SEPTUAGESIMA
C I R C U M D E D E R I N T

Evangelium Matt 20: 1–16. Prediakn av Ingemar Andersson (LFS)

”Så skall de sista bli de första och de första skall bli de sista.”

Med det allvarsordet avslutar Jesus dagens evangelium. Man kan höra till Herrens folk, leva av samma andliga mat och släcka sin törst ur klippan Kristus, och ändå gå förlorad! Så gick det för de flesta av ökenvandrarna. De föll och låg kringspridda där i öknen. De nådde aldrig målet! Och detta skall tjäna oss till ett varnande exempel. Den som menar sig stå må se till att han inte faller.
Söndagen Septuagesima har ämnet ”Guds oförskyllda (oförtjänta) nåd”. Det är alldeles tydligt att här döljer sig en hemlighet, att detta med Guds oförskyllda nåd är någonting som de första, de som först och främst borde fatta detta och ta det till sig, inte förstått. Detta går dem förbi, medan andra, de sista, blir de första att leva av oförskylld nåd.
Nu gäller det oss som vill räknas till Nya förbundets Israel, till Guds egendomsfolk i Nya testamentets tid. Till oss riktas varningarna, för oss predikar Kristus om Guds oförskyllda nåd.

”INGEN ÄR SOM ICKE KALLAS, INGEN HAN BORTTAPPA VILL…” (Lova Herren nr. 271)
”Himmelriket är likt en husbonde som tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare till sin vingård.” Vingården är Guds rike, himmelriket. Gud kallar arbetare till sin vingård. Tidigt på morgonen går han ut = tidigt i livet. I späd barndom möter vi hans kallelse och genom dopets heliga sakrament tas vi in i Herrens vingård till att älska, lyda och tjäna Honom.
Herren kallar vid olika tider i livet. Husbonden gick ut vid 3:e, 6:e och 9:e timmen, ja ända till 11:e timmen gick hans kallelse ut – vid konfirmationstiden, i ungdomsåren, i vuxen ålder och under ålderdomen. Outtröttligt och enträget kallar Herren till sitt rike. ”Hela dagen har jag uträckt mina händer…” bekänner han. Och Paulus betygar: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen.”
Och Herren gör ingen skillnad. Han menar det lika allvarligt med alla. Här finns inte ett spår av den villfarelsen, att Guds kallelser är allvarligt menade bara när det gäller de utvalda. Nej, Herren vill verkligen allas eviga lycka och salighet. Och han nöjer sig inte med en kallelse. Han återkommer gång på gång. Måste han ohörd gå sin väg, så återvänder han.

Vad blir då resultatet? Hur tas kallelsen emot? Mycket olika! Det var inte alla som stod sysslolösa på torget, som genast gick till arbetet i vingården. Många avböjde, slog ifrån sig och stod kvar. Det fanns kanske annat som var mera lockande – kamrater, ogudaktiga nöjen, världsligt sällskapsliv i fest och glädje. Det fanns jordiska förhållanden som var viktigare för stunden, arbete, karriär, egendom, livskamrat – ”Jag ber dig: ta emot min ursäkt”. En annan gång kanske?

I VINGÅRDEN
Men vad menas då med att gå och arbeta i Guds vingård? Är det att vara präst eller predikant? Att arbeta för missionens sak, att vittna, stå direkt i Guds rikes tjänst – är det det som menas med att vara vingårdsarbetare?
Ja, så kan det ju vara, men själva grundmeningen i detta med att arbeta i Guds vingård, det är att vara en sann kristen. Då tjänar man Gud i sin dagliga kallelse. Men det är inte en tjänst där man belönas efter den insats man gjort. För i Guds vingård råder en annan grundlag än i jordiska sammanhang. Här räknas utbildning och kvalifikationer, tjänsteår, poäng och lönegrader, och det är stor skillnad mellan människor. Men i Guds rike är det på annat sätt. Här är all förtjänst utesluten. Och lönen är en nådelön, en Guds gåva, något alldeles oförtjänt, utan förskyllan. De först anställda och de sist anställda arbetarna fick samma lön, oavsett hur länge de varit i vingården. Därför att allt var oförskyllt. Det var nåd!
Gud har anlagt vingården. Vi har ingen del i det. Genom Ordet och Anden är den planterad. Genom Ordet och Anden underhåller Gud den. Kristus är den sanna vinstocken och alla sanna kristna är som levande grenar i honom (Joh. 15).
Det här har inget med någon förtjänst att göra. Det är nåd, ett Herrens verk. Han har berett alltsammans.

”ALL VÅR FÖRTJÄNST ÄR UTELYCKT…” (LH nr. 48)
Det andra skälet till att all mänsklig förtjänst är utesluten och att endast nåden gäller, ser vi av kallelsen till vingården.
Gud har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet. (2 Tim.1:9).
Det var inget speciellt med dem som stod sysslolösa på torget, som gjorde att de blev kallade. Husbonden bad inte om en meritförteckning och det gjordes inga lämplighetstest. Han kallade dem alla från tidig morgon till sen kväll – helt oförtjänt, av nåd, ville han ge dem en uppgift i sin vingård.
Herren vill inte att någon människa skall stå fåfäng på världens marknadstorg och gå utan mål och mening genom livet. Torget betecknar här livet i ogudaktighet, borta från Herren, där djävulen råder i syndens mörker. Från detta kallar Herren till sitt underbara ljus.
Hela världen är i det ondas våld, 1 Joh. 5:19. Därför, den som vill vara världens vän, han blir Guds ovän, Jak. 4:4. Om någon älskar världen, i honom är icke Faderns kärlek, 1 Joh. 2:15.
Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ur världen. Därför hatar världen er… Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt. Joh. 15:16, 19.
Alldeles oförtjänt har Herren gjort detta, och så får vi i vår dagliga uppgift älska, lyda och tjäna honom och ha honom för ögonen. All förtjänst är utesluten. Allt är bara nåd.

Lönen.
Arbetarna fick sin dagspenning, och dagspenningen står här för Herrens välsignelse i tiden, men framför allt är lönen den eviga saligheten. Och det är en nådelön!
Men arbetarna i vingården hade andra tankar än husbonden om detta. Deras tjänst blev inte tacksamhet och glädje utan tung plikt. Och nu ville de inte ha nåd, utan bli behandlade efter förtjänst. Och det fick de:
”Ta det som är ditt och gå. Ska du med onda ögon se på att jag är så god?” Jag har anlagt vingården. Dit har jag helt oförtjänt kallat dig. Från syndens och meningslöshetens marknadstorg har jag tagit dig och gett dig en plats i min vingård. På allt sätt har jag låtit mig vårda om dig. Du har dagligen syndat och förgått dig. Du har varit ovillig och vresig till att tjäna mig, men snar till synd. Du har varit försumlig i tjänsten, du har funderat på att lämna vingården, men jag har kallat, dragit och fört tillbaka. Jag har helat och förlåtit – skall du då börja tala om lön efter förtjänst, när jag vill handla med dig i nåd?!

Nej, Gud bevare oss för sådan dårskap. Är det av nåd så är det inte av gärningar, annars vore nåden inte nåd. ”Salig för intet, frälst utav nåd efter Guds fasta evighetsråd: Utan förskyllan fick syndare Nåd och förlåtelse.”
Se här skälet till att vi i glädje och tacksamhet villigt får älska, lyda och tjäna Herren. Han har helt oförtjänt välvt sin nåds och barmhärtighets himmel över oss i Kristus Jesus. Så låt oss då ära och upphöja honom, ”ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evighet”, Psalt.117. Amen.

Vad har du själv kostat?

Svar till Jan Lorentzson (SD) angående din insändare i Smålänningen Onsdagen den 21 December angående INVANDRING där du svarar Anne Karlsson (S).

Du skriver att du är lite besviken på Anne Karlssons svar angående invandringen.
Därför vill jag berätta lite om mig själv och ställa några frågor till dig.

Jag heter Amina Husein och är född i ba`Qubah i Irak den 10 Augusti 1970 där jag också är uppväxt.
Min älskade mor hade blivit våldtagen ett par dagar efter brölloppet och i vanliga fall så blir en våldtagen kvinna förskjuten men hennes make (min älskade styvfar) tog hand om henne och sedan när jag blev född fostrade han mig som sin egen dotter.
Min mor berättade senare veta vem som var min biologiske far när han hade tagit makten i Irak och bad mig hålla tyst. Jag fick flera halvsyskon som jag älskade väldigt högt.
Min styvfar och min mor gav oss mycket kärlek och en underbar barndom efter bästa förmåga under ganska besvärliga förhållanden och jag är oändligt tacksam för den kärlek dom gav oss.
Jag hade även god kontakt med många kusiner och andra släktingar samt många vänner och skolkamrater.
Så blev Kuwait invaderat och under det efterföljande Gulf-kriget så förvärrades läget.
Då fick min biologiske fader veta att det blev känt att han hade våldtagit min mor och jag blev till så han skickade sin son Uday att ta hand om det hela. Min familj och en skolkamrat till ett av mina syskon blev mördade av Udays soldater och huset sprängdes. Jag var ute och gick med en kusin när soldaterna kom så jag klarade mig.
Flera av mina kusiner och andra vänner gömde mig och samlade ihop pengar för att skicka iväg mig till Europa. Det var svårt att säga farväl till alla dem jag älskade men jag hade inget annat val.
Efter många turer med bl.a. flyktingsmugglare så kom jag till Sverige och här fann jag så småningom en fristad och en ny framtid mycket tack vare några som fixade en ny identitet åt mig.
Så småningom blev jag svensk medborgare och jag konverterade också till den kristna tron.
Detta gjorde jag därför att jag fann den nåd som finns i den kristna tron och den respekt och vänlighet jag fick från dem som hjälpte mig med allt.
Det som gör mest ont är att många av mina kusiner och andra som hjälpte mig i Irak blev mördade när min biologiske far fick veta att jag hade överlevt och fanns i ett annat land.
Många av mina släktingar har tagit avstånd från mig sedan dom fått veta att jag konverterat från ISLAM till den kristna tron och några har gått så långt att dom vill att jag skall dö.
Därför lever jag fortfarande under skyddad identitet med falskt namn och fejkad bakgrund.
Jag arbetar och försörjer mig själv och är inte någon belastning för samhället.

Ändå vill du kasta ut mig, Varför? Jag ser fram emot ett ärligt svar.
Jag står upp för och försvarar FNs Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna son konstituerades av FNs Generalförsamling den 10 December 1948.
Jag anser att jag måste följa lagarna här i Sverige även om ingen har rätt att tvinga mig att hoppa groda runt midsommarstången och ändå anser du mig vara i vägen för ”Svenskheten”, Varför?
Hur mycket har du själv kostat samhället? Har du ställt upp när det behövs?

