Påskdagen

D o m i n i c a   r e s u r r e c t i o n i s

 

Text: Mark 16: 1–8. 

 

”Jag lever, ni ska också leva…” Joh 14:19

 

Så säger Jesus före sitt lidande, och det är ord som denna dag är viktiga, eftersom Jesus visar att den som tror honom också har del i det verkliga livet, ja uppståndelsen och det eviga livet. För lever han, då får vi också leva. Vilket löfte han ger oss! Genom uppståndelsen denna dag bekräftar han vad han här säger. Döden är övervunnen, seger är vunnen. ”Jag lever, ni ska också leva”

 

Jesu uppståndelse från de döda

 

1. betyder att han besegrat döden

”Var inte förskräckta! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg!” Kvinnorna var förskräckta. Man sökte Jesus, den korsfäste. Men här hör man ängelns ord. Vem kunde tro något sådant? Döden är ju så definitiv som något kan vara. Döden kan ingen undgå. Den väntar på oss alla. Den har oinskränkt härskarmakt. Döden övervinner livet och gör det om intet.

Likväl säger vi i dag att döden har genom Jesu Kristi uppståndelse blivit gjord om intet. Den har förlorat sin makt, sin slutgiltiga förmåga att hålla människor utanför Guds rike och beröva dem arvedel i Guds paradis. Ty döden har varit en makt allt sedan syndafallets dag, en makt som förmår göra allt hopp och all tro om salighet till intet. Nu visar oss Skriftens ord att Kristi uppståndelse gör denna makt om intet. Kristus har övervunnit döden. Men inte blott så att han gjort det för egen skull, unikt för honom. Utan hans uppståndelse kastar nytt ljus över döden som sådan. Nytt ljus över vår död.

Hur kunde det gå till?

Vad kvinnorna först blev varse när de om morgonen kom till graven var att graven var tom. Bindlarna med vilka man lindat kroppen fanns där, likaså huvudduken, men kroppen fanns där ej. Och evangelierna betygar att linnebindlarna låg ordnade och inte i något som kunde begripas ha skett om kroppen rövades bort. Den första reaktionen är förundran och bestörtning. Och trots änglarnas bud om att han har uppstått så är tvivlet starkt. Är det verkligt det som skett? Kvinnorna och lärjungarna vet inte vad de ska tro. Hur är det möjligt? Det är också en fråga i vår tid och för oss. Kan vi verkligen säga att Kristus uppstod från de döda? Och detta som hände för så länge sedan, har det en betydelse för oss, vi som lever nu?

Svaret på de frågorna ska vi hämta ur Skriftens eget vittnesbörd. Här säger oss alla evangelisterna med en mun att Kristi uppståndelse skedde på tredje dagen, att han uppstod om morgonen och att kvinnorna var de första som fick vetskap härom. För dem och för lärjungarna var det som hänt något som aldrig hade föreställt sig. Den tro de hade, hade genom korsfästelsen och döden gått om intet. Nu hade de inte mer att hoppas på. Likväl visar det sig att Jesus hade uppstått. De blir förskräckta men sedan glada. Ty detta betydde ju att Jesus var Messias, att han var Guds Son, att han genom sin uppståndelse vunnit seger över döden. Att den makt han visat i sitt jordeliv var än mer verklig än vad man kunnat föreställa sig, att hans ord var sanna över allting annat. Att han var både Gud och människa. Det stod klart för dem omsider. Att han vunnit seger inte för sin egen skull utan för deras skull och vår skull, betyder att döden inte längre är definitiv. Döden som människans fiende är besegrad. ”Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också genom en människa de dödas uppståndelse.” (1 Kor 15: 21)

 

2. betyder att liv och rättfärdighet ges åt oss människor

Med sin seger över döden har Kristus också övervunnit synden och gjort om intet syndens makt. Och den synd det här handlar om är den synd som lades på honom och som han fick lida och dö för. Vilken synd var det? Det var allas vår synd, hela vår skuldbörda som han lastades på honom. Hans död var ingen vanlig död, det var den eviga döden han led. Det var den han fick utså. Att vara övergiven av Gud. Men den eviga döden kunde inte behålla honom. Hans rättfärdighet övervann alla synder. Den eviga rättfärdigheten besegrade den eviga döden. Han uppstod fri från den synd han tillräknades. Men inte bara han var fri. Vi blev fria genom honom ”Han utgavs för våra synder skull och uppstod för rättfärdiggörelse skull”, säger aposteln.

Detta kastar nytt ljus över oss människor. Ett evangeliets och nådens ljus. Det som inte var möjligt, det som inte stod i vår makt, att rensa ut synden och bli fria människor, det gjorde Herren Jesus Kristus. ”Det som lagen inte kunde åstadkomma, försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.” (Rom 8:3) Hans jordeliv, hans död och uppståndelse var en uppgörelse med synden på högsta nivå. Inför Gud. Men det var inte en uppgörelse för synder som var hans, utan en uppgörelse med våra synder, de som tillräknades honom. Denna uppgörelse betydde inte dom över oss, som man hade kunnat vänta, utan i stället nåd. Den betydde syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Därför kan varje människa säga: Jag vet att Jesus vunnit åt mig förlåtelse och nåd som räcker till himmelen!

Och här ligger hela saken, att du och jag, vi kan säga: Kristi uppståndelse har skett för oss, för dig och mig. Ty allt hans verk har skett för oss människor och för vår frälsnings skull. Synden har besegrats av honom och resultatet därav är ett evigt evangelium om nåd och frid för Kristi skull. Kristi uppståndelse är så avgörande att aposteln S:t Paulus säger  ”Om Kristus inte har uppstått är er tro fåfäng, ni är då ännu kvar i våra synder” Men nu har Kristus uppstått och vi blir befriade från synden. Ljuset från Kristi uppståndelse betyder syndernas förlåtelse för oss människor.

 

3. betyder att frälsningen för oss finns på  den yttersta dagen

Här i livstiden kan människorna, precis som Jesu fiender gjorde, förneka Jesu uppståndelse. Och det är många som handlar så. Jesu fiender trodde säkert att nu var de kvitt honom. Och så såg det ju ut. Det såg som om de hade segrat. Men hur säkra de än var i den övertygelsen så visade sig den vara falsk och fruktan fyllde dem inför vad de fick höra av väktarna.

Så är det också med människan i dag. Hon tror sig blitt kvitt Gud och det onda samvetet bara hon slipper tänka på det. Och så finns det ju så många människor som tänker så och det verkar liksom som de hade rätt: Kristen tro är bara en önskedröm, en fantasi och en inbillning.

Men lika säkert som människor tror det, lika säkert ska det visa sig vara falskt. Hennes säkerhet är inbillad. Det behövs bara att hon snuddar vid något som hon inte begriper och som bedöms som övernaturligt för att hennes visshet ska förbytas i rädsla

Men den som tror på Jesus behöver inte inbilla sig något. Du får tro på ordet som säger att Jesus uppstod och att han givit lösen för synderna. På den yttersta dagen ska Jesus Kristus framstå som den segrare han är över synd och död och sitta på sin härlighets tron och döma över levande och döda. Då om inte förr förbyts denna säkerhet i världen, i en ändlös förtvivlan. Men för den som här i tiden litat till ordet, tror att Jesus är Herren över synd och död och är den sanne Frälsare, den människan ska få se sin tro gå i uppfyllelse och förbytas i reell verklighet. Då uppenbaras det eviga livet.

 

Så visar det sig att Kristi uppståndelse också kastar ljus över evigheten. Så avlägsen och overklig den än kan te sig, så är den likväl nära oss alla. Och nära oss, inte som ett slutgiltigt nederlag för all vår tro, utan som segern för vår tro. För genom Kristi uppståndelse ska det framgå att döden är uppslukad och seger vunnen, då när det förgängliga ikläder sig oförgänglighet.

Så därför, hur osäker du än är, hur bristfull du än visar dig vara, i Jesus Kristus och hans lidande, död och uppståndelse har du din frälsning här och nu och på den yttersta dagen. Han som givet detta hopp, ”Jag lever, ni ska också leva”, han kallar dig till sig i dag. Han låter sitt verk omfatta också dig. Han har inte uteslutet dig, han har i stället inneslutet dig däri, och det visar han genom att han räcker dig nådens gåva. Vilken? Jo Syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Det får du tro och lita på

Amen!

 

Nu kommen är vår påskafröjd:

Pris Jesu dig i himmelshöjd!

Ur gravens djup befrias vi,

När själv därur du framgår fri.

Påskdagen

D o m i n i c a   r e s u r r e c t i o n i s

Text: Mark 16: 1-8. Predikan av Lars Borgström (LFS)

 

Jesus säger: ”Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet” (Upp. 1:17-18). Genom Johannes säger den himmelske, uppståndne Brudgummen detta till sin brud, församlingen. Jesus hade varit död, därför att Han ”älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan Han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty Han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara” (Ef. 5:25-27).

 

Kvinnorna vid graven representerar församlingen

Kristi församling, de på Honom troende, kallas i Skriften för Kristi brud. De har av den himmelske Brudgummen fått ”evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur Hans hand” (Joh. 10:28). Det är genom Brudgummens död och segerrika uppståndelse som bruden vunnit det eviga livet. Den tomma graven är en borgen för detta. Jesus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25). Den tomma graven är kvittot på att syndaskulden är betald.

