En del har inte plockat ner adventsstjärnorna. Såg det nu när jag var ute på en promenad med Hunden. Vi gick en väg vi inte brukar. Två extra höga gråsuggor stod omlott där en gångväg genom ett villaområde började/slutade. För oss börjande. På varsin sida om gångvägen var det rejäla snövallar. Här kan jag lägga mig och dö, tänkte jag. Det är ingen som skulle märka det. Så såg jag adventsstjärnorna och håll med om att det ser så jävla lyckligt, hemtrevligt och jävlar-vilket-av-fester-familjeliv-framgång-upptaget-liv vi lever i det här huset och det är därför julen får vara ända fram till påska och lite till.
Hunden sket och jag sket i att plocka upp skiten.
I ljuset av de där stjärnorna inser jag att livet och jorden snurrar vidare utan mig. Några skulle gråta, men alla skulle gå vidare. Sorgen skulle ha sin stund, absolut. Men sen skulle alla gå vidare. Sonen skulle få massa pengar när huset säljs och säkert några försäkringar och annat.
Jag kommer inte ta livet av mig, men jag har väldigt svårt att se mig själv bli gammal. Vad ska jag leva för? Vem ska jag leva för? Jag har inga syskon, inga kusiner. Mamma kommer dö. Då är det jag och sonen kvar. Han måste ju få leva sitt liv. Vad ska jag göra fyra veckor på sommaren? Klappa hunden och planera vilka hundtäcken jag ska virka? Jag tänkte att jag kanske har någon svår sjukdom och ändå dör tidigt. Så slipper jag ta ställning. Och så slipper jag vara rädd. Och när jag tänkte så; att jag nog är svårt sjuk, eller kanske blir så fick jag inte känslan av att livet är värdefullt och jag måste vara frisk.
Kanske är det så att eftersom jag inte känner mig värdefull så är inte mitt liv heller värdefullt.
Hej då från Gullan!


.jpg)
.jpg)
"det ska väl vara rakat?"