Jag vet om en kvinna från Bosnien som har fem barn. Hennes man dödades i kriget och hennes hus förstördes och hon tvingades fly för att överleva. Nu finns hon här i Sverige.
Kan du tänka dig att gifta dig med henne och ge henne ett tryggt liv med dom tre V-na av kärlek till en medmänniska? Eller är hon mindre värd för att hon är utlänning?

Kan du avstå från alkohol för att inte riskera att bli full och hitta på något dumt som kostar samhället pengar?
Kan du avstå från tobak i alla dess former för att inte belasta sammhället med onödiga kostnader?
Är du beredd att i allt arbeta för samhället och dina mednänniskor och dess bästa?
Jag vet att det finns en del klubbar som behöver ledare, Kan du tänka dig att ställa upp?
Kan du på egen bekostnad tänka dig att tahand om en flyktingfamilj eller ett par missbrukare?
Eller har du den numera rådande åsikten: ”SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA” som tycks vara dagens ledstjärna?

Jag för min del har den uppfattningen att jag måste leva på ett sådant sätt att jag inte ligger samhället till last.
Vidare måste jag leva på ett sådant sätt att jag bidrar till samhällets uppbyggnad och utveckling.
Kan du själv tänka dig starta företag så att du skapar arbete och välstånd åt andra?
Om jag inte hade tvingats leva under skyddad identitet så hade jag inte tvekat en sekund att dra igång med egen verksamhet.
Det hade int varite otänkbart att det skulle ske här i Ljungby eftersom jag har bott här i denna tidigare så trevliga stad.

Jag väntar mig ett ärligt svar…

Vänligen Amina Husein (bioligisk dotter till Iraks förre diktator efter en våldtäkt på min mor när hon var nygift och bodde i ba´Qubah 1969) boende på annan ort.

PS. Jag har bett min vän Carl-Peter Suenson att lägga upp denna insändare på min Kronvrak-blogg som han sköter åt mig… DS.

SØNDAG ETTER KRISTI ÅPENBARING – EPIFANIA
I N F R A O C T A V A M E P I P H A N I A
Tekst: Luk 2,41-52. Preken Asbjørn Hjorthaug, Den Lutherske Menighet, Knapstad

”Hvor er jødenes konge som nå er født? Matt 2, 2 Slik hørte vi sist de vise menn spørre Herodes da de kom til Jerusalem. De lette etter Jesus, men tok i første omgang feil av veien. De glemte et øyeblikk stjernen og løftene og fulgte fornuftens vei. Da havnet de ved slottet. Men da de tok fast på profetordet og fulgte stjernen, fant de ham i en stall og i en krybbe sammen med Josef og Maria. Her falt de ned og tilba kongenes konge. Herodes søkte også etter Jesus, men det var for å slå ham i hjel. 12 år var også Maria og Josef på leit etter Jesu barnet. La oss slå fast at det er ikke noe som er viktigere her i livet enn å søke etter Jesus for så å finne han og tro på han.

1. Bare den som har bruk for Jesus, søker etter han.
Maria og Josef var på vei hjem til Nasaret sammen med slekt og venner. Jesus var 12 år og en lydig gutt. Han fant aldri på noe tull. De trengte ikke å se etter ham hele tiden, og de var sikre på at han var i reisefølget. Men plutselig oppdager foreldrene at Jesus ikke er med blant dem. Han er blitt søkk borte. Foreldrene begynner å lete etter han langs veien tilbake til Jerusalem.
Bare den som savner Jesus og har bruk for han, søker han. Alle mennesker har bruk for en frelser. Derfor burde hele verden lete etter han, men virkeligheten er en helt annen. Det er få som søker han, og det er få som synes at de har bruk for han. Det er sårt og vondt at så mange av dem vi kjenner og omgås daglig tenker på samme måten.

Hva vil det si å ha bruk for Jesus?
Eksemplene i Skriften er mange. En toller som hette Sakkeus klatret opp i et morbærtre for å finne Jesus. Samvittigheten over å ha tatt penger fra folk på urett vis ble uutholdelig. Han fant Jesus og fikk bekjent sine synder og mottok syndenes forlatelse. En dødsdømt røver henger på korset. Det er bare timer eller minutter før døden inntrer. Han fant Jesus. Han hadde ikke noe håp etter døden, derfor ber han om at Jesus tenker på ham. Jesus svarer med engang at i dag skal han få bli med han inn til det evige livet. Mennesker som var blinde, spedalske, dødssyke kom til Jesus. De hadde hørt om han, at han var Guds sønn og kunne hjelpe dem i deres nød og sorg. Det samme gjaldt syndere. De var fordømt av alle og kom til Jesus for å møte verdens frelser.

Når mennesker møter loven blir de fordømt. De blir erklært som syndere. Loven viser oss at vi er lovbrytere. Når de 12 bud leses opp ser vi med engang hva vi har brutt i tanker, ord og gjerninger. I tillegg kjenner vi den onde lyst i vårt hjerte som også er brudd på Guds bud.
Noen mennesker reagerer med irritasjon og sinne når de hører for eksempel det 6. bud. Ikke alle liker å få høre sannheten om seg selv.
Andre reagerer med fortvilelse og sorg og roper ut som tolleren i tempelet: ”Gud vær meg synder nådig.” Det står at i Galaterbrevet at loven er vår tuktemester til Kristus. I det ligger det at loven driver mennesker til Kristus. De har synd som må bekjennes. De innser at de er fortapt om Gud skulle dømme dem etter det de selv er. Dette er å ha bruk for Jesus.
Når vi går til skriftemålet så er det for at vi har synder å bekjenne. Men det handler ikke bare om syndsbekjennelsen. Jesus er der og gir oss en fullstendig tilgivelse for alle våre synder. De som leter etter Jesus, er de som tror at han er synderes venn og kan tilgi oss alle våre synder.

2. Bare den som søker Jesus finner ham.
Marie og Josef fikk lete i tre dager før de fant ham. De hadde tydeligvis ikke tenkt på tempelet før helt til slutt. Der fant de han midt mellom de skriftlærde ivrig opptatt i en samtale. Tre dager er lenge, og de var sikker nær ved å gi opp.
Mange mennesker leter etter Jesus uten å finne ham. De leter på feil sted. Når vi er i tvil og vanskeligheter har vi en lei tendens til å lete etter Jesus i oss selv. Vi leter etter bevis og tegn på at vi tross alt er gode kristne. Det kan være erfaringer, opplevelse, andre menneskers utsagn m.m. Men skal en finne Jesus må en lete der han er å finne. Maria og Josef fant Jesus i Guds hus. Men han svarte: ”Hvorfor lette dere etter meg? Skjønte dere ikke at jeg må være i min Fars hus?” Luk 2, 49
I min Fars hus er det gudstjeneste. Her forvaltes nådemidlene, ordet og sakramentene. Her er Jesus til stede. Når han ved den Hellige Ånd gir oss troen så er det gjennom Ord og sakramentene. Det er de midler som Gud bruker for å gi oss evangeliet, og det er her vi finner Kristus. Det er bare gjennom ordet at troen skapes. Dette for de Guds ord er et skaperord som føder oss på nytt, og som gir oss et nytt liv. Paulus sier i Rom 1,16 om evangeliet at ”Det er en Guds kraft til frelse for hver den som tror”. Første gang vi møtte dette skaperordet var da vi i dåpen ble døpt til Faderens og Sønnens og Den Hellige Ånds navn. Da ble vi et Guds barn. Ellers sier Paulus i Rom 10 at troen kommer ved å høre Guds ord. Derfor må vi vise mennesker til Gud ord. Vi skal fortelle de om evangeliet. Det er her en finner Kristus.
I Skriften ligger Kristus.

3. Bare den som finner Jesus vinner frelse og salighet.
Marie og Josef tok Jesus med seg hjem. De forstod ikke alt da, men Maria gjemte likevel ordene i sitt hjerte. La oss slå fast: Jesus trenger en ikke å lete etter hele livet for han er der Guds Ord er. Rom 10, 8 – 11 Men hva sier den? Ordet er deg nær, i din munn og i ditt hjerte. Det er troens ord, det som vi forkynner. 9 For hvis du bekjenner med din munn at Jesus er Herre, og tror i ditt hjerte at Gud har oppreist ham fra de døde, skal du bli frelst. 10 Med hjertet tror vi så vi blir rettferdige for Gud, med munnen bekjenner vi så vi blir frelst. 11 Skriften sier: Ingen som tror på ham, skal bli til skamme.

Guds ord er et skaperord. Det er en kraft som gir oss og skaper i oss et nytt liv. Gjennom å høre ordet tar den hellige Ånd bolig i oss og gir oss troen. Alt er av nåde uten at vi har fortjent det. Det er bare gjennom Jesus vi finner evig liv og salighet. Jesus sier om seg selv: Jesus sier: ”Jeg er veien, sannheten og livet. Ingen kommer til Faderen uten ved meg. Joh 14, 6 Det er ikke frelse i noen annen, for i hele verden er det blant mennesker ikke gitt noe annet navn som vi kan bli frelst ved.” Apg 4, 12

Enda det er så enkelt, så er det likevel så få som vil høre han og tro på han. Det er trist fordi det er så mange som har bruk for han. Det er så mange som strever og sliter og har tunge byrder gjennom hele livet. Det er så mange som har sorg og nød og som skulle fått stor hjelp, glede og håp av Jesus. Gud ofret alt for at vi skulle få det godt. Å eie Guds fred er en dyrebar skatt Den spreder alt mørke bortjager all natt.
Men likevel er det så få i dag som hører han ord. Slik var det også på Jesu tid. Jesus kom til sine egne, men de ville ikke ta i mot han. Han gråt over folket sitt. De ville ikke tro på han. Jesus stiller selv spørsmålet om troen finnes når han kommer tilbake. Fiendskapet mot Gud ligger i menneskets natur og vil ikke la seg frelse.

