Hur ska man kunna känna igen det goda och uppskatta de delarna livet om man inte har det lite hårt ibland. Det lät lite dumt men det jag menar är att jag inte tror att livet handlar om en dans på rosor.
Jag tror att livet handlar om just livet, situationer och hur vi hanterar dom på så vis växer man och utvecklas som människa och kommer aldrig att sluta växa genom hela livet.
Att leva nu och att vara nu.

Idag vid niotiden så kom jag och barnen precis hem efter att ha hälsat på en kompis. Himlen var turkost blå med mörkare moln som tussar över. Det var så vacker och jag och min dotter stod vid porten och tittate och lyssnade på alla ljud.
Vi ville inte gå in.
Tänk att det inte ens behöver vara någon speciell dag för att få uppleva något sådant utan bara vardag.
Jag saluterar alla vardagsriddare som tar sig igenom vardagsträsket med ett leende på läpparna.
Jag tror inte att man kan se det ljusa och fina i små saker om man inte haft det lite tuffare också.

Hoppas dottern kryar på sig snarast, ingen höjdare när de blir så sjuka, o att hon inte smittar ner resten av familjen!

Jag tror att det finns en mening med precis allting som händer oss o som vi gör. Vad vore det annars för mening med det? Det här livet är alldeles för kort för att det ska vara någon som helst nytta. Fast det kanske bara är jag som är så flummig att jag tror att själen finns kvar o bara får ett nytt skal att verka i, ett skal utifrån ur vi varit under det här livet? Ah, flummigt det blev då.

Jag funderar på samma sak ibland… Tror aldrig vi kan få svaret, men jag är nog inne lite på att det inte finns någon speciell ”mening” med att det är väldig tufft ibland – det bara är det… Vi kan bara acceptera att det är så och det vi kan styra över är hur vi hanterar situationen… Skriva om det tycker jag verkar vara ett bra sätt att hantera det!