Klarere kan det ikke stadfestes at Gud er en og samtidig treenig. Den Hellige Ånd er Gud.  Han er en person som taler, påminner, leder, vitner osv. Jesus kaller han også for Sannhetens Ånd som kan sees i motsetning til djevelen som er løgnens far

Djevelen er opphavet til all falsk lære. Falsk lære er opposisjon mot Gud og hans vilje. For å kjempe mot den falske lære og få innsikt i sannheten, så kom Den hellige Ånd og hjelper. Den Hellige Ånd bor i Ordet. Dermed er Guds Ord er Ånd og liv. Derfor kan den Hellige Ånd skape troen når ordet leses og høres. En gang når Jesus sier at den Hellige Ånd skal lede disiplene til den hele sannheten, så var det først og fremst at de trengte hjelp til å forstå fullt ut langfredagens og påskedagens mysterium. Det er Den Hellige Ånds fremste oppgave.

”da skal han vitne om meg” Den hellige Ånds oppgave er å forherlige Kristus og forkynne Kristus.

Derfor er dem samme sak når vi sier at Kristus er til stede som at  Den hellige Ånd er til stede. Når evangeliet forkynnes så er begge til stede.

Men også dere skal vitne, for dere har vært hos meg fra begynnelsen  av. JOH 15,27  

Apostlene var innsatt av Jesus i sin aposteltjeneste. Men denne tjeneste er også en tjeneste i Den hellige Ånd. Presteembetet kalles også Åndens embete, og den som er prest, er innsatt av Den hellige Ånd i sitt embete.

De skal utstøte dere av synagogene. Det kommer en tid da hver den som slår dere i hjel, skal tro at han gjør Gud en dyrkelse. Joh 16, 2

Selv om Gud har gjort alt for at vi skal bli hans barn, selv om han er med oss alle dager, selv om han har gitt oss løfter i bønnen, så har han ikke lovet oss et liv bare i seiersrus og lykke. Han har lovet oss trengsel. All hjelp og støtte som Jesus gir oss, er for at vi ikke skal miste motet og ta avstand fra han. Dette har jeg talt til dere for at dere ikke skal ta anstøt. – Joh 16, 1

 Disiplene fikk merke trengselen. Nesten alle led døden i kampen for Sannheten. Vi merker det også. Ingen tar livet av oss, men den daglige kampen som kristen er likevel hard og tøff. Det er kanskje så ille at en kanskje har lyst til å gi opp.  Jesus spør  oss i dag som han den gang spurte sine disipler: ”Vil også dere gå bort?”  Da skal vi få svare med Peter: ”Herre, hvem skal vi gå til? Du har det evige livs ord, og vi tror og vet at du er Guds Hellige!” Joh 6, 67 – 69Jesus stiller spørsmålet på bakgrunn av at mange hans disipler trakk seg bort fra han: ”Etter dette trakk mange av hans disipler seg tilbake og gikk ikke lenger omkring med ham.” Joh 6, 66 Så skal vi vite at Jesus er oss nær her og nå. Den hellige Ånd har faderlig omsorg for oss. Guds engler vokter hver eneste dag og natt.

 

”Han som vitner dette, sier: Ja, jeg kommer snart! Amen, ja kom, Herre Jesus!

 

Vår Herre Jesu Kristi nåde være med dere alle! Amen! ” Åpenb. 22,21-22

Kristi himmelsfärds dag

I n   f e s t o   A s c e n s i o n i s

 

 

 

.

Epistel: Apg 1: 1-11. Evangelium: Mark 16: 14-20. Predikan över Luk 24: 49-53, av Ingemar Andersson (LFS)

 

Från förnedring till härlighet

 

”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” (Joh. 17:4-5)

 

Dagarna efter uppståndelsen hade varit omtumlande för lärjungarna. De hade kastats mellan hopp och förtvivlan, skakats omkring i Satans såll och inte fått någon ordning i vad de skulle tro och inte tro. Nu fördes de av Jesus från vacklande känslor till Ordets trygga, fasta grund. Han gjorde med dem som med Emmausvandrarna. Han visade dem till Skriften: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna. Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna.” (Luk. 24:44-45)

 

Och nu hade de under fyrtio dagar fått vänja sig vid vad som sedan skulle gälla: att inte se och dock tro. De skulle tro på vad han sagt och inte efter vad de kände. Känslans vittnesbörd kan väl vara ljuvligast, men det är en osäker grund. Ordets vittnesbörd är tryggast. Det står fast under alla skiftningar.

Jesus fanns, levande och verklig, även när de inte såg honom. Men han var förändrad. Han hade samma kropp – den kropp som fötts av jungfru Maria, som pinats under Pontius Pilatus, som korsfästs, dött och blivit begraven. Men det var en uppståndelsekropp. Snö, is och vatten är samma sak fast i olika tillstånd. Jesu kropp var himmelsk, det var en härlighetskropp, densamma som förut, men förvandlad.

Så skall det en gång ske också med våra kroppar vid Jesu återkomst, skriver Paulus: Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig. (Fil. 3:20-21).

 

Jesus var dem nära, också de stunder de inte såg honom. Korta stunder var han synlig mitt ibland dem, så försvann han, för att vid ett annat tillfälle åter visa sig för dem. Och före avskedets stund ger han dem löftet att vara med dem alla dagar intill tidens slut. Så länge skulle inte lärjungarna leva. Därmed vet vi att det löftet gäller alla hans lärjungar för alla tider. Det gäller oss!

Jesus fick under dessa dagar föra lärjungarna så in i Ordet, att då han i deras åsyn togs ifrån dem, så förtvivlade de inte. Det var ingen sorgens mörka avskedsstund när han for åter till himlens härlighet, utan de gladdes och prisade Gud: De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Och de var alltid i templet och prisade Gud, läste vi i vår text.

 

Jesus talade under de här dagarna också med dem om Guds rike. De skulle bli hans vittnen: Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta.

Alla skulle få veta vad som skett. Så visar Jesu omsorg om de sina, ja om alla, in i det sista.

Apostlarna skulle förberedas och utrustas till att rätt utföra sitt stora och maktpåliggande uppdrag. De skulle gå ut och predika evangelium. Ut över världen skulle budskapet föras. Alla skulle få höra om återlösningen i Kristus Jesus, om frälsning och salighet, om syndernas förlåtelse i Jesu Kristi blod. Så skulle också vi få del av välsignelsen i Kristus.

 

”Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”  Till apostlarnas utrustning hörde den helige Andes gåva. Och det skall sägas: utan den helige Ande blir det inga apostlar! Ingen kan säga: Jesus är Herren annat än i kraft av den helige Ande. (1 Kor.12:3).

Den som skall gå och förkunna Guds rike skall äga den helige Ande. Den som skall så ut den ädla säden skall hos den store Såningsmannen ha fyllt på sin såskäppa! Den som skall förkunna Livets ord skall själv leva av och genom detta Ord.

Naturligtvis ägde lärjungarna den helige Ande vid detta tillfälle. De levde i tron på Jesus. De var födda på nytt genom Anden – men nu skulle de utrustas med Andens kraft och gåvor för den uppgift som nu förelåg dem. Löftet gavs redan genom profeten Jesaja: Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar. (Jes. 44:3).

Och när detta går i uppfyllelse på första Pingstdagen, hänvisar Petrus till profeten Joels profetia: ”Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. ”(Joel 2:28).

 

Nu skulle de i Jerusalem vänta på löftets uppfyllelse: ”Ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden… Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande… Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg. 1:4-5,

 

Och så är skilsmässans stund inne. Han för dem ut till Betania vid Oljeberget, lyfter sina händer över dem och under det han välsignar dem, skiljs han ifrån dem och tas upp till himmelen. De första lärjungarna fick leva och verka under Jesu välsignande händer, för att den välsignelse, som givits åt Abraham skulle föras ut till alla släkten på jorden och komma även hedningarna till del. Han blev en förbannelse för oss och så fick vi därigenom ärva välsignelsen. Och under hans sårmärkta, välsignande händer skall hans trogna vänta hans återkomst i härlighet.

Hans välsignelse är ingen tom ceremoni. Den meddelar himmelska, andliga gåvor. Den föder på nytt, den skänker syndernas förlåtelse, den gör bröd och vin till hans sanna lekamen och hans sanna blod, den driver själafienden på flykten och beskyddar och bevarar Guds barn på vägen hem, tills han till sist, på den sista, den stora dagen skall säga: -Kom, ni min Faders välsignade och tag riket i besittning…

 

Nu har Jesus återtagit sin härlighet – ”sittande på Gud Faders högra sida” – som vi bekänner i trosbekännelsen. En liten tid gjorde du honom ringare än änglarna, och du krönte honom med härlighet och ära. Allt har du lagt under hans fötter. (Hebr.2:7-8a). Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden. (Hebr. 1:3).