Men på tross av dette ber Jesus oss om å bære evangeliet ut til alle mennesker. Han sier at høsten er stor. En høster inn ved å spre evangeliet, Guds ord, ut til alle mennesker. Gjennom det skapes troen og mennesker blir reddet for evigheten.
Maria gjemte ordene i sitt hjerte. Hun tok vare på dem og innrettet sitt liv etter det. Slik skal du og jeg også gjøre med dagens evangelium. Og Jesus gikk fram i alder og visdom og var til glede for Gud og mennesker. Luk 2, 52
Dette kan vel neppe sies om oss. Vi har mange såre og vonde minner. Daglig snubler og feiler vi. Men Jesus var feilfri. Han levde et rent og hellig liv til glede for Gud og mennesker. Gud var så fornøyd med Jesu liv at han ved flere anledninger ropte ut fra himmelen: ”Dette er min Sønn den elskede, som jeg har velbehag i” Matt 3,17. Gjennom troen på Jesus Kristus betrakter Gud Jesu liv som mitt liv. Jesu oppfyllelse av loven er min oppfyllelse av loven. Jesu seier over djevelen er min seier. Gud betrakter meg gjennom Jesus Kristus som hellig, ren og rettferdig. Jesus er vår stedfortreder. Han betalte gjennom sin død på korset min syndeskyld. Han er i sannhet veien, sannheten og Livet. Han er i sannhet min frelser. Alt dette eier vi ved troen på Jesus Kristus. Vi har fått det helt gratis, av bare nåde. For av nåde er dere frelst, ved tro. Det er ikke deres eget verk, men Guds gave. Ef 2,8

I sannhet er det slik at den som finner Jesus vinner frelse og salighet. Amen

EPIFANIA
HELIGA TRE KONUNGARS DAG

Evangelium Matt 2: 1–12 Predikan av Åke Malander (ELBK)
Herre, vår Gud och frälsare, du har gett oss nåden att höra och betrakta ditt heliga, livgivande Ord. Ge oss nu också vishet att ta emot det i hjärtat, så att det får styra våra liv. Liksom du i dopet födde oss på nytt, så låt ditt Ord dag för dag bevara oss i det nya livet. Amen.
Epifania, Herrens uppenbarelses högtid, eller Trettonde dag jul som vi av ålder har brukat kalla den här i vårt land, riskerar lätt att tappa sin glans efter allt jul- och nyårsfirande. Den ses dock av stora delar av Kristi kyrka som en högtid jämbördig med julen och påsken. Ja, i (de flesta) österländska kyrkor firar man julen idag och inte som vi väst den 25 december, vilken sed uppkom i Rom på 300-talet. Det är ju också dagens texter som redan kort tid efter Frälsarens födelse lyfter evangelium långt utöver Betlehem och Juda land, ut till hedningarnas länder, ja ut till jordens yttersta gränser.
”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från österns länder till Jerusalem”, så börjar vår text. Vilka var dessa, ack så anonyma personer? Och när kom de, hur lång tid efteråt hände sig detta? Hur mycket vet vi egentligen? Det sanna svaret är: Väldigt lite! Men så mycket tycks väl ändå stå klart, att de kom bortifrån Tvåflodslandet eller kanske ända från Persien. Där borta hade det ända sedan de stora folkdeportationerna på 500-talet funnits en judisk befolkning. ”Mose har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han föreläses i synagogorna varje sabbat.” Man läste ur sina heliga skrifter att ”folken ska vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig”, ja, en evig rättfärdighet ska han framskaffa. Kanske hade dessa vise män dragits till synagogornas gudstjänster och hört Mose och profeterna föreläsas. Och kanske hade tron på den ende sanne Guden upptänts i deras hjärtan, så att det var därför de gav sig iväg, när de såg stjärnan, för att söka inte bara judarnas nyfödde konung utan sin Konung.. Det som sker här är att Herren med en stjärna leder människor från hednaländer till hedningarnas Frälsare, till Skriftens Kärna och Stjärna. Men riktigt sant är förstås inte detta, de kom ju till Jerusalem. Det yttre tecknet behöver för att nå ända fram ställas under det yttre Skriftordet. På Skriftens ord begav de sig nu till Betlehem och fann där barnet, som nu inte längre var kvar i stallet: ”De gick in i huset och fann barnet med Maria, hans mor.” Det har således gått en tid innan de kommer fram till honom. Förmodligen har frambärandet i templet, då de mötte Simeon och Hanna, redan ägt rum. Det skedde som föreskrivet var i Herrens lag 33 dagar efter omskärelsen, dvs. i vår kalender den 2/2. Men nu reser sig frågan: Hur ska vi förstå förhållandet mellan Matteus och Lukas? Matteus skriver för en judisk läsekrets och hans syfte är att visa att Skrifterna har gått i fullbordan, att Jesus av Nasaret är den Messias som Mose och profeterna har skrivit om. Det som för honom är av intresse att berätta i samband med födelsen och den första tiden är händelser och detaljer som är knutna till något som är skrivet genom profeterna. Lägg märke till att Matteus inte nämner något om att Josef och Maria var från Nasaret och alltså inte heller varför de nu var i Betlehem. Lukas å sin sida utelämnar helt de vise männen och flykten till Egypten – kanske för att Matteusevangeliet redan var känt och föreläst.
Nu går vi att se vad dessa vise män, denna predikotext kan säga till oss idag. Och vi säger då:
JESUS ÄR VÄRLDENS LJUS
Jesus har sagt: ”Sök, och ni ska finna.” Dessa vise män sökte Jesus, och de fann honom. Men egentligen var det ju han som sökte dem. ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern drar honom.” Se här hur Gud på ett förunderligt vis styr historiens skeenden. Det som för hans egendomsfolk blev till en straffdom för deras ohörsamhets skull blev för hedningar till välsignelse. Herrens Ord kom till Babel, och människor där fick möjlighet att höra det. Så kallade Herren dem genom Ordet bort från hednagudarna till, ja, till ett litet lindebarn i krubban. Men i honom kände de igen den utlovade Konungen, den eviga rättfärdighetens konung och tillbad honom och hyllade honom med trons gåvor: guld, rökelse och myrra.
De vise männen ställdes inför Skriften, den gudomliga uppenbarelsens ord, som till skillnad från det yttre stjärntecknet gav dem en säker vägledning och förde dem – inte till det jordiska Jerusalem som lever i slaveri med sina barn, utan till Brödhuset (Betlehem) där de fick äta det Levande Brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Ett ljus till hedningarnas upplysning och en härlighet för hans folk Israel! Vid krubban ställdes de inför försoningens hemlighet: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, i det han inte tillräknar dem deras synder.” Med sina ögon skådar de den rättfärdighet som deras gamla gudsdyrkan förgäves sökt nå fram till. De vise männen står som förstlingsfrukten från hednavärlden. Nu har den tid redan börjat, då, som profeten Jeremia säger, hedningarna ska komma från jordens ändar, det nya förbundets tid – och i det förbundet lever vi. Därför säger vi också:
JESUS ÄR VÅRT LJUS
Vi har samma behov av ett andligt ledljus som dessa hedningar hade. De fick ett ljus som ledde dem, men inte till någon yttre prakt och glans utan till en ringa krubba. Där förnuftet tog miste förde Skriften dem rätt. Detta är trons erfarenhet genom alla tider. Vi ställs liksom de vise männen inför samma gudomliga uppenbarelses ord. Jesus, det sanna ljuset, skänker oss det andliga ljuset genom Skriftens ord. För oss gäller samma villkor som för de vise männen. Både som enskilda kristna och som församlingar famlar vi mörker och far vilse om vi inte är beredda att ständigt återvända till det nakna Skriftordet. Att vandra genom Skriften är att vandra med Kristus, det är att vandra i ljuset och möta Guds heliga allt dömande lag och att mot den möta Guds heliga allt förlåtande evangelium. Så ställs även vi inför försoningens hemlighet, ett anstötligt och dåraktigt evangelium om en korsfäst frälsare. Ett budskap att ingen människa kan bli rättfärdig genom att fullgöra lagens gärningar, men att varje människa på jorden utan någon som helst egen värdighet får ta emot syndernas förlåtelse, liv och salighet som en fullkomligt fri gåva från Gud, som så älskade världen att han utgav sin Enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv. När han kom till oss och födde oss på nytt i dopets vatten, när han kommer till oss och undervisar oss i Ordet, när han kommer till oss och förlåter oss i avlösningen, när han kommer till oss i sin heliga nattvard, då står vi liksom de vise männen inför den tillbedjansvärda gudomliga närvaron. Han som glänsande av guldet är vår Konung som styr och leder oss, som beskyddar och bevarar oss; han som omvärvd av rökelsen är vår Liturg som sköter vår gudstjänst i himmelen och ständigt ber för oss inför Fadern; han som smord med begravningens myrra är vår Överstepräst som har framburit sig själv som ett fullkomligt offer för våra synder och överträdelser – en gång för alla, honom vill jag lyfta fram för dig, som hör eller läser detta, och påminna dig om att här, i honom, är all din synd otalig förlåten och utstruken, här står himmelens port öppen, här tillbjuds dig liv och salighet utan krav och villkor. Du kan aldrig bli så helgad och god att du inte skulle behöva ta emot din korsfäste Frälsare, men du kan heller aldrig bli en så grov och djupt fallen syndare att du inte skulle få ta emot honom. Han är syndares Frälsare, han är vårt Ljus som har lovat att bevara sin barn genom världens och tidens mörker. Amen.

NYÅRSDAGEN
C I R C U M C I S I O N E D O M I N I

Evangelium Luk 2: 21. Predikan G Edwardsson

”I ingen annan finnes frälsning, ej heller finnes något annat namn bland människor givet i vilket vi kan frälsas.” Apg 4: 12

Vi firar i dag Nyårsdagen. Men själva frågan om Nyår är en sekulär räkning av året och dess dagar. För kyrkoåret har en helt annan beräkning, det börjar med Advent och slutar med Domssöndagen. Enligt kyrkoåret är det en helt annan dag i dag. Dagen är egentligen Kristi omskärelses dag, och det enligt bibeln, åtta dagar efter hans födelse, det vill säga en vecka efter Juldagen. Därför får våra tankar i dag samlas omkring orden som sägs vid Jesu omskärelse och vilken betydelse de har för oss. För i den korta texten för denna dag, Kristi omskärelses dag, ur Luk 2: 21, ligger hela vår teologi samlad och uppenbarad.

Det barn som jungfru Maria fött och som hon lindade och lade i krubban och som av ängeln förkunnades som Frälsaren, och som nu vid åtta dagars ålder omskärs enligt lagen, han får namnet Jesus, det namn som ängeln uttalat förrän han blev avlad i sin moders liv. På hebreiska heter det Jehoschua. Det namnet betyder ”Herren, JHWH, frälser” och svarar här helt och hållet för hans person och verk, han förverkligar nämligen vad namnet betyder och utsäger. Ty ängeln säger ”han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder” (Matt 1: 21). Och nu är det viktiga här att känna Jesus inte bara till namnet, att han heter Jesus, utan till gagnet, nyttan av att han är vår Frälsare. Därför kommer det i dag att handla om namnet och nyttan av Jesus, Frälsaren.

