Igår snöade det i Stockholm och kändes inte ett dugg vårigt. Men vilken tur. jag hade fått in en tjusig liten besökare genom fönstret. Ett vårtecken. Liv! Rörelse! Pånyttfödelse!

LARV!

Vad är det för sorts, tror ni? Lite gulare i verkligheten. Jag skrämde den lite för att se hur den rörde sig, bollade ihop sig ordentligt, gjorde den då. Liknade en pälsänger på formen, men fel färg och textur och rullade ihop sig lite fel med. Spännande!

När jag slängde ner den i toaletten så fortsatte den spela död dessutom. Det tyckte jag var konstigt. Det gör väl ingen vettig larv? Ingen jag vet. Dum i huvudet var den alltså med, med andra ord, som inte larvade sig till land.

Vilken larv liknar en gul pälsänger men är något mer korkad? Hjälp mig! Spännande, detta.

Det stora skälet till varför jag sällan gör färgbilder är egentligen inte för att jag föredrar svartvitt. Jag älskar färg något otroligt. Däremot så avskyr jag att färglägga. Rita klart bilden och sen… fylla i den? Nej, jag vill rita hela teckningen på en gång och ska jag göra en färgbild så är det en färgbild från start.

Men jag kan aldrig hålla mig! Aldrig begränsa mig! Det blir bara färgritsonani av det hela och sedan får jag skämmas.

Yey vektorer. Då blir det för jobbigt med en triljard färger. Då måste man hålla sig. Ve och fasa för akvarell, akryl och färgpennor. Vik hädan!

Nej, nu ändrade jag mig nog. Tycker det är fint. JA. Skitfint ju. Ritaritarita! FÄRG.

Supersöta Shelley Munshine frågade mig vart man kan köpa fina peruker. Åh, så jag skämdes! Jag har ju inte köpt en peruk på flera år. Jag hade ju dussintals en gång i tiden och var rolig och växlade hela tiden. Idag ser jag ut som Charlotte i Sex and the City i håret och till och med det var så ”vågat” och ”annorlunda” att jag nästan smällde av.

Min favorit var i alla fall Smink och Perukmakaren på Kocksgatan 56 i Stockholm. De plockar in en massa peruker från Hairraisers, mitt favoritmärke! Och man kan beställa in en massa grymt från en katalog. Man kan hitta snygga naturtrogna peruker där inom priskategorin 600-1200 kronor. Och en del billigare också!

Förresten har jag velat länka Shelley hur länge som helst men det har inte riktigt blivit tillfälle. Så nu är jag glad! Men får bli på ett mer spännande subject i framtiden också, of course. Läs hennes blogg, sötast!

Satt just och roade mig med att skicka en massa bilder på mig själv när jag hade anorexi till min kille. Tycker att han är lite ointresserad av det där, va. Så får det inte vara. HE MUST KNOW!

Han: Eh, det där ser inte så friskt ut.
Jag: Hahahaha. Den här då?
Han: Öh. Är det du?
Jag: Ja, den här då?
Han: Eh… är det du?
Jag: JA! Och sen denna!
Han: MEN AAAARGH!
Jag: Va?
Han: MEN TA BORT!
Jag: Var det så illa?
Han: TA BORT!
Jag: Jaja, men okejdå…
Han: Tack.

Det här sällan varit så bekräftande att terrorisera min kille.

Idag är det onsdag och jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte jobbat alls på hela veckan. Vet inte what’s up with me. Jag sätter mig vid datorn och kollar mailen och läser nyheter och sedan är klockan sju på kvällen. Jag går hem och lagar middag då. Sedan får jag matkoma. Kommer tillbaks till kontoret sen vid kanske halv tio och så stirrar jag lite mer.

Sedan är klockan 01:23 och jag har inte jobbat något alls.

Går hem. Äter kvällsmat. Somnar. Går upp på morgonen. Upprepar.

Jag tror att jag kanske har för litet att göra. Eller jag har faktiskt skitmycket att göra som inte har någon satt deadline. Men det fungerar inte riktigt. Jag måste ha deadlines. DEADLINES! Annars ruttnar min hjärna fullkomligt och jag står där litegranna och väntar på att någon ska ge mig en dagisfröken av något slag som ger mig smisk och fyar och håller på.

Jag kanske ska börja använda ER som en deadline. Typ att jag skriver ett sånt där offentligt veckoschema i bloggen som många bloggare gör. Jag har alltid tänkt tidigare att det är menat som en slags skryt för att gnugga in vilket kul jobb de har och alla andras jobb som ÄR JOBB suger. Men nej, nej, det kanske är för att sätta press på sig och lära sig rutiner i ett annars rutinlöst liv.

Det är inte en helt dålig tanke ändå.

Så! Den här veckan.

Nya sajten.
Med nya serier!
Rita Tischan jag ska lotta ut.

Om jag inte gör detta innan lördag så förtjänar jag någonstans en god dos med offentligt hån. Föreslå nu hur jag förtjänar att hånas om jag sitter och latar mig istället. SKRIV! FÖRESLÅ! HJÄLP MIG PRESTERA, JA!