Och han, som nu sitter på Faderns högra sida i höjden, han i vilken Gudomens hela fullhet bor, han som är alla konungars Konung och alla herrars Herre – han är din närmaste släkting, nära förbunden med dig – din bror. Människan Jesus Kristus har intagit himmelen. Den andre Adam, hela släktets löftesman, borgesman och ställföreträdare, har gått in i härligheten genom himmelrikets portar. Han har, som Paulus skriver i Rom. 8:29, ”blivit den förstfödde bland många bröder. Den första människan var av jorden jordisk, den andra människan är Herren av himmelen.” Han är huvudet för församlingen, som är hans kropp. Och huvud och lemmar hör samman. Jesus ber: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.” (Joh. 17:24)

 

Det var ingen mörk stund när Jesus for upp till himmelen. Det skall det inte heller vara för hans egna den stund han kommer tillbaka. Det blir också då en ljus stund för hans vänner. Men till dess: ”Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.” (Kol. 3: 1-4).  Amen.

Bönsöndagen

R o g a t e

 

Text: Evangelium  Joh 16: 23–33. Predikan Gunnar Edwardsson (ELBK)

 

”Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna” (Luk 18: 1)

 

Så står det i evangeliet enligt Lukas. Att han ville lära dem att de alltid skulle bedja. Så viktigt då att veta både hur vi ber och på vilken grund vi kan göra detta. Många människor ber, men blir så besvikna när de enligt dem själva inte får något svar.

Men bönen är inte att människan kan sätta krav på Gud, att hon kan komma med rättigheterna på sin sida. Bönen utgår inte från att vi kan komma inför Gud i kraft av vårt eget namn, åberopa oss på våra rättigheter. Vår ställning är inte den att vi äger rättfärdighet i oss själva. Så sett är vi inför Gud rättslösa, vi kan inte hänvisa till en högre lag eller högre domstol som skänker oss rättigheter. Vi kan inte på den yttersta dagen åberopa oss på de mänskliga rättigheterna inför Gud. Skulle han handla med oss efter rättigheter och efter rättvisa så skulle vi alla dömas till den eviga döden. Detta för våra många och svåra synder.

Men Gud vare tack. Jesus lämnar oss inte i detta rättslösa tillstånd. Nej just för att det är så, kom han i världen och blev vår Frälsare och det är han som manar oss till bön i vårt evangelium i dag och säger oss att vi ska bedja alltid i hans namn.

 

1. 1.       Vi skall alltid bedja i hans namn

När Jesus säger detta i dag, så står det klart att bedja i hans namn just innebär motsatsen till vad människor ofta tänker. Ofta tänker ju människor att bönen bygger på vad man är. Eller så ber man böner i en bönbok och tror att bara det är bra.. Men vi kan inte komma med några anspråk alls. Vi kan inte ställa några anspråk på honom. Att bedja i Jesu namn innebär därför något helt annat. Det är avstå från alla egna anspråk. Det är komma som vi är som syndare, men genom en helt annans person, igenom denne person, Jesus Kristus och hans rättfärdighet. Jesus har givit oss lov och rätt att bedja till den himmelske Fadern och vi ska göra det i hans namn. Det betyder att vi som främlingar inför Gud och hans härlighet får komma med vår bön genom denna väns försorg. Ja, att vi får göra det med en tro, en tro på Jesus som vår försonare och frälsare. För att bedja i Jesu namn är inte att själlöst upprepa efter varje bön ”genom Jesus Kristus” eller ”i Jesu namn”. Det är inte meningen med bönen. Utan det är att tro på Jesu namn, vad det är och betyder, att han är Frälsare och Herren för oss alla, som frälst oss genom sitt eget blod. Det är med den tron, att jag har syndernas förlåtelse genom Jesus, som jag också kan komma till honom med min bön. För det är just så vår bön ska vara. Han är vår Förespråkare. Att bedja i hans namn det är att våra böner blir hans böner. Det betyder att han vill göra vår bön till sin, och att den skall gälla lika mycket som om han ber. ”Vad ni beder Fadern om, det skall han ge er i mitt namn. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn, bed och ni ska få för att er glädje ska bli fullkomlig.”

 

1. 2.      Vi får alltid bedja om allt

Det andra som framgår här i vår text är att vi också i Jesu namn får bedja om allt. ”Vad ni än beder om i mitt namn, det skall jag göra”  säger han i Joh 14: 13. Ett förunderligt löfte! För däri ligger helan bönens verklighet. I hans ord och löften till oss. Vi får därför lägga hela vår sak i Jesu hand och förlita oss till hans frälsarenamn. Men det betyder inte att andra och jordnära ting är uteslutna från det vi får bedja om. Nej detta allt är helt visst allt. Det ska vi komma ihåg. Och det ser vi också i bibelns alla böner och främst i den bön som Jesus själv har lärt oss, nämligen Fader vår.

Det har visligt sagts några ord om denna bön som jag vill upprepa:

”I ögonfallande är Fader vårs korthet och böneordens komprimerade formulering, som saknar alla utbroderingar och icke innehåller ett överflödigt ord. Fader vår är över huvud taget präglad av en genomförd saklighet både i uttryck och i sin stränga koncentration till ett litet fåtal livsviktiga angelägenheter. Bönen till Fadern går rakt på sak, viss om att bli hörd. Bland böneämnena stå Guds namn, rike, vilja främst; därtill komma kroppens och själens mest trängande behov. Bönen andas fullständigt beroende och fullständigt förtroende.”

 

Förstod vi vilken gåva Jesus gav oss genom befallningen om att bedja i hans namn och att han gav oss denna bön? Fader vår utesluter egentligen inte något, utan innesluter egentligen allt. Alla våra behov finns med däri, våra dagliga bekymmer, våra behov och önskningar. Och särskilt visar det oss hur vi kan bedja, att vi får komma i Jesu namn som barn till den himmelske Fadern. Jesus använder själv ordet Abba, Fader, vilket är arameiska och egentligen betyder pappa. Vi kommer genom Jesus Kristus och kan säga Vår Fader, du som är himmeln. Luthers ord i katekesen träffar helt rätt: ”Gud vill härmed uppmuntra oss att tro, att han är vår rätte Fader och vi är hans rätta barn, för att vi ska bedja frimodigt och med fullt förtroende som goda barn till sin käre far.”

Precis så är det. Och honom får bedja om allt, han känner allt som är vårt, han känner allt det som ska komma. ”Kasta alla era bekymmer på honom ty han har omsorg om er.”  (1 Petr 5:7)

 

1. 3.      Vi kan med förvissning och glädje veta att Gud hör våra böner

Det är det sista i vår predikan i dag. Och det har vi rik anledning att också beröra. Jesus säger ju ”Detta har jag talat för att ni ska ha frid i mig…” Den friden han ger oss genom att rena våra samveten, den befäster han också genom löftet att höra våra böner. Hans löfte är inga tomma ord, sagda utan avseende. Utan just tvärtom. Just med avseende på oss har han sagt och lovat att vadhelst vi ber om i hans namn, det skall han göra. Ingen nöd är av honom undantagen. Även om vi hamnar i den yttersta nöd manar han oss att bedja.  Där vill han vara Räddaren.  Löftena finns där för att han såsom den gode himmelske Fadern vill locka oss att bedja, för att vi inte ska tveka eller anse det vara ogjort, utan med fast tro sluta oss till att det Gud befallt och lovat det vill han också uppfylla. Han vill att vi tar honom på orden, att vi tror det han sagt och förlitar oss på hans löften. För hans ord är sant och består. Därför är tron att vi håller fast vid att han är i ord och gärningar.