1. JESUS ÄR FRÄLSAREN BÅDE TILL NAMNET OCH GAGNET
Ja, just detta är det förunderliga: Jesus är frälsaren till namnet, men det var inte fromma föräldrars förhoppning som låg bakom detta namnval, utan det var Gud själv som givit detta namn, ett gudomligt namn. Och då gäller att Jesus är vad han heter. Det är nu viktigt att veta på vilket sätt han är vad hans namn utsäger. Det lär oss också denna dag, för den visar för oss att Jesus blev omskuren såsom alla judiska gossebarn blev. Men det var inte en vanlig omskärelse. Visserligen var riten densamma som den sker än i dag i judendomen. Men när det gällde Jesus var det något enastående och synnerligen avgörande. Alla gossebarn som omskars blev ju det för syndens skull, för att de skulle bliva upptagna i förbundet, i vilket de inte befann sig i från födelsen, utan måste införlivas i genom omskärelsen. Men i fallet med det ringa barnet som fått ligga i foderkrubban i Betlehem var det annorlunda. Han omskars inte för syndens skull, inte för sin egen skull, för han hade ingen egen synd. Han omskars i stället för vår skull. Det var för oss han omskars. Han fullgjorde vad vi borde… Han omskars och han döptes. Vid det senare tillfället säger Johannes Döparen: ”Jag borde döpas av dig, och du kommer till mig.” Johannes såg det så att den syndfulle behövde dopet, inte den som var syndfri. Och ända sker just detta med Jesus såsom litet barn och såsom vuxen. Och det med gudomlig mening. Ty vad var det som skulle sägas, och vad var det för innebörd att han som var fri från synd, ställde sig där under synden, ja där syndare måste stå för att bli renade? Ja, varför undfick han rening som ingen rening behövde?
Gud ger svaret på denna märkliga gåta. Då lär oss Gud detta, genom sin apostel Paulus, när han säger ”att den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, för att vi i honom skulle få den rättfärdighet som gäller inför Gud.” (2 Kor 5: 21) Det är svaret. Han uppfyllde inte bara vad lagen utkrävde till syndarens bestraffning, som vi hör Jesaja klart utsäga, han uppfyllde också vad lagen krävde av rättfärdighet av oss. Det är nu detta som börjades då han omskars på åttonde dagen. Det visar att han ställer sig under lagens krav, inte för att han måste det. Utan för att han i lydnad fullgör lagens krav för oss människor, för dem han kommit för att frälsa och förlossa. Det är också detsamma som framtonar vid Jesu dop. På Johannes Döparen invändning, som vi förut omnämnde, så svarar Jesu med de viktiga orden: ”Låt det så ske, ty det höves oss att uppfylla all rättfärdighet.” Det var på detta sätt rättfärdighet skulle ske, rättfärdighet för de orättfärdiga. Genom att han uppfyllde vad lagen krävde av rättfärdighet av oss, uppfyllde han lagen för oss, och i vårt ställe, och allt det han gjorde, det gjorde han för oss i vårt ställe..
Därför kan vi säga att han frälsningsverk började denna dag, som vi kallar nyårsdagen, men som vi med rätta bör kalla Kristi omskärelses dag. Kristus Jesus är frälsaren både till namnet och till gagnet, i dag och det för dig du som lyssnar och läser. Och därför är sammanhanget det som jag nu säger:

2. JESUS ÄR FRÄLSAREN FÖR DIG
Det som nu här sagts är inte något som sker utan avseende på dig. För om du ser det så räknar du fel. Gud ställer ju dig till ansvar för ditt liv och det kan du aldrig krångla dig undan. Nu ger han emellertid dig en helt annan möjlighet, han öppnar porten till den himmelska härligheten. Jesus, Guds Son offrar sig för dig och öppnar porten till saligheten för dig. För hans offer för synden tar bort alla dina synder i dag och alla dagar, och det för dig in i en helt ny situation. Det öppnar frälsningens port för dig och du får gå in där. Han själv är dörren, porten, och han säger: ”Den som går in genom mig, skall blir frälst.” (Joh 10:9) Och även om du tänker att du är en sådan syndare att du inte kan tänka dig att det gäller dig själv. Så ska du veta att kristendomen inte bygger på vad du kan tänka dig eller ens fantisera ihop. Det bygger nämligen på det gudomliga ordet, som när de når dina öron, har med sig sin sak till dig, Förlåtelse, Nåd, Frid och Salighet. Ja, så förunderligt är det för oss syndare.
Det är där den kristna tron ligger. Den bygger inte på att vi är fromma, utan bygger helt och hållet på Jesus Kristus och hans verk för oss, att han är Frälsaren. Med sitt lidande, sin död och uppståndelse har han gjort oss fria från synden och döden. Och det förunderliga är att detta får du tro och ta till dig. Du får tro att just du själv är en sådan syndare som Kristus lidit döden för och han har försonat alla dina synder. Tror du det, är du också salig.
Och ser du, hans namn Jesus, innehåller allt, så att vi också med bön i hans namn har de största löftena om bönhörelse: ”Vadhelst ni ber om i mitt namn, det skall jag göra” (Joh 14: 13). Därför är det inte bara att veta att hans namn Jesus betyder Frälsaren, utan det är att draga nytta av hans namn och av hela hans verk. Nyttan i tron, nyttan i bönen, nyttan för vårt eget liv och hela vår jordiska existens.
I ljuset av detta stora förunderliga och härliga, får vi nu börja en ny dag och ett nytt år. Då får ha med dig Jesus, och i hans frälsarenamn får du lämna allt bakom dig av synder, överträdelser, tillkortakommanden och för framtiden får du med bön i hans namn lägga allt i hans händer. Och tänk då på att bönen i Jesu namn, får vara din dagliga och stundliga bön till Frälsaren. Då är du hos honom, inte därför att du har något att komma med, utan för att du som alla andra är fattig i anden, och då hör han din bön och bönhör dig. För hans garanti är orden: ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände”
Och tar du nu din tillflykt till hans nåd och förlåtelse så bruka, nyttja, ja utnyttja och tro och ta till dig Frälsarens löften, ord och verk. Då har du den sanna skatten. Då har du skatten som är evigt liv redan i dag men också på den yttersta dagen.

Si, Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Igenom Jesus får vi nåd och finna på det bästa råd. / Av dig är all rättfärdighet, Av dig all frid och salighet. Den sätter till ditt namn sin tröst, Han varder av allt ont förlöst / Dig vare pris för Livets ord, för Dopets bad och Nådens bord Din frid oss här i tiden giv Och efter döden evigt liv! Amen!

ANNANDAG JUL
S T E P H A N I P R O T O M A R T Y R I S

Text: Matt. 23:34-39 Predikan av komminister Lars Borgström (LFS)

Jesus klagade över det obotfärdiga folket, där Han stod på själva tempelplatsen: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Att Jesus upprepar stadens namn: ”Jerusalem, Jerusalem”, är för att betona djupet i tragedin och Hans sorg över obotfärdigheten. Jerusalem, vars namn har med frid, shalom, att göra, och antagligen betyder ”fridens grundval” eller ”fridens boning”, hade blivit en fiende till och förföljare av Guds sanna profeter.
Men hur kunde detta vara möjligt? Hur hade utvecklingen kunnat gå så långt? Det berodde på folkets långvariga synd och svåra avfall, på dess ohörsamhet gentemot Guds Ord. Jerusalem hade en lång historia av Guds nådefulla närvaro. Staden hade haft en lång besökelsetid.

PROFETER HADE SÄNTS

Herren hade verkligen vårdat sig om sitt folk. Han hade gjort precis allt för dem. Han hade i olika kritiska skeden i deras historia mirakulöst räddat dem undan en säker undergång. Han hade sänt dem domare som räddade dem från hedniska folkslag. Han hade uppenbarat sig för dem och gång på gång sänt dem profeter för att ge dem sitt Ord. Han hade låtit sitt Ord – sin välsignande och livgivande undervisning – bli nedtecknat så att de alltid hade det tillgängligt i de trettionio böcker som ingår i Gamla testamentet. Han hade gett dem löftet om sin Son som skulle lida och dö för alla deras synder. Ja, alla deras blodröda synder mot Honom, deras Skapare och Frälsnings Gud, skulle tvättas vita som snö, om de bara ville hålla sig till Honom (Jes. 1:18).

ISRAELS FÖRHÄRDELSE – OCH SVERIGES

Det märkliga med Israels hus var att de – trots alla Herrens välgärningar gentemot dem, Hans stora fördrag och tålamod med dem – inte velat bli omvända, inte velat låta förena sig med Honom. Med tanke på alla nådestillfällen, alla Herrens vädjanden till dem, var det en stor skam att de fortfarande lät sitt onda syndafördärv framvälla i synd och otro. Ja, de t.o.m. mördade och stenade de profeter som Herren sände till dem (Matt. 23:37).
Jesus säger att Han slösat mycket kärlek på staden: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte” (Matt. 23:37). Han hade velat vara stadens skydd mot skuld och dom och ge den frid. Men Han kan inte omvända människornas trotsiga vilja med våld. Människan har fått den fruktansvärda makten att säga ”nej” till Jesus, och det var det man gjorde.
Hur är det då i Sverige? Som få andra länder i världen har vårt land varit föremål för Guds särskilda nåd, då Han låtit sitt Ord mäktigt förkunnas bland vårt folk under lång tid. Vi har varit kristna i ungefär tusen år och för snart fem hundra år sedan fick den evangeliska tron fäste i vårt land. Generation efter generation blev undervisad i evangeliets sanningar, t.ex. användes under långa tider Luthers Lilla Katekes i skolundervisningen. På 1800-talet svepte en stor folkväckelse över vårt land, där Rosenius var en centralgestalt. Även på 1900-talet sände Herren sina budbärare till oss med sanningens Ord. Gud har verkligen varit nådig mot vårt folk. Hur har vi då svarat upp emot denna godhet?
Under hela 1900-talet och 2000-talets första dryga decennium har ett sällan skådat avfall skett i vårt land. Den bibliska, evangelisk-lutherska läran har förvrängts och förfalskats och massorna har övergett Herren. Avfallet har också visat sig i yttre handlingar. Barnamord, som inte tolererats här i landet sedan hednisk vikingatid, har kommit tillbaka. Över 30 000 foster mördas årligen på abortklinikerna. Den fria aborten har drivits igenom i kampen för kvinnans fri- och rättigheter. Men Gud har aldrig gett kvinnan frihet eller rätt att döda sina barn. Respekten för livet försvinner i samma takt som den kristna tron. Gammal och ny hedendom tar plats där den sanna tron försvinner. Mer behöver inte sägas för att vi skall inse att vårt avfall är minst lika stort och himmelsskriande som det gamla Israels. Herren har verkligen gjort allt för vårt folk. Men Han kan som sagt inte omvända människornas trotsiga vilja med våld. Vi svenskar kan, precis som alla andra, säga nej och ta farväl av Jesus.
Vad skall vi då göra? Vad kan Sverige som nation göra? En möjlighet finns ännu: Att omvända sig, be om förlåtelse för de många synderna och för det svåra avfallet från Herren. ”O land, land, land, hör HERRENS ord!” (Jer. 22:29). HERREN säger nämligen: ”Om du vänder om, skall jag låta dig komma tillbaka och du skall få tjäna mig” (Jer. 15:19). Om en sådan sak skall vara möjlig måste det hela börja hos oss som kallar oss kristna. Låt oss därför be: ”Omvänd mig, så blir jag omvänd!” (Jer. 31:18).

