Jag tycker det känns så fel att se och påminnas om pappa och allt som skett så jag tänkte att jag skriver ett inlägg till så att jag inte ser det hela tiden.

Inte för att ni inte ska läsa men för att jag inte ska påminnas hela tiden, inte för att jag glömmer men det känns så konstigt att skriva om ditten och datten när min pappa är död.

Men som folk säger- du måste gå vidare.

Jag försöker med det varje dag och minut och sitter på jobbet och väntar på att klockan ska gå så att jag äntligen kan få se lite skidor. Har missat det mesta som sänds på tv det senaste halvåret inte ens spännande matcher etc har jag lyckats följa.

Men idag!

då ska jag se på skidorna och imorgon med för jag tycker det är så himla kul och spännande.

Kan än idag minnas när vi var i Branäs för ca2 år sedan, vi köpte längd skidor till mig och tösen då vi inte hade några. Har inte stått på några sedan jag var barn.

Utför har jag aldrig åkt, men vi tog en tur upp men några vänner och jag åkte lite.. utför. Tyckte det var ljuvligt att sitta i backen och kika på alla som åkte, stora som små när solen kikade fram och man på kvällen tog sig en varm dusch och bastu och lagade lite god mat och tog sig ett glas vin för att senare somna totalt slut av dagens kämpande med att kunna styra och stanna skidorna.

Jag gör gärna om det men jag siktar inte på några svarta backar och med tanke på svarta backar så  kom jag att tänka på en annan minnesbild jag har.

Minns ni Charlotte Kalla förra vintern när hon la i växeln för att spurta om Virpi Kutonen i backen, visste ni att det var en svart backe? Tänk att hon hade den kraften och den styrkan och fixade det. Helt jävla suveränt gjort och jag får rysningar när jag tänker på det. Hoppas det går bra för henne idag och alla andra svenskar som tävlar.

Men åter till min upplevelse i Branäs. Sista dagen satte vi på oss längd skidorna för att ta en tur i spåret hela familjen. Jag försökte ta mig fram i spåret, det var lite ont om snö i spåren och visst det var isigt!!

Men herregud, jag klarade knappt av att stå på benen på en raksträcka och när det sedan kom en putte lutning höll jag på att bryta benen av mig! Hur stoppar man??

Och när jag efter en halvtimma tog mig runt det lilla barn spåret eller vad det kallas så insåg jag att Mattias Fredrikson, Anders Södergren är helt jävla grymma. Har varit impad av dem innan men herregud, har ni sett hur de forsar fram i spåren.. jesus!

Amazing!