Nu ser vi också här i texten att Jesus säger att man genom bönen i hans namn ska ha en fullkomlig glädje. Det är märkliga ord, men insatta i sitt sammanhang ger de också innebörden över vad man kan känna glädje över. Detta att Jesus befallt oss att bedja och lovat att Fadern ska höra oss och göra det i alla våra behov och önskningar. Som håglösa människor känner vi knappast någon glädje. Människan förlitar sig helst och gärna till pengar och ägodelar. Det är ofta endast detta som är hennes glädje. Men Jesus lyfter oss upp ur denna träldom. Han ger oss frälsning från död och undergång av nåd som en fri gåva. Vi behöver inte köpa den gåva åt oss, han har köpt den och givit den åt oss. Och det är han som gjort detta för oss, och som ger oss löftet om bönhörelse. Och det är just därför vi till sist ska lyssna till aposteln Paulus ord i Filipperbrevet:

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Amen

Fjärde söndagen efter Påskdagen

C a n t a t e

 

 

Text: Ev Joh 16: 5–15. Predikan av Ingemar Andersson (LFS)

Sanningens Ande – Tillväxt i sanningen

 

Vi befinner oss mitt inne i den tid på kyrkoåret som kallas ”Påsktiden” och som sträcker sig från Påskdagen sju veckor fram till Pingst.  Påsktiden knyter ihop påskens och pingstens budskap, något som också klart framgår av dagens evangelium, där Jesus talar om den helige Ande som han skall sända och som skall förkunna och förhärliga Kristus.

Sanningens Ande

Den helige Ande är sanningens Ande. Förkastar man Guds ord, Sanningen, så har man också förkastat den makt som kan frälsa själar och drivit bort den helige Ande. Och vill man göra sig till herre över Ordet, välja och vraka i Skriften och själv bestämma vad man skall rätta sig efter och vad man skall förkasta, så har man därmed förkastat Sanningens Ande och ställt sig utanför frälsningen.

Men där man ödmjukt tar emot Ordet, som aposteln Jakob förmanar oss, där verkar Sanningens Ande. Där förklarar han Kristus. Där målar han Jesus Kristus som korsfäst för syndares ögon, som Paulus påminner galaterna om. Där Guds ord förkunnas oavkortat, till dom och till frälsning, där verkar den helige Ande genom det Ord som har makt att frälsa själar. Men där Ordets sanning föraktas, där finner man inte den helige Ande.

”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.”

Kännetecknande för den helige Andes verksamhet är således att Kristus förhärligas. Den helige Ande förkunnar Kristus, predikar om hans verk till vår frälsning, upphöjer och ärar Frälsaren. Där den helige Ande verkar där står således talet om korset i centrum, där är själva kärnan i evangelium också kärnan i förkunnelsen och verksamheten.I sådana andliga sammanhang där Anden och andliga upplevelser är det intressanta, där Andens gåvor hamnar i centrum för förkunnelsen, har man anledning att ta sig i akt. Där Andens gåvor, där andedop och tungotal blir kriterier för en rätt omvändelse, där är det fara värt att en annan ande regerar än Kristi Ande. Den helige Ande vittnar nämligen inte om sig själv och sina gåvor. Han vittnar om Kristus.

Den helige Andes ämbete.

Han skall överbevisa världen om synd… Det ord i grekiskan som talar om överbevisning innebär, att den helige Ande skall dra fram i ljuset, avslöja, klandra, straffa, låta världen få veta sanningen – om synd, om rättfärdighet och om dom.

 

Om synd: Vad är synd? Ja, om man nu överhuvudtaget använder ordet ”synd” om vad man betraktar som människors svagheter och misslyckanden, så finns ändå en viss naturlig kunskap om lagen i människors medvetande, huvudsakligen då i förhållandet mot nästan. Man är klar över att man inte kan handla hur som helst, utan att vissa regler och ordningar måste gälla. Det är inte tillåtet att stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott osv. Sådant kan de flesta fatta och förstå att det är fel, att det är synd.

Man att detta, att inte tro på Jesus, skulle vara det värsta, ja, själva huvudsynden, det kan man varken fatta eller tro. Därför behövs här avslöjanden och överbevisning, och detta gör den helige Ande. Här hjälper det inte hur många utvärtes gärningar man kan pryda sig med. Visst – det är stor skillnad med avseende på det yttre. Men, om man än som fariséen i templet kan räkna upp långa rader av förtjänster och företräden – tror man inte på Kristus, så ligger man under den helige Andes dom. Och enda vägen till frälsning och räddning undan domen är tron på Jesus, för, säger Hebr. författare: ”Utan tro är ingen behaglig i Guds ögon.”(Hebr.11:6).

Men att otron är själva grundsynden, huvudsynden, varifrån all annan synd härflyter, det visar sig här i världen. Där otron bor, där tror och aktar man inte på Guds ord och bud. Man vet att det är fel att stjäla och mörda. Ändå råder ingen brist på tjuvar och mördare här i världen. Man vet att barn och ungdom behöver fostras, behöver lära sig respekt, hyfs, hänsyn, få gränser – men uppkäftighet och olydnad, laglöshet och våld breder ut sig. Så maktlöst är samhället, att man på vissa ställen tvingats stänga högstadieskolor, eftersom man på grund av bus, skadegörelse och disciplinproblem inte kan garantera säkerheten eller bedriva den undervisning man har i uppdrag att genomföra.

Varför ser det ut så här i vårt samhälle? Svaret är: ” synd, ty de tror inte på mig.” Från denna onda rot breder otrons träd ut sig och förgrenar sig till människolivets och samhällets alla områden. Världen tror inte på Kristus. Den föraktar hans ord, smädar hans lidande och död och förnekar sin synd och skuld. Därför lägger den helige Ande världen under domen: ”… om synd, ty de tror inte på mig.”

Den enda räddningen undan fördömelsen är denna:

 

Tron på Frälsaren!

Och denna tro är inte detsamma som att hålla något för sant. Man kan tro på hela Bibeln och hålla den för sann, och man kan ansluta sig till den lutherska bekännelsen som en rätt tolkning och utläggning av Skriften, och ändå inte äga den saliggörande tron. För den sanna tron är inte ett intellektuellt ställningstagande, ett mänskligt beslut, en slutsats man drar, utan en hjärtats förtröstan på Kristus. Det är en tro på att vad han har gjort, det är mitt: Han har lidit och dött för mig, förtappade och fördömda människa, för att jag skall vara fri från synden och leva för Kristus. Denna tro kan endast den helige Ande ge. Han skall inte bara överbevisa om synd. Han skall också förklara Kristus för syndaren, ”måla honom såsom korsfäst” (Gal. 3:1) ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.”

 

Den helige Ande skall överbevisa, låta världen få veta sanningen

In i hela sanningen

”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske.”

De här orden har genom historien misshandlats, missbrukats och misstolkats. Det är en vitt utbredd vanföreställning att apostlarna endast kände delar av sanningen, men inte hela den kristna läran, utan att denna har utvecklats och växt fram under årtusenden, och därför naturligtvis fortfarande måste utvecklas och omtolkas.

Det är sant, att vår kunskap här i tiden är ett styckverk. Så var det också med apostlarna. Vi ser att de ännu mot slutet av Jesu liv på jorden inte förstod en del av innebörden i hans undervisning. De hängde fast i föreställningar om ett återupprättat Israel, de hade svårt att fatta att Jesus skulle överlämnas i syndares händer, korsfästas, dö och begravas och uppstå. (Joh. 16:16, 18, Luk. 18:34). ”Vad jag gör förstår du inte nu, men framdeles skall du förstå det”, säger Jesus vid ett tillfälle. (Joh. 12:16; 2:22).

Men Hjälparen, den helige Ande, skulle upplysa deras sinnen och hjälpa dem att fatta Jesu undervisning. Genom Ordet, Sanningen, undervisar, upplyser, omvänder, leder och bevarar Sanningens Ande till frälsning, salighet och evigt liv. Och då skall vi förstå fullkomligt och inte längre se dunkelt som i en spegel, utan ansikte mot ansikte se Herren i hans härlighet, se Honom sådan han är.  

Amen.

Tredje söndagen efter Påskdagen

J u b i l a t e

 

 

 

Text: Ev Joh 16: 16–22. Predikan: Gunnar Edwardsson

 

Denna söndag, med sitt tillnamn ”Jubilate”, syftar på Psalt 66: ”Höj jubel till Gud alla länder” och det är en glädjande uppmaning som har sin särskilda betydelse när vi befinner oss i söndagarna efter Påskdagen då budskapet om Kristi uppståndelse får vara vår berömmelse och fröjd. Här har genom Kristi uppståndelse predikats för oss, att vi fått rättfärdighet, liv och salighet genom honom. Vi har ett mål som ljuvligare och härligare än någon av oss kan tänka. Förstår vi och fattar det? Tar vi emot det med tro?

