Är du tävlingsmänniska ? gå in här och tävla.

Brukar vara fina priser och vem blir inte glad av en överraskning!

Trevlig söndag!

Härligt nu är våren på gång!

och  vasaloppet är i fullgång.

Själv ser jag mest framemot 5 milen förutsatt att Anders Södergren är kry och med annars kan det nästan kvitta.

Blir ju lite orolig när man hör att han varit sjuk…

Så himla synd att Kalla inte var på topp igår när man sett framemot loppet och så blir det så fel och nu 5 milen..

Lökarna börjas smått krypa fram i rabatten så jag hoppas att kylan inte stannar för länge så att de förstår allt som jag planterat..

  visst längtar man när man ser detta-

tycker man blir lite glad av att se och njuta av dessa djur.. ingen stress där inte

Önskar er en skön söndag!

Önskar er alla ett Gott Nytt År !

Söt bild, ser lika oskyldig ut som vissa andra

eller vad tycker ni!

Var rädda om varandra!

Äntligen har dagen kommit då Tour de ski drar igång igen. Har längtat sedan förra årets kanondagar då Charlotte Kalla briljerade i backarna.

Man får rysningar bara man tänker på det!

Och vad händer, Kalla blir sjuk och kan inte åka.

Ett helt år av väntan för att se om det går att upprepa hennes sensation igen

Ja hon kommer igen, får hoppas på de övriga.

Nu drar herrarna igång på svt1 – håll tummarna för de svenska pojkarna.

Ha en fin lördag!

Godmorgon på Er alla – jag önskar er en god jul.

Själv vill jag bara att denna dag ska försvinna och helst resten av de närmsta tiden med.

Igår var jag vid minneslunden för första gången sedan pappa blev strödd..fy fan.

Det var ett rent helvete, det är som om all vett och sans lämnar en för jag skrek, grät och bara skakade.

Jag satte min lykta och tände en massa ljus och lade en röd ros till min far, men det gjorde och gör så himla ont i mig.

När jag körde hem undrade jag vad jag höll på med eller vad som höll på med mig för tårarna sprutade ur mig och jag bara grät och skrek för mig själv i bilen, tårarna rann så att jag knappt såg vägen, stundtals visste jag knappt var jag befann mig någonstans.

En jul utan pappa känns bara ”to much”, men inte bara det..

En mor som sagt upp bekantskapen med mig och min familj och min dotter för vadå? Vad är det för mor och mormor som talar om för mig i kyrkan på min mosters begravning att hon inte vill veta av oss mera.

Detta är en månad efter att jag begravt min älskade pappa, hur kan en människa bli så grym. Att hon vill göra mig ledsen det må vara hänt, men att straffa min lilla prinsessa som redan har mist sin morfar som hon stod så  nära och strax därefter förlora sin mormor – det gör mig så jävla ont!!

Jag har inte kunnat berätta för henne, har försökt samla kraft och mod men har inte lyckats. Min sambo fick tillslut ta den biten och herregud vad hon blev ledsen. Hon håller mycket inom sig men jag känner min tös.

Tack och lov för att jag har en broder med familj som vi senare idag ska åka till. Det är min dotter jätteglad över, hon hade sagt till sin fröken att ”ÄNTLIGEN” ska jag få åka och fira jul med mina kusiner.

Jag känner att det ska bli skönt att få vara med min broder, jag vet att de ger min dotter sitt fulla stöd. Jag för min egen del vill bara dränka mig i lugnande medicin och utan dem idag lär jag inte överleva.

Igår kväll gick det åt 6 tabletter samt insomningstabletter för att överhuvudtaget klara av kvällen men pyntning av granen och julskinka och paketinslagning. Jag var så nära ett sammanbrott man kan komma, men vad ska man göra, jag kan inte hantera situationen utan bara gör mitt bästa.

Idag har jag valt att jobba extra på mitt gamla jobb, så det var upp kl 5 imorse och nu sitter jag här frivilligt och jobbar till 14.

Är man frisk när man gör det?

Knappast, men det är lättare att jobba än att hantera situationen och jag vet att det kommer att vara fullt upp mellan 9-14 så då kommer jag vara helt slut, så det blir en snabb dusch hemma innan vi far.