En annan sån där supernödvändig kunskap som man var tvungen att lära sig i skolan, eller i alla fall jag, var kullerbyttorna.

Jag tycker inte om att vara upp och ner. Får så ont i huvudet av det. Gillar inte heller när saker trycker mot nacken. Det gör ont! Jag inbillar mig att man ska undvika saker som gör ont.

Men det tyckte inte skolan däremot. Det var helt oacceptabelt att jag inte kunde göra kullerbyttor. Det blev kvartssamtal om det här med mina föräldrar. Ett jävla hallå! Er dotter måste gå extragympa efter skoltid för att lära sig kullerbyttor, annars får hon IG i gymnastik. Att jag var supervältränad, sjukt snabb och var tokgrym på alla sporter spelade noll roll.

Mina föräldrar motsatte sig givetvis det här. Kullerbyttor? Vad i helvetet då för? Är det här verkligen en kunskap vår dotter behöver? När då? Hur då? Varför? Skolan kunde inte riktigt förklara varför det var livsviktigt i min vardag att jag skulle kunna göra kullerbyttor. Men vad vet jag, vissa saker får man ju lära sig för att det är en viktig grund i vissa yrken senare i livet. Och vem vet? Jag hade kanske velat ha en karriär som NINJA! Det vet man faktiskt aldrig.

Så jag fick gå extragympa efter skolan ända tills dess att jag lärde mig att göra de där förbannade jävla livsviktiga kullerbyttorna. För det stod i LÄROPLANEN.

Tur att inte saker om hur, ptja, kroppen fungerar står i läroplanen. Mat. Ämnesomsättning. Vafan då för? Här prioriterar vi kullerbyttor. Alla använder ju kullerbyttor flera gånger om dagen. Alla! Men mat? Hahahahaha. Hur vanligt är det egentligen? Skolan prioriterar verkligen grymt!

Jag blev lite förvånad över reaktionerna på inlägget om ämnesomsättningen. Folk har blivit glada. Många har tackat för förklaringen. Många visste inte hur det fungerade. Jag förväntade mig kanske 2-3 kommentarer i form av ”visst är det så!” och kanske att någon skulle skriva att de inte visste hur det fungerade. Inte jättemånga tacksamma kommentarer, mail, länkningar från bloggar och tack på Twitter.

Hela dagen har jag varit förvånad över detta. Ingrid och Håkan på kontoret måste ha blivit trötta på mitt tjat.

”VAD LÄR DE EGENTLIGEN UT I SKOLAN?”

Det har jag frågat hela dagen. Gång på gång på gång. Jag kan inte släppa det.

Ett minne smög sig in. Ett minne om en sak vi fick lära oss i skolan. Det spenderades mycket tid på det här. Det handlade om hur ögat fungerade. Hur det omvandlar ljus till bilder och vänder bilden i hjärnan. Det förklarades väldigt pedagogiskt. Lärarna tog fram en låda med ett litet hål och grejor. Föregångaren till kameran. Ljuset sipprade in i lådan och en bild tornade upp sig på väggen. Den var upp och ner, men det var verkligheten! Inte jättetydlig. Inte superdetaljrik. Men verkligheten!

Vi fick veta att konstnärer använde sig av den här tekniken för länge sedan. Men lite i smyg, för det var ju lite fusk. Som att kalkera av ett foto i datorn nuförtiden. Men de gick in i ett rum och så fanns det ett litet hål så målade de av bilden på väggen och så vände de på den. Sedan fick vi bygga egna såna där lådor i grupp.

Och så fungerar ju ögat. Men hjärnan är lite smartare, så hjärnan vänder bilden automatiskt. Inte som konstnärerna som fick göra det för hand. Sedan fick vi veta mer om ögat. Det skickades runt prismor som vi kunde vrida och vända på och vi fick lära oss mycket om ljus och färger. Sedan fick vi också lära oss en massa om horninnor och sånt. Orka gå in på detalj på allt nu – Ni fick ju lära er det här med! Det fick alla lära sig.

För det var ju jätteviktigt att veta det här. Kunskap man använder sig av varje dag. Livsviktig kunskap som man inte kan klara sig utan. Tänk vad jobbigt, va, om man runt lunchbordet på jobbet helt plötsligt inte kunde där. Vilken katastrof det vore. Någon kanske skulle plocka fram en sån där låda och bilden skulle vara UPP OCH NER och man kanske skulle dö av chock för att så är det ju inte i hjärnan. Är det fel på mig? Mitt öga är inte som den lilla lådan. Jag är onormal! Vilken ångest. Eller tänk kanske om man var på fest och någon skulle fråga om du tyckte att ketchup var rött och du svarade att såklart att ketchup är rött – Men så skulle de säga att HAHA NEJ ketchup är inte rött! Det är bara ljuset som bryts så! Din hjärna tror att det är rött. Men rött existerar ju inte. Det är inget fysiskt. Det är en illusion! Och så skulle du stå där och skämmas för att du aldrig hört det och den här personen skulle tycka att du var dummare än bajs.