 

Emellertid talar Jesus i dag före sitt lidande att hans lärjungar ”ska gråta och klaga, men världen skall glädja sig, ni skall sörja, men er sorg ska vändas i glädje.”. Vi som lever nu och kan läsa om detta och höra det, vi tycker tiden var kort från den stund Jesus led döden på korset till dess han uppstod. Men för lärjungarna var det sannerligen inte så. De kände ju att nu var deras hopp ute, nu var det inget kvar av allt de som hoppats på. Tron var tillintetgjord. De sa på vägen till Emmaus: ”Vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel…”

Det kan vara svårt att förstå att det just är en liten tid. Så kändes det inte för lärjungarna, och så är det inte heller för oss. När nöd, sjukdom och lidande kommer på, då glömmer vi att det just bara är en kort tid som det varar.

I det kristna livet är det alls inte bara glädje och känsla av fröjd för det finns stunder av både bedrövelse och sorg. Därför är Jesu ord i dag viktiga för oss alla.

 

Med Jesus vänds sorgen till glädje

1) Det är viktiga ord för oss alla, men inte minst för den som träffats av sin synd. Guds lag avslöjar ju synden och när den gör det åstadkommer den sorg och bekymmer. Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra som syndat så mot Guds heliga bud? Gud dömer ju och ska ju döma på den yttersta dagen. Då ska han dra fram i ljuset det som varit fördolt i mörkret och alla människors hjärtans tankar, ord och gärningar ska uppenbaras. Vad ska jag ta mig till? Min ångest är stor!  Då är det viktigt att en människa får höra evangelium, om Frälsaren Kristus. Att en gått i döden för alla och blivit marterad och straffad för våra synder och slagen för våra missgärningars skull, ja att straffet för synden var lagt på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår blir vi helade. Ja, att det finns ett hopp, en glädje, en frid, genom att fly med all sin synd till Jesus. Då får sorgen som är efter Guds sinne, sorgen över synden, vändas i glädje. Och det blir bedrövelse vänd i glädje som överskriften för söndagen i vår Kyrkokalender lyder. För lagen åstadkommer sorg och ångest, men evangelium åstadkommer glädje och frid i Jesus Kristus!

 

2) Men Jesu ord är också viktiga när vi ser på det kristna livet. Ty för en kristen är livet inte bara glädje och bekymmerslöshet och utan det är också en ständig påminnelse om synden, och om syndaförvärvet, som finns där så länge en människa lever här i jordelivet. Det som kallas helgelse, att vi genom tro blir mer och mer heliga, hur går det med det, när synden finns där som är motsatt all helighet?  Det är här vi kan lära vad helgelse är. För det är inte att vi genom våra gärningar blir mer och mer heliga, utan det är att vi hela tiden lever i Guds outrannsakliga förlåtelse och nåd. Luther han säger i den första av de 95 teserna som inledde reformationen: ”Då vår Herre och Mästare Jesus Kristus sade: Gör bot…, ville han att de trognas hela liv skulle vara en bot”

 

Just så är det. En bot, eller en daglig omvändelse. Det betyder att du varje dag får fly till samma och eviga förlåtelse och nåd som Jesus Kristus, världens Frälsare har förvärvat åt dig. Varje dag och egentligen varje stund. Och ser du, det är bot eller den dagliga omvändelsen. Och ser du, den fråga jag ställde från början: Förstår vi och fattar vi vad det är för en frälsning, den har sitt svar i att Jesus utgivit sig i döden för oss alla. Vi kan inte förstå det med vårt förnuft det eller ge det en logisk förklaring. Men det är en gudomlig uppenbarelse, som just den som är pressad av sin synd, gjort illa och gjort ont, kan ta till sig detta och ta sin tillflykt till.

 

Och det är detta som vårt dagliga liv måste lära oss. Och det genom att vi tar vår tillflykt till denna nåd och förlåtelse. För ett kristenliv är aldrig så att man kommer fram till en sådan mognad att man kan säga att man är fullkomlig, eller att man vet allt vad kristen tron innebär eller att man kan uppfylla alla Guds bud eller vad eljest som begärs. Nej så är inte helgelsen. Utan den är att gång på gång, samma om igen, gå till Frälsaren och begära nåd och förlåtelse. För helgelsen är egentligen två saker: 1) Att jag kommer till djupare insikt genom Guds ord hur jag är i mig själv, 2) Att jag kommer till djupare och djupare insikt vem han är som frälsar mig, och som till och med utgjutit sitt eget blod för mig, Jesus Kristus, min Herre.

 

Då ser du här nu, att både omvändelse och helgelse hör samman i kristen tro. Omvändelse är att med alla och sina fruktansvärda synder fly till Jesus Kristus, den gode herden och världens frälsare, och kasta sig ner för honom och trygga sig till honom. Och tro att han försonat allt, såsom Jesus säger och Bibeln utförligt vittnar om. Och helgelsen är, nota bene, att gång på gång göra detsamma. Det är det Luther menar i sina teser, att hela livet blir ett omvändelsens och därför botens liv i tron på Jesus.

Och det är så Jesus vänder vår sorg i glädje och hopp.

 

Att förbli i Jesus

Att förbli Jesus, det är detta vi får göra när vi lever i denna botens och omvändelsens verklighet.  Och det betyder i sin tur något stort och viktigt. Vi får bedja honom om allt, allt som vi behöver och som bekymrar oss. Ja aposteln säger ”Gör alla era bekymmer kunniga inför Gud genom åkallan med bön och tacksägelse., Det betyder att vi kan ropa på Honom och hans hjälp, bedja honom om hjälp i alla våra svårigheter! Och då blir det heller inte svårt att tacka honom, för att han hör oss. Ju mer vi ber, desto mer av tacksamhet känner vi.

 

Hur det nu ser ut i världen och hur nu du blir anfäktad och frestad i världen – då ska likväl Guds frid som övergår allt förstånd bevara ditt hjärta och dina tankar i Kristus Jesus vår Herre. Det är visst och sant. Och då får du också erfara att den bedrövelse som världen, synden, oron och bekymren bidrar med, den ska också vändas i glädje. Allt i enlighet med Kristi löfte. Och vet du, då kan du också instämma med psaltarpsalmen vi började med och i dess slutord:

”Lovad vare Gud, som inte har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd.”  (Psalt 66: 20)

 

Jag utan dig ej känna kan / Min store Gud och Frälserman. / Upplys mig därför med ditt Ord, / Var dag jag går på denna jord.

 

I kors, bekymmer, ångest, nöd / I fara fängelse och död / Är du min Frälsare förvisst, / Som vet och känner bäst min brist. (Luthersk Psalmbok 885, 3-4)

 

Amen.

Tredje söndagen efter Påskdagen

Jubilate

 

 

Ev  Joh 16: 16-22. Predikan: Kh Åke Malander, Uppsala ( ELBK)

Med dagens evangelietext ur Jesu avskedstal befinner vi oss på skärtorsdagskvällen. Lärjungarnas sinnen var nog lite oroade efter allt Jesus sagt om vad som nu ska ske här i Jerusalem. Nu är det dock påskmåltiden med dess stämning av glädje och högtid. Men Jesus kommer nu än en gång med ett svårförståeligt tal: ”En kort tid och ni ser mig inte längre …” och vidare: ”Ni kommer att gråta och jämra er …” Är detta en del villkoren för deras framtid? ”Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta” har han själv sagt. Ska det likväl därtill komma sorger och tårar?

Innan vi går vidare bör vi fråga oss vad det är för korta tider och gråt och glädje som Herren här åsyftar. Någon har menat att det kan handla om hans borttagande för våra ögon vid himmelsfärden och sedan hans återseende på den yttersta dagen. Visst, då ser de honom inte längre och sedan kommer de att på nytt skåda honom. Ändå kan detta inte vara riktigt. Vid hans ankomst på den yttersta dagen ska alla människor se honom. Här talar han om att lärjungarna ska se honom och återfå glädjen och fröjden. Dessutom lämnar Kristi himmelsfärd inte lärjungarna i sorg och saknad, utan de ”tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje”. Jesus talar här om det nära förestående. De ska strax gå ut till Getsemane och inom bara någon timme ska deras Mästare tas ifrån dem – och de ser honom inte längre.

