Var på loppis idag. På loppis finns prylar, saker, grejer. Alla har de ett gemensamt. Den föregående ägaren har bedömt att de inte passar inte. Det kanske är därför jag gillar loppisar. Varken de eller jag är särskilt passande.

Den här köpte jag. Fick för mig att jag sett en likadan på Tradera för 400 kr. Givetvis hade jag fel. Så nu har jag en brun porslinshäst som jag inte vet vart jag ska göra av.

Hej då från Gullan!

Min mobil ropar ut namnet på den som ringer. T ex ”Kicki mob”. Det låter inte klokt. I förrgår ropade den: Tom — Tom —- Tom. Den hade inte behövt säga någonting eftersom den låg bredvid mig och jag såg på displayen att det var Tom. Tom, vem fan är det, kanske någon undrar. Ja, det är fd. Han vars navelludd jag samlade på en hylla ovanför sängen, han som porrsurfade, han som jag var helt galet fruktansvärt kär i. Han som lyfte av toadörren när jag bajsade, och han vars äldste son hatade mig. Han som jag hade ångande sex med i baksätet på en bil mitt ute på en golfbana och han som jag älskade så mycket. Han som lämnade mig ”just when I needed you most”, Randy Wanwarmer eller nåt sånt hette han som sjöng den låten. Han som grät floder när han gjorde slut med mig, men ändå inte närheten av den totala mängd tårar jag har förlorat över honom, och då tänker jag på Agneta Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar var guld”.  Ok nu vet ni vem Tom är. 

Han ringde i förrgår kväll. Samtalet inleds med att brytas eftersom mitt mobilbatteri tog slut. Jag ringde upp honom. Jag sket i att presentera mig trots att jag ringer från privat nummer – jag är helt jävla tvärsäker på att han känner igen min röst precis när som helst.

- Jaa, jag ska säga som det är, jag skulle egentligen ringa Gustav men så ligger ju Gullan före i telefonboken och då tänkte jag att jag måste ringa dig och kolla upp lite saker. - Jaha… (Precis i det här ögonblicket fick jag lite dåligt samvete och/eller kände skam och/eller skuld; var det nu han skulle säga åt mig att sluta stalka honom på fejsbook? Fan vad pinsamt i så fall.) – Ja! Han lät onödigt glad på rösten.

Jag frågade hur han mår och han sa att ”jag tycker att jag mår ganska bra” vilket föranledde mig att fråga om andra tyckte annorlunda.

Så frågade han om jag börjat renovera badrummet, för flera veckor sedan skickade jag ett sms och frågade om han kunde tänka sig att fixa elen i badrummet i händelse av att jag renoverar det. Det kunde han då mycket väl tänka sig. Och nu ville han veta mer. Hur långt hade jag kommit, vem gjorde det, skulle jag flytta, i så fall vart, hur mår jag och är tvättstugan klar.

Jag svarar på alla frågor och han lägger till ytterligare en fråga angående avloppet i mitt hus. Är det möjligen fixat? Jag säger som det är att det är det inte. – Tyvärr har jag bara den teoretiska kunskapen, annars skulle jag jättegärna hjälpa dig, Toms röst lät stark och glad liksom. – Mmm tack, svarar jag lite halvlamt. – Men det vet du, säger han nästan som för sig själv. Du vet att jag gärna hjälper dig. – Ja jag vet, svarar jag. (Men det visste jag inte. Men nu vet jag.) Det blir liksom tyst och som om båda två försjönk lite i egna tankar. Jag bryter den där tystnaden som inte alls var obehaglig eller tryckt, bara mättad. – Men vet du, även om du kunde rensa avlopp skulle du aldrig få göra det hos mig. – Nähä… Fd lät förvånad och lite stött. – Nej, aldrig. Alltså skulle du stå där och dra fram alla mina gamla bindor och tamponger och annat skit. Nej tack. Det får någon som jag aldrig mer ska träffa göra, sa jag bestämt. Fd ger ifrån sig ett lättat (jag kanske övertolkar, det kanske inte alls var lättat) skratt; – Men det är ju ett ganska gott betyg! Du vill alltså träffa mig igen! Jag blev ställd. Vad skulle jag svara på det här. Eftersom jag i princip aldrig blir svaret skyldig sa jag att risken är väl ganska stor att vi stöter ihop med varandra igen. Det kanske inte var så bra svar. Men ändå ett svar.