Sedan kommer jag att vara som i trans resten av dagen. Hoppas bara att min prinsessa får en fin dag och att min sambo kan koppla av och umgås med de som är där så jag kan strunta i allt och bara finnas.

Kan inte släppa tanken på att pappa inte har frid i himlen. Hur ska han kunna ha det. Han som alltid var så noga med att allt var bra med mig och tösen och så länge jag mådde bra så mådde han bra i hjärtat.

Tänk om han kan se och följa det helvete som är, han skulle dö av bara smärtan av att se hur vi mår. Tänk om han hörde och såg att hans fru raderade oss ur hennes liv inne i en kyrka då vi precis begravt min moster.. något sådant skulle pappa aldrig göra. Kyrkan är helig mark och jag har så svårt att bara ta in att någon-vem som helst kan bete sig så, och nu är det dessutom min mor.

Nä, nu faller tårarna för mig och jag måste skärpa till mig innan det sätter igång.

Önskar er alla en GOD JUL och en fin dag, var tacksam för de nära och kära ni har och värdesätt de stunder ni får.

Jag tackar för min bror och min moster som jag får lov att ha kvar och är tacksam för att de står ut med mig och mina sammanbrott.

Kram

Godmorgon på er alla

Hoppas er lucia varit fin. Själv var det en slappardag för min del, hade inte någon ork till något speciellt.

Skurade toaletten och började smått att förbereda plats för tomtar och pynt..

Känner inte direkt för julen min saknaden är så stor och det gör så jävla ont.

Ska kika på skidorna nu – kul att ha något av intresse att se på. Önskar er en härlig söndag!

Har väntat hela morgonen på att skidorna ska starta och nu när det äntligen börjar så sänder de skytte på svt 1 och stafetten herrar på svt2 och vill man så kan man se allti svt fast bara de sista 2 streckorna på stafetten.

Hur kul är det?

Dåligt gjort av svt, sänd hela loppet  i repris, det är ju inget kul att se två lopp ocm vi spracefter första streckan

Morr

Godmorgon på Er alla.

Ännu en ny dag, kan inte påstå att solen skiner. Här är det grått, mulet och kallt. Är på jobbet och kikade nyss ut på bilen den är redan frusen – tack för att jag slipper vara ute

Tack till Biggan och Syren ni är UNDERBARA!

This is for you!

Något kul är att det snart börjar skidor så att jag kan få tiden att gå lite snabbare..känner inte för att jobba.

Igår efter jobbet kom jag hem och slocknade på soffan framför brasa och tv alldeles lagom till att Aco skulle göra sin första skjutning.

Lördagskvällen som skulle bli en myskväll med gubben blev inte riktigt vad man tänkt sig. Tösen hade spelat match och gick och åt med vännerna efteråt.

Min gubbe hade tyvärr inte åkt och handlat något att äta, då det brukar ligga på han när jag jobbar helg. Så när man vaknade på soffan och insåg hur trött man var – blev inte min känsla att jippi jag åker och handlar mat, utan bara nä- jag orkar inte. Det får du göra. Och det orkade inte han heller så vad fick vi till middag???

Jag åt tre danska pölse med senap och två öl till det.

Är det detta som kallas lördagsmys i Danmark tro

Kvällen var trevlig i alla fall så idag blir det till att laga en god och matig gryta när jag kommer hem,

NÅGON som har något förslag?

See you later

Jag tycker det känns så fel att se och påminnas om pappa och allt som skett så jag tänkte att jag skriver ett inlägg till så att jag inte ser det hela tiden.

Inte för att ni inte ska läsa men för att jag inte ska påminnas hela tiden, inte för att jag glömmer men det känns så konstigt att skriva om ditten och datten när min pappa är död.

Men som folk säger- du måste gå vidare.

Jag försöker med det varje dag och minut och sitter på jobbet och väntar på att klockan ska gå så att jag äntligen kan få se lite skidor. Har missat det mesta som sänds på tv det senaste halvåret inte ens spännande matcher etc har jag lyckats följa.

Men idag!

då ska jag se på skidorna och imorgon med för jag tycker det är så himla kul och spännande.

Kan än idag minnas när vi var i Branäs för ca2 år sedan, vi köpte längd skidor till mig och tösen då vi inte hade några. Har inte stått på några sedan jag var barn.