   De tre kvinnorna Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome, som på påskdagsmorgonen kom till Jesu grav, får för oss stå som en sinnebild för brudförsamligen. Bruden jublar över den tomma graven och sin uppståndne Frälsare, liksom kvinnorna gjorde när de väl kommit över den första förskräckelsen. De gav sig ju sedan iväg  ”i stor glädje” och berättade om den tomma graven (Matt. 28:8). På samma sätt inbjuder bruden alla genom sin kallande inbjudan: ”Kom”, ”den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet” (Upp. 22:17). Den tomma graven är för brudförsamlingen en hälsobrunn varifrån hon hämtar livets vatten för att stilla sin törst och räcka det vidare.

 

Skökokyrkans  sabbatsvila

Nu finns det inte bara en trogen brud här på jorden. Det finns också en falsk brud som kallas skökan. Denna sköka är en mycket svår fiende till bruden eftersom den med sitt falska väsende infiltrerar och t.o.m. övertar församlingar som från början varit brudförsamlingar. Liksom bruden jublar över den tomma graven grämer sig skökan över den och försöker på olika sätt att hålla kvar Jesus i dödens välde.

   I skökokyrkan härskar människomeningar, där har det religiösa jaget i sitt högmod rest sig upp emot Guds Ord och bedömer Bibeln efter vad som kan tyckas förnuftigt och rimligt för vårt förmörkade förstånd, där ingås också kompromisser med den antikristliga tidsandan. Där lever människorna kvar i träldom under denna världens furste.

   Vid tiden för Jesu korsfästelse var skökokyrkan helt styrande i den judiska församlingen som skulle vara Mose och profeternas arvtagare. På Mose stol hade de skriftlärda och fariséerna satt sig (Matt. 22:1). De hatade Jesus och var andliga söner till dem som tidigare dräpt de profeter Han sänt dem (Matt. 23:31).

   Det var dessa religiösa ledare som dömde Jesus till döden. Jesus störde dem i deras egenrättfärdighet och var därför tvungen att dödas och röjas undan. Man förseglade t.o.m. den framvältrade stenen för graven där Hans kropp blivit lagd. Man satte ut vaktsoldater för att bevaka graven (Matt. 27:66). Ingenting skulle få hända med Honom. Detta var på lördagen, deras sabbatsdag. Detta arbete kunde dessa nitiska budivrare, som annars kunde vara så stränga med sina stadgar, ändå tillåta sig att göra! Nu menade man sig äntligen kunna fira sabbat. Han som störde deras falska frid var undangömd.

   O tänk, vilken tragedi! De beredde sig för sabbatsvila och gudstjänst när de hade gjort sig av med Jesus, Guds Son! Då tänkte de att de äntligen kunde få lugn och ro. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har väl en gudstjänst inneburit en sådan styggelse i Guds ögon som den som skedde i templet den dagen. Översteprästerna som celebrerade i gudstjänsten hade sina händer befläckade med rättfärdigt blod – Jesu, Guds Sons, blod! Men utåt sett pågick allt som vanligt i templet. På ytan märktes ingen skillnad. Dagen innan hade förlåten, det tjocka draperiet till det allra heligaste rummet, rämnat uppifrån och ända ned. Men det hade man nog åtgärdat och fortsatte sin religiösa verksamhet som om inget hade hänt.

   Men tänk nu att det är på liknande sätt idag! På många håll firas gudstjänst där allt ser fint ut på ytan. Det kan vara väldekorerade kyrkorum, skön musik och vackra prästerliga skrudar – men Jesus är borta! Huvudpersonen saknas. Honom har man gömt undan. När Han någon gång nämns framställs Han i regel som ett föredöme vars moral vi skall följa. Han predikas inte som den levande Gudens Son, en person i den heliga Treenigheten, född som människa av jungfrun Maria, korsfäst för våra synders skull och kroppsligen uppstånden ur graven. Han som är vår enda räddning undan synden, döden, djävulen och helvetet, har man gömt undan.

   Liksom på Jesu tid förnekar dagens skökokyrka Hans kroppsliga uppståndelse. Då spred skökokyrkans företrädare ut ett rykte om att Jesu kropp blivit bortrövad (Matt. 28:12-13). Idag säger skökokyrkan vanligtvis att Jesus endast uppstått i sina lärjungars hjärtan, på så vis att Hans idéer om solidaritet och kärlek lever vidare. Man vill på olika sätt förpassa Jesus till graven och dödsriket. Först då kan man komma till ro och fira sin falska sabbatsfrid.

 

Kristi bruds frälsning och salighet

Men det var inte bara skökokyrkan som var i rörelse den första påskmorgonen. Den sanna bruden, representerad av de tre kvinnorna, kom ju också till graven. De kom för att smörja Jesus med välluktande oljor. De mötte ängeln, hörde hans budskap om att Jesus, den korsfäste, hade uppstått, blev förskräckta och flydde från graven. Senare visade sig Jesus själv för en av dem, Maria från Magdala (Mark. 16:9). Denna kvinna hade Han tidigare drivit ut sju onda andar ur och fört henne ut ur mörkrets rike.

   Hur passande är inte Maria från Magdala som bild av församlingen! I Höga visan tecknas förhållandet mellan Herren och den trogna församlingen. Bruden är ingen fullkomlig brud i sig själv utan mörk (Höga V. 1:5-6), d.v.s. syndig. Men hennes lycka består i att hon kan säga om den fullkomlige Brudgummen: ”Min vän är min och jag är Hans” (Höga V. 2:16). Hon renas från sin synd, räddas ur ondskans makt och ikläds brudgummens rättfärdighet. Han förnedrar sig, ikläder sig brudens smutsiga dräkt och lider tillfyllest för hennes synder.

   Men vem gäller detta egentligen? Det gäller ju brudförsamlingen, men vem får räkna sig till denna? Ingen enda människa är undantagen Brudgummens försoningsverk. I 1 Joh. 2:2 läser vi att Jesus är ”försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens”. Alla som vill får därför komma och räkna sig till brudförsamlingen för Jesu Kristi skull. Kostar det något? Måste man uppvisa någon värdighet? Nej, det är alldeles utan villkor. Den fattige syndaren, den uslaste människan på jorden, den som inte har någonting alls att visa upp, får komma. Vi har redan hört brudens kallelse: ”Kom”, ”och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet” (Upp. 22:17) – för intet! Jesus skänker evigt liv, fullkomlig salighet, till alla som kommer till Honom.

   Brudens gemenskap med Brudgummen är som på ett bröllop. Hon är överlycklig. Hon är finare klädd än någonsin annars i livet. Klädd i Kristi rättfärdighet. Hennes salighet och stora glädje är brudgummen vid hennes sida. Det är detta Guds barn längtar efter: ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd” (1 Kor. 13:12). Amen

Långfredagen

I n   p a r a s c e v e

 

 

 

 

Femte akten av Vår Herres Jesu Kristi pinas historia.

 

”Blott du mig, Jesu, kan lära, vad intet förnuft förstår, Att oskuld får straffet bära, där brottslingen strafflös går, Att Gud sin helighet lämnat till hån, då ogärningsmän han friar, Men fäller sin enfödde Son”

 

Så är det återigen Långfredag då vi får höra och läsa om vår Herres Jesu Kristi pinas historia. Det som sker på Golgata är inte blott ett vittnesbörd om lidandet och döden i världen, utan det är ett unikt lidande och en död som aldrig tidigare skett och aldrig senare skall ske. Det är ett lidande och en död som är avgörande och viktigt för alla människor.  Och man kan inte komma förbi detta eller finna vägen till frälsning om man inte stannar vid Långfredagens händelser och skådar vad skriften för oss uppenbarar därom. Vi ska därför stanna inför vad det betyder att Jesus Kristus lider och dör, som vi nu hört.

 

1. Jesu Kristi lidande visar på Guds dom över synden

 

När Jesus, tyngd under korset, går ut från staden och mot Golgata så möts han av människor som begråter hans öde. Han säger dem då: ”Ni Jerusalems döttrar. Gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn…»”Det är inte honom de ska begråta utan sin egen situation. Ty det är den som lett fram till detta. Det är för deras och alla andra människors synder som detta sker. Det är en dom som sker. Guds dom, som inte lägger något mellan och som ingen ursäkt kan förmildra. Den dom, som utkräver betalning och vidräkning för alla människor och för alla människors alla synder. Domen och straffet för synden, för skulden och för överträdelsen, alltsedan syndafallets dag. Det är detta som drabbar Jesus. Han blir dömd av människor och bär Guds dom i alla överträdares ställe. Det är den dom som över världen går, och som förmörkar himmelen, så att den som drabbas måste ropa ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.  Han måste överges av Gud och människor.