Jättelivsviktig kunskap, menar jag.

Det var ju en jävla tur att man fick veta sånt och bygga lådor och lära sig om att konstnärer fuskade (fy!) och att färger inte är färger utan bara ljus och allt möjligt.

För ämnesomsättning? Hur man ska äta för att inte bli sjuk? Hur det där fungerar? Hur man gör för att undvika konstant näringsbrist eller bli deprimerad och sånt? Äh. Mat.

Sånt är ju inte viktigt alls. Vilken tur att vi har en läroplan som vet hur man PRIORITERAR. Vilken jävla tur!

Extra märkligt blir det ju att tjata om snabb ämnesomsättning när man överhuvudtaget inte vet vilka andra symton snabb ämnesomsättning har och vad en snabb ämnesomsättning faktiskt innebär.

Det händer att jag tar den diskussionen ibland. Det är väldigt få som vet om att en snabb ämnesomsättning innebär att maten passerar igenom systemet snabbare. Du bajsar snabbare, och du är oftare lös i magen. Med långsam ämnesomsättning är det tvärtom, då tar bajset längre tid på sig.

We’re back to bajs, and yes, det är därför jag kan det här med. Yeyness! Nu fortsätter vi.

Det finns en myt som går ut på att kroppen behandlar näringen bättre och därför lägger du inte på dig på samma vis med en snabb ämnesomsättning. Det är inte sant. Det innebär bara att kroppen inte lyckas plocka upp samma mängd med näring när saker och ting går snabbare. Med en långsam ämnesomsättning lyckas kroppen tillgodogöra sig mer av energin.

I dagens skräpmatssamhälle kan man absolut argumentera för att en snabb ämnesomsättning är bättre, i ett svältsamhälle är det givetvis tvärtom.

Om vi tar tre tjejer med olika ämnesomsättning så ska de äta olika mängder med mat, och olika typer av mat, för att må bra.

Många människor med en snabb ämnesomsättning är dessutom ofta sockerberoende. Det är på grund av en ständig näringsbrist. Kroppen blir trött och humöret pajas, detta kompenseras med kolhydratrik skräpmat, godis och läsk – och nej, du går inte just upp i vikt! För du behöver fett och protein. Socker plockar kroppen upp snabbt, så det har inte just någon relevans när det kommer till ämnesomsättning, men fett, protein och mineraler har det.

Det är inte bra eller nyttigt att slänga i sig en massa godis, läsk och kolhydratrik skräpmat. Det är dåligt för humöret, energin och i det långa loppet även kroppens hälsa. Därför blir jag genuint oroad och faktiskt även förbannad över myten om den fantastiskt nyttiga, snabba ämnesomsättningen. Det enda det här baseras på är att det anses vara snyggt i dagens samhälle, och lyxigt att kunna äta ”vad man vill”. Men det tär ner kroppen lika mycket som svält, och dessutom så gör man sig sockerberoende och trött för resten av livet.

Har du alltså en snabb ämnesomsättning men äter lika mycket som dina vänner med en normal ämnesomsättning så är det likställt med svält. Det kan man tycka vad man vill om och bli förbannad på, men så är det helt enkelt bara. Det kan man hantera på tre sätt.

1. Antingen skiter man i det och är glad och nöjd men slutar jiddra om att det inte alls skulle vara onyttigt att dra sig med samma kost som sina polare. Det ÄR onyttigt. Man får nog också stå ut med kommentarer om kosten om man, ovanpå detta, dessutom är liten i maten. Det handlar om omtanke, oavsett hur irriterande det kan tyckas vara.

2. Eller så börjar man fundera på vad man kan behöva för att inte lida av näringsbrist, skär ner på sockret, ökar fett och proteinintag. Det viktigaste är absolut inte en viktuppgång, men en god hälsa, energi och att man inte lever på socker och skräpmat.

3. Om det inte fungerar, och man VET att det rör sig om en rubbad ämnesomsättning och inte något annat hälsoproblem, då kan man söka behandling för det. Det är inte säkert att det alltid fungerar, men mina tjejpolare som var i riskfaktorn för att utveckla struma är glada över sitt beslut även om de fortfarande måste äta sketamycket och bajsar som en vattenkran spolar.

*Eftersom att jag vet att allt sånt här alltid misstolkas vill jag avsluta med att jag inte drar likhetstecken mellan smal och sjuk, däremot så är det garanterat ett tecken på ohälsa att äta trettiofemtusenbiljarder kalorier om dagen men inte gå upp vikt.

Igår efter att jag skrev inlägget om att det är så jävla irriterande med folk som ska leka hobbyläkare på internet så gick jag in på Bloggkommentatorernas inlägg om ämnesomsättning och ja, eh, ja.

Jag höll mig!

Jag sa inget om det alls!

Nähähäh. Bah skoja. Det blev så sjukt mycket sten i glashus att det inte är klokt, DET NI.

Men det sitter en massa där som bara: ”nej alltså jag har snabb ämnesomsättning så jag äter glass, pizza och bajs och snö och hela björnar till frukost indränkta i ett decimetertjockt lager av sirap och ister MