Då är det väl dags att dra vidare?

Jag skulle testa en ny metod när barnen inte lyssnade på mig. Vanligtvis skulle jag ha bråkat på dom. Skrikigt lite.

Men jag tänkte experimentera lite. Och därför var jag tyst. Jag sa absolut ingenting. Barnen visste att de hade gjort fel och därför blev de helt paff när jag teg.

Däremot kände de så väl att något inte stämde. De nosade runt mig och satt fast som flugor på mina ben.

I vår familj bråkar vi nämligen.

Vi skriker så fönsterrutorna skallrar ibland. Och när vi har lugnat ner oss pratar vi med varann. Förstår varför vi skrek. Kramas lite. Det känns så mycket mer naturligt och jag lovar härmed att aldrig tiga när jag blir arg på barnen.

De känner av ilskan ändå men blir förvirrade av tystnaden.

Mer skrik och bråk åt folket! 

Själv ska han vara hjärnan bakom det hela. Låtskrivaren. Första låten är redan klar. Fin melodi. Texten skulle han behöva jobba lite mer på. Men okej då. Han är fem år… Min fina…

Varför???

Hata!!!

Nu börjar det ju klia överallt… 

5-åring: Asså vad petyder det där ”fett”?

7-åring: Men, det är något som är coolt eller ”mycket”, liksom.

Fett som i fett kul, fett läskigt, fett tråkigt, fett gott, fett bra, fett trött, fett fult, fett mycket snö, fett kallt, fett varmt, fett snabbt… ja, ni fethajjar va?

Jag har en nioåring hemma som håller på att bli fett stor…

Allvarligt, ska ni bara lyssna på en grekisk sång i min blogg så måste ni välja denna! Höj volymen till max och titta på hela videon så får ni se hur det går till på en grekisk bouzoukiklubb på slutet.

Jag, maken och den då alldeles nyfödde sonen hade tagit oss till centrala Thessaloniki för att se på fyrverkerier. På väg hem stannande vi till vid ett rödljus och blev påkörda av en bil bakifrån.

Sonen satt fastspänd i sin bilbarnstol. Då var vi verkligen udda som använde oss av en bilbarnstol. Oftast satt, och sitter, barnen fritt och dessutom utan ens säkerhetsbälte.

Sonen var hungrig och tanken hade slagit oss att jag skulle amma honom i bilen på vägen hem. Men något fick mig att avstå.

Jag och maken använde alltid säkerhetsbälte, ja vi var väl udda gällande det också, men av någon anledning gjorde vi inte det just då. Kanske för att vi precis hade kört ut från parkeringen. Jag minns inte riktigt.

I alla fall tog det en lång stund innan jag och maken förstod att vi faktiskt blivit påkörda. Det uppstod liksom ett vaccum. Vi väcktes upp av sonens skrik.

För att spola förbi tiden när vi klev ur bilen alldeles virriga och skällde ut karln som kört på oss och ambulansfärden till sjukhuset så kom vi in på akuten.

Sonen hade blivit alldeles tyst. Läkaren som gjorde alla möjliga undersökningar på honom sa att han sov. Jag var lämnad ensam eftersom maken fixade något annat. Jag minns inte riktigt vad. Någon frågade mig hur jag mådde. Jag svarade att jag inte riktigt visste. Det var väl okej. Kanske? Eller, lite konstig kände jag mig. Snurrig. Omtöcknad. Som i en bubbla. Ont någonstans eller överallt? Men huvudsaken var att sonen var okej. 

Han skulle bli inlagd för observation några dagar. Han var ju trots allt bara 36 dagar gammal.

In på avdelningen. Det var mitt i natten. En svenska hade ett barn bredvid oss som hade opererats för något och behövde ligga inne en längre tid. Svenskan hade en säng i ett rum bredvid. Den var avsedd för patienter så om avdelningen vore full hade hon ingen sängplats. I samma rum fanns en till tom säng. Den fick jag och maken dela på. Jag satt mest inne hos sonen ändå. Fast jag mådde jättekonstigt och egentligen säkert behövde vila.

Redan första kvällen såg jag dom. Kackerlackorna.

Inne i rummet där fyra-fem beisar låg kröp dom på väggarna. Vid något tillfälle såg jag en krypa även på en av spjälsängarna där en bebis låg. Jag var äcklad men för svag för att bry mig.

Andra natten försökte vi sova lite. Någongång på natten kom jag på att jag behövde gå på toa. Och öppnade toalettdörren inne i rummet där jag sov.

Om jag beskriver rörelserna i en myrstack, hänger ni med på vad jag menar då? Exakt så såg det ut inne på toaletten.

Men det var inte myror. Det var kackerlackor som kryllade. På toan. På handfatet. På golvet. I duschen. På väggarna. Och snabbt stängde jag dörren och sa åt maken att komma. Han öppnade dörren och sprang sedan snabbt till sjuksköterskorna för att säga till. De svarade att vi skulle vänja oss vid det. Att det inte var något de kunde göra något åt. Vi var äcklade men för svaga för att bry oss mer.

Det gick bra. Sonen blev friskförklarad och vi fick åka hem efter några dagar. Synen på toaletten, däremot, kommer att förfölja mig resten av mitt liv…