Men han som lider och som domen drabbar är inte vem som helst. Han är den oskyldige, den som ingen synd hade gjort, han som är Guds Son och vorden människa. Han läggs på sträckbänken, han tillfångatages, han gisslas, skymfas och bespottas, han får bära sitt kors och blir upphängd på trä och dödad därpå. Han som var fullständigt oskyldig.  Domen läggs på honom och straffet utkrävs av honom, som är Guds Son och Gud själv. Ja, sådan är synden och sådan är domen att Gud själv måste lida. Ty »Det var våra krankheter han bar, våra smärtor dem lade han på sig… Han var sargad för överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom…»  Domen över världen drabbar honom. Guds dom över din synd läggs på honom. Därför uppenbarar Jesu Kristi lidande och död för oss Guds stränga dom över synden.

Men Jesu Kristi pina och död uppenbarar också för oss något annat. Inte bara en dom utan också frälsning. Ty

 

 

 

2. Jesu Kristi lidande och död uppenbarar frälsningen för syndare

 

Jesus beder på korset för sina plågare: ”Fader, förlåt dem ty de veta inte vad de göra”. Han utbeder förlåtelse för dem som blir redskap i denna gärning och visar genom sina ord och sin gärning att han lider och dör för att frälsa världen. Det som han undervisat sina lärjungar, att han kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, att han kommit för tjäna och ge sitt liv till lösen för många, det kommer fram särskilt i orden på korset. Där hänger också tillsammans med Jesus två förbrytare av sämsta klass, som gjort sig skyldiga till mord och annat ont, och som hängde där för sina gärningars skull. En av dem erkänner just detta, och han vet också något mer, att Jesus är oskyldig. Han säger nu till Jesus dessa ord: ”Jesus. Tänk på mig, när du kommer i ditt rike.”  Det var en bön som inte grundade sig på att han skulle vara förtjänt av någon omtanke, för det var precis tvärtom. Det var egentligen en bön i en förtvivlad situation. Men här ser vi av Jesu svar, att en sådan bön, hur svag den än är, eller hur ringa och lite den än begär, så när den riktas till Jesus så hör han den bönen och bönhör den. Han säger: ”I dag skall du vara med mig i paradiset.”

Så visar oss alltså rövaren som satte sin tilltro till Jesus att han blir frälst genom honom. Det visar oss allesammans hur tydligt och klart det är att en människa vinner frälsning och räddning inte på grund av sina gärningar, utan fastmer däri att hon tar sin tillflykt till Jesus Kristus; ropar sin nöd till honom, tryggar sig till att han är försonaren för alla syndare.

 

Jesus säger också på korset dessa viktiga ord: ”Det är fullbordat”,  Consumatum est. Dessa ord vittnar att hans försoningsverk kommit till sin fullbordan. Det betyder att det är fullbordat inför Gud och för människor. Betalningen av vår syndaskuld till sista skärven är given och utbetalad genom Jesu Kristi oskyldiga offer för oss. Genom sitt lidande och sin död uppfyllde han lagens stränga fordran och hans förtjänst som han förvärvade därmed, den har blivit vår förtjänst. »Näpsten var lagd på honom… för att vi skulle få frid och genom hans sår blir det helat för oss.» skriver profeten Jesaja. Vi skulle få frid genom han sår, vi skulle bli helade genom hans död, vi skulle bli rättfärdiga genom hans uppståndelse. Så ser räddningen ut, den vår Frälsare har förvärvat. Därför är Jesu Kristi ställföreträdande lidande och död, försoningen för alla människors alla synder och den största tröst för alla syndare som vet sig ha gjort illa och ångrar sin synd. Jesu Kristi död på korset, hans i döden utgivna kropp och hans i döden utgjutna blod är försoningsoffret som överstryker, botar, helar alla det människan med sin skada åsamkat Gud och människor. Så vem du nu är och vad nu har gjort så vet att Jesu Kristi lidande och dö är frälsning också för dig och du därigenom att har förlåtelse och nåd och det eviga livet. Ja frid i honom som utgivit sig själv för dig.

Detta gör nu denna långa fredagen till den goda fredagen, då synden fått sin ände, skulden blivit betald och försoningen blivit fullbordad. Det betyder också att du får lita till hans försoning och leva i tron på den. Det betyder också du får dö i tron på den. Det innebär att du, såsom Jesus själv gjorde, får anbefalla själ och kropp i Guds hand: ”Fader i dina händer befaller jag min ande.”  Ja, med rövarens bön, att Jesus skall tänka på honom, får du gå till Herren Jesus och vara förvissad om att Jesus hör en sådan bön och bönhör den efter sin goda och nådiga vilja.

Amen.

 

”När jag den törnekrona för mina tankar har, Som synden att försona, Du, Herre Jesu bar, Då brinner allt mitt hjärta Av tacksamhet mot dig. Pris dig, att dödens smärta Du smakat har för mig.”

Långfredagen

I n   p a r a s c e v e

 

Predikan över Femte akten av vår Herres Jesu pinas historia av Lars Borgström (LFS                              

 

Jesu kors och Simons kors

Jesus hade misshandlats och dömts i jordiska domstolar, först av judarnas stora råd och sedan av Pontius Pilatus. Svårt slagen fick Han bära sitt kors längs Via Dolorosa, smärtornas väg. Detta kors bar Jesus för hela världens skuld. Det var vi som skulle burit detta kors, spikats fast på det och smakat Guds vrede över synden, men Jesus gjorde det i vårt ställe. Ingen av oss kan gottgöra för vår synd, och det behövs inte heller eftersom Jesus har gottgjort alltsammans en gång för alla (Hebr. 7:27, 9:12, 9:26, 10:10).

   Ändå säger vår Frälsare: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig” (Matt. 16:24). Simon från Cyrene fick visserligen under tvång, befalld därtill av de romerska soldaterna, bära Jesu kors, men han framträder ändå som ett åskådligt exempel på hur vi kristna villigt skall böra det kors Gud lägger på våra axlar. Det är stor skillnad på det kors Jesus bar och våra kors. Jesus bar förbannelsens kors, men våra kors är till välsignelse. Jesu kors försonade världens synd, våra kors kuvar köttet och hindrar synden från att få fritt utlopp. Luther skriver:

”Simon bär Kristi kors ända till avrättningsplatsen; då går han därifrån. Men Kristus låter sig upphängs på korset och dör därpå. Med vårt lidande förtjänar vi inte syndernas förlåtelse; därtill duger endast bår Herres Kristi lidande; Han allena är det rätta offret och Guds Lamm, som betalar och gör tillfyllest för hela världens synd; därför hänger Han på korset. Men Simon går blott under korset, d. ä. det kors, som vi bära, tjänar därtill, att den gamle Adam bliver späkt och synden förhindrad. Att åter synden varder förlåten, det är allenast vår Herres Kristi verk och förtjänst. Sålunda se vi, kära vänner, huru denne Simon är en förebild till alla kristna, som måste bära Kristi kors, men för detta bärandets skull icke få sina synder förlåtna. Den gamle Adam varder därmed kuvad, så han icke må bliva ostyrig. Men om korset skall hjälpa till syndernas förlåtelse, så får icke Simon böra det, utan Kristus måste hänga och dö däruppå. Och detta är skälet därtill, att Simon snart går lös och ledig därifrån. Ty genom Kristus varda vi fria från döden och komma till det eviga livet.”

 

Skriftuppfyllaren

På Jesu kors hade Pilatus låtit sätta upp ett anslag: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Då han av Jesu motståndare anmodades att ändra texten svarade han: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” På ett märkligt sätt hade Gud genom sin försyn använt denne hedniske landshövding till att kungöra att Jesus är Konung.

   Vad Pilatus hade skrivit, det stod fast. Om redan Pilatus var besluten att inte ändra det han skrivit, är Gud oändligt mycket mer beslutsam, ja helt obeveklig. Det Gud sagt i sitt Ord, måste obönhörligen ske. När t.ex. soldaterna delade Jesu kläder mellan sig i fyra delar, ville de inte skära sönder livklädnaden, som var vävd i ett stycke (och därmed särskilt dyrbar), utan kastade lott om den. ”Ty”, kommenterar Johannes, ”Skriften skulle uppfyllas”. Och så citerar evangelisten Ps. 22:19: ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.”

   Detta ställe från Psaltaren hade säkert av alla fram till denna uppfyllelsens stund uppfattats enbart som en slags parallellism, ett innehållsrim, där varje led utsäger samma sak men på olika sätt. Förnumstiga bibelforskare, som tror sig kunna mästra Guds Ord, menar också att Johannes här tillrättalagt korsfästelseberättelsen efter den GT-liga profetian, men att han därvidlag inte förstått den hebreiska poesins lagar. Johannes alltså ha hittat på berättelsen om hur soldaterna agerade för att få det hela att stämma. Bort det! Vad som har skett är i stället att Johannes med häpnad kunnat konstatera, att vad som enligt poesins regler bara uttryckte samma sak, nämligen soldaternas tillvaratagande av den avrättades kläder, kom att uppfyllas på ett mer bokstavligt sätt än psalmsångaren någonsin kunnat tänka sig. Kläderna behandlades enligt rimparets första led och livklädnaden enligt det andra! Gud tar det mycket noga med sitt Ord, mycket noggrannare än vi vanligtvis anar.

