Jag känner mig så svag, detta var det svåraste valet som jag har tagit i mitt liv, jag känner mig så svag. Känns som om att jag har gett upp. Men jag kan inte mer, jag skulle inte klara av allting själv, jag måste ju ta hand om min lilla flicka. Det är väl hon som kommer i första hand? Eller? Det känns som om att jag har gett och något och misslyckats. Jag vill inte förlora dig min kära älskade gosiga vän, förlåt mig för att jag ger bort dig men det känns som det rätta just nu. Jag kommer aldrig att glömma dig min vän. Jag vet att du hatar mig just nu, jag vet att du bara skulle vilja se mig död. Jag vet att du tycker att jag har varit olojal mot dig, fast du har varit sån underbar och snäll vän. Ena stunden kommer jag och gosar med dig och andra så ska jag komma på hur jag ska bli av med dig. Jag önskar dig allt gott i världen. Jag hoppas att du kommer till ett bra ställe! Snart kommer dom och hämtar dig.
Så här lyder historian:
En dag ringer min killkompis och säger: Hej Gelena vill du ha en hund? Det är nämligen så att min killkompis har gjort slut med sin tjej efter sju år, nu är han och hans familj trötta på att ha hund. Vi ska båda åka till Norge för att jobba, du kan ha hunden ett tag och se hur det går, du kan ha hunden på foder. Två dagar senare kommer båda killarna med hunden hit till mig. Vi sitter i mitt kök jag bjuder på te och chokladbollar. Då säger killen som äger hunden, den är snäll och bla bla ej chippad osv. Du får testa och se i en månad ifall det funkar och hur det funkar.
Efter trettio min så åker killarna iväg, kvar blir jag och Botci som nu skulle lära känna sin nya foder-mamma och sitt nya hem på landet. Rädd och osäker, nervös och otrygg försöker den lilla vovven att anpassa sig i mitt hem. Det går ett par tre dagar utan att ägaren hör av sig, jag pratar med mina grannar om detta och vi alla tycker att det är konstigt att han inte hör av sig, om man har haft en hund i 4 år så har man väl starkare känslor? Hur som helst jag tar ett foto uppe på berget på Botci och skickar till honom efter en morgonpromenad. Några timmar senare ringer han och Botci sitter bredvid mig och lyssnar på sin husses röst. Det går någon dag till jag skickar ny bild och han hör av sig efter 3 dagar och säger hur mycket han saknar den osv osv.
Dagarna går och vi alla märker vilken märklig hund Botci är, han är inte alls om alla andra hundar. Till slut blir det så att från att ha folk och barn hos mig så sitter jag ensam hemma dag in och dag ut för att Botci vill ha all uppmärksammhet och barn kan inte komma han ett steg nära. Så jag tar kontakt med min killkompis och säger att det funkar inte längre han får komma och hämta sin hund. Eftersom jag inte kunde ta direktkontakt med snubben pga att han va en känslig person. Då ringer killen upp mig och då förklarar jag för honom att det inte funkar eftersom han skäller på hundar små som stora, hästar, bilar, barn, cyklar, människor, bilar som kör 17 kilometer bort hoppar framför bussar osv osv… Han säger okey jag kommer till helgen. Helgen kommer och ingen husse dyker upp. Då säger han : ”jag är sjuk, kan du komma med han” jag svarar : ”nu får du se till att komma jag är gravid för fan och kan knappt röra mig, ska jag ta med mig en hund 90km och byta buss 3ggr för att du är så kallad sjuk!
Då får jag detta som svar: ”Ja men om jag ska komma då vill jag ha betalt för bensinen för förra gången och den här gången!” Och påstår helt plötsligt att jag har sagt att jag vill ha hunden för alltid och att det nu är mitt ansvar för det är min hund.
Nu när Djurskyddsföreningen ska hämta Botci så säger killen till mig och förklarar verkligen vilken idiot jag är som har velat och att jag är så okänslig och har inga känslor för djur och att det är mitt fel nu eftersom att hunden kommer till ett dåligt ställe, för han har ju haft det dåligt hos mig. Nä, men den här åsnan har inte sett hur jag har mått dom senaste dagarna och hur mkt jag har bölat som ett barn pga att jag måste lämna bort honom!
Han är ju så känslig som tar pengar före en hund som har varit som en familjemedlem i 4 år som han lämnar med söndrigt koppel och halsband en påse torrfoder och en halvburk mat. Undrar vad han har gått igenom under dessa år eftersom hunden är lite som han är oxå. Folk skygg och rädd för allt!
Så nu har jag gråtit färdigt och mår bättre av att ha skrivit av mig! Berätta vad ni skulle göra om en sån här grej hände er…