Vi pratskrattar lite till och han berättar att han varit sjuk. Och jag berättar att jag kanske har diskbråck i nacken, att jag är sjukskriven och äter nåt jävligt starkt som jag blir lite snurrig av. Men också att jag inte tror att jag har diskbråck och därför inte deppar över det. – Men hur klarar du att vara hemma? Han skrattar när han frågar och svarar själv; – Jag kan se framför mig hur du klättrar runt och flyttar om på hyllor, tar fram saker och inte sitter still en sekund. Från sängen ser jag in i köket och fd har precis gjort en beskrivning över den senaste timmen i köket. Jag har klättrat runt, tagit fram saker och inte suttit still.

Så tänkte jag säga att han gott kunde komma hit och ligga med mig. Men det sa jag inte. Vi sa hej då. Sedan skickade jag ett sms och frågade om han ville ha den där gamla spegeln som han tycker om. Det ville han och det var snällt. Jag är snäll. Liksom du. Svarade jag.

Hej då från Gullan!

Jag beställde ju tid för hypnos, men jag gick aldrig dit. Det kostade 800 kronor. Och det första mötet kallades av hypnotisören för ett ”inledande samtal” varför jag direkt fattade att det här kommer bli dyrt. 10 möten á 800 kr. Åttatusen. Så jag gick aldrig. Varför ska jag betala åttatusen för att fatta varför någon inte tycker om mig?

På psykmottagningen erbjöds jag istället gratis KBT. Så nu ska jag iväg på ett inledande möte om det.

Och precis nu tänker jag att jag kanske faktiskt inte vill passa in. Jag kanske faktiskt vill vara den jag är. Men så tänker jag att det kan nog vara bra att kunna välja att passa in eller vara mig själv. Så bedöms jag vara lämplig för fem eller tio gångers KBT kommer jag tacksamt ta emot det.

Hej då från Gullan!

Sökte som vanligt svaren på mina livsfrågor på nätet. Till slut hittade jag en hemsida. ”Problem med relationer; kärleksrelationer, arbetsrelationer, andra relationer, relationsrelationer”.

Jag mailade. Och fick svar. På onsdag är jag välkommen för ett första besök. Jag vill bli hypnotiserad så att jag kan få  svar på varför i helvete jag inte passar in.

Hej då från Gullan!

Ett par bedjande hundögon på Blocket. Och ett par långa platta lätt lockiga spanielöron. Sex valpar. Och några dagar senare befann jag mig en lång, tyst, ensam mardröm.

På eniro.se visade kartan att avståndet mellan mig och Valpen var 22.2 mil. Det var i tisdags. Jag drog i väg ett mail till uppfödaren och några mailväxlingar senare hade vi bestämt att jag skulle komma och titta på någon av tikarna på fredag.

Sonen och Mamma motsatte sig valpköpet men Gubben var ”på”. Han är lättköpt. Han pratade om kärlek och gemenskap och med tårar i ögonen förkunnade han att de kommer att stötta mig allt vad de kan med hundARNA. Mamma satt med huvudet begravt i händerna och sedan började hon duka av efter Gubbens födelsedagsmiddag. Hennes agerande betyder att hon inte alls tycker att det är ok med två hundar. Det var i onsdags.

I går morse gjorde jag iordning kaffetermos och hundvatten. – Ska du ut på långpromenad frågade Sonen trött och lite surmulet. – Nej. Jag och Hunden ska åka och titta på en valp. – Men du skojar?? Vad fan, jag vill inte. – Du bestämmer inte, svarade jag och så gick jag och Hunden. Efter ett tag ringer mobilen; – Du är självisk Mamma. Sonens röst pendlar mellan skratt och vara arg. – Jag tycker att det är du som är självisk, replikerade jag.

Hunden satt på den nyinköpta filten från Rusta bredvid mig. Kattspyorna som befläckade filten redan första dygnet vände jag neråt mot golvet. Och vi åkte. Och åkte. Och åkte. Vädret var blåsigt och bilen for som en smörklick över vägbanan om jag körde fortare än 70 km/h. Endast en av två filer på motorvägen var körbar. Tiden gick. Kvinnan i GPS:en ville att jag skulle åka än hit och än dit och det gjorde jag. Jag har GPS för att hitta. Tiden gick och jag  insåg att jag kommer aldrig hinna till kl 12 som vi kommit överens om. Jag ringde uppfödaren och förklarade läget. Hon var medkännande och sa att jag skulle ta det lugnt. Vi åkte vidare. Jag blev så  pissnödig att jag var nära att sprängas, till slut kom vi till ett Mc Donalds och där gick jag in och tömde mig. Cirka tre liter senare satt jag i bilen igen och vi åkte och åkte på för oss helt okända vägar. Jag ringde några samtal för att inte känna att jag var ensam i världen och för att på något sätt få bekräftat att jag ännu  existerade och ännu ingick i ett sammanhang av liv och vänner.

Rätt vad det är skriker kvinnan i GPS:en att jag ska göra en U-sväng om 300 meter. Att följa instruktionen var omöjligt. Europavägen var delad med ett stängsel som förhindrar bl a just U-svängar. När jag inte svängde fortsatte hon att gapa och beordra mig. Jag blev jättestressad och ringde uppfödaren igen och frågade om  hon kunde ha någon aning om vart jag befann mig. Jag fick vända vid en avfart två mil bort. Och åka tillbaka 4 mil. Efter tre mil gastar kvinnan i GPS:en att jag ska svänga höger NU! Höger nu = en nästan oplogad grusväg. Jag svängde inte. Jag följde uppfödarens instruktioner och kom till slut fram. Helt färdig. De 22, 5 milen hade tagit nästan fyra timmar. Och kaffet jag gjort var svagt och mitt huvud hade tagits i beslag av en lätt begynnande huvudvärk orsakad av för lite koffein. Jag trodde felaktigt att jag skulle bjudas på kaffe.

En stund senare har jag bestämt mig för en lugn, mild fin tik. Svart med bruna tecken, lite som en rottweiler. Vi bestämmer att hon ska maila över kontonumret så att jag kan sätta in handpenningen. Hon har i skrivande stund ännu inte mailat något alls till mig.

Jag åker hem. Skittrött. Hemresan tog 2 timmar och 45 minuter inkl en rast på Mc Donald´s där jag köpte tre cheeseburgare som jag och Hunden delade på. Kaffet drack jag själv.

Linda, min supergulliga jobbarkompis ringde och frågade hur det gått. Ja, jo – jag hade gjort av med 500 kronor i bensinpengar på en resa rakt ut i ingemansland för att titta på en valp som ingen mer än jag vill ha. Mamma satt och grinade hemma hos sig och Gubbens övertalningskampanj lyckades inte. Jag kunde inte skylla resan på en hastig impuls; den blev bestämd i tisdags och genomfördes på fredag. Jag var besviken på Mamma som inte insåg att två hundar inte kräver fler promenader än en hund. Jag orkar liksom inte förklara mer än följande för Linda angående min mors okunnighet utan säger rätt och slätt; - Alltså vad fan, jag tänker så här – ryck upp dig kärring!!

Linda upprepar det jag sagt och vi börjar tokflabba. ”Ryck upp dig kärring!!”. Så otroligt korkat argument.  Tack och lov har jag inte använt det i direkt dialog med Mamma. Inte än i varje fall.

I går somnade jag tidigt. Det kostar på att slänga ut 500 spänn på en bilresa genom ett snöigt, blåsigt, halt aldrig tidigare skådat helvete. Jag hade kunnat lagt 500 spänn på något roligt för mig och Sonen. Istället tröttade jag bara ut mig själv. Jag får för fan ta och rycka upp mig.

Hej då från Gullan!

Jag skulle aldrig…

…förlåta om min kille var otrogen mot mig. 
…bråka om ett arv.
…flytta till lägenhet.
…ta en kompis kille.
…operera mina bröst.
…vara otrogen.
…göra ”så” mot mitt barn.

Fy fan vad jag hatar när någon börjar en mening med ”jag skulle aldrig”. Vad vet någon om vad man skulle göra i en si eller sån situation innan situationen ens uppstått?

Hej då från Gullan!

Det är något allvarligt fel med mig. Något fel som gör att jag inte passar in. Jag vill inget  hellre än att passa in. Jag är så opassande att jag helst stannar ute. Fast jag helst helst av allt vill passa in.

Hej då från Gullan!

Har idag semester. En strödagssemester. Semester brukar vara synonymt med att ladda batterierna, sova tills man vaknar av sig själv, tanka.

07.00 klockan ringer, frukost, ut med Hunden, duscha, blogga.

08.20 – 9.00 utvecklingssamtal, Sonens skola

09.00-09.30 ut med Hunden. Hem, plocka ihop tvätt, lägga in tvätten i bilen.

09.50 Tanka. Åka en mil.

10.20 Hitta en parkering. Inte så lätt.

10.30-11.30 Genomgång med arbetsterapeut. Bolltäcket jag skrev om tidigare, kanske också en timstock.

11.30 Åka några mil till. Mot frissan.

12.15-13.45 Frisering. Klippning, färgning. Förmodligen vara nära att somna för att det är så himla behagligt att bara sitta där och hon grejsar med mitt hår.

13.45-16.00 Fördriva tiden. Ingen idé att åka hem. Ut med Hunden. Shoppa lite?

16.00 Lämna in Hunden hos Mamma och Gubben.

16.02 Åka och möta Sonen någonstans på vägen.

16.30 Öppet Hus på det ev blivande gymnasiet.

18.00 Middag hos Mamma, ta hem Hunden.

20.00 Åka hem.

20.50 Hemma.

Det enda som blir tankat idag är bilen. I morgon jobbar jag igen. Skönt.

Hej då från Gullan!

I fredags var jag till Rusta. Rusta är som mini-Ullared. Jag älskar således Rusta. 10 flyttkartonger vardera av färgerna blå, röd och vit blev det. Samt fryspåsar och några skitmysiga filtar. Tunn sammetsfleece på ena sidan och ulligt på andra. På lördag morgon hade kattjävlarna spytt hårbollar på båda filtarna. Har jobbat hela helgen. 24 timmar på två dagar. Idag är jag trött och skulle vilja svepa in mig som en boll i någon mysig filt, men de mysiga filtarna är upptagna av andra hårbollar.

Apropå hår; på onsdag ska jag till frissan för första gången på sju evigheter. Jag älskar att bli fin i håret.

Hej då från Gullan!

Vill jag bli dagens blogg? Vill jag bli morgondagens blogg? Ville jag vara gårdagens blogg?

Svar nej på alla tre. Jag är inte en blogg. Jag är en person. Min blogg lever sitt liv, i princip varje dag. Det räcker för mig. Jag behöver inte gå till din sida och fråga dig saker, länka till dig och bli länkad tillbaka osv.

Din blogg behöver inte heller det. Din blogg lever också sitt eget liv. Utan massmeddelanden; Kom till mig så kommer jag kanske till dig.

Jag kommer om jag vill och hinner. Utan inbjudan.

Hej då från Gullan!