Långfredagens mörker med sorg och jämmer sänker sig över dem. För oss som sitter med fakta på hand och vet hur kort tid detta i verkligheten varade är det nog svårt att riktigt sätta oss in i de arma lärjungarnas situation. Deras tankar och förhoppningar om gemenskapen och framtiden med Herren Jesus – ”vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel” – slogs brutalt i spillror inför deras ögon. Och därtill kom deras eget misslyckande, hur de fick uppleva sin egen totala otillräcklighet. ”Då övergav de alla honom och flydde.” Nog var deras kärlek till Jesus äkta och oskrymtad, visst var deras försäkran och goda föresatser allvarligt menade, men det räckte inte i prövningens stund. Detta var naturligtvis en bitter sorg för dem, men inte en sorg på världens och Judas Iskariots vis. Här kan vi istället tala om en sorg efter Guds sinne, och en sådan sorg ska vändas i glädje. Detta är också vad Gud gör efter ”en kort tid” – som för dem kändes nog så lång. På tredje dagen skingrar Gud långfredagens mörker och låter påskdagens ljus fylla deras hjärtan med glädje och fröjd. När de har låst in sig och sitter där ängsliga och undrande, så står han, deras Herre och Mästare som blev tagen ifrån dem och överlämnad i hedningarnas händer och dog korsfästelsens hemska död, han står plötsligt där mitt ibland dem. Han lever igen, han kommer till sina lärjungar och talar frid till dem, inte en sådan frid som världen ger utan Guds Frid som övergår allt förstånd. Ja, det hela är verkligen obegripligt! Vi kan nog inte heller helt och fullt föreställa oss den lättnadens glädje de fick erfara genom mötet med den uppståndne Herren och hans fridshälsning. Men deras långfredagssorg och påskdagsglädje är samtidigt en målande bild av lärjungalivets villkor i alla tider. Det är, å ena sidan, genom mycken bedrövelse vi måste gå in i Guds Rike, och å andra sidan: Gläd er alltid i Herren. Åter vill jag säga: gläd er. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, som det heter i en gammal psalm. 

 ”Ni kommer att gråta och jämra er, men världen ska glädja sig.” Med de orden påminner Jesus oss om att det går en skiljelinje mellan världen och hans lärjungar, mellan världens sorger och glädjeämnen och de kristnas. Visserligen kan den kristne till viss del dela glädje och sorg med icke-troende, glädjas med dem som gläds och gråta med dem som gråter, men bara till viss del. Deras respektive uppfattningar av tillvaron går på djupet helt isär. Världens sorger och glädjeämnen rör detta livets, denna världens och denna tidsålders angelägenheter och kretsar kring det egna jaget. För Jesu lärjungar däremot står något annat i centrum: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” Det betyder att vi kristna ska låta vårt liv och vår tillvaro styras av Jesu ord och undervisning, av Guds ords Lag och Evangelium. Och vi måste alltid ge båda rätt, för det är dessa två som styr den kristna sorgen och glädjen.

 När Jesu lärjungar sörjer, inte på världens vis utan med den sorg som är efter Guds sinne, så är det alltid fråga om en sorg som är verkad av Lagen, av Lagen som med sitt avslöjande och dömande ord ställer oss inför den Helige och Rättfärdige Gudens vrede över synden. Vår egen rättfärdighet och vår helgelse smälter samman och blir till intet. Den sorg och ånger som då väcks är inte över misslyckade beslut och uteblivna framgångar utan över synden, inte över synden ute i världen och inte heller över ”de andras” synd, utan över min egen synd. ”Min synd, min synd, min stora synd!” Lagen har tagit ifrån oss all glädje, när den har träffat oss. Långfredagsmörker! ”Jag arma människa, vem ska frälsa min från denna dödens kropp?”  

Herren sa att bedrövelsen varar en kort tid, sedan ska han återse de sina, och då fylls de av en glädje som ingen kan ta ifrån dem. Jordiska glädjeämnen kan ta slut, och tar slut, men den glädje som Frälsaren här skänker lärjungarna, de troende, kommer av hans ord: ”Frid vare med er.” Dessa ord innebär: Var vid gott mod, mina barn, era synder är förlåtna. Inga dömande ord, inga förebråelser, inga villkor. Nu fick Lagen ge vika för Evangelium, och det är så den kristna glädjen uppkommer, genom evangelium som förklarar den ogudaktige rättfärdig, ja som frikänner mig, ogudaktige syndare. Detta kan vi kalla syndaförlåtelsens glädje och den kan ingen ta ifrån den kristne, eftersom ingen kan göra Kristi verk om intet. Därför är det den troendes stora glädje att på nytt och på nytt få ta emot avlösningen, som alltid är sann och giltig – inte på grund av min ånger och botfärdighet, utan på grund av vad Jesus Kristus har gjort, sagt och lovat. Därför kommer också svaret på Paulus fråga om vem som ska frälsa honom snabbt och utan någon tvekan: ”Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!”

I livets små och stora händelser kan det se ut som att skillnaden inte är så stor mellan världen och de kristna. Men vid ett tungt tillfälle är den markant: När vi har mist någon av våra nära och kära och vi står kring kistan för att ta ett sista farväl. Vi sörjer och gråter vi som de andra, men vi sörjer inte som de som inte har något hopp. Vi tar inte ett sista farväl. Vi har den fasta trösten att Kristus är uppståndelsen och livet, den som tror på honom ska leva om han än dör, och den som lever och tror på honom ska aldrig i evighet dö. Och vi ska åter se honom och varandra, som en gammal lärare sa: Kristna människor har aldrig sett varandra för sista gången.

 ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och ska uppenbaras i den sista tiden. Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.”

Andra söndagen efter påsk

M i s e r i c o r d i a   D o m i n i

 

 

Text: Ev Joh 10: 11–16,

Denna söndag, ”Misericordia Domini” som betyder Herrens barmhärtighet undervisar oss Herren Jesus att han är den gode herden, den gode herden som ger sitt liv för fåren. Han visar för oss att Han just är Herrens stora barmhärtighet. Han varnar också för falska herdar som bara ser till sig själva och inte till hjorden som de har att vakta. Därför ska vi emellertid stanna inför den sanningen att

 

1. Jesus är Den Gode Herden

Det finns många som vill vara herdar. Leda människor, tala om för dem vad de ska göra. Ibland också tala om för dem vad de ska tro. Men bland de många som vill leda människor finns inte den gode herden. Det är nämligen ingen bland dessa som leder människan till målet. Det är ingen bland dem som i realitet leder på den smala vägen. Nej samt och synnerligt vill de helst tjäna något på att vara ledare för människor och folket och leda människor på den breda vägen.

Men Jesus är den gode herden. Han säger inte att han är en bland de goda herdarna, utan  den gode herden.  Han bevisar sin verkliga godhet däri att han ger sitt liv för fåren. Hans godhet består inte bara däri att han är helig och rättfärdig och utan synd. Han är också barmhärtig och kärleksfull så att han av kärlek offrar sig själv för oss människor, vi som övergivit honom som är den rätte Herren och Gud.

När han kom i världen som den Gode Herden, så var det inget han själva hittat på, utan det var uppfylla allt vad profeterna hade talat. Hos Hesekiel heter det:

”Se jag skall själv taga mig an mina får och leta dem tillsammans – Det förlorade skall jag föra tillbaka, det sargade ska jag förbinda och det svaga ska jag stärka.” (Hes 34:11,16)

Just så som profetian beskriver att Gud skulle göra, så gjorde Jesus. Han tog sig an de svaga, de sargade, de blinda, de nakna, de sjuka botade han, syndare förlät han, och döda uppväckte han. Allt för att visa att han är den Gode Herden, sann Gud och sann människa. Och allt det han gjorde då, det gör han fortsatt. Han är den som är Överherden som verkar genom alla rätta herdar. Det är han som döper, det är han som predikar sitt ord. Det är han som förlåter synder. Det är han som själv utdelar sin kropp och sitt blod i nattvardens sakrament, odödlighetens läkemedel.

Ja så länge världen består arbetar denne herde och förblir den ende gode herden.

 

2. Rätta herdar är de som följer Den Gode Herden

Ja man kan till och med säga att de liknar honom, för likheten ligger i att de kommer i hans namn och inte i eget namn. De kommer på hans uppdrag och kallelse. Han var sänd av Gud och han säger: ”Såsom Fadern har sänt mig så sänder ock jag er.”  De skulle alltså ha samma utgång som han, de skulle vara sända, komma i hans namn. Inte framträda i eget namn, eller med egen lära, utan i hans namn och med hans lära, hans ord. De skulle vara ledda av honom, han skulle inte vika från dem. ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände”, säger han. Och han lovade dem den Helige Ande, om vilken han säger, att ”Han ska ta av mitt och förkunna det för er.”. De skulle alltså lyssna till Jesus ord och röst. Och ju bättre lyssnar de är desto bättre herdar skulle de också vara.