FÖRFÖLJELSE MEN OCKSÅ TRYGGHET

Jesus låter oss få veta att somliga av Guds sändebud, som skall komma med Hans Ord till en värld i mörker, kommer att bli dödade och förföljda, gisslade i synagogor (vi skulle kunna lägga till avfälliga kyrkor) och bli förföljda från stad till stad. Världen hatar sanningen och därför kan det inte vara annorlunda.
Den djupaste anledningen till hatet är att Sanningens Ande överbevisar världen om synd (Joh. 16:9). Världens människor, de som inte är Guds barn, vill vara rättfärdiga – men inte i Jesus, utan i sig själva. De vill vara självrättfärdiga och hatar när deras synd avslöjas. Och deras egenrättfärdighet gör att de även hatar evangeliet. De vill inte veta av en skänkt rättfärdighet från Himmelen som var och en som vill får ikläda sig alldeles för intet. Då kan de inte vara präktiga och lyckade i sin självgodhet. Därav deras hat och därav att den sanna Kyrkan här på jorden är en stridande kyrka, som alltid har korset, lidandet, som ett av sina kännetecken.
Men Jesus säger också till oss: ”Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er rike” (Luk. 12:32). Han har även sagt att den klippa som församlingen är byggd på, nämligen den sanna bekännelsen till Jesus, är så fast och säker, att inte ens ”helvetets portar”, d.v.s. helvetet i all dess fruktansvärda fasa och styrka, skall ”få makt över den” (Matt. 16:18). Vilar vi på den klippan är vi helt säkra och trygga, hur mycket världen än rasar och hatar oss. Vår lutherska bekännelse lär helt bibelenligt att ”en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid.” Och ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (SKB, s 59). Vi är en liten skara som idag samlas till gudstjänst, men vi har Gud med oss, och då kan ingenting besegra oss, vad som än händer. I denna tro får, kan och skall vi vara fullständigt trygga. ”Tryggare kan ingen vara Än Guds lilla barnaskara” (Lova Herren 750:1).
För dem som ställt sig på förföljarnas sida väntar dock en förfärlig dom. Jesus säger att hela det bortvända människosläktet (Matt. 23:36) skall utkrävas det blod som Herrens martyrer fått utgjuta (Matt. 23:35). Det innebär i korthet att de vid Härlighetens tron skall tvingas gå bort ifrån Jesus, ”till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41).

JULDAGEN
N A T I V I T A T I S D O M I N E
JULDAGEN

Introitus Psalt 45:2-8, GT Jes 9:2-7, Ep Hebr 1, Ev Luk 2:1-20, (Joh 1:1-14)

Ett barn varder oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Under, Rådgivare, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader, vi tackar dig för att du låter oss än en gång få fira minnet av din käre Sons födelse i Betlehem. Låt frid och glädje prägla högtiden. Låt alla trogna hjärtan innerligt få fröjda sig över att Herren Kristus har antagit vårt kött och blod och blivit vår broder. Var oss nådig för Frälsarens skull och välsigna julens fest för oss och för alla människor. Amen.

JULDAGEN – KRISTI FÖDELSES HÖGTID

Vi läser varje år de välkända orden ur julevangeliet: ”Från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.” Detta påbud skulle visa sig få en världshistorisk betydelse och göra Augustus namn känt över världen, långt utöver vad Augustus själv hade kunnat föreställa sig. I Israel stod man ju under romersk överhöghet och berördes därmed av skattskrivningen. Och där väntade folket på sin utlovade Messias. Men se, nu har en ärkeängel uppenbarat sig för en jungfru i Nasaret och bebådat hans födelse. Så ska det gå i uppfyllelse som står skrivet hos profeten Jesaja: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel, det är Gud med oss, Gud mitt ibland oss. Denna högt benådade jungfru var Maria, hon som var trolovad med Josef, timmermannen. Här dyker dock ett frågetecken opp. Maria och hennes blivande man bodde i Nasaret uppe i Galiléen, men Messias ska enligt profeternas vittnesbörd födas i Betlehem i Judéen. Hur går nu detta ihop, hur ska vi förstå detta? Se och begrunda vilket vittnesbörd detta är om hur Gud leder allt efter sitt rådslut. Genom den världsliga maktens påbud tvingas familjen, trots att Maria är i en långt framskriden graviditet, att lämna sitt trygga hem och bege sig den långa vägen till Betlehem, släktens gamla hemstad för att skattskrivas där. Och där sker nu i all obemärkthet något ofattbart stort, ja en av världshistoriens viktigaste händelser. Så stort att det utlöser änglarnas jubelsång. Så stort att vi kan sätta som ämne för juldagens predikan:

GENOM JESU FÖDELSE HAR HELA VÅR TILLVARO FÖRÄNDRATS
För att få bilden fullständig av denna unika födelse och dess konsekvenser, vem han är och vad han skall uträtta, bör vi helst läsa julevangeliet tillsammans med Johannesevangeliets inledning. De båda berättar samma händelse men på olika vis. Lukas återger det yttre skeendet, vad vi kan se och iaktta med våra sinnen. Johannes beskriver den inre, andliga sidan av julevangeliet – vad som sker i det som synes ske.

DETTA ÄR EN FULLSTÄNDIGT UNIK FÖDELSE
Till det yttre syns kanske inget märkvärdigt med denna födelse. Barn föds hit till världen varje dag, och Maria, han mor, var väl lik andra mödrar och skilde sig inte märkbart från dem – bortsett från det enastående att hon av Gud blev utsedd att föda den utlovade Messias, världens Frälsare, och att hon blev havande utan någon mans medverkan. Och Jesus Kristus föddes uppenbarligen på samma sätt som andra människor. Det finns ingenting i texten som antyder något extraordinärt med denna nedkomst: ”hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba”. Han gick in under våra förhållanden och blev en av oss. Han tog inte på sig änglars natur utan vår människonatur och gick in under våra villkor. Det inte bara extraordinära utan fullständigt unika är istället vem det lilla gossebarnet egentligen är – det som inte kan ses med ögonen, det som bara tron kan ta emot.

Därför firar vi juldagen till minnet av något oändligt mycket mer än en vanlig barnafödsel. ”Ni ska finna ett nyfött barn …” Men när herdarna kommer och ser på Jesusbarnet, ett litet hjälplöst spädbarn, så är han inte bara några timmar gammal (eller mer exakt, så hade han inte blivit till och börjat sin existens nio månader tidigare). Tvärtemot vad de kunde se och iaktta och förstå, så hade han alltid funnits till. Han var av evighet. Det finns bara en som är den Evige, och det är Gud själv. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Ordet betecknar här inte något obestämbart, någon princip eller egenskap eller kraft, utan Ordet är en person som både är hos Gud och är Gud. I begynnelsen, dvs. av evighet var han – han blev inte, han var. ”Det fanns ingen tid då Han inte var.” Han är inte skapad, utan han är själv Skaparen av allting; världen har blivit till genom honom.

”Ni ska finna ett nyfött barn …”, inte en ängel! Ordet var Ljuset, som kom i världen. I GT omtalas han ibland som ”han som kommer” eller ”den kommande”. Han var i världen och han kom till sitt eget. Med hans eget menas i första hand det gamla förbundets folk, det judiska folket, men i vidare mening är hela jorden och allt vad därpå är hans egendom. Han kom alltså till mänskligheten som sådan. Detta kommande skedde genom att han blev människa. ”Och Ordet blev kött”, blev människa. Han blev vad han förut inte var, sann människa; men han förblev vad han alltid varit, sann Gud. Så är han alltsedan han föddes av jungfrun Maria, nu och i all evighet Gudamänniskan – ett under inför vilket vi utbrister: ”O kom låt oss tillbedja, O kom låt oss tillbedja Kristus, vår Gud!” För här ser vi i sanning Gud mitt ibland oss. Neil Amstrong, han som var den förste som satte sin fot på månen, lär ha sagt: ”Vad större är, än att se en människa vandra på månen, är att se Gud vandra på jorden.” Vilken djup andlig sanning ligger inte i denna korta mening! Jesu födelse är något vida märkligare än en månfärd. Det är kanske inte så underligt att det har växt fram en hel flora av fromma legender omkring födelsen och omkring Jesusbarnet, men sådant lämnar vi därhän, det rör sig om mänskliga fantasier, ”utöver vad skrivet är”. Istället går vi över till att betrakta vad denna födelse betyder för oss, vilken nytta vi har detta barn.

DETTA BARN SKA UTFÖRA EN FULLSTÄNDIGT UNIK GÄRNING
Ängeln kallade honom en ”Frälsare”. Han fick namnet Jesus (som eg. betyder Herren är frälsning), därför att han skulle frälsa sitt folk, ja inte bara förbundsfolket utan hela världen. I Jesaja 9 läste vi: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus.” Varifrån kommer detta ljus? ”Ordet var människornas ljus.” För människornas skull, inte för änglarnas, lyser ljuset i mörkret. ”Mörkret” det är den syndiga, förlorade och fördömda världen, och av den är också vi av oss själva, av vår medfödda natur en del, vi liksom alla andra människor. Av detta ljus, av denna frälsning var hela världen sannerligen i ett skriande behov. ”Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg.” Synden hade gjort människan benägen till det onda och oförmögen till det goda, och därför är människan lagd under döden och den eviga fördömelsen. Om detta vittnar också den naturliga lagen och människans eget samvete. Den sk moderna människan försöker förtränga och förneka detta naturliga vittnesbörd, men innerst inne känner och förstår hon att allt inte står rätt till inför Gud och hans rättvisa dom. Och detta leder till de många både gamla och nyare människogjorda religionerna med deras offerväsende och lagiska krav.