Utför har jag aldrig åkt, men vi tog en tur upp men några vänner och jag åkte lite.. utför. Tyckte det var ljuvligt att sitta i backen och kika på alla som åkte, stora som små när solen kikade fram och man på kvällen tog sig en varm dusch och bastu och lagade lite god mat och tog sig ett glas vin för att senare somna totalt slut av dagens kämpande med att kunna styra och stanna skidorna.

Jag gör gärna om det men jag siktar inte på några svarta backar och med tanke på svarta backar så  kom jag att tänka på en annan minnesbild jag har.

Minns ni Charlotte Kalla förra vintern när hon la i växeln för att spurta om Virpi Kutonen i backen, visste ni att det var en svart backe? Tänk att hon hade den kraften och den styrkan och fixade det. Helt jävla suveränt gjort och jag får rysningar när jag tänker på det. Hoppas det går bra för henne idag och alla andra svenskar som tävlar.

Men åter till min upplevelse i Branäs. Sista dagen satte vi på oss längd skidorna för att ta en tur i spåret hela familjen. Jag försökte ta mig fram i spåret, det var lite ont om snö i spåren och visst det var isigt!!

Men herregud, jag klarade knappt av att stå på benen på en raksträcka och när det sedan kom en putte lutning höll jag på att bryta benen av mig! Hur stoppar man??

Och när jag efter en halvtimma tog mig runt det lilla barn spåret eller vad det kallas så insåg jag att Mattias Fredrikson, Anders Södergren är helt jävla grymma. Har varit impad av dem innan men herregud, har ni sett hur de forsar fram i spåren.. jesus!

Amazing!

Hej på Er och framförallt Syren!

Herregud vad tiden går fort! Dagarna har rusat iväg och det är snart jul.

Denna höst har varit den värsta i mitt liv och måtte jag aldrig behöva vara med om det igen!

För att göra storyn kort – det är fortfarande smärtsamt att bara tänka tanken för mig, speciellt när man inte kan ta in vad som skett.

Vi var på semester på Öland i aug och det var en underbar vecka. Efter det skulle jag bara jobba några veckor till på mitt jobb, då jag tagit tjänstledigt för att pröva en tjänst inom en helt annan bransch.

So far so good!

Sitter fredagen den siste i aug och arbetar mitt näst sista pass, min pappa hade trillat 3v tidigare hemma och landat så illa att han bröt ett ben i sin axel varpå han lades in på Mölndals sjukhus.

Han skulle ganska snart skrivas ut till ett korttidsboende för att kunna få träna upp styrka i ben och kropp så att han skulle få komma hem. Jag var nere hos han dagen innan och fick då reda på att personalen skulle sköta om all medicinering och insulinet för honom ett tag.

Visst han hade förändrats, men hade trillat 3-4 gånger hemma och ute vid bilen och vid ett par tillfällen slagit i huvudet – så jag påpekade flera gånger att det inte var helt ok, men det tyckte inte personal och läkaren.

Pappa har sedan tidigare gjort by-pass och han hade svårt att ta emot tyngder med armarna då det inte var helt ok läkt för hans del, så om han trillade kunde han inte parrera så som man normalt gör.

Och nu hade han dessutom ett brutet ben i axeln och hade mitella som det kallas. Hur lätt är det att klara sig med en arm och vid minsta lilla rörelse som påverkar den onda armen var smärtan hög!

Trots detta trillar han 2 gånger på sjukhuset- fast att grinden ska vara uppe på natten.

Ni tycker nog att jag är hård och bitter, men allt som skedde under dessa veckor på den avdelningen vill jag inte att min värsta ovän får uppleva. Att vara beroende av andra och sedan behandlas så nonchalant och illa är skrämmande och då var ändå jag uppe hos han ofta samt övriga i familjen. Jag var i kontakt med avdelningschefer och patient ombudsmännen flera st som kontaktade mig och sa att så får det inte gå till bla bla bla.

Jag sa när de tog kontakt med mig att ni får göra vad ni vill, men om det ska gå ut över  pappa låter ni bli. Det skulle jag inte behöva oroa mig för sa de – men vad hände?!

Personalen tog ut ilska över pappa och struntade i han när han larmade, han fick inte den vård han behövde och situationen blev bara värre och värre. En chef som inte klarade av sin avdelning och inte ville inse felen och bristerna. Det var/är fruktansvärt.

