att jag kan arbeta in min svaga period under mina superveckor, snarare kommer jag arbeta ut mig så pass att två veckor inte räcker som återhämtning. Dessutom är jag småbarnsförälder; jag kommer aldrig få chans till den totala återhämtning som krävs. Alltså sitter jag här och funderar ut sätt att jobba medan jag mår dåligt.

Till saken hör att jag precis tagit ut mina sista sparpengar. 1200:- som måste investeras på ett för företaget bästa sätt. Om någon ekonom läser det här just nu kommer hon eller han förmodligen att skratta rätt ut. En sån liten summa är inte ens växelpengar i de ‘riktiga’ sammanhangen. Men så ser verkligheten ut för de flesta nyföretagare (vilket även vår tänkta ekonom vet), och jag är inget undantag. Alltså, ettusentvåhundra kalla – vad ska jag använda dem till?

Ursprungsplanen var att köpa plats på webhotell och börja registrera toppdomäner. Loopia hade ett bra erbjudande till de som besökte Eget företagsmässan förra veckan (och jag namedroppar dem här eftersom de var enda webhotellet på mässan och justa i sitt bemötande). Mina bloggars url är trots allt en kvalitetsbeteckning och att ha en egen domän till varje blogg visar att man är seriös.

Samtidigt sneglar jag på de teleföretag som just nu har datorerbjudanden kopplade till sina trådlösa bredbandsabonnemang. Jag har bredband hemma om jag kopplar datorn till en kabel. Kabeln begränsar mig till en arbetsplats, där jag sitter sprättrak på en IKEApall. Den lilla ansträngningen – att hålla kroppen upprätt  – gör att jag inte riktigt orkar tänka klart under mina dåliga veckor.* En sur citron att bita i när man vill vara håRRRd.

Trösten är att jag knappast är ensam. Det finns statistik som visar att kvinnliga studenter som har en soffa på studierummet tar examen snabbare och lättare än de studentskor som inte har. Varför? kan man fråga sig. Jo, för de har en plats där de legitimt kan ligga ner och studera om de inte mår helt bra. När jag insåg soffans betydelse kunde jag också vända min usla studietrend till att börja ta tentor igen. Jag klarade av teologens svåraste kurser medan jag var döende, helt enkelt eftersom jag pluggade i soffhörnet.

Idag hade jag helst velat krypa upp i soffhörnet med datorn i knät och blogga. När det inte gick satt jag och stirrade i väggen i tre timmar istället. Knappast ett lyckat byte. Nu när jag sitter här har jag sedan länge konstaterat att valet inte bara ligger mellan domännamn och en bärbar dator med trådlöst bredband (samt risken som det innebär att få ‘mina’ domäner fulregistrerade), valet ligger också mellan en vacker fasad men liten verkstad och möjligheten att kunna jobba kontinuerligt i ett cyberruckel. Trots allt är min arbetsförmåga min viktigaste tillgång, så i morgon tar jag mig iväg och fixar en bredbandsdator.

Dagens inspiration är Astrid Lindgren.

*Intressant nog gäller detta oavsett om jag är vältränad eller inte. Det där med hormoner är komplicerat.

Jag älskar mässor! De är som tivolin där folk delar ut prylar, godis och broschyrer – och jag har svårt att veta vilket av dem som är de viktigaste. När jag kom hem i torsdags vägde jag bunten jag fått med mig hem och vågen stannade på sex kilo – varav tre hekto var godis. Jag tar bara tre karameller i varje stånd, men den här mässan var sällsynt godistät. Vi kommer att ha snask fram till jul. (Nej, vi äter inte mycket sött här hemma, inte i godisform i alla fall.)

Broschyrer är en av mina svaga punkter. Jag kan inte gå förbi ett informationsställ utan att plocka på mig åtminstone tre olika. Man kan ju lära sig något viktigt av dem… Någon på pappersåtervinningen förbannar mig säkert, för jag har för vana att göra mig av med decimetertjocka högar papper med jämna mellanrum. Högar av tungt, blankt, kaolinbestruket papper som är ett härke både att lyfta och att återvinna. Men det blir vackra, färgglada broschyrer av dem! Tjohoo!

Redan innan jag steg in på mässan visste jag alltså hur det skulle bli; jag skulle samla på mig högvis med broschyrer, särskilt som det här var en mässa där de flesta stånden innehöll något jag behövde. Jag hade också med mig en bunt visitkort (ni kanske kommer ihåg att jag tryckte upp dem på Onsdagkvällen) och jag bestämde mig för att göra något som jag aldrig vågat förut. För varje broschyr jag tog emot skulle jag lämna ett av mina visitkort.