Herdarna blev förskräckta när plötsligt en himmelsk gestalt står framför dem.. Men hör nu vad ängeln har för budskap: ”Var inte förskräckta! Se, jag bådar er en stor glädje som gäller hela folket.” Ordet som blev kött var ”full av nåd och sanning”. Ja, hela hans kommande till oss är idel nåd och visar att Gud var mycket mer angelägen om vårt eviga väl än vad vi själva någonsin förstod att vara. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin Enfödde Son.” Detta är den yttersta anledningen till att en Frälsare har fötts åt oss: Gud älskade världen, hela världen, alla människor, alla syndare. Och idag firar vi att den Enfödde Sonen har kommit till vår värld. Ja mina vänner, nog måste väl även vi stämma in i änglasången: ”Ära vare Gud i höjden!” Men där stannar det inte, hör hur änglarna fortsätter: ”och frid/fred på jorden” Nåväl, inte skulle krig och rykten om krig komma att upphöra, tvärtom: Ni kommer att få höra stridslarm och rykten om krig, säger Jesus. Ja, det kommer tom. att föras krig under åberopande av Jesu namn, krig i Fridsfurstens namn! Men nu syftar inte änglarnas ord på något avlägset framtida tusenårigt jordiskt fridsrike. Änglarna syftar med sin sång på Jesu födelse, på att Fridsfursten är kommen. ”Frid på jorden” betyder och innebär att vi genom honom som föddes i stallet i Betlehem har visshet om att det råder fred och frid mellan Gud och människorna, mellan den Helige och Rättfärdige Guden och syndaren, eftersom Gud och världen, Gud och människorna, är försonade genom Jesus Kristus, genom honom som idag föddes av jungfrun.

Genom tron på vår nyfödde Frälsare, Jesus Kristus, har vi syndernas förlåtelse och därmed en evig frid, en fullkomlig frid, som ingenting här i världen kan förstöra eller ta ifrån oss. Min frid ger jag er, säger Jesus, inte en sådan frid som världen ger. Det han skänker oss är Guds frid som övergår allt förstånd. Tyvärr är det dock så, att detta lilla barn som föddes under så ringa yttre villkor – och likväl är Konungarnas Konung och Världens Frälsare – honom och hans frid tar många, ja de flesta, inte emot. Öppet eller fördolt förkastar man honom. ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

Stanna nu upp ett ögonblick i julfirandet och tänk efter ordentligt vem han är som ligger i krubban. Känner du honom som Guds och Marias son, vet du varför han har kommit till jorden? Har du i tron tagit honom till dig, har han fått bli din personlige Frälsare? Har du betänkt så välsignad du då är? Du har genom tron fått bli Guds barn och Kristi medarvinge; du har en skatt förvarad i himmelen, där mott och mal inte förstör och tjuvar inte bryter sig in och där ingen inflation och inga finanskriser urholkar värdet. Glöm aldrig detta, utan gör som Maria: göm och bevara allt detta i ditt hjärta och begrunda det varje dag. Tro och bekänn att du för den nyfödde Frälsarens skull inte längre står under vreden och domen, utan under Guds frid och välbehag. När du tror detta då ger du äran åt Gud i höjden och dig själv den sanna julglädjen, och den ska följa dig hela året, ja hela livet och genom dödens mörka stund in i den himmelska glädjen.

Så låt oss tillsammans med änglarna, inte bara på juldagen utan var dag, prisa Gud, som så älskade oss, att han för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa. Ty genom Jesu födelse har hela vår tillvaro förändrats: från mörker till ljus, från vrede till välbehag, från död till liv och salighet. Amen.

Herre Jesus Kristus, Faderns enfödde Son, du som föddes för att förena oss med Gud, gör vårt hjärta fritt från allt som står honom emot. Du antog vår mänskliga natur, gör oss delaktiga av gudomlig natur. Du kom för att göra fiendens makt om intet, låt oss bli förlossade från syndens slaveri och få njuta din frid. Du uppenbarades för att församla Guds förskingrade barn, låt oss få vår lott bland dina utvalda. Du steg ner från det eviga till det förgängliga, hjälp oss från detta dödliga liv till det eviga livet. Du som föddes av jungfrun, förbarma dig över oss och över alla människor. Amen.

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT
G A U D E T E
Epistel: Fil. 4:4-9.Evangelium: Joh. 1: 19-28. Preken Asbjørn Hjorthaug, Den Lutherske Menighet, Knapstad

”HERREN ER NÆR”
hørte dere lest fra Filipperbrevet. Det passer godt i dag på 4.s.i advent.
Vi er så nær opptil jul som vi kan komme. Videre sier apostelen til oss: ”Gled dere i Herren alltid – Gled dere.” Herren er nær og vi har all grunn til å glede oss. Gud kom til vår jord og ble menneske. Gjennom å offre seg selv for oss, tok han på seg alle våre synder, alle våre bekymringer, alle våre sorger, alle våre anfektelser.. og gav oss friheten og gleden. ”Herren er nær! Vær ikke bekymret for noe! Men legg alt dere har å be om, fram for Gud i bønn og påkallelse med takk!” Filip 4,5f
Dette er den rette innstilling å feire jul med. Vi kan få legge alt i Guds hånd. Det må da være dette vi som kristne legger i uttrykket ”fredelig jul”.
”Og, Guds fred som overgår all forstand, skal bevare deres hjerter og tanker i Kristus Jesus.” Filip 4,7
Hva slags fred snakker vi om? Guds fred er vissheten om at jeg er frikjent for Gud og at mine synder ikke kan fordømme meg. Denne freden er vissheten om at jeg for Jesu skyld eier syndenes forlatelse og evig liv. Det er vissheten om at det er ingen fordømmelse for den som er i Jesus Kristus. Alt dette har jeg og eier jeg. Er det noe rart at gleden kommer? Når julen nærmer seg er Herren nær på en spesiell måte. Det var dette englene sang om:
”Frykt ikke! Jeg kommer til dere med bud om en stor glede, en glede for hele folket: I dag er det født dere en frelser i Davids by; han er Kristus, Herren.” Luk 2,10
Det er ingen grunn til frykt og bekymringer. Slipp løs gleden. Vår Herre og Frelser er oss nær. Freden er det å eie syndenes forlatelse, og gleden er frukten av evangeliet.

Herren er nær- fordi ordet er oss nær. Jesus er der noen samles med Guds ord..
Tenk ikke med deg selv: Hvem skal fare opp til himmelen? det vil si for å hente Kristus ned eller: Hvem skal stige ned i avgrunnen? det vil si for å hente Kristus opp fra de døde. Men hva sier den? Ordet er deg nær, i din munn og i ditt hjerte. Det er troens ord, det som vi forkynner.. Rom10,6 ff ..
Brorson sier det slik:
Mitt hjerte alltid vanker i Jesu føderum,
Der samles mine tanker som i sin hovedsum.
Der er min lengsel hjemme, Der har min tro sin skatt;
Jeg kan deg aldri glemme, Velsignet julenatt!
Men under uten like, Hvor kan jeg vel forstå
At Gud av himmerike I stallen ligge må !
At himlens fryd og ære, Det levende Guds ord
Skal så foraktet være På denne arme jord !

Prester og levitter kommer fra Jerusalem for å spørre ut døperen Johannes. De undret seg på hvem Johannes egentlig var? Var han Messias, Elias eller profeten? Når endetiden nærmet seg skulle Messias komme og frigjøre Israel. Elias ble tatt opp til himmelen av en ildvogn. Mange trodde at han skulle komme igjen før Herrens dag. Når det gjelder profeten så ventet jødene på at en stor profet som Moses skulle komme før endetiden. På åpenbaringsfjellet var det Elias og Moses som viste seg og talte med Jesus.(Matt 17,1 ff) I samtalen mellom Jesus og disiplene kommer disse jødiske tankene opp om at Elias skal komme igjen. Da er det Jesus sier at døperen Johannes er den Elisas som skulle komme.(Matt 17,10-13). Her svarer Johannes nei på spørsmålene om han er Messias, Elias eller profeten som skal komme. Deretter avlegger han et vitnesbyrd om hvem han er. Han er en vegrydder for Herren gjennom å forkynne om Jesus, ved å døpe mennesker og gi dem syndenes forlatelse. Skriftens oppfyllelse er Jesus Kristus, Johannes er forløperen som varsler folket om at nå er Herren nær.

EN KLAR BEKJENNELSE:
Johannes får et enkelt og kort spørsmål: ”Hvem er du?” Johannes svarer. ”Da svarte han rett ut og bekjente åpent. Jeg er ikke Messias.” I andre bibeloversettelser står det: ”Da bekjente han og nektet ikke”. Det er viktig å få fram både den positive og negative siden.
En bekjennelse består alltid av et klart ja og et klart nei. Vi bekjenner og vi fordømmer. I dag blir mange irriterte og sinte når vi er så kategoriske og sier at Skriften sier et ja og et nei. I dag er det ingen ting som ligger fast. Alt flyter etter folkemeninger, følelser, opplevelser og sannhet blir et begrep som tilpasser seg hva den enkelte mener er rett. Som kristne forholder vi oss ikke til mennesker og menneske meninger. Vi går til Skriften, vi fordømmer og sier nei fordi Skriften fordømmer og sier nei. Vi sier ja og bekjenner fordi Skriften lærer oss at dette er rett. Skriften er Guds eget levende ord. Vi forholder oss til Bibelen slik vi forholder oss til Gud, for Guds ord er ånd og liv. (Joh 6, 63)

Johannes svarer åpent og ærlig: ”Jeg er ikke Messias.” Men han nekter ikke for at han er: ”en røst som roper i ødemarken: ”Gjør veien rett for Herren, som profeten Jesaia hadde sagt.”Joh1,23. Han er ikke Messias, men han er den som er utvalgt til å gå foran Messias. Johannes viser prestene og levittene til Skriften. Han viser til at skriften snart er oppfylt ved at Jesus har kommet og er midt i blant dem. Herren var nær.
Johannes er bare forløperen og vegrydderen for Messias som allerede er kommet. Johannes’ uredde og klare bekjennelse peker ut Jesus for oss som verdens frelser: ”Se der Guds lam som bærer verdens synd ” Johannes led døden fordi han holdt Guds ord fram for Herodes da han hadde brutt det sjette bud. Johannes var en vegrydder som viser oss veien vi skal vandre og målet for vår vandring.
Vår bekjennelse settes ofte på prøve. Vi preges av tidens materialisme og verdens travelhet, men vi lengter samtidig til juledagene og gudstjenestene der vi skal få høre og feire at Gud ble menneske. Våre gudstjenester er et møte med den levende Gud. Han fordømmer i klare ord synden og tilbyr oss syndenes forlatelse. I jula feirer vi at Gud selv ble menneske for å frelse oss fra synden, døden og djevelens makt. Det er en viktig side ved vår bekjennelse at vi sammen markerer julens budskap ved å feire gudstjeneste og messe.

JOHANNES SITT VITNESBYRD
”Gjør veien rett for Herren, som profeten Jesaias hadde sagt.”
For det første nevner han Herren. For hans tilhørere var Herren ensbetydende med Gud; himmelens og jordens Skaper. Johannes sier klart i fra at den som snart kommer, er Gud selv og han støtter seg på profeten Jesaias:
”Stig opp på et høyt fjell du Sions gledesbud ! Rop med høy røst, Jerusalems gledesbud ! Rop høyt, og vær ikke redd ! Si til byene i Juda: ”Se, der er deres Gud” Se Herren din Gud kommer, full av kraft, hans arm gir ham herrevelde.”Jes 40 9f
Gud står midt i blant dere, sier Johannes. Han er kommet for å forsone oss, gi oss en rettferdighet som vi kan bestå for Gud med og for å gi oss syndenes forlatelse.