 

Ormförtramparen

Ett annat GT-ligt skriftord gick också på ett detaljerat sätt i uppfyllelse på korset. Gud hade på syndafallets dag utlovat att kvinnans avkomma skulle krossa ormens (djävulens) huvud, samtidigt som denne fiende skulle hugga Frälsaren i hälen (1 Mos. 3:15). Frälsningsverket, krossandet av djävulen, skulle alltså inte ske smärtfritt. Denna första profetia om frälsningen skulle nu med långtgående exakthet uppfyllas.

   En intressant detalj vid korsfästelsen är att Jesus inte kallar Maria för ”moder”, utan säger: ”Kvinna, se din son”. Varför säger Jesus så? Det gör Han därför att nu är den stora uppfyllelsens stund inne. Genom detta sitt ordval ville Jesus påminna Maria om det första evangeliet från 1 Mos. 3:15. Då Maria såg sin Sons blödande hälar, skulle hon förstå att Skriftens Ord nu gick i uppfyllelse. Då skulle hon tröstas och samtidigt väckas till beundran av Guds kärlek och vishet, som genom en kvinnas avkomma nu botat den skada, som den första kvinnan förorsakat. Hon fick nu bevittna hur hennes Son söndertrampade den första kvinnans förförare.

 

Påskalammet

Johannes är noga med att ytterligare visa hur noggrant GT går i fullbordan i och med Jesu korsfästelse. Herren hade gett Mose och Aron följande instruktioner om påskalammet: ”Ni får inte krossa något ben på det” (2 Mos. 12:46). Och i Davids profetia i Ps. 34:21 läser vi hur det skulle gå den Rättfärdige: ”Han (Gud) bevarar alla Hans ben; inte ett enda av dem skall sönderslås.”

   Efter det att Jesus sagt ”Det är fullbordat” och utandats sin sista suck, blev Han behandlad i enlighet med 2 Mos 12:46 och Ps. 34:21: ”Soldaterna kom [---] och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Honom, först på den ene och sedan på den andre. När de därefter kom till Jesus och såg att Han redan var död, krossade de inte Hans ben.”

   Johannes skriver detta för att vi skall tro att Jesus är Guds Lamm, som i allt uppfyllt vad som i GT står skrivet om Honom. Men vad vill det då säga att Jesus är vårt Lamm? I Egypten, under den tionde och svåraste plågan, slaktade judarna den första påsken ett felfritt lamm av hankön (2 Mos. 12:5) och strök med isop (2 Mos. 12:21, jfr Joh. 19:29!) dess blod på dörrposterna, så att inte Guds straffdom skulle nå huset och döda den förstfödde. Ty när Herren såg blodet, skulle Han gå förbi.

   Johannes fick senare i en syn se, att de slutligt frälsta i Himmelen ”övervann [satan] genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11). Lammets blod, Jesu på Golgata kors utrunna blod, renar från all synd. På långfredagen slog Herren – inte Egyptens förstfödda – utan sin egen enfödde Son (Matt. 26:31) som bar mänsklighetens synd i sin kropp upp på korset. Herren har därför redan tömt ut allt sitt hat mot synden, och där synden är bestraffad, utstruken och borttagen, där har satan, åklagaren, inte längre någonting att anklagande peka på. Där måste han gå förbi med outrättat ärende. Där evangeliets ord om frälsningen genom Jesu korsdöd förkunnas och mottas i troende hjärtan, där är satan alldeles maktlös. Det är därför han på allt sätt försöker att rycka bort evangeliets säd så fort det har såtts ut i någon människas hjärta (Matt. 13:9). Den slutligt frälsta människoskaran i Himmelen hade använt sig av det enda vapen som finns mot den mäktige satan: ”Lammets blod och sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11).   Johannes avslutar: ”Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till Honom som de har genomborrat.”  Därför att Jesus är ditt påskalamm som offrats för dina synder skull är du försonad med Gud och genom tron på Jesus har djävulen ingen makt över dig. Lov, pris, tack och ära vår Gud och vårt Lamm!  Amen

Skärtorsdag

I n   c o e n a   D o m i n i

2 Mos 12: 1–13 Joh 13: 1-20

1 Det var strax före påskhögtiden, och Jesus visste att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.

2 De åt kvällsmål, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, den tanken att han skulle förråda honom. 3 Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. 4 Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. 5 Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. 6 När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter?” 7 Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.” 8 Petrus sade: ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.” Jesus svarade: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig.” 9 Simon Petrus sade: ”Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!” 10 Jesus svarade: ”Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla.” 11 Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena.

12 När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: ”Förstår ni vad jag har gjort med er? 13 Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. 14 Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. 15 Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. 16 Amen, amen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, och budbäraren är inte förmer än den som har sänt honom. 17 När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.18 Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.* 19 Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. 20 Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.”

”Detta är Herrens påsk” 2 Mos 12:11

 

Ja så heter det i Andra Mosebok. Det syftar ju på påskalammet och blodet som ströks på dörrposterna och som skonade dem som var inne i huset, när Guds ängel kom och gick förbli. Vårt ord påsk kommer ju från det hebreiska pesach och betyder just ”gå förbi ”, ”skona”. Det var vad påskalammets blod förmådde. Och än mer i Nya testamentet där uppfyllelsen av påskalammet sker genom Jesus Kristus, som är Guds lamm som borttager världens synd. Och när vi säger att detta är Herrens påsk, betyder det att det är Herrens försoning och skonande av oss alla. Det är inte bara påsk på påskdagen utan också denna dag och Långfredagen, eftersom Kristus utgjuter sitt blod för oss och våra synder och försonar oss med Gud, och nattvarden han instiftar denna kväll betonar ju detta uttrycksfullhet, me de brödet som är kroppen som blir utgiven och vinet som är blodet som blir utgjutet. Därför firar varje gång när vi har mässa Herrens påsk.

 

I dag är texten ur Joh 13 och Jesu tvättande av lärjungarnas fötter. Och det är en märklig händelse som vi nu ska ta fasta på. För varför gör Jesus detta? Säkert har en och annan frågat sig det. Men det ligger en djup verklighet i detta. Han kom ju i världen inte för att röna människors ära och göra sig till kung, utan han antog en tjänares skepelse, läser vi Fil 2. Och det är det märkliga att Jesus som konung i himlarnas konungarike, kommer som den ytterste tjänaren, för tjäna oss och ge oss det han har. Han kom ju för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, ja ödmjukade sig inför de svaga och syndfulla för att de skulle komma till honom och få nåd och frid. Och nu vid detta tillfälle både visar och säger vad det är att han är tjänaren. Dels genom att han visar oss att han kommer till oss med den sanna reningen och fullgör den. Pilatus sökte ju att förklara sig fri från domen över Jesus genom att offentligt tvätta sina händer. Men ingen människa kan genom någon som helst gärning frigöra sig från sina synders skuld. Det kan bara Jesus göra, han som renar oss från alla synder. Och han visar det här hur han tjänar lärjungarna med detta, men också hur han gör med oss och ger oss förlåtelse och frid genom sitt ord och sakrament.

Men så visar han också genom sitt ord här i dag, att vi också skall vara varandras tjänare, såsom han är vår. Kristen tro har ju inte bara klarlagt förhållandet till Gud genom Jesus Kristus. Utan Jesus har också visat hur vi ska vara i världen. Att vi ska vara kristna och i ödmjukhet leva med för och våra medmänniskor. Inte förhäva oss eller göra oss märkvärdiga utan inse vad vi är inför Gud och vad blivit av Jesu gåva, då behöver lyfta fram mitt eget jag inför mina medmänniskor, utan kan vara den som vänlighet och kärlek delger dem som en tjänare.

 

Lärjungarna nåddes av märkliga ord i denna stund. Jesus säger att talar om detta innan det sker, det vill säga innan och för lidandet och döden, samt uppståndelsen, för att de ska veta och tro att han  JAG ÄR. Här det märkliga uttrycket som möter oss i GT och innebörden av själva gudsnamnet JHWH.  Att Jesu visar att han har denna verklighet, den gudomliga, är avgörande viktigt för oss alla, för då är just både sann Gud och sann människa. Och det betyder att allt han gör som människa har gudomliga verklighet. När han säger att den som tror på mig, han skall leva, då betyder ju detta ett gudomligt löfte som består och aldrig upphävs utan som vi kan trygga oss till därför att det inte är människor ord utan Gud ord som förbliver.

 

Allt detta har mycket att lära oss också här och nu. Vi är ju svaga, precis som lärjungarna. Vi förgår oss på olika sätt. Det är inte bara med ord och gärningar och med vårt exempel, utan också med vår inre människa, våra tankar och föreställningar.

 

Här behöver du emellertid inte smyga undan därför att du är ovärdig. Jesu lärjungar var ovärdiga även de. Du får komma trots din reella ovärdighet, och du får komma med din ovärdighet och  tro på Jesus som din Frälsare. Ja i tron att han tar sig an den ovärdige och ger sin nåd och förlåtelse. Det var så han handlade med sina svaga lärjungar. Vi får taga emot hans kropp och blod, ja som Guds Lamm som borttager världens synd.

Då kan vi säga också i denna helg med ordet påsks ursprungliga betydelse, att det betyder vår förskoning och räddning som Gud ger oss:

 

Detta är Herrens påsk.      Amen.