Hursomhelst, fredagen kommer och jag jobbar. Min pappa ringer men jag hade mycket på jobbet och kunde inte prata så jag skulle ringa upp om en liten stund vilket jag gjorde.

Men då svarade min mamma och sa att han hade det lite jobbigt och att jag skulle ringa senare.

Jag prövade efter ngn timma, minns inte tiderna här men jag ringde igen och då svarade mamma igen och sa att pappa var dålig så hon skulle ringa upp mig om en stund.

Hon ringde mig några timmar senare och berättade att pappa fått en insulin chock när hon kom upp till han och det var ungefär i samma veva som jag ringde första gången. Mamma och personalen kunde inte förstå varför och sockret var nere i 1.9 vilket är väldigt lågt. Han skulle ligga kring 10-11 i värde. Men de hade fått stopp på fallet och de hade sakta fått upp värdet. När mamma ringde mig var hon precis hemkommen. När hon gick var det uppe i 3,6 om jag inte minns fel.

Hon berättade att insulin chocken bara hade kommit pang på och de hade fullt upp att få ordning på det. Och när pappa väl kom till medvetande igen visade det sig att personalen hade gett han insulinet strax före lunch som han ska ha, men sedan hade de glömt!!! att ge honom maten!!

Ursäkta mig men hur fan kan det hända!

Reaktionen blev kraftig men de hade lyckats häva det. Mamma var helt slut och jag sa att lägg dig en stund så ringer jag avdelningen och stämmer av hans tillstånd och värden då jag ändå sitter i tfn på jobbet och så kunde hon ta mobilen med sig så skulle jag ringa om det var ngt.

När vi la på luren ringde jag till avdelningen direkt och det svarade en sköterska. Jag berättade vem jag var och frågade hur pappas värden var nu. De svarade mig att din mamma var precis här och värdet är 3,6.

Jag vet sa jag men ska ni inte ta prover igen? jag vet sedan tidigare att pappa brukade sticka sig i fingret och skriva upp värdena så jag var ganska förvånad över att de inte hade mera koll.

Jag sa att jag kan prova om 45 min igen för att se om hans värden ändrats. Det kan du prova sa personalen för att nu skulle de inte ta prover.

Jag hann aldrig göra det samtalet! För de ringde mig från sjukhuset och  sa att pappa var dålig.

Jag frågade var det var för fel, de sa att han hade svårt med andningen. Då frågade jag om han fått kryddad mat för då kunde han reagera så, för han hade haft problem med sin hals tidigare.

Nej, det var det inte.

Då frågade jag om det var ngn som varit på rummet med stark parfym  typ besökande till grannen eller personal då det också brukar vara en anledning.

Nej, det var det inte.

Då frågade jag att kommer han att dö? för jag fattade inte henne riktigt vad det var som var fel. Nää det tror jag inte.

Vi vill bara ringa och säga att han har det lite svårt just nu med andningen. Jag sa att jag satt på jobbet och inte befann mig i Gbg men att jag skulle ringa min mor direkt som kunde ta en taxi upp.

Tidigare när pappa trillat etc har jag ifrågasatt varför ingen ringt mig då jag sagt till typ 20 gånger att ring mig oavsett tid på dygnet för jag vill veta om något händer och detta har de aldrig gjort trots att alla nummer står i journalen samt att jag nog sagt till varenda personal.

Ringer mamma och hon svarar på första signalen. Jag säger att de ringt och pappa har svårt med andningen. Hon säger bara att jag tar taxi upp direkt och så ska hon ringa mig igen.

Hon ringer en taxi som kommer direkt och hon är där 20 min senare. Då var det full kaos på pappas rum och det tog tid innan mamma fick info om vad som hände. Jag ringde henne ett par gånger men hon sa bara då att hon ska ringa mig strax.

Sedan ringer hon mig och säger SKYNDA DIG NER!

Jag fick en chock, fattade inte vad hon sa, jag gick ut till min gubbe som också jobbade denna eftermiddag och säger:

- mamma ringde-vi måste skynda oss!

Han fattade direkt medans jag fick en chock- det gick inte in. Jag ringde min bror och fick tag på hans fru så han gick ut så vi kunde hämta upp han på vägen.

Min sambo körde full fart ner och jag minns att jag skrek och tårarna rann och jag ringde mamma flera gånger och frågade om han ska dö eller vad som sker.

Hon sa bara ta det lugnt men det är bra om ni kommer-vet att jag gav luren till min broder för jag inte klarade av att prata.

När jag väl kom fram låg pappa i sängen, han var medvetslös dvs i koma. I koma pga en insulin chock och där satt jag och höll hans hand. Jag grät, skrek, sjöng, pratade… man har ju hört och de sa att prata med han för han hör dig,och man har hört om folk som vaknar upp ur koma.

Men min pappa vaknade aldrig upp! Jag hade under kvällens lopp begärt in en extra säng för jag skulle sova hos pappa. När de kom och  gav mer morfin bad jag om en präst.

Då fick jag till svar att det kan man endast få dagtid! Jag vet att jag blev helt chockad – ska man dö dagtid för att få en präst??

Tydligen för ngn jour präst visste de inte om så jag kunde inte ordna det. Han somnade in ngn gång på små timmarna och jag minns inte så mycket  mera därefter.

Allt var ett töcken och en fruktansvärd smärta för mig. Sedan var det begravningen som skulle ske 2v senare. Jag gjorde ett besök till hos pappa på bårhuset och kramade han om och om igen. Det var precis som om att jag trodde att han skulle vakna, men jag minns fortfarande hans kalla kropp och chocken jag fick.

Begravningen var fin och samtidigt ett helvete. Jag satt och hyper ventilerade hela tiden. Min dotter säger än idag att mamma du var galen. Jag var ledsen och i chock och jag kan inte beskriva i ord hur det var.

Sedan sker 2 dödsfall till i släkten och jag trodde att jag skulle klara av den ena begravningen. Men det var som ett slag i ansiktet – när jag steg in i kyrkan, såg alla folk, alla vackra blommor och hörde musiken då brast allt för mig.

Det har och är ett helvete..hur ska man kunna ta in detta och till råga på allt bröt min mor kontakten med mig och min familj i kyrkan på min mosters begravning. Hur ska man ta det?

Pappa gråter väl i himlen om han skulle se och höra allt som skett, men vad ska jag göra. Har inte klarat av att berätta för min dotter om det. Försöker samla kraft att göra det men jag pallar inte – vet inte vad jag ska säga.

Och nu är det snart jul !

Julen som vi älskar normalt och nu vill jag inte att den ska komma, hur ska jag / vi klara den utan pappa / morfar??

Sedan kommer januari och då skulle pappa fylla 80 år och jag vet att han så gärna ville uppleva den dagen, han sa flera gånger att snart så är jag 80 och sedan är jag nöjd…

hur ska jag klara av dessa månader.

Till råga på detta började jag ett nytt jobb 2 dgr efter pappas bortgång. Jag var tvungen, hade ju tagit tjänstledigt för att pröva detta jobb och kunde inte börja en provanställning med att vara sjuk. Jag vill ju göra allt för att få en chans att få en fast tjänst så jag har kämpat på.

När jag hade jobbat i 2v trodde jag att det gått en vecka, fick fråga min sambo flera gånger om jag verkligen hade varit på jobbet för jag mindes inte.

Nu har jag jobbat i drygt 3 månader ochjag vet inte var dagarna är, jag minns inte. Jag klarar jobbet, fokuserar 150% och ger järnet men när jag jobbat klart är det som om kropp och hjärnan bara lägger av.

Kan gå från köket till vardagsrummet och när jag kommer fram vet jag inte varför eller vad jag skulle göra eller vad jag gjort.

Min läkare säger att det är varnings tecken!! Har innan sommaren varit sjukskriven i 2 år för utbrändhet total utmattning så detta har inte varit den bästa starten för mig och jag vet nu när jag blivit bra från det att jag är tacksam att jag överlevt för min kropp la av totalt och första året satt jag bara på golvet och skakade.

Låter kanske galet men jag önskar ibland att jag inte överlevt för då hade jag fått vara med min pappa nu. Han var mitt allt!

Men jag har min dotter och min sambo och för deras skull kämpar jag på. Hoppas fortfarande att jag ska få en tjänst men med allt som skett i världen så är inte förutsättningarna de bästa för att nyanställa.

Men vem vet vad som sker imorgon??

Lev idag för imorgon kan det vara försent.

Kram på er