I början var jag ambitiös. Jag stannade vid varje stånd och pratade med personen där om vad de hade att erbjuda och vad deras företag gjorde för något. Visst berättade jag vem jag själv var och gav dem verkligen mitt visitkort, men jag ansträngde mig för att återföra samtalet till det företag jag talade med. Begär jag att någon ska intressera sig för mig, om så bara genom att lämna över mitt visitkort, måste jag också vara intresserad av henne eller honom. Det är ganska lätt; alla har något att komma med. Även i de fall där jag inte hade nytta av företaget gjorde jag så, för vem vet, i framtiden kanske jag behöver inkassotjänster, ett virtuellt kontor med telefonväxel, eller en automat som spottar ut en pappershandduk färdigt indränkt med vatten och tvål (det sista tycker jag är en jättesmart uppfinning). Det kan också hända att jag träffar på någon som behöver något av ovanstående, och då vet jag vilka jag ska tipsa om.

I det femte ståndet jag stannade vid fick jag frågan som blev rubrik till den här posten

”Är du en sån där gerillamarknadsförare?”

Inte hade jag tänkt så långt, men att dela ut visitkort med sin webadress är onekligen ett billigt sätt att göra sig känd. Informationen är smart förpackad; via url:en når de intresserade långt mer information än vad som ryms i en vanlig pappfolder. Full Launch fick äran av att vara min webplats, och bloggen har fördubblat sina träffar på två dagar, så man kan säga att mina gerillaaktiviteter har varit lyckade. Undrar om jag skulle ta och klä upp mig som Rambo nästa gång? Hm, kanske inte; jag drömmer om att besöka MR-Dagarna för Pax Deis räkning. Dessutom är det kallt att bara ha svart linne på överkroppen.

Nå, nu sitter jag alltså här med ca fem kilo broschyrer, grovt sorterade. Jag kommer att läsa dem allihop, och också besöka företagens hemsidor om materialet jag fått är kortfattat. Jag har redan fått kvitto på att de som fått mitt visitkort läser min blogg, så nu är det upp till mig att hålla min del av avtalet. Först ut på läslistan är

”Starta företag. Information och vägledning från sex myndigheter som hjälper dig att spara tid på vägen till eget företag.”

Det ser inte ut som någon kioskvältare precis, men innehållet är guld värt.

(Om du tycker att den broschyren verkar intressant kan du ladda ner den som pdf via den här länken.)

Dagens inspiration blev sorgligare än jag hade tänkt från början. Carol Philips grundade hudvårds- och kosmetikaföretaget Clinique, och satt i dess styrelse fram till 1992. Hon är en av många kvinnor som motsäger myten om att kvinnor inte vill växa när de startar ett företag (jag kallar den för den lyckliga cafémyten). Hon är också den direkta inspirationen till min drive med visitkort på starta egetmässan. När Clinique startades gjorde hon reklam för produkterna genom att personligen dela ut gratisprov till kvinnor som satt i köerna på New Yorks skönhetssalonger. Tyvärr dog hon i morse efter en tids sjukdom.

Vila i frid, ms Phillips, jag hoppas att du kommer att bli ihågkommen både för hudkrämerna och ditt exempel. Ms Phillips efterlevande önskar att eventuella minnesgåvor skänks till East End Hospice (New York), Animal Rescue Fund of the Hamptons (också New York) eller The Breast Cancer Research Foundation (i New York). Mer information kan hittar ni i slutet av artikeln.

Idag har jag hämtat ut min senaste omgång varor från Cafe Press. Jag har börjat köpa hem några stycken ur mina egna shopper varje månad, helt enkelt för att se hur de tar sig ut i praktiken. Omgången idag innehöll

*Messenger bag

*Mugg

*Trinket box

*Miniposter.

Den stora besvikelsen var messenger bagen. Själva väskan var av god kvalitet, även om jag inte riktigt förstod några av dess finesser. Dekorationen jag hade satt på den, däremot… Bilden är ett handskrivet citat ur Bibeln (slutklämmen i Jesus och äktenskapsbryterskan), noggrant skrivstilat av mig på rutigt papper. Jag har lagt upp den på ett antal olika saker i ren glädje över att det var så enkelt att göra. När jag sedan beställde hem de här provsakerna var jag litet tveksam till att ta just den väskan – den såg inte helt bra ut på bilden.

Och ännu sämre såg den ut i verkligheten. Alla plumpar lyser som stjärnor och den gula bakgrunden reducerar alla streck till svart (rutnätet är annars trevligt grålila).