Allt skulle bero på att de följde den Gode Herden. Följde hans röst, lydde hans anvisningar, höll sig till hans ord och löfte.

I allt detta tecknas för oss hur predikoämbetet skall vara. För dess motsats ser vi i dag och hör så mycket av i vår tid. Det är där man kommer i sitt eget namn, det är där man förkunnar sin egen lära eller blandar lära från Gud med egen människolära och människoåsikter. Själva ordet för förkunnelse i NT visar att det här inte stämmer. Ordet för förkunnelse heter kerygma, och den som förkunnade var en keryx. Det som var utmärkande för en keryx, det var att han var utsänd av sin herre, och bara hade att tala vad hans herre hade bjudit honom, ingenting annat fick han säga. Inte några egna ord, bara sin herres ord. Apostlarna var som ordet betyder utsända, utsända av Herren Jesus. Han hade sagt: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat”. De hade uppdraget att tala den Gode Herdens ljuva evangelium och det för hela världen. Den som tror det och blir döpt, den blir salig, säger han ock.

 

3. Rätta får är de som hör Den Gode Herdens röst

Nu är det inte bara herdarna som det talas om. Det talas också om fåren, de som lyssnar till den gode Herdens röst. Med de rätta fåren menas de som är kristna, de som tror på Jesus och tror på honom som sin Frälsare. Och de har blivit det genom att lyssna till det eviga livets ord. De har blivit döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Gud har således adopterat dem och gjort dem medlemmar i sin hjord som är kyrkan. De har fått ett sigill som den gode Herden känner igen och han håller dem därför för sina. De har gått in genom dörren, som är Jesus. För det är inte som det ofta översätts att Jesus är dörren ”in till fåren”, utan han är ”dörren för fåren”, grundtexten har uttrycket ”fårens dörr” och det betyder ”dörren för fåren”. Det är genom den dörren man går och blir kristen.

Men det är också utmärkande, att de förstår att skilja mellan rätta herdar och de som texten säger som är lejda och inte är rätta. Ja, de lyssnar just på Jesu varning som säger detta och som manar dem att se upp. De ser inte efter det som är yttre och som kan vara fårakläder, utan ser efter läran, förkunnelsen, ordet att det är den Gode Herdens ord.  De undviker och skiljer sig ut får den skara som följer den lejde herden, även om det är många som följer i det stråket och på den vägen. Men eftersom de inte hör den Gode Herdens röst och hans lära, kan de följa med på den vägen. De vet också att människor tycker att de är kärlekslösa därför att de måste vara kritiska mot det som inte är sant och som förnekar den Gode Herdens ord.  Men de tröstar sig med att de har DEN GODE HERDEN.

 

4. De som följer Den gode Herden  är en hjord och en Herde

Det är så den sanna koinonian byggs upp. Den verkliga gemenskapen blir verklighet, där dessa kommer samman. För där är Herren Kristus själv i deras mitt. ”Var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Den sanna kyrkogemenskapen skapas av den Gode Herden själv. Det är han, hans ord, hans löften, hans närvaro som helt och hållet giver denna gemenskap. Den är en delaktighet i allt han vunnit med sitt eget blod. Så rik är denna gemenskap. Den ser inte märklig ut. Den ser rent av ut som de inte hade något annat att glädja sig över än att de då och då träffas och umgås, precis som vanlig mänsklig gemenskap. Och berikande ser det inte ut att vara heller för de träffar gång på gång samma människor. Men denna gemenskap är annorlunda. De är inte fåren, inte heller herdarna som skapar gemenskapen. Den är Jesus själv, ja han ger oss av sina gåvor för att vi ska vara en del i honom. Och hans gåvor är rika. Och när han säger att Han har andra får som inte hör till detta fårahus, också dem måste han draga till sig, då talar han om oss. Det första fårahuset var det kroppsliga Israel, de andra fåren de är vi all hedningar. Här säger han att också dem måste han dra till sig. Och därför, i tron på hans ord och löfte, i förlitan på att han gav sitt liv får våra synder, och i hopp om uppståndelse såsom han uppstod från de döda. Kan vi fröjda oss över att vara i Den Gode Herdens hjord, som är en enda hjord under en enda Herde. Amen

Jesus tar opp kampen, og den fører ham inn i gravens mørke kammer. Men etter tre dager står han opp som seierherre, og han har dermed vunnet oss en evig seier.

 

Jesus er vår gode hyrde fordi han betalte all vår straff og skyld. Han vant oss en evig rettferdighet for Gud. Vi er sauene, vi blir Guds eiendom ved troen på Jesu stedfortredende død på korset. Men årsaken til at jeg er et Guds barn går lengre enn til Golgata. Det var i et rådsmøte før verdens grunnvoll ble lagt, at Jesus ble utvalgt og sa seg villig til å ta din og min straff.

Jeg er den gode hyrde. Jeg kjenner mine, og mine kjenner meg, likesom Faderen kjenner meg og jeg kjenner Faderen. Jeg gir mitt liv for sauene. Joh 10,14f

Så blir spørsmålet, hvordan kunne Faderen kjenne meg? Jeg har ikke noe annet svar enn at han har alltid kjent meg fordi han har utvalgt meg ”før verdens grunnvoll ble lagt”, Ef 1,4 Han har alltid kjent meg. Da er det ikke min fortjeneste, men nåde over nåde at akkurat jeg fikk evangeliet og kan si ”Herren er min hyrde”

I ham har vi også fått del i arven, vi som på forhånd var bestemt til det etter Guds forsett, han som gjennomfører alle ting etter sin plan og vilje. Efs 1,11   

Så er altså Jesus min gode hyrde ikke på grunn av noe i meg, men bare fordi han kjente meg akkurat slik jeg var med mine feil og mangler og utvalgte meg før verden ble til.

I kjærlighet har han, av sin egen frie vilje, forut bestemt oss til å få barnekår hos seg ved Jesus Kristus, til pris og ære for hans herlighet og for den nåde han gav oss i sin elskede Sønn. EFS 1,5 f   

For av nåde er dere frelst, ved tro. Det er ikke deres eget verk, men Guds gave.¨  Efes. 2,8    

Så er da dette at jeg er en kristen noe som er forårsaket av Gud. Dette at han er min hyrde og jeg er med i hans flokk, er en Guds gave fra evighet av. Denne gaven fikk jeg i dåpen og den gir Gud meg gratis.

 

Det er bare gjennom troen at Jesus er min gode gjeter

Jeg har også andre sauer, som ikke hører til denne flokken. Også dem skal jeg lede; de skal høre min røst, og det skal bli én hjord og én hyrde. Joh 10,16  

 Jesus taler direkte til deg og meg her i dag. Disse andre sauene er hedningene, det er deg og meg. Det berettes mange steder i Skriften om at hedningene skal få del i evangeliet og få Jesus som sin hyrde. At noen skal høre forutsetter at noen forkynner. Det skjer her og nå. Guds ord bæres fram slik at vi kan høre og tro. Om det er gjennom prestens munn, så er det likevel Guds ord som taler. I Guds ord bor Den hellige Ånd. Gud taler til oss i dag for å realisere sin utvelgelse. Han vil oppvekke troen. Å høre Jesu røst er å tro. Det er selve troen.

Så kommer da troen av det budskapet en hører, og budskapet kommer av Kristi ord. Rom 10,17  

Jesu røst lyder på flere måter. Det skjer når Guds ord blandes med vann i dåpen. Da føres små barn fra døden til livet. De rykkes ut av Satans hånd og inn i Guds flokk med Jesus som hyrde.  Når Ordet leses over elementene i nattverden, mottar du personlig Jesus som din hyrde ved å ete hans legeme og drikke hans blod.  I skriftemålet gjennom avløsningen blir du også direkte fortalt at Jesus er din hyrde. Slik opprettes troen og slik styrkes troen. Den hellige Ånd har som oppgave at vi skal høre Jesu røst gjennom Ordet og så gjøre det levende og nyttig for oss. Ordet om syndenes forlatelse og evig liv skaper håp, mot, frimodighet, glede, fred og kjærlighet.  Hyrden leder oss til grønne sletter og til hvilens vann. Han vil at vi skal leve rikt på evangeliet, og derfor gir han oss det pånytt og pånytt.

Det er bare gjennom nådemidlene at hyrdens røst høres.  Vi må trofast lytte til hans røst i Ord og sakrament. På den måten blir vi bevart i Guds rike. Det er slik Gud får ta vare på oss og passe på oss. Han har innsatt prester som skal ivareta denne oppgaven med å være hyrde og forvalte Ord og Sakrament.  Herren er vår hyrde. Vi er hans utvalgte. Vi er hans øyensten og en umistelig skatt for Gud.

Du skal bli en herlig krans i Herrens hånd, et kongelig diadem som din Gud har i hånden. JES 62,3   

Tenk at Jesus er min gode gjeter uansett hvordan jeg har det. Han har lovet å være nær. Han bevarer meg fra alle farer og fra alt vondt.

Bare godhet og miskunn skal følge meg alle mine dager, og jeg skal bo i Herrens hus gjennom alle tider. Sal 23,6 Amen

Första söndagen efter Påskdagen

Q u a s i m o d o g e n i t i

 

Epistel: 1 Joh. 5:1-12., Evangelium: Joh. 20:19-31. Predikan av kyrkoherde Ingemar Andersson (LFS)

Genom stängda dörrar

”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete, men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.”                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              

För lärjungarna hade sållningstiderna kommit. Många omtumlande ting hade de upplevt de senaste dagarna och förvirringen, rädslan och osäkerheten var stor. De tumlade omkring i Satans såll och visste varken ut eller in, visste inte vad de skulle tro.

Från Långfredagens mörker, som slutade med att en död Mästare lades i Josefs grav – till Påskdagens soluppgång med uppståndelsens ofattbara glädjebudskap, rapporterna om den tomma graven, om änglauppenbarelser, ja, om att några personligen hade mött den Uppståndne, dels vid graven, dels under vandringen till Emmaus – var det sant? För flera av dem syntes alltsammans vara rent önsketänkande, löst tal, hur skulle man våga tro något så underbart?

 

Det hade blivit kväll på Påskdagen och lärjungarna hade samlats. Rädda var de för judarna och satt väl inlåsta. Då står plötsligt Jesus där mitt ibland dem. Och han ger dem sin frid. Han visste vad oroliga lärjungahjärtan behövde. Och han visste hur han skulle göra sig igenkänd: Han visar dem sina händer och sin sida.

Känner du igen dig? – Känner du igen Honom? Hans händer och hans sida har i alla tider varit igenkänningstecknen för dem som hör Jesus till. Då de i tvivel, mörker och vilsenhet har suttit där och inte vetat vad de skulle tro, och så plötsligt liksom har sett Jesus för sina ögon och påmints om hans lidande, död och uppståndelse – och vad innebörden av allt detta är – då har den frid, som endast förbindelsen med syndares Frälsare kan ge, intagit hjärtat och de har med en annan lärjunge i glädje, förundran och tillbedjan kunnat utbrista: Min Herre och min Gud!

 

Jesus ger lärjungarna sin frid

Och på hans fridshälsning följer ett uppdrag: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

I den ordningen måste det gå: Först möta Jesus, få innebörden av hans sår klar för sig, glädjas över Frälsaren och ta emot hans frid i hjärtat. Då blev lärjungarna glada när de såg Herren.

Sedan kan man gå hans ärenden, gå ut med budskapet om den Uppståndne till den värld som ännu inte lärt känna Honom.

Och för detta uppdrag behöver man den helige Ande: Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden. Här överlämnar Jesus löse- och bindenycklarna till apostlarna och därmed till sin kyrka på jorden. Detta har Jesus också tidigare gjort vid Caesarea Filippi. (Matt. 16:18-19). Och när Jesus senare undervisar om ordningar för den kristna församlingen och talar om hur man skall reda ut inbördes förhållanden i församlingen, undervisar han också där om bruket av löse- och bindenycklarna. (Matt. 18:15ff).

 

Löse- och bindenycklarna

skall alltså vara i bruk i den kristna församlingen. Det är en stor och viktig fullmakt Jesus har överlämnat åt oss att förvalta, och där bruket av nycklarna sker i enlighet med Herrens ord sträcker sig verkningarna från jorden till himmelriket.

Om någon faller i uppenbar synd, vägrar att bekänna och överge synden och i stället försvarar och vill stanna kvar i synden skall bindenyckeln brukas, så att syndaren får veta att han lever med oförlåtna synder och inte har tillgång till avlösning eller nattvard. Detta för att om möjligt föra syndaren på samma väg som kung David beskriver i den 32:a psalmen.

Bindenyckeln skall inte brukas där någon av svaghet stapplar och faller i synd. Så sker ju tyvärr med alla Guds barn. Vi syndar dagligen på mångahanda sätt och förtjänar intet annat än straff. Men där samvetet är vaket och synden en plåga är det inte fråga om ett hårt och obotfärdigt hjärta. I ett sådant fall skall syndaren skyndsamt bege sig till nådens tron, bekänna och få förlåtelse.

Så skall lösenyckeln brukas flitigt i församlingen till att lösa onda samveten, lyfta tyngden från skuldrorna och skänka förlåtelse och frid till betryckta syndare. Och – där avlösningens ord uttalas i enlighet med Herrens befallning, så sker något! Synderna förlåtes, och det är alltså inte en bön eller önskan om att Herren måtte vara nådig och förlåta, utan Herren utdelar i avlösningens ord syndernas förlåtelse.

 

En lärjunge saknades

Thomas var inte med de andra. Bibeln berättar inte varför, men vi får i Bibeln veta en del om lärjungarnas olika personlighet. Petrus är ju den ivrige, impulsive. Thomas är Petrus motsats. Han är pessimisten, snar till svårmod. När Jesus får veta att Lasarus ligger sjuk, säger Jesus: ”Låt oss gå tillbaka till Judéen” Men lärjungarna invänder: ”Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.” Och när Jesus inte låter sig övertalas att avstå, säger Thomas: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh. 11). Och när Jesus i avskedstalet talar om att han skall gå bort för att bereda plats åt dem i sin Faders hus, säger han: ”Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” Men Thomas blir orolig: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Han kan inte tänka sig att något gott skulle kunna följa på att Jesus lämnar dem.

Thomas var alltså inte med när Jesus nu kom till lärjungarna. Kanske gick han för sig själv i mörka tankar. Jesus var död, han var borta, allt var hopplöst. Och så hade han lämnat de andra lärjungarna och brydde sig inte om att komma när de samlades. Det förlorade Thomas mycket på. Det har också något att säga oss. Försummar man tillfällena då Guds folk samlas kan man gå miste om ett möte med Frälsaren. Man kan bli utan den frid han delar ut, man kan gå miste om Andens välsignelse, om ett stort och heligt uppdrag – som Fadern har sänt mig sänder jag er – och man kan alldeles i onödan, som Thomas, få gå en hel vecka i tvivel, otro och mörker.

När Thomas sedan ändå kommer tillsammans med de andra lärjungarna och får veta att Jesus varit hos dem, kan han omöjligt tro dem.

Den här berättelsen om hur svår Thomas är att övertyga är ännu ett bevis för verkligheten av Jesu uppståndelse. Lärjungarna var över lag sena att tro att Jesus verkligen uppstått från de döda och levde, och Thomas var i särklass svårövertygad. Lärjungarna var inte lättrogna. Först efter de starkaste bevis vågade de tro. Jesu fiender var betydligt mer lättrogna. De ville ha vakt vid graven och de trodde vakternas berättelse och mutade dem till att sprida falska rykten om vad som skett. Men vi bekänner i enlighet med Guds ord: På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.

 

Jesus förbarmar sig över den som är svag i tron

Thomas får möta den Uppståndne och övertygas om att hans Herre och Gud lever. Så får den bedrövlige tvivlaren Thomas bli oss klentrogna och missmodiga lärjungar till tröst och hjälp. Genom Thomas får vi ett nytt bevis på Frälsarens hjärtelag mot den som dras med tvivel och otro, som gärna ville tro men som inte kan få det in i hjärtat.

All otro är synd och skall inte alls ursäktas. Men där svaghet och brist i tron gör mig missmodig och försagd, då kan jag av berättelsen om den tvivlande Thomas hämta den trösten, att Jesus vet om mitt dilemma. Han känner min nöd och han skall helt visst förbarma sig och hjälpa. Jesus gör sig särskilt ärende till sådana som har det som Thomas.

Och så är med ens tvivel, sorg och otro övervunna och ett oroligt syndarehjärta får smaka den frid som övergår allt förstånd. Thomas bekänner Kristi gudom: ”Min Herre och min Gud.”  Och Jesus rättar honom inte utan bekräftar hans bekännelse.