Skärtorsdag

I n   C o e n a   D o m i n i

 

Tekst: Joh 13,1-20, Preken av Asbjørn Hjorthaug, Den Lutherske Menighet, Knapstad

 

Skjærtorsdags kveld, kvelden da Jesus samlet sine disipler for å holde påskemåltid.

Før måltidet tar til, vasker Jesus disiplenes føtter. Føttene var støvete, og disiplene trøtte etter en dags vandring i sandaler i varm sand. Det å sette fram vann og la gjestene få vaske sine føtter før måltidet, var slik det skulle være. Det nye her var at det var Jesus selv, Mesteren, som var tjeneren og vasket disiplenes føtter. Det vekker reaksjoner. Igjen er det Peter som fører ordet: ”Aldri skal du vaske mine føtter!”  Så får Peter igjen en leksjon av Jesus. Peter avslører seg for hele verden. Dette forstår han lite eller ingenting av. At Jesus som var Herren skulle vaske hans føtter, var utenkelig og uforståelig. Jesus prøver å si det til han: ”Det jeg gjør, forstår du ikke nå, men du skal forstå det siden.” Men Peter er like avvisende. Først når Jesus tar hardere i og advarer han om at fellesskapet mellom dem kan brytes, våkner Peter og sier: ”Herre, vask ikke bare føttene, men hendene og hodet.” Men Jesus må presisere overfor Peter at har Han først vasket føttene, så er han ren, og det er nok.

 

Peter skulle «forstå det siden». Langfredag fikk han virkelig kjenne på hvem han var, da han på det groveste fornektet Jesus tre ganger.  Da hanen gol kom Peter Jesu ord i hu og gikk ut og gråt bittert. Jeg kan tenke meg at da Peter så Jesu blikk fylt av kjærlighet og tilgivelse, forstod han hva de her på skjærtorsdag hadde snakket sammen om. Det handler ikke først og fremst om støv og skitt på føtter og hender, men det handler om syndens mørke flekker som sitter over alt i oss. Jesus kom for å gjøre oss rene for synden, frelse oss fra døden og djevelen og gi oss en rettferdighet som holder for Gud i evigheters evighet. 

 

Men nå er dere blitt vasket rene, dere er blitt helliget, ja, rettferdige for Gud i Herren Jesu Kristi navn og ved vår Guds Ånd. 1KO 6,11

Men dersom vi vandrer i lyset, slik han selv er i lyset, da har vi samfunn med hverandre, og Jesu, hans Sønns blod renser oss for all synd. 1 Joh 1,7

” Da sa han til meg: ”Dette er de som kommer ut av den store trengsel, og som har vasket sine klær og gjort dem hvite i Lammets blod. Åp 7,14

 

Jesu død på korset renser oss fra synden. Jesu død gir liv og salighet for meg og deg.

I nyhetene i går ble en professor på MF intervjuet om påsken. Han fikk spørsmålet om Jesus døde for våre synder langfredag eller ikke. Det klarte han ikke å svare et klart ja på. Men Bibelen svarer klart at Jesus døde på korset for våre synders skyld.

Jesus vasket disiplenes føtter med vann. Han sa at dette handlet om å beholde fellesskapet med han og være en del av han og hans rike. I dåpen bruker vi også vann.

Ef 5,26 for å hellige den og rense den med badet i vann i kraft av et ord.

I dåpen får vi det nye livet i gave. Her gir Herren oss troen på syndenes forlatelse.

Daglig skal vi drukne vår gamle Adam og bekjenne våre synder og klynge oss til evangeliet.

Slik «vasker» vi oss rene ved å minnes det vi fikk i dåpen.

 

De som går til nattverd og som tar i mot Jesu sanne legeme og blod, er mennesker som er døpt og som tror at Jesus Kristus er deres frelser. De vet også at i dette sakramentet får de del i evangeliet eller syndenes forlatelse.

Fotvaskingen skjedde før Jesus innstifter Den Hellige Nattverden. Den blir et bilde på at Jesus vasker oss rene for våre synder. Det skjedde i dåpen. Nattverden bekrefter for oss hva vi fikk i dåpen.

En slik ”fotvasking” er også skriftemålet som vi ofte har før nattverden. Vi bekjenner vår synder og mottar avløsningen. Vi renses fra våre synder. Du får det stadfestet av andre enn deg selv: Deg skje som du tror. Og på vår Herre Jesu Kristi befaling tilgir jeg deg dine synder i Faderens, Sønnens og den Hellige Ånds navn. Jesus har selv gitt oss fullmakten til på hans vegne å uttale disse ordene til deg. Tro det. Det er ditt.  Når Herren gjennom sitt ord sier vi er rene, så er vi frie fra alle anklagelser, dom og død.

”Den som er badet, er helt ren og trenger bare å vaske føttene. Dere er rene –

 

Vi feirer i dag skjærtorsdagskvelden: I den natt Herren Jesus ble forrådt, ..

Jesus og disiplene var samlet i nattverdsalen, et rom i 2. etasje som de hadde fått leie for å feire påskemåltidet sammen. Dette var den siste påsken Jesus var sammen med disiplene. Det var det siste påskemåltidet som skulle feires med et vanlig påskelam fordi fra nå av var Jesus det påskelammet som bar all verdens synder en gang for alle slik døperen Johannes uttrykte det: ”Se, der er Guds lam, som bærer verdens synd.” Joh 1,29 

Guds lam, Jesus Kristus, er det påskelam som nå en gang for alle ble slaktet. Det er nå dette lammets kjøtt og blod som skal ofres en gang for alle, for våre synders skyld.

Når vi så samles til den nye pakts påskemåltid, nattverden, som vi feirer så ofte vi kan, så er det vi som får del i dette offeret. Vi mottar Jesu legeme og blod i brød og vin. Vi eter brødet og vinen, og Jesus blir ett med oss.

”Denne kalk er den nye pakt i mitt blod.” For dette er mitt blod, paktens blod, som utøses for mange til syndenes forlatelse. MTT 26,28 

Jesus underviser her sine disipler om den nye pakt, der hans blod og hans legeme ofres for at vi skal få del i Guds rettferdighet og eie syndenes forlatelse: ikke bare for en time eller en dag eller ett år, men for alltid. Gud griper inn i vår verden og tar et oppgjør med synden og syndens straff for oss ved selv å gå i døden for oss. Her i salen i 2. etg sitter Jesus og de 12. Jesus lar disiplene få del i denne sin forsoningsdød. Han deler ut brødet med å si: ”Dette er mitt legeme, som gis for dere”. Der etter deler han ut vin i det han sier: ”Denne kalk er den nye pakt i mitt blod, som utøses for dere:” Slik lar han disiplene del i hans død, latt de få del i denne Hans rettferdighet, og gjennom det får de tilgivelse for alle sine synder.

Etter oppstandelsen bekrefter han dette for den ved å si: «Fred være med dere.»

Dette har Paulus klart fått med seg, og han uttrykker dette slik:

Velsignelsens beger som vi velsigner, gir det oss ikke del i Kristi blod? Brødet som vi bryter, gir det ikke del i Kristi legeme? Fordi det er ett brød, er vi alle ett legeme. For vi har alle del i det ene brød.1KO 10,16f

 

Men dette siste påskemåltidet var ikke en engangsforeteelse. Jesus ga klart uttrykk for at dette var et måltid som skulle feires ofte. Påskelammet var en gang i året til minne om utgangen fra Egypt. Den Hellige nattverd var til minne om han som Guds påskelam som ble slaktet for våre synders skyld. Men det var ikke bare som en historisk minnefest. Ved å samles til nattverd med brød og vin og Jesu Ord gir Jesus oss et sakrament som gir oss syndenes forlatelse der og da. Dette gir oss kraft, mot, frimodighet, håp, og styrke på veien som kristne og som kirke.

Dette sakrament har han gitt til troende, og det mottas bare gjennom troen. I Rom 1,16 sier Paulus: ”Evangeliet er en Guds kraft til frelse”.

 

Dette gjelder også nattverdens sakrament fordi dette er evangeliet. Ordet sier med all tydelig klarhet at det brød som presten holder i sin hånd er det hellige legemet som beseiret synden og døden for oss og vinen i kalken er Jesu blod som ”renser oss fra all synd”

 

Amen

 

Palmsöndagen

D o m i n i c a   P a l m a r u m

Text: Joh. 12: 1-19. Predikan av Ingemar Andersson (LFS)

 

”Sätt upp vägmärken åt dig, skaffa dig vägvisare! Ge akt på vägen, på stigen där du vandrade.”  (Jer. 31: 21a).

Så förmanar Herren det avfälliga Israel. De vandrar egna vägar, de har gått vilse och kommit bort från Herren. Och Herren frågar: ”Hur länge skall du irra hit och dit, du trolösa dotter?” Och så manar han till omvändelse: ”Ge akt på vägen, på stigen där du vandrade. Vänd tillbaka, du jungfru Israel!”

En äldre översättning formulerar detta så: Uppsätt åt dig åminnelsetecken, res åt dig vägvisare och styr ditt hjärta in uppå den rätta vägen, därpå du skall vandra. Minns Herrens vägar, kom ihåg hans handlande, ge akt på hans ord och styr ditt hjärta in på den rätta vägen.