Vill man ha provtryckta saker från Cafe Press måste man köpa dem (vi anar vilka som gör de verkligt stora pengarna i sammanhanget, eller hur?). Även om det blir en slant har det varit nyttigt att köpa hem olika testvaror. Jag har kunnat se storleken på de olika bildytorna, och testa hur de olika trycken klarar tvätt- eller diskmaskin (beroende på vad det är för något). T-shirten med tryck råkade följa med i en 95¤ tvätt, och höll riktigt bra. Den stora muggen klarar diskmaskinen utan att motivet mattas, så jag räknar med att den vanliga muggen gör sammaledes.

Apropå muggar så var muggen en glad överraskning. Också på den sitter ett handskrivet Bibelcitat (missionsbefallningen). I det här fallet har jag skrivit versaler med röd och grön penna, och mot proslinets vita yta syns den grålila färgen i rutnätet. Resultatet har blivit ett dekorativt skriftfält som löper runt hela muggen, och som muntrar upp även när man låter bli att läsa på den. Det syns tydligt att jag fuskat med pennorna här och där. Attans! Jag får kalligrafera om texten och lägga upp den på nytt.

Favoriten blev dock ’the trinket box’ (nipper asken). Den kom i en specialtillverkad kartong med lock, där ena sidan på kartongen går att fälla ut som en lucka. Det mahognyröda träet var perfekt blanklackat, motivet lös som emalj mot porslinsytan i locket, och när jag öppnade asken var den helt klädd med vit sammet innuti. Planen var att ge asken till svägerskan som julklapp, men nu har jag kommit på att jag nog ska ta och spara alla varuproverna på ett speciellt ställe, så att jag kan se på dem när jag gör nya kollektioner….

Imorgon ska jag på Eget Företagsmässan, så resten av den här kvällen kommer att gå åt till att samla papper, kolla tågtider och trycka upp visitkort. Hujeda mig! Visst är det kul med sådana här tillställningar, men jag har bestämt mig för att det här får vara den sista stora tidstjuven inom starta företagandets konst. Det är dags att lägga de stora ansträngningarna på det som ska ge mig pengar; skrivandet.

Tja, som de flesta bloggare på Metrobloggen.se nu borde har räknat ut krävs det väldigt många träffar för att det här ska löna sig. Vill du ha ut 6000:- i månaden krävs 200 000 sidvisningar på samma tidsperiod. För att dryga ut kassan satsar de flesta professionella bloggare och webserieskapare på ett flertal sidoinkomster.

Ta en titt på Chocolate & Zucchini, en av de äldre professionella bloggarna som jag stött på. Detta är en individuell bloggare, Clotilde Dusoulier, som skriver om mat. Förutom de annonser hon har på bloggsidan, ordnar hon matsammankomster (franska restauranger  med en kunnig ciceron – vem kan säga nej?) och säljer en egen kokbok.

Girl Genius, mitt favoritexempel, är egentligen reklam för de seriealbum som paret Foglio ger ut. Albumen är här den ekonomiska ryggraden, och trots att webpubliceringen har ökat deras försäljning dramatiskt, har de ändå en ’PayPal donate’knapp på sin sida – och en Cafe Press shop för utvalt gods. De säljer också regelbundet av serieorginal via sin Ebayshop.

Vill man bli professionell bloggare måste man alltså gå efter devisen ”många bäckar små gör en stor, stor å” (och räkna med att det blir knapert i början). Genom att komplettera sin shop med litet ”fanware” på Cafe Press, och kanske sammanställa sina tankar till en blok på Lulu.com då och då, har man större chans att få upp inkomsterna till en någorlunda acceptabel nivå – och det i snabbare takt.

Om ni tittar längst upp i vänsterspalten ser ni ett blinkande banner för Cafe Press. Det är ingen allmän reklam, utan en direktlänk till den gratisshop som jag skapade för att visa upp i förra bloggposten. (Tyvärr kom rubriken jag satt på rutan inte med – jag är inte helt nöjd med Metrobloggen.se som bloggvärd.) Den var enkel att skapa från mitt Cafe Presskonto; jag angav shoppens idnamn, kryssade för vilken sorts banner jag ville ha och fick en html-kod som jag kunde klistra in i den här bloggen genom att använda ”lägg till HTML” under blogginställningar -> sidokolumn.

Det finns inget magiskt i bloggande, och särskilt inte i inkomsterna. Den här extraförsäljningen är lätt att lägga till och kan göra skillnad när det kommer till kritan. Ta en titt på den.

Senast uppdaterad blogg Pax Dei.