Hela jag håller på gå upp i molekyler, vet inte hur jag ska försöka tämja alla vilda känslor som åker världens bergochdalbana inom mig…
Tomt- Skitkul! Spännande! Nervöst!
Jag är överlycklig samtidigt som jag är rädd och börjar inse att spelrummen ekonomiskt är ett minne blott. Det kommer bli tungt och hårt och vi kommer allra mest troligt stöta på en hel mängd motgångar innan huset är inflyttningsklart. Att bo utanför stan ökar kraven på god planering och innebär också mindre lata/bekväma åka-till-obs-och-köpa-en-mjölk-resor.
Jobb- Nervöst! Viljaviljavilja! Frustration!
Min anställning går ut på fredag! Vad händer sen? Kommer jag få fortsätta? Inte ens en vink om vad som kommer hända har jag fått. Jag vill så otroligt gärna fortsätta! Jag känner att jag har blivit duktig och gör en kanon-jobb, jag hoppas att någon ser det?!
Tänk om jag inte får fortsätta, vad händer då? Vi kommer definitivt inte att kunna börja bygga… Jag kommer DEFINITIVT bli totalt deprimerad. Framförallt kommer jag fyllas med en sådan ilska och frustration över ett fruktansvärt orättvist beslut som kommer ta lååååååång tid att bli av med…
Husbil- Nervöst, Osäkert, Obehagligt
Kommer vi kunna bli av med husbilen innan vintern? Eller kommer vi måsta vinterförvara den och sälja först till vår? Vi behöver ha loss pengarna, verkligen!
Bil- Vår tillfälliga billösning med micran är inte ens lite hållbart när det blir vinter och tom totalt och fullständigt ohållbart när bygget ska dra igång. Vi måste ha en ny bil, vilken peng vill/kan vi lägga?
Hemma- i höst kommer våra nya fönster som beställdes ibörjan av sommaren då vi bestämde oss för att byta ut fönstrerna här hemma. Om det börjar knipa i både plånbok (avgörande hur det blir med min jobb-situation) och tid (avgörande hur det blir med grundbygge) känns det hela mest som en plåga än som någonting roligt. Ska vi dessutom kunna sälja till våren (vilket är ett måste för att kunna bygga) måste vi även ha råd att färdigställa köket samt en hel del annat fix för att få det hela i tipptopp.
Allt hör ju ihop med varandra och även om mycket borde kännas mer spännande och kul, förbyts de känslorna istället till obehag, nervositet och en ständig klump i magen…. Kanske för att det helt enkelt är för mycket ovisshet igång samtidigt? Om jag åtminstone kunde få en konstant del i vardagen så skulle det nog kännas lite lättare… Ni kan väl alla vara gulliga och hålla en tumme för att den konstanten blir att jag får fortsätta på jobbet?
