Den senaste veckan har jag jobbat 7-18. Alltså 7 dagar i rad. Jag tror att det längsta uppehållet mellan inkommande samtal var två minuter, oftast ramlade det in ett samtal direkt. Jag är så trött, i huvudet, stämbanden och öronen. Har inte orkat ringa mer än något enstaka privatsamtal. Imorgon har jag 100% telefonfritt, sen vill jag socialisera massor. Vem vill hänga på?

Under augustihelgerna var det fantastiskt att promenera där, visserligen var det nästan kö vissa kvällar när det varit konsert på Långholmen, men det är ju alltid trevligt med lite mingel:). Bäst var det nog när det var filmfestival i Rålis, föjt av konsert på Långholmen och sedan jubel från en föreställning vid Lasse i Parken. Mitt promenadstråk LEVDE verkligen.

Igår var det segelregatta på Riddarfjärden. Fascinerande att se när de snodde vind ifrån varandra och fyllde spinakern och drog iväg.

Några rader från ett härligt Prag kommer. Dock helt utan bilder då min kamera inte sparade en enda bild. Snyft.

Har plockat hallon till frukostyoughurten och formligen frossat. Varit på vikingamarknad och strosat i Mariehamn. Promenerat i Björnhuvud på Eckerö, lyssnat på tärnorna på Ålands lägsta berg, ja kort sagt njutit av natur och vänners goda sällskap.

Tog en repa på Casino Paf och spelade Texas, vilket visade sig vara en god affär. Många slasklirare och jag fick gå hem med 1230 euro. Välbehövligt!

Nu är jag på jobbet de sju närmaste nätterna mellan 18 och 04. Det är kul det också, fast på ett annat sätt.

Jag betalade och kände det som om jag höll på att försvinna. Kassörskan sa att jag såg ut som ett lik. Med tunnelseende och spagettiben bara gled jag ihop i en liten hög. Hade så ont så jag kunde varken gå, stå sitta eller ligga.

Fick hjälp att få en taxi, och det tog fyra minuter till akuten, men det kändes som fyra dagar. Taxichauffören var jättegullig och ringde till akuten och bad dem möta mig. De kastade på mig en blodtrycksmätare, men konstaterade att trycket var ok. Sen blev det VM i provtagning. Efter en kvart började det klinga av och en halvtimme senare var det helt över.

Det är nästan så att jag kände mig lite löjlig, men det tyckte inte personalen som ville att jag skulle träffa läkaren innan jag gick hem. Vi kom båda fram till att det kan ha varit något kramptillstånd, eller möjligen en cysta som brast, och så fick jag gå därifrån.

En timme försenad till jobbet, men den där adrenalinruschen blev jag rejält trött av. Är inte klockan fyra snart så man får gå hem?

Idag var Lena och jag i Norska Kyrkan på Södermalm och tände ljus. Utanför vajade norska flaggan på halv stång, och under den låg ett blomhav. För första gången och äntligen kunde jag gråta. Inte hulkande, inte jobbigt, lättande tårar som stilla rann utför mina kinder.

När jag kom hem kikade jag på när Alexander Norén promenadsegrade hem Nordea Masters i golf. Stackars Christian Nilsson rasade i prislistan på 17:e hålet från sjätte plats till 24:e när han hade 6 slag över par. I-landsproblem kan man tänka en helg som denna, men jag kan inte låta bli att tycka synd om honom i alla fall.

Sitter på jobbet, och det är hur lugnt som helst. Om man tror på jinxen, så lär jag få sota för de orden inatt, men jag väljer bort att tro på just jinx.

Jag har fått en timanställning som larmoperatör och jobbar heltid iaf fram till i slutet av augusti. Hoppas på att det blir fast så småningom. Det är himla bra arbetstider, man jobbar tio-timmars pass i sju dagar, sedan är man ledig i sju dagar. Den här perioden jobbar jag 18-04.

Sitter nu och försöker förstå vad som hänt i Norge. Men det går inte in. HUR kan man komma på att man ska åka till en ö och slakta socialdemokratiska ungdomar? Efter att man har sprängt regeringskansliet i luften? Hur tänkte han?

Nej, jag har inte blivit knäpp – inte värre än vanligt iaf – jag bara tycker att lite händelselöshet passar mig på pricken just nu.

Ett moln på himlen, nacken mår inte bra efter påkörningen. Sjukgymnastik och akupunktur en gång i veckan. 100 armhävningar om dagen för att stabilisera nacken. Tack och lov stående.

På ett ben, förstår ni hur fånigt det måste se ut?

Efter jobbet åkte jag till ICA Maxi i Stadshagen. Det var som att komma till paradiset. Mataffärernas paradis. GUD, vad jag längtade efter bra matbutiker under mina år på Åland.

1-1 i längtan.

Jag har mått dåligt.
Flyttat till Stockholm.
Legat på sjukhus.
Börjat nytt jobb, kort projektanställning.
Kommit igen.
Älskar livet på nytt.
Blivit påkörd.
Sökt nytt jobb, besked inom några dagar.

Är på G skulle man kunna säga.

Nu till trasspyendet. Det har debatterats om hur den nya försäkringskassereformen slagit på de som redan ligger. Regeringens riktlinjer har ju gjort att en del som är så sjuka så de inte kan stå eller gå har utförsäkrats och hamnat i ekonomisk kris. Som om det inte räcker med att man har en obotlig och kanske dödlig sjukdom.

Försvaret har varit att man var tvungen att rensa upp i vad man kallat sossarnas röra. Min fasta övertygelse är att man visst kan hitta fuskare överallt, att det är bra att göra en översyn, men att man faktiskt MÅSTE pröva varje enskilt fall där den sjukskrivne hävdar att det inte går att arbeta.

Idag hörde jag på nyheterna att antalet personer under 30 år som förtidspensionerats under perioden 2006-2010 ökat från knappa 4500 till dryga 6700! Nästan 50% ökning. Hur tänkte ni nu??? 

Jag som just har börjat ändra uppfattning om Alliansen och tyckt att deras politik verkar kunna styra landet åt rätt håll, börjar tvivla på mitt omdöme…