De som stiller opp som Johannes anklagere er Ordets fiender. De bygger sin tro på at de skal selv være med å fortjene sin frelse. På spørsmål om de er bekjennende og praktiserende kristne, svarer mange at vi går da i kirken julaften. Det er bra, men det er ikke det som frelser. Vi trenger å høre lov og evangelium om igjen og om igjen. Å ha en kirke eller menighet er å organisere oss slik at vi får tilgang på nådemidlene ofte. Det er ikke spørsmål om vi er få eller mange, men om vi får ord og sakrament.
Det slår meg at søndag etter søndag drar tekstene oss inn mot evangeliet om Jesus Kristus. Her er kilden vi skal få drikke av, her er Livets brød vi skal få ete oss mette av, her er de grønne beitemarker vi skal få hvile på. Det er ikke noe annet Johannes forkynner.
Han fortalte folket om Jesus Kristus og døpte folk til syndenes forlatelse. Han er også i dag en røst i ødemarken som mange ikke vil høre eller bry seg med. Johannes sin storhet var at han ropte ut evangeliet og pekte på Kristus. ”Se, der Guds lam som bærer verdens synd.”
Dette er kjernen i all kristendom. Det er gjennom dette Johannes sitt vitnesbyrd du også får tro deg som en kristen. Det er gjennom dette du også blir frelst.
Dette er vår rette julefeiring.

En riktig god og fredelig jul til dere alle.
Amen

TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT
T E R T I A A D V E N T U S

Epistel: 1 Kor. 4:1-5. Evangelium: Matt. 11:1-10. Predikan av Ingemar Andersson (LFS)

HERRENS VÄGRÖJARE – JESU VITTNESBÖRD OM JOHANNES

DEN OUTGRUNDLIGE
”Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man betrakta oss”, säger aposteln Paulus i dagens episteltext. Guds hemligheter är först och främst evangeliet, och Paulus tjänst och förvaltarskap av evangelium sammanfattar han själv i orden: ”Jesus Kristus och honom som korsfäst.” 1 Kor. 2:2.
Vi möter såväl i Bibeln som i livet Guds hemligheter också i andra avseenden. Många gånger står vi där undrande över vad som kan vara Guds mening, när hans handlande och hans vägar för oss framstår som idel hemligheter. Anders Carl Rutström tolkar detta så i en av våra sånger:

Fördolde Gud, du ursprungskälla
Till allt vad här på jorden sker,
I all din gärning ser jag gälla
Ett handlingssätt, som mer och mer
Förbryllar allt mitt tänkande:
Än händer här, vad som syns enligt
Ditt Majestät – och än förklenligt
För dig, du Outgrundlige.

Ett obegripligt kungavälde
Din allmaktshand på jorden för,
Men mina ögon äro ställde
Mest på den nåd, du med mig gör,
Då jag med undran skåda får,
Hur du gudomligt mig ledsagar;
Att det är bäst, vad dig behagar,
Det jag först efteråt förstår.
(Lova Herren nr. 24)

I dagens evangelium ställs vi inför Guds hemligheter i hans handlande med sitt utkorade redskap Johannes. Hur kunde Gud tillåta att Herrens vägröjare, av Jesus betecknad som den störste av kvinna född, fängslas och halshuggs som den störste missdådare på grund av en orättfärdig furste och en kvinnas hat? Matt. 11: 11; 14: 1ff.

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar”, utbrister Paulus i sin lovsång till den Outgrundlige. Rom. 11:33. Och genom profeten Jesaja förkunnar Herren själv:
”Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.” Jes. 55.

Psalmisten Asaf var nära att stappla och falla, när han stod undrande inför Guds handlande. De ogudaktiga gick det väl, medan han, som bemödat sig om att vandra Herrens vägar, blev plågad och tuktad av Herren. ”När jag försökte förstå allt detta, då tycktes det mig alltför svårt.” Men så lyfte Herren hans blick och gav honom evighetsperspektiv. Då såg han hur de ogudaktiga går under och får en ände med förskräckelse, medan han om sig själv kunde bekänna:
Men jag är alltid hos dig, du håller mig i din högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.” Psalt. 73.

Så får också vi, med den store Johannes döparens liv och öde för ögonen, i förvissningen om att Herrens vägar alltid är de rätta, i ödmjukhet böja oss inför den Outgrundlige, och med sångaren bekänna:
Hur underlig är du i allt vad du gör.
Vem kan dina vägar förstå?
Men ett är dock säkert:
Den väg du mig för,
För mig är den bästa ändå.
(Lova Herren nr. 504)

EN OBEHAGLIG SANNINGSSÄGARE
Sedan Johannes blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium.
(Mark. 1:14)
Johannes döparen var alltså kastad i fängelse. Hade Herodes Antipas, landsfursten i Galileen vid den här tiden, vågat, hade han låtit döda Johannes. Men det vågade han inte för folkets skull, för alla visste att Johannes var en profet, en Guds härold. Och därför fick Herodes nöja sig med att fängsla Johannes i stället för att döda honom.
Varför var nu Herodes så förbittrad på Johannes? Därför att Johannes oförskräckt hade bestraffat den höge herren för hans omoraliska liv i strid med Guds 6:e bud, då han levde samman med sin brors hustru Herodias. Och några sådana anmärkningar tålde inte landsfursten, utan han såg till att placera den obehaglige sanningssägaren på ett ställe där han skulle slippa höra Herrens röst genom Johannes.

Så satt nu denne Herrens vägröjare i fängelse. Johannes lärjungar höll sig fortfarande till sin store Lärare, men de var bekymrade och visste inte vad de skulle tänka om det som nu skedde i landet. De kände ju till Jesus från Nasaret. De hade hört Johannes vittnesbörd om honom, men vem var han egentligen? Var han den som Johannes var satt att bereda vägen för, eller…?
Innan Johannes hamnat i fängelse hade de frågat honom:
”Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.”
Och Johannes hade svarat:
”Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” (Joh. 3: 26-30)

ÄR DU DEN SOM SKALL KOMMA…
När nu Johannes lärjungar kom till honom i fängelset, sände Johannes dem till Jesus med en fråga:
”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”
Och av Jesus får de svaret:
”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.”

Det har rått och råder delade meningar om skälet till att Johannes sände sina lärjungar till Jesus med den här frågan. En sena tiders vanlig tolkning är att Johannes i sitt fängelse ansatts av tvivel, att han hamnat i andligt mörker, blivit tvekande och osäker. Han, som så trosvisst hade pekat på Jesus och förkunnat: Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd – skulle nu ha börjat tvivla och behöva få sin tro upprättad genom ett besked från Jesus om att han verkligen var den Johannes trott att han var.
Visst är det möjligt att Johannes, så väl som andra människor, kunde drabbas av anfäktelser. En sådan oförskräckt troshjälte som Elia tappade ju alldeles frimodigheten när drottning Isebel svor på att hon skulle låta döda honom. Han flydde långt ut i öknen och alldeles uppgiven trodde han att han var den ende kvar som tillbad Israels Gud.
Och visst skulle detsamma kunna ha hänt Johannes, att mörkret sänkt sig så över själ och sinne där i den mörka fängelsehålan, så att han nu behövde få en försäkran om att Jesus verkligen var Messias, den utlovade Frälsaren.

Men det finns mycket som talar emot den tolkningen. ”Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar…”
Skulle detta bringa Johannes i tvivel? Det är ju tvärtom en bekräftelse av Johannes predikan. Och en sådan bekräftelse får också Johannes lärjungar, när de kommer till Jesus med sin fråga:
”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Jesus svarar inte direkt på deras fråga. Han hänvisar till vad profeterna sagt om Messias/Kristus:
”Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.”
Sådant var profeternas vittnesbörd om Messias – vittnesbörd samstämmiga med det Johannes predikat. Jesus var den som skulle komma. Någon annan skulle de inte vänta på. De såg Skrifternas fullbordan för sina ögon och det var detta Johannes ville att hans lärjungar skulle få se.
DEN STÖRSTE AV KVINNA FÖDD
När Johannes lärjungar sedan gått börjar Jesus tala om Johannes:
”Det är om honom det står skrivet: ’Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig.’ Amen säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.”

Så skulle inte Jesus uttrycka sig om en tvivlare. Det är visst och sant att Jesus har förbarmande med den som är svag i tron, som vacklar och tvivlar, precis som han förbarmade sig över Tomas som inte vågade tro att Jesus var uppstånden.
Men Jesus berömmer inte tvivlet och upphöjer tvivlaren. Det är den moderna, ogudaktiga människan som i sin förnuftiga upplysthet upphöjer tvivlet till en dygd. Jesus säger: Tvivla inte, utan tro!
De gamla fäderna, med Luther i spetsen, hävdar att Johannes döparen sände de lärjungar, som var kvar hos honom till Jesus, för att de skulle bli Jesu lärjungar, precis som Johannes förut sänt både Andreas och Johannes till Jesus för att de skulle följa honom. (Joh.1: 35 ff.)

”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?” frågar Jesus.
Johannes var ingen vindflöjel. Han var inget strå som vajade hit och dit, som kände efter från vilket håll det blåste och vände kappan efter vinden. Han var en oförskräckt Herrens härold, som utan mannamån förkunnade Herrens dom. Och lika klart och tydligt, utan tvekan, utan om och men och villkor förkunnade han glädjens budskap, evangelium för syndarna.

”Gick ni ut för att se en man klädd i fina kläder?” undrar Jesus. ”Se, de som bär fina kläder finns i kungapalatsen.”
Var det en högt uppsatt, märkvärdig person de kommit för att höra? Nej, någon sådan fann de inte ute i ökentrakten. Men de som kom för att höra Johannes visste att det var något särdeles som hänt i och med hans framträdande.

Sedan profeten Malaki för 400 år sedan burit fram sitt budskap från Herren, hade profetrösterna tystnat i Israel. Gud syntes ha glömt sina löften om den Messias han lovat sitt folk. Men så – efter de långa årens tystnad – flög ryktet över landet: En profet har trätt fram i Israel. Han kommer utifrån öknen, han har en kamelhårsmantel med ett läderbälte om livet. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung och han predikar nere vid Jordan-floden och döper.
”Men vad gick ni då ut för att se?” frågar Jesus. ”En profet? Ja, det säger jag er. Han är ännu mer än en profet. Det är om honom det står skrivet: ’Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig.’ Amen säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen.”
LAG OCH EVANGELIUM
Den de fick se var något långt utöver vad de väntat sig. Den störste av kvinna född − varför en sådan upphöjelse? Han hade fått ett stort uppdrag, ett maktpåliggande ämbete av Gud själv (Luk. 1:76-79).
Han skulle gå framför Herren och bereda väg för honom. Han skulle som en Herrens härold förkunna lagens dom över syndare. Och det gjorde han:
”Ni ormyngel, vem har inbillat er att ni kan fly undan domen? Redan är yxan satt till roten och det träd som inte bär god frukt skall huggas av och kastas i elden!”