Jesus är sann Gud och tillika sann människa. Så måste det vara för att det uppdrag han var satt att utföra skulle fullbordas. Han var i allt lik oss, sann människa, dock utan synd. Och han var samtidigt helt och fullt sann Gud. Som Gud och människa i en person uppfyllde han Guds heliga lag och led oändliga kval på ändlig tid för mänsklighetens alla synder. Så försonade han oss med Gud och skaffade fram en evigt gällande rättfärdighet åt oss, åt alla syndare, till att i tro ta emot, helt oförtjänt, av nåd, fritt och för intet. Amen.

Annandag påsk

F e r i a   s e c u n d a   p a s c h a e

Evang. Luk 24: 13–35. Predikan av Gunnar Edwardsson (ELBK)

 

I går på Påskdagen fick vi höra om det förbryllande och överraskande budskapet om Kristi uppståndelse. I dag på Annandag påsk hör vi om de två lärjungarna på vandring till den lilla byn Emmaus. Det visar sig vara Vandringen med den Uppståndne. Och det ska också vara vårt tema för denna dags predikan. Vi säger därför:

 

Vandringen med den Uppståndne

 

1. 1.       är en vandring in i Skriftens vittnesbörd

Lärjungarna var som sagt på vandring. Det som hade hänt var omskakande. De hade ju vandrat med Jesus genom Galileen, Samarien och Judeen och på vandringen hade Jesus undervisat dem, både om vad Skrifterna betygat och vad hans uppdrag var. Han hade sagt att han skulle få lida mycket och bli förkastad av de ledande religiösa företrädarna och att han skulle lida och dö. Och då hade lärjungarna varit bedrövade inför vad de fick höra.

Nu hade de varit med om händelserna som hade chockerat dem. Den de trott på, lyssnat till och litat på, han hade tillfångatagits, blivit dömd till döden, piskats och korsfästs.

Men efter dessa omskakande händelserna hade också kommit det otroliga budskapet att han skulle vara uppstånden. Kvinnorna som hade varit vid graven hade kommit tillbaka, bävande, och sagt att graven var tom, och att en ängel förkunnat för dem att han stått upp från de döda. Vad skulle man tro? De två lärjungarna var fullt upptagna i samtal om detta, när en främling gör dem sällskap och frågar vad de så intensivt talar om. ”Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som inte hört vad som skett i dessa dagar?”

Frågan andas nästan ironi. Hur kunde han vara så ovetande? För främlingen frågar: Vadå? Och får sedan lärjungarnas berättelse. Då händer något märkligt. Främlingen visar sig känna till allt och visar sig också vara den mest bevandrade i Skrifternas vittnesbörd: ”O hur oförståndiga är ni inte och tröghjärtade till att tro på allt som profeterna har talat!  Måste inte Messias lida detta för så gå in i sin härlighet?”

Han hänvisar dem till Skriften, till allt som profeterna har talat. Dessa vittnar om Messias. Och det här är avgörande. För att finna svaret på vem Messias är, vad hans uppdrag är och på vilket sätt han skulle tjäna oss, så handlar det inte om att gå till denna världens historieskrivare eller till filosofer som skulle utgrunda det, utan vi måste gå till skriftordet. Där och bara där kan vi få veta sanningen. Främlingen, vilken vi nu vet vem det är, hänvisar inte bara lärjungarna, utan också oss till Skriftens vittnesbörd. Och när vi slagit fast detta, så ska vi också konstatera att vår tid och vår värld i dag just avvisar det skrivna vittnesbördet. Man vill ha sina egna föreställningar och uppfattningar gällande. Det skrivna har blivit för gammalt och anses inte tjäna något till. Bibeln är blott fylld av gamla fördomar.

Emot sådana uppfattningar måste den som vill vandra med den Uppståndne, inse att det bara är i Skriften och med Skriften vi kan finna honom, och därvid också följa honom. ”Rannsaka skrifterna ty ni menar er ha evigt liv i dem och det är dessa som vittnar om mig” säger Jesus till fariseerna.  Det var vad profeterna har talat och vad evangelisterna uppenbarar och apostlarna vittnar om, det är detta som gäller. Allt annat är människotankar. Kyrkan måste vara uppbyggd på apostlarnas och profeternas grundval där hörnstenen är Jesus Kristus

 

 

 

1. 2.      är vägen från tvivel till tro

Vandringen med främlingen, visar sig också vara vandringen från tvivel till tro. Lärjungarna tvivlade, trots vad kvinnorna berättade. Med när ”främlingen” började sin genomgång i Skrifterna fick deras hjärtan tro på nytt. Så är det också för oss. Ingen kan leva trons liv av sig själv. Ingen är stark nog i tron att den bara lever på, oberoende av livet i övrigt. Nej allesammans är vi som Jesu lärjungar. De är så representativa för allt vad kristenmänniskor heter. De var svaga i sin tro. I nödens stund visade de sig till ytterlighet svaga. De övergav Jesus i Getsemane, inte en enda blev kvar. Likväl, och det är det märkliga, Jesus övergav inte dem. Och när dessa två lärjungar var på väg bort från Jerusalem, slog han sällskap med dem och undervisade dem. Han kom till dem och gav dem tron på nytt.

Nu är detta också verklighet i det kristna livet. När tvivel anfäktar oss, och världen synes få rätt i sina uppfattningar, när tron syns avlägsen och vi undrar vart vi ska ta vägen. Då är det till Kristus vi ska gå. Det är i följe med honom vi måste vara. Det är inte bort ifrån honom vi ska gå. Det är ju detta som fienden djävulen vill. Att vi ska fjärma oss mer och mer bort från Jesus, bort från ordet. Vi ska göra oss mer och mer ett med världen och vandra den väg som människor i övrigt vandrar.

I stället måste du tänka: Har jag Kristus med mig? Vandrar jag med honom? Och vet du med dig och känner det på dig att du mer och mer fjärmar dig bort från honom, så hör nu. Det är med honom, du ska vandra. Han vill vara med dig. Vid din sida. J, egentligen kommer han till dig såsom han gjorde med lärjungarna på vandringen till Emmaus. För Han vill ge dig all sin nåd och godhet. Han lyfter fram ordet för dig, så att du får hjälp mot dina tvivel. Han ger dig tron tillbaka genom att han förlåter dig alla dina synder.

Så handlar han med dig. Att vandra med honom betyder att din tro kan uppehållas och du har ett värn emot otron och alla tvivel. Och att vandra med honom det är att tro att han är din Frälsare och Herre och att du i allt kan lita till honom. Skriften och dess löftesord visar dig allt detta.

Det var också vad lärjungarna fick erfara. De nödgade ”främlingen” att stanna: ”Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen och dagen nalkas redan sitt slut.”

 

1. 3.      är livet med Jesus Kristus den Uppståndne

Det är vid kvällsvarden, när de låg till bords, som han tog brödet och välsignade det och bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon så att de kände igenom, men i samma stund försvann han synligt från dem. Främlingen visade sig vara Frälsaren själv. Det var han som slagit följe med dem, det var han som undervisat dem och givit dem tron tillbaka. Han var den som kommit till dem och givit dem gemenskap med honom. Det är något som är utmärkande för Jesus.

I passionshistorien finns två händelser med symbolisk innebörd som har beröring med denna sak. Den ena visar hur Jesus tog ett linneduk och band om sig, slog vatten i ett kärl och började två lärjungarnas fötter. Petrus ville hindra honom. Men Jesus säger. ”Om jag inte tvår dig, så har du ingen del med mig.”  Jesus kallar oss till gemenskap med honom, genom att tjäna oss. Han lyfter bördan från oss, han renar oss från skulden. Det är detta han ger oss och på det sättet får vi del i honom. Det andra exemplet är Pilatus som tvådde sina händer för att rena sig själv från skulden. Han trodde att detta kunde fria honom. Så tror människor att de kan bli fria, att det själva kan göra detta. Men det är inte möjligt som exemplet visar med Pilatus, som varje gång trosbekännelsen läses får vittnesbördet att han lät Jesus lida och dö. Det är bara i gemenskap med Jesus som vi kan bli fria från vår skuld. ”Om Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria.”

Därför får vår vandring med den Uppståndne vara gemenskap med hans ord och hans sakrament, och därmed med honom själv. För det är Han som kommer till oss genom ordet, det är han som handlar med oss genom ord och sakrament, och där genom hans försoning, förlåtelse och frid vi kan vara hans och förbli kristna, i dag, i morgon och inför evigheten, För han är den samme i går, i dag och evighet.

 

Jesu, du som själen spisar

Med ditt ord och nåd bevisar

Allt gott finner jag hos dig.

Bliv, o Jesu, städs hos mig.     Amen.