Äntligen!

Den senaste veckan har jag jobbat 7-18. Alltså 7 dagar i rad. Jag tror att det längsta uppehållet mellan inkommande samtal var två minuter, oftast ramlade det in ett samtal direkt. Jag är så trött, i huvudet, stämbanden och öronen. Har inte orkat ringa mer än något enstaka privatsamtal. Imorgon har jag 100% telefonfritt, sen vill jag socialisera massor. Vem vill hänga på?

Känns det igen? Känslan man får av frustration, otillräcklighet, irritation som smyger sig på en och leker anakonda med känslolivet.
Den största energitjuven i mitt liv är min snart 90-åriga mamma.
Senil – nej, då hade jag kunnat stå ut. Handikappad – nej det hade jag också orkat leva med. Nej, hon är krävande, saknar impulskontroll och gör livet till ett helvete för oss som finns i hennes närhet.
Hon har egentligen varit likadan i hela mitt (sitt också antagligen), den stora skillnaden är att nu visar hon det även utanför familjen. Egoistens fula tryne pratar genom hennes mun.
Själv vill jag bara gömma mig, särskilt om någon utomstående befinner sig i närheten. Jag vet faktiskt inte vilket jag skäms mest över, hennes beteende eller att andra ser hur hon styr och ställer och kanske tänker att jag borde säga ifrån.
Var idag hos min doktor för att jag har så ont i magen, och hennes preliminära diagnos är magsår. MEN HUR KAN JAG BARA LÅTA DET SKE?
Precis som alla andra gör när deras energitjuvar slår till, håller jag käften och hoppas att det ska ändra sig snart. I bästa fall är det i ett telefonsamtal, där jag kan lägga på luren. Hur gör ni andra? Ni som har män, fruar, flick- och pojkvänner, bästa vänner och syskon som stjäl och stjäl och stjäl? Som tömmer allt vad ni har i förråden in till sista smulan?
Hur gör man slut med en mamma?

Sommaren har runnit iväg, och det har hänt tja inte så mycket om man ser på det i stort. Men varje dag är spännande även om det bara är en promenad över Västerbron som står på programmet. Där går jag allt som oftast, på väg till eller ifrån jobbet.

Under augustihelgerna var det fantastiskt att promenera där, visserligen var det nästan kö vissa kvällar när det varit konsert på Långholmen, men det är ju alltid trevligt med lite mingel:). Bäst var det nog när det var filmfestival i Rålis, föjt av konsert på Långholmen och sedan jubel från en föreställning vid Lasse i Parken. Mitt promenadstråk LEVDE verkligen.

Igår var det segelregatta på Riddarfjärden. Fascinerande att se när de snodde vind ifrån varandra och fyllde spinakern och drog iväg.

Några rader från ett härligt Prag kommer. Dock helt utan bilder då min kamera inte sparade en enda bild. Snyft.

Jag har tillbringat några alldeles fantastiska dagar på Åland. Sommar och sol vareviga dag. Meteorologerna förutspådde regn alla dagar, men inte en droppe. Pilutta dom! Har njutit av varenda sekund i gott sällskap, flödande sol och glittrande hav.

Har plockat hallon till frukostyoughurten och formligen frossat. Varit på vikingamarknad och strosat i Mariehamn. Promenerat i Björnhuvud på Eckerö, lyssnat på tärnorna på Ålands lägsta berg, ja kort sagt njutit av natur och vänners goda sällskap.

Tog en repa på Casino Paf och spelade Texas, vilket visade sig vara en god affär. Många slasklirare och jag fick gå hem med 1230 euro. Välbehövligt!

Nu är jag på jobbet de sju närmaste nätterna mellan 18 och 04. Det är kul det också, fast på ett annat sätt.

På väg till jobbet idag, började min ena äggstock (tror att det var den i alla fall) att göra ont. Ungefär så där som när man har ägglossning, fast det har ju inte jag haft på flera år, så jag viftade undan smärtan. Inne i mataffären eskalerade smärtan till det värsta jag varit med om (vilket inkluderar en 75-timmars förlossning).

Jag betalade och kände det som om jag höll på att försvinna. Kassörskan sa att jag såg ut som ett lik. Med tunnelseende och spagettiben bara gled jag ihop i en liten hög. Hade så ont så jag kunde varken gå, stå sitta eller ligga.

Fick hjälp att få en taxi, och det tog fyra minuter till akuten, men det kändes som fyra dagar. Taxichauffören var jättegullig och ringde till akuten och bad dem möta mig. De kastade på mig en blodtrycksmätare, men konstaterade att trycket var ok. Sen blev det VM i provtagning. Efter en kvart började det klinga av och en halvtimme senare var det helt över.

Det är nästan så att jag kände mig lite löjlig, men det tyckte inte personalen som ville att jag skulle träffa läkaren innan jag gick hem. Vi kom båda fram till att det kan ha varit något kramptillstånd, eller möjligen en cysta som brast, och så fick jag gå därifrån.

En timme försenad till jobbet, men den där adrenalinruschen blev jag rejält trött av. Är inte klockan fyra snart så man får gå hem?

Man kan inte få bort mörker med mörker, man kan bara mota bort det med ljus. Låt oss tänka ljust och tända ljus för alla offer och anhöriga i Norge.

Idag var Lena och jag i Norska Kyrkan på Södermalm och tände ljus. Utanför vajade norska flaggan på halv stång, och under den låg ett blomhav. För första gången och äntligen kunde jag gråta. Inte hulkande, inte jobbigt, lättande tårar som stilla rann utför mina kinder.

När jag kom hem kikade jag på när Alexander Norén promenadsegrade hem Nordea Masters i golf. Stackars Christian Nilsson rasade i prislistan på 17:e hålet från sjätte plats till 24:e när han hade 6 slag över par. I-landsproblem kan man tänka en helg som denna, men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom i alla fall.

Sitter på jobbet, och det är hur lugnt som helst. Om man tror på jinxen, så lär jag få sota för de orden inatt, men jag väljer bort att tro på just jinx.

Det är verkligen en evighet sedan jag bloggade. Tänkte först upphöra helt men kom på att det är rätt kul att notera de små roligheter, tråkigheter och konstigheter som bygger ihop tiden till ett liv. De stora händelserna minns man ju ändå. Våren har varit kämpig, med arbetslöshet, nobben hos a-kassa (gissa om jag överklagat!) och problem med det undre livet. De flesta frågetecknen börjar dock rätt ut sig och livet går vidare.

Jag har fått en timanställning som larmoperatör och jobbar heltid iaf fram till i slutet av augusti. Hoppas på att det blir fast så småningom. Det är himla bra arbetstider, man jobbar tio-timmars pass i sju dagar, sedan är man ledig i sju dagar. Den här perioden jobbar jag 18-04.

Sitter nu och försöker förstå vad som hänt i Norge. Men det går inte in. HUR kan man komma på att man ska åka till en ö och slakta socialdemokratiska ungdomar? Efter att man har sprängt regeringskansliet i luften? Hur tänkte han?