 

Två åminnelsetecken

Vår text i dag ställer oss inför två åminnelsetecken, två vägvisare, som Herren själv rest åt oss: ett ljust vägmärke som manar till efterföljd och ett allvarsamt varningens tecken – att vi måtte söka salighetens väg och undgå förtappelsen.

”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. De ordnade där en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en flaska dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.”

Här i Betania fanns hem där Jesus var en välkommen gäst. Syskonen Maria, Marta och Lasarus hade flera gånger med glädje fått ta emot Jesus i sitt hem. Den här gången gästade Jesus Simon den spetälskes hem. (Matt. 26:6). Att ta emot Jesus i sitt hem, det har välsignelse med sig, därom vittnar händelserna i hemmen i Betania på det mest övertygande sätt. Vi skulle inte ha så många olyckliga, splittrade hem i vårt land, om blott hemmets dörr stod öppen för Jesus.

Välsignat är det hem förvisst,/Som har sitt allt i Jesus Krist./Där han ej är, är världen tom,/Där han ej bor, är fattigdom. (LH 796:1).

 

Maria

Här i Betania reser Jesus ett minnesmärke åt Maria, ett tecken för alla tider: ”Amen säger jag er: ’Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” (Matt. 26:13). Så länge världen står skall Marias gärning leva i människors minne.

Johannes nämner särskilt att Lasarus låg till bords med Jesus. Undret med Lasarus, som Jesus kallat åter till livet från de döda, kunde ingen bortförklara. Det förde många människor till tro på Jesus och stegrade hatet hos hans förhärdade fiender, så att de bestämde sig för att inte bara döda Jesus, utan också skaffa Lasarus ur vägen.

Att Jesus uppväckt Lasarus och gett Maria hennes bror tillbaka, fyllde naturligtvis Marias hjärta med tacksamhet och glädje. Men det var något mer och större, som gjorde att hon offrade en förmögenhet på Jesus. Alabasterflaskan med nardus var värd trehundra denarer. En denar motsvarade en arbetares dagslön. (Matt. 20:2). Den nardus Maria offrade på Jesus motsvarade alltså en årslön i värde.

Hennes handling vittnar om en kärlek, så innerlig och varm, att den inte kunde stängas inne. Hon måste få hylla och tacka Jesus med det dyrbaraste hon ägde. Och så smörjer hon Jesus med oljan. Matteus och Markus berättar att hon smorde hans huvud, och Johannes att hon smorde hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och Jesus bekräftar de olika uppgifterna, då han säger att Maria smort hans kropp (Matt. 26:12, Mark. 14:8). En del försöker få detta till en romantisk kärleksförklaring från Marias sida, men här handlar det om något helt annat.

 

Maria vid Jesu fötter – där har vi mött henne förut.  Där har hon hört och upplevt sådant som fött kärlek till syndares Frälsare. Hon har valt den goda delen, säger Jesus, och den skall inte tas ifrån henne (Luk. 10:42). Vid Jesu fötter har Guds rikes hemligheter uppenbarats för henne. Hon har lärt känna sin synd och fått del av den själens läkedom som heter syndernas förlåtelse. Herren har tänt tron i hennes hjärta och därmed har kärleken till syndares Frälsare fötts.

Det Maria gjorde gladde Jesus. När hon kritiseras för sin handling tar han henne i försvar. ”Låt henne vara”, säger Jesus, ”hon har sparat denna olja för min begravningsdag.” Hon hade förstått det som lärjungarna hade så svårt att fatta, att Jesus måste lida och dö, till försoning för världens synder.

 

Vi människor ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat, säger Skriften. I Marias handlande är det inte själva offrandet av den dyrbara nardusen som är det viktiga och som Jesus framhåller. Marias handlande visade vem som var hennes hjärtas skatt. Så är det också med oss. Det är inte några yttre gåvor han frågar efter. Han vill ha vårt hjärtas kärlek. Vad hjälper de dyrbaraste gåvor om hjärtat älskar någon annan! ”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”, säger Jesus (Matt. 6:21). Om hjärtat är någon annanstans hjälper det inte med de största uppoffringar för Jesus − inte ens om jag delade ut allt jag ägde och offrade min kropp till att brännas (1 Kor. 13), men inte av hjärtat älskade Frälsaren, skulle jag vinna något.

Jesus ser i denna stund våra hjärtan, och frågan är vad han ser. Ser han ett hjärta likt Marias, ett syndarehjärta som älskar Frälsaren, eller ser han ett hjärta likt hans, som står som ett förskräckelsens varnande minnesmärke i vår text:

 

Judas

”Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ’Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?’”

Maria värderade Jesus högre än allt. Hon offrade det dyrbaraste hon ägde. Judas förstår sig också på värden. Han värderar nardusen till 300 denarer och Jesus till 30 silvermynt, det som enligt 2 Mos 21:32 var priset för en slav.

Hur allvarligt är det inte med synden! Hur farlig är inte frestaren! Han finner alltid den svaga punkten. För Judas blev det pengarna. För oss kan det vara något annat. Men ingen undgår hans onda anslag, och synden har en förfärlig makt över oss. Därför förmanar oss hebréerbrevets författare: ”Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.” (Hebr. 3:12-13).

Var på din vakt! Judas var inte ”miljöskadad” utan vistades i de bästa tänkbara sammanhang, i nära och dagligt umgänge med Jesus. Och ändå lyckades djävulen så lura honom att han sålde sin själ. Om än de trettio silvermynten till en början tyngde behagligt i plånboken, så kom den stund då de drog honom ner i ett fördärv som skall tynga honom i evighet. Sök dig därför ofta till Jesu fötter. Där ges hjälp emot synden och kraft att stå frestelsen emot.

 

En stilla vecka med Jesus

”Låt henne vara, hon har sparat denna olja till min begravningsdag.” Det som sedan inte kunde bli gjort, att smörja Jesu döda kropp vid begravningen, det fick nu Maria göra som en förberedelse. Så invigs Jesus i dag till lidande och död. Må vi ofta, och i synnerhet under Stilla veckan, sitta vid Jesu fötter, begrundande vad Jesus gjort för oss!

Maria gav Jesus den rätta hyllningen – hjärtats kärlek till syndares Frälsare. Därför var hennes offer, då hon smorde Jesus till hans begravning, ett offer som behagade Herren. Hela huset fylldes av vällukten från detta offer. Brännoffret som omtalas i 2 Mos. 29: 18 kallas ”en ljuvlig doft” − ett offer som förebildade det offer som Maria här invigde Jesus till: ”Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” (Ef. 5:2).

Så rider Jesus, i enlighet med profetian om honom, in i Jerusalem, och folket hyllar honom med lovsångsropen från den 118:e psalmen. Men vad som den gången skedde i Jerusalem, var samtidigt en skildring av vad som en gång skall ske i härlighetens himmel, när den stora skaran inför tronen lovsjunger honom, som rättfärdig och segerrik vann frälsning och salighet åt en i synd fallen värld.

”Hans lärjungar förstod inte detta från början. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att just detta var skrivet om honom och att man hade gjort så med honom.” Och så gick de, som oförfärade vittnen, ut med budskapet om försoning och rättfärdiggörelse i Kristus Jesus. Vällukten från Kristi offer för oss spreds över världen, syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn förkunnades – och så skall ske intill tidens slut. Amen

Passionssöndagen

J u d i c a

Evangelium Joh 8: 46–59. Predikan Gunnar Edwardsson (ELBK)

 

I dagens evangelium på Passionssöndagen är det särskilt två saker som vi ska lyfta fram. Det handlar om två frågor och svaren på dessa frågor. Och man kan säga att utan att känna dessa två saker så blir kristendom egentligen utan mening. Frågorna är att känna sanningen om människan och känna sanningen om Jesus Kristus.. Det är att känna sig själv och känna Jesus Kristus. Veta vad man är i sig själv och veta vem Jesus Kristus är. Och att rätta fatta detta, fatta tag om det, förstå det, det är avgörande.

 

1. Sanningen om människan

Det är det första vi hör om här i dagens text det är att sanningen om människan, den tror sig människan själv veta. Så var det bland dessa Jesu åhörare. Och så är det också i dag. Man tror att människan har sin styrka, sin godhet, sin förmåga i sig själv. Speciellt tänker man sig att människan längst inne i sitt väsen och sin natur är god och kärleksfull och vill alla väl. Även om allt inte blir så väl, så är likväl utgångspunkten att innerst inne vill människan alla sina medmänniskor väl. Får bara denna innersida komma fram så skulle allt bli gott och allt bli bra.

Men det är något som fel i denna beskrivning. Precis som i det kommunistiska samhället där jämlikhet skulle råda och allt gott skulle komma därav, men det i stället blev de största klyftor mellan människorna och endast ont kom därav, så är det också med människans beskrivning av sig själv. Hon tror sig vara kärlekens och godhetens budbärare. Hon tror sig om att med sin förmåga och sina gärningar åstadkomma det goda. Får hon bara möjlighet och mycket pengar skall hon skapa det goda samhället. Men i stället blir det tvärtom.