Och lika rättframt, klart och tydligt predikade Johannes evangelium för alla fördömelsevärda syndare, ett evangelium utan inskränkningar eller villkor:
”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd!”

Så vittnar Skriften om den man som nu i fängelset sände sina lärjungar till Jesus, angelägen om att de nu skulle bli Jesu lärjungar och följa honom.
Om det svar de får av Jesus på sin fråga om han är den utlovade Frälsaren, säger Luther, att det är ”en skön, härlig och trösterik predikan, som på ett förträffligt sätt sammanfattar allt som kan sägas om Kristus, vilken konung han är och vilket rike han har, nämligen ett rike med blinda, lama, spetälska, döva och framför allt arma syndare och allt vad eländigt, fattigt och intet är, ja, där sådana kan finna tröst och hjälp. På denna predikan om Kristus och hans rike skall vi noga ge akt. Det talet skall vi låta ljuda ibland oss alla dagar, att Kristus har ett så härligt rike och är en sådan konung, som vill hjälpa fattiga och eländiga människor till kropp och själ, medan däremot hela världen med all sin makt icke kan hjälpa dem. Ty aldrig har det funnits en så utmärkt läkare, som kunnat göra blinda seende och de spetälska rena. Ej heller har någonsin den predikant funnits, som kunnat så förkunna evangelium för de fattiga, det är: till sig hänvisa och där hugsvala bedrövade, eländiga, ängslade samveten och fröjda och uppmuntra förskräckta, av svårmod och bekymmer plågade hjärtan”.

KAN DENNA PREDIKAN OCH DENNE PREDIKANT PASSA FÖR DIG?
Tycker du att det är väl mycket sagt att kallas blind, lam, spetälsk, döv och fattig i andligt avseende? Du tycker dig ju ändå inte alldeles sakna andliga tillgångar och blir besviken, ja sårad, över att bli så nerklassad. Då är det fara värt att glädjens budskap för de fattiga går dig förbi och du blir stående bland de osaliga med din anstöt:
”Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.”

Vi har gått in i Advent, en tid av väntan. Herren har kommit till sin kyrka och skänkt oss ett nytt nådens år från Herren. Han har påmint oss om att adventstiden är en väntan på hans snara ankomst till jorden, då när Guds rike når sin fullkomning.
Och nu vänds våra blickar mot jul, i väntan på hans första ankomst till jorden, då vi får fira hans födelses fest och stämma in i änglarnas lovsång till honom som sände oss en Frälsare.

Ära ske Gud uppå sin tron, Som oss har sänt sin ende Son! Nu mänskors röst och änglars kor Lovsjunge den i höjden bor! Amen

ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT
D O M I N I C A S E C U N D A A D V E N T U S

Evangelium: Luk 21:25-36. Predikan: Gunnar Edwardsson (ELBK)

”Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tar din krona.” Uppb 3: 11

Nu är vi i advent och ordet advent betyder ankomst. Och därför blir adventstiden en väntan på Frälsaren Jesus Kristus och hans ankomst. Advent firas som bekant på många sätt. För det mesta utan den kristna tron. Men advent är i sin kristna mening en bottid, då Guds Ord påminner oss om Jesu snara ankomst. Tiden, stunden för hans ankomst vet ingen människa och inte heller ska man kunna forska sig fram när det ska ske. Det går emellertid inte att skjuta upp och tro att allt ändå lägger sig till rätta och ordnar sig till sist. Herren Kristus visar i evangelierna att han ska komma utan förvarning, och han manar oss att vara beredda. Beredda på hans ankomst. Är du beredd? Det är frågan och predikan vill ge dig ett svar:

1) ATT VARA BEREDD, ÄR INTE SÖKA SIN LYCKA I VÄRLDEN
Det är viktigt att säga det. Så gör och handlar nämligen de flesta människor. Man säger: Varför bry sig? Det som står i Bibeln är ju bara något som människor då trodde på. Vem säger att det betyder något för vår tid? I vår tid är det naturvetenskapen som styr och den säger inte något om att Människosonen skulle komma tillbaka. Och förresten när det är så många människor som tror så, då kan det väl inte gärna vara fel…
Ja, så går tankegångarna. Bakom alltsammans döljer sig den flykt undan sanningen som ordet vittnar om. För Jesus visar oss att världen inte äger sanningen. Världen står i den ondes våld. Och det är den onde som förleder människan. Han inger människan att göra det hon själv vill och att söka sig egen lycka. Men lyckan, den finner hon inte i världen.
Men säger människor: Varför bry sig? Varför låta uppta sig med tankar om världens slut, det gäller ju att ta vara på livet som man lever. Men, käre vän, livet har ett slut. Och om det vet du inte tid eller stund. Då är allt i denna verklighet borta, och var står du då? Jo, därför att GUD talar i ordet och talar sanningens ord till oss. Det säger oss att just såsom man i dag resonerar och säger, att ingen yttersta dag ska komma, så sa man också i Nya testamentets tid: ”Hur går med det med löftet om hans tillkommelse. Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända från världens begynnelse.” (2 Petr 3:4) Såsom man sa då, så säger man också i dag. Men, visar aposteln, de glömmer att det funnits en värld som gick under. Den som på Noas tid dränktes, och den värld som nu finns är sparad till domens dag. De glömmer att det finns en Gud som då dömde och dömde världen till undergång, och den Guden är densamma i går, i dag så ock i evighet. Och det han sagt ska gå i uppfyllelse.
Det går därför inte att slå bort saken, som om det inte angick en eller behandla orden om Kristi ankomst som tomma ord. Jesus säger: ”Himmel och jord ska förgås, men mina ord skal aldrig förgås”.
Denna världen är inte Guds rike, inte heller att den ska bli den framgångsrika lyckliga värld som människor drömmer om. Men Jesus säger genom detta ord att Guds rike som är nära, är nära människan, nära var människa till att få del av, så att hon kan vänta Herren Kristus. Och han anger vägen till detta Guds rike genom att säga: ”Omvänd er och tro evangelium.”. Detta manas varje människa att höra i dag och ta emot. Ty evangelium är räddningen i dag och räddningen på den yttersta dagen. Och för att du som lyssnar ska förstå vad evangelium är, så är det viktigt att rikta blicken hän mot den sanningen att Jesus ska komma tillbaka och att ordet talar om en rätt beredskap. Och därför säger vi vidare: En rätt beredskap inför Herren Jesu ankomst…

2) ATT VARA BEREDD, ÄR INTE ATT VÄNTA ÄNGSLIGT PÅ DOMAREN
Att vänta med ängslan och fruktan, det vet vi, är ingen god väntan. Den som med ängslan ser fram emot Kristi ankomst har oron och fruktan i sitt samvete. Det som oroar är vetskapen om synden och skulden inför Gud. Det finns visserligen starka skäl för denna ängslan eftersom var människa är en syndare inför Gud: Ja ”Hela världen står med skuld inför Gud” (Rom 3:19 )
Men det ängsliga samvetet måste här hänvisas till Jesu person och verk för att finna de starkaste skälen. Det är om honom som Gud Fadern säger: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hör honom” (Matt 17:5) Och att lyssna till honom är nu intet annat än att höra hans ord och lära, höra om hans verk och gärning och tro och ta till sig det. Jesus Kristus är den som kommit i världen för att frälsa syndare, ja, för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Och vilka är det? Vilka är de som är verkligt förlorade? Det är du och jag, fromma som ofromma som är de förlorade – genom våra synder. Men det som är avgörande för dessa stora syndare det är, att Jesus är världens Frälsare. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder.” (2 Kor 5:19) ”Och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom återlösningen i Jesus Kristus.” (Rom 3:24) De orden säger att varje människa inräknas häri. Och att hon får på grund av Kristi försoning och återlösning tro sig vara försonad med Gud och har vunnit återlösning från alla sina synder. Och du som hör eller läser detta ska trösta och upprätta ditt samvete med dessa Bibelns ord. Ty därtill har Gud dragit dig inom räckhåll för ordets hörande, för att du ska tro just detta och ha liv i Jesu namn (Joh 20:31). För här har du själva nyckeln till en rätt beredskap. Den består i att känna Kristus och känna honom som sin Frälsare. Det är känna och tro evangelium, det goda budskapet. Jesus som kommer för att döma världen, honom behöver den som tror på, inte vänta med ängslan, inte invänta den rättvisa domen. Utan i stället vänta honom som sin Frälsare. Därför säger vi till sist: En rätt beredskap inför Jesu ankomst…

3) ATT VARA BEREDD, ÄR ATT MED TRO PÅ GUDS LÖFTEN VÄNTA FRÄLSAREN JESUS
Skriftens utsagor är så starka att vi emot allt förnuft och alla rimliga invändningar kan i kraft av evangeliets löften fastslå, ja instämma i Skriftens ord: ”Vi har vårt medborgarskap i himmelen och därifrån väntar vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare» (Fil 3:20). Det betyder att du får äga visshet ifråga om frälsningen såväl i dag som på den yttersta dagen. Detta att tro syndernas förlåtelse för Jesu skull, det är att äga livets krona, den oförvissneliga segerkransen; det är att i kraft av Jesu blod övervinna synden, döden och denna världen, behålla segern och vinna evigt liv. Och det betyder att vara beredd på Jesu ankomst.
För det är i tro på Guds löften vi kan vänta Herren Jesus, och då vänta honom såsom Frälsaren. Det är att veta att just han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och genom mina synder fördömda människa ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, inte med guld och eller silver utan med sitt eget dyra blod och med sin oskyldiga pina och död på det att jag skall vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike.
Det är aldrig så att du blir färdig och inte mer behöver förlåtelsen i ditt liv, utan tvärtom, du behöver det mer och mer, och varje dag. Därför får du inte lägga bort ordet, utan bruka det, läsa det, höra det, taga till dig evangelium, tro förlåtelsen och nåden, för därur har du tron att leva i varje dag och din levnads alla dagar.

Ack, mildaste Jesu, föröka oss trona, Att vi må beredda och vakande stå,
Att vi ej bortmista vår salighets krona Och att vi din nåd ej förlustiga gå.
O räck oss din hand, Vår Frälsareman, Och för oss till himlens lycksaliga land

Amen!