 

Judarna i texten menade också att de hade något att berömma sig av. De var Abrahams barn. De tillhörde de rätta Israel. De stod på rätt sida i den stora konflikten mellan Gud och den syndiga världen. Detta hade de ju av födseln. De var rätta israeliter. Inte behövde de bli fria, de var ju redan fria, de var ju Abrahams barn och ättlingar. De var inga uppenbara syndare som andra, inte heller var de fiender till Jesus.

 

 Men Jesus sätter fingret på den ömmande punkten och avslöjar den dolda saken i människan: ”Var och en som gör synd är syndens träl.”  Var och en… Just det, ingen undantagen. Var och en som gör synd, står inte i ett fritt förhållande och har fri vilja, utan han står i skuld och är en träl, med en bunden vilja.

Ser vi på innersidan räcker det att gå till våra tankar. Hur är dom? Alltid goda? Nej det finns väldigt mycket i våra tankar som inte är gott, helst sätter vi oss själva i centrum och inte våra medmänniskor och ser vi bara till tankarna – och de hör ju till innersidan – då kan vi inte säga att vi innerst inne är goda. Och vi kan heller inte säga att vi innerst inne är fria människor. Det räcker att se hur mycket som styr våra tankar. Sen kan vi gå till orden och handlingarna och pröva dem. De ser vi hade de är mycket att göra, ja de är en ren följd av våra tankar. Det är lätt då att tala om att vi grunden är fria när annat och andra ytterst styr.

Jesus visar nu här var brottpunkten går: ”Det finns inte utrymme för mitt ord hos er.”  Det var just här det brast, de avslöjande orden tålde man inte, man stod emot dem. Och med det blev man inte bara Jesu fiende utan Guds fiende.

 

Får inte ordet visa hur det är med oss själva, kan heller inte ordet visa oss den hjälp och den frälsning som det har i beredskap åt oss. Blir ordet vår stötesten när det avslöjar oss, blir också evangelium till ingen nytta.

Men nu måste ordet få tränga in i det djupaste av oss, visa oss helt och fullt hur vi är, säga oss att Gud känner oss till vårt innersta. Vi kan inte gömma oss undan honom. Allt vad vi sagt, talat och gjort, ja till och med tänkt är uppenbart för honom. Och ingen av oss kan säga: Nu Gud är du orättvis. Nej, Gud är sanningen och hans ord är sanning.

 

Därför när Jesu ord får ställa fram vår synd i dess grälla färger och uppenbara vår nöd, så att vi måste ropa: Herre förbarma dig, såsom människorna ropade till Jesus. Då får vi skynda till Jesus för att han ska visa oss vem han är och vad han gör, inte bara sanningen om oss själva utan sanningen om honom själv.

 

2. Sanningen om Jesus

Det är sanningen om Jesus som är det avgörande också här i vår text. Det är han som talar vad sett hos sin Fader, ja ty Fadern och Sonen är ett. Det är från Gud han har utgått och kommit i världen.  Han har kommit, inte för att svara mot världens förväntningar eller efter människors önskningar utan för att fullgöra den himmelske Faderns vilja. Och den himmelske Faderns vilja är att han ska uppsöka och frälsa det som var förlorat.

Det är sanningen om Jesus. Och den grundar sig på den verkliga kärleken, Guds kärlek till oss människor. Den är detta Jesus uppenbarar.

Och det är han som säger: ”Om Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria”. Det är han den ende som kan göra oss människor fria, fria från vår skuld, fria från våra synder, göra vår vilja fri till att tjäna honom. För Han är ”Guds Lamm som borttager världens synd” (Joh 1: 29)

 

Det betyder att du som människa, som vet dig om att äga mångfalden synder, och var gång du sökt göra saken bättre så har du blivit varse att du intet förmår uträtta. Efter en synd följer en annan. De staplas på varandra. Du får likväl komma till Jesus med din synd och med dig själv och tro på hans offer för din skull. Att tro på honom det är att tro på syndernas förlåtelse genom honom. Det är att tro att han tar emot syndare och ger dem sin nåd och barmhärtighet.

 

Ser du, detta får du i egenskap av människa och i egenskap av syndare tro och taga till dig. Sonen gör oss fria. Han och ingen annan. Sanningen om Jesus är nämligen, att han är världens frälsare och det är den sanningen som är vår hjälp, vår räddning, vår fröjd och glädje. Då kan du säga till åklagaren som visar på alla synder du har: Jag har likväl min Herre Jesus som min frälsare och hans försoning gäller också mig. ”Ty för Gud är ingenting omöjligt!”

 

”Var och en som bevarar mitt ord…” säger Jesus i texten. Ordet om honom, ordet från honom skall du inte lägga ifrån dig. Hur det än ser ut i ditt liv, lägger du bort det har du ingen räddning, då står du där själv. Då kan du inte till den första sanningen om dig själv foga den andra sanningen om Jesus. Men med bibelordet har du evangelium om Kristus som är det goda budskapet. Och du har du räddningen, hur många synder du än begått. Han är din räddare och frälsare. Och den sanningen gör dig fri. Håller du fast vid hans ord om att han är din frälsare, så håller han fast vid dig. Då får du också vara förvissad om att han skall rädda dig vid ditt livs slut, i döden och på den yttersta dagen. Till uppståndelse och evigt liv.

Amen.

Midfastosöndagen

L a e t a r e

 

Jesu lär mig rätt betänka din tänkvärda pina och död.

Inför firandet av Kristi död och uppståndelse har vi fastan och passionstiden som en förberedelsetid, då vi s.a.s. går upp till Jerusalem att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider. Det är viktigt, det är välsignelserikt att med allvar betrakta och beakta Kristi pinas historia. Därför ska vi i år som en alternativ predikotext läsa ett stycke ur passionshistorien, och vi väljer Markus 14: 7–26.

”Människosonen går bort, så som det står skrivet om honom.” I den korta meningen sammanfattar Jesus det som nu ska ske. Det som Mose och profeterna har skrivit ska nu fullbordas. Detta som tidigare har skrivits är emellertid skrivet även till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger ska bevara vårt hopp. Därför ska vi nu gå att betrakta det som ska ske med Jesus, och vi kan sätta som ett ämne för dagens predikan

Jesus går bort – som det är bestämt

Det är visst och sant – Det är lärorikt och trösterikt

 

Det är visst och sant

Varför gick det egentligen så illa med Jesus? Han, som gick omkring och förkunnade ett glädjens budskap och gjorde gott mot var man, varför blir han föraktad, förkastad och utlämnad och straffad som en hädare och upprorsmakare? Det enklaste svaret är förstås att det är människors sammansvärjningar, avund och maktlystnad, ja människornas ondska. Ytligt sett är det naturligtvis så, men lite djupare sett så avslöjar det hela hur det innerst inne är ställt med människan. Anklagelserna och processen mot Jesus avslöjar människohjärtats falskhet. Likväl kan detta inte vara hela sanningen. Det säger inte sanningen om Jesu lidande och död.

Jesus är fullt medveten om vad som nu ska ske med honom. Han har flera gånger förberett lärjungarna på detta. Evangelierna betygar tydligt och klart att han frivilligt går mot korset. Hade han inte gjort det, så hade heller ingen mänsklig makt eller list kunnat föra honom dit. Vi kan ju se hur det var i Getsemane: vid hans blotta ord föll vakterna förfärade till marken, han hade även kunnat be sin Fader att i ett nu sända mer än tolv legioner änglar – dessa starka hjältar som uträttar Herrens befallning så snart de hör ljudet av hans befallning. Jesus förbereder själv sitt avsked från denna världen. Han omtalar än en gång för sina församlade apostlar vad som ska ske med honom. Och han instiftar altarets sakrament, en måltid som ständigt förkunnar hans död, intill hans återkomst. Det gör han i den natt då han blir förrådd. I den natt då han måste tömma den kalk som vreden rågar, då instiftar han åt oss den kalk som nåden överflödar.

Jesu lidande och död kan alltså inte förklaras bara av människornas onda anslag. Han anger själv varför detta sker: ”Människosonen går bort som det är bestämt.” Det är Guds eviga rådslut som vi nu ser fullbordas. Det som övergår Jesus är i förväg bestämt, in i minsta detalj, och beskrivet. ”Se, jag kommer, i bokrullen är skrivet om mig.” Eller som profeten Jesaja säger: ”Föraktad var han och övergiven av människor”, ja i denna natt blev han verkligen övergiven, även av dem som försäkrade att de aldrig skulle överge honom. ”Han blev räknad bland förbrytare”, dömd som upprorsman och hädare, korsfäst mellan två rövare. ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” Men allt detta var för våra missgärningars skull: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är det botat för oss.” Jesus går, som vi sa, av fri vilja till korset: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” Jesus uppfyller sin Faders beslut och vilja, när han blir förkastad lider och dör. Att detta sker som det är bestämt bekräftar aposteln Petrus i sin pingstpredikan, när han säger: ”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom.”

Det är lärorikt och trösterikt

Att Människosonen går bort som det är bestämt, det är verkligen trösterikt för oss. Vi är ju inte oskyldiga till Kristi pina och död. I sin pingstpredikan talar Petrus även till människor som inte alls var i Jerusalem när det hände, likväl kände de ett styng i hjärtat, de blev träffade som medskyldiga. De människor som var med på långfredagen: Judas Iskariot som förrådde honom, folkhopen som skrek sitt Korsfäst, korsfäst!, översteprästerna och folkets ledare som dömde honom till döden och Pilatus som mot bättre vetande fastställde domen och utlämnade honom, alla dessa är i själva verket bara representanter för oss alla. På den bävande frågan: Inte är det väl jag? Måste var och en av oss svara: Jo just jag med mina synder är det som driver dig, min Frälsare, till korset. I vårt bröst sitter ett hjärta som är av samma natur som deras hjärtan. När vi fördömer dessa människors falskhet, faller lagens förfärliga dom över oss själva: Du är den mannen!  

Petrus åhörare blev förskräckta och utbrast: ”Bröder, vad ska vi göra?” Och Paulus, Herrens apostel, utropade: ”Jag arma människa! Vem ska frälsa mig från denna dödens kropp?” Både Petrus åhörare och Paulus – och du och jag har en säker och trösterik tillflyktsort: Jesu frivilliga lydnad intill döden, ja intill döden på korset har sonat all vår skuld. Jesu, Guds Sons, blod renar från all synd. Vi lyssnar nu än en gång till profeten Jesaja: ”Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det han som bär.” Genom den ende rättfärdige får de många räknas som rättfärdiga, därigenom att han har burit och sonat deras skulder. Ja, hör hans egna ord i denna natt: ”för er utgiven, för er utgjutet till syndernas förlåtelse”. Sakramentet inte bara förkunnar, utan det även ger syndernas förlåtelse. Vilken tröst, bara att ta emot, fullkomligt fritt och för intet! Då är det väl inte underligt att vi vill fira Herrens Heliga Nattvard ofta.

Giltigheten och tillförlitligheten i detta verk som Kristus fullgör i vårt ställe, som vår ställföreträdare, det vi brukar kalla Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, giltigheten av detta är intygad av Gud av evighet, just därigenom att Jesus lider och dör i vårt ställe ”som det är bestämt”. Det som har skett efter Guds eviga rådslut kan omöjligt mista sin kraft och bli om intet; det är orubbligt giltigt. Gud har själv ställt Jesus som Medlaren, som har skaffat oss fred med Gud. Och detta skedde medan vi var hans fiender: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” Det skedde således helt oberoende av vårt eventuella gensvar, utan all vår förskyllan eller värdighet. Därför är också denne Medlaren en säker tillflyktsort för alla syndare. Gud Fader kan omöjligt förneka ”sin älskade Son”, som bjuder och manar varje syndare: Kom till mig! Han är nämligen Livets Bröd, det bröd som ger evigt liv. Den som kommer till honom ska aldrig hungra och den som tror på honom ska aldrig någonsin törsta.

Vi läste i evangeliet: Påsken, judarnas högtid, var nära. Vi kan idag säga: Påsken, de kristnas stora högtid närmar sig, låt oss därför under de kommande veckorna gå upp till Jerusalem att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i ditt och mitt ställe lider.  Amen.

Blott du mig, Jesu, kan lära, Vad intet förnuft förstår, Att oskuld får straffet bära, Där brottslingen strafflös går, Att Gud sin helighet lämnat till hån, Då ogärningsmän han friar, Men fäller sin enfödde Son.             

Svar till Jan Loretnzson (SD) angående din insändare i Smålänningen Onsdagen den 21 December angående INVANDRING där du svarar Anne Karlsson (S).
 
Du skriver att du är lite besviken på Anne Karlssons svar angående invandringen.
Därför vill jag berätta lite om mig själv och ställa några frågor till dig.
 
Jag heter Amina Husein och är född i ba`Qubah i Irak den 10 Augusti 1970 där jag också är uppväxt.
Min älskade mor hade blivit våldtagen ett par dagar efter brölloppet och i vanliga fall så blir en våldtagen kvinna förskjuten men hennes make (min älskade styvfar) tog hand om henne och sedan när jag blev född fostrade han mig som sin egen dotter.
Min mor berättade senare veta vem som var min biologiske far när han hade tagit makten i Irak och bad mig hålla tyst. Jag fick flera halvsyskon som jag älskade väldigt högt.
Min styvfar och min mor gav oss mycket kärlek och en underbar barndom efter bästa förmåga under ganska besvärliga förhållanden och jag är oändligt tacksam för den kärlek dom gav oss.
Jag hade även god kontakt med många kusiner och andra släktingar samt många vänner och skolkamrater.
Så blev Kuwait invaderat och under det efterföljande Gulf-kriget så förvärrades läget.
Då fick min biologiske fader veta att det blev känt att han hade våldtagit min mor och jag blev till så han skickade sin son Uday att ta hand om det hela. Min familj och en skolkamrat till ett av mina syskon blev mördade av Udays soldater och huset sprängdes. Jag var ute och gick med en kusin när soldaterna kom så jag klarade mig.
Flera av mina kusiner och andra vänner gömde mig och samlade ihop pengar för att skicka iväg mig till Europa. Det var svårt att säga farväl till alla dem jag älskade men jag hade inget annat val.
Efter många turer med bl.a. flyktingsmugglare så kom jag till Sverige och här fann jag så småningom en fristad och en ny framtid mycket tack vare några som fixade en ny identitet åt mig.
Så småningom blev jag svensk medborgare och jag konverterade också till den kristna tron.
Detta gjorde jag därför att jag fann den nåd som finns i den kristna tron och den respekt och vänlighet jag fick från dem som hjälpte mig med allt.
Det som gör mest ont är att många av mina kusiner och andra som hjälpte mig i Irak blev mördade när min biologiske far fick veta att jag hade överlevt och fanns i ett annat land.
Många av mina släktingar har tagit avstånd från mig sedan dom fått veta att jag konverterat från ISLAM till den kristna tron och några har gått så långt att dom vill att jag skall dö.
Därför lever jag fortfarande under skyddad identitet med falskt namn och fejkad bakgrund.
Jag arbetar och försörjer mig själv och är inte någon belastning för samhället.
Jag bidrar till att göra Sverige rikare på kultur när jag visar mina medmänniskor hur man lagar Irakiska maträtter.
Ändå vill du kasta ut mig, Varför? Jag ser fram emot ett ärligt svar.
Jag står upp för och försvarar FNs Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna son konstituerades av FNs Generalförsamling den 10 December 1948.
Jag anser att jag måste följa lagarna här i Sverige även om ingen har rätt att tvinga mig att hoppa groda runt midsommarstången och ändå anser du mig vara i vägen för ”Svenskheten”, Varför?
Hur mycket har du själv kostat samhället? Har du ställt upp när det behövs?
 
Jag vet om en kvinna från Bossnien som har fem barn. Hennes man dödades i kriget och hennes hus förstördes och hon tvingades fly för att överleva. Nu finns hon här i Sverige.
Kan du tänka dig att gifta dig med henne och ge henne ett tryggt liv med dom tre V-na av kärlek till en medmänniska? Eller är hon mindre värd för att hon är utlänning?
 
Kan du avstå från alkohol för att inte riskera att bli full och hitta på något dumt som kostar samhället pengar?
Kan du avstå från tobak i alla dess former för att inte belasta sammhället med onödiga kostnader?
Kan du tänka dig att börja motionera och äta hälsosamt och hålla koll på vikten för att undvika onödiga kostnader för samhället utan alltid vara samhället till tjänst och även fundera på att höja din egen pensionsålder?

Kan du tänka dig att komma med förslag i stället för att bara gnälla om det är något som inte passar: Som t.ex.: Som när en del muslimer (jag har tidigare varit muslim) protesterade mot ”muhammed-bilder” komma med förslag som: ”Låt det vara nog att dessa personer som gjort dessa bilder aldrig kan besöka Mecka och Medina som pilgrimmer”.
Är du beredd att i allt arbeta för samhället och dina mednänniskor och deras bästa?
Jag vet att det finns en del klubbar som behöver ledare, Kan du tänka dig att ställa upp?
Kan du på egen bekostnad tänka dig att ta hand om en flyktingfamilj eller ett par missbrukare?

Eller har du den numera rådande åsikten: ”SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA” som tycks vara dagens ledstjärna?
 
Jag för min del har den uppfattningen att jag måste leva på ett sådant sätt att jag inte ligger samhället till last.
Vidare måste jag leva på ett sådant sätt att jag bidrar till samhällets uppbyggnad och utveckling.
Kan du själv tänka dig starta företag så att du skapar arbete och välstånd åt andra?
Kan du tänka dig att ställa upp som borgenär om någon vill starta företag och kan du tänka dig att cykla till och från jobbet för att inte i onödan belasta miljön?
Om jag inte hade tvingats leva under skyddad identitet så hade jag inte tvekat en sekund att dra igång med egen verksamhet.
Det hade inte varit otänkbart att det skulle ske här i Ljungby eftersom jag har bott här i denna tidigare så trevliga stad.
 
Jag väntar mig ett ärligt svar…

Jag drömmer om den dagen då jag kan leva under min rätta identitet men det är omöjligt så länge som vissa galningar inte vill att jag skall få leva”

Vänligen Amina Husein (bioligisk dotter till Iraks förre diktator efter en våldtäkt på min mor när hon var nygift och bodde i ba´Qubah hösten 1969) tidigare bosatt i Ljungby nu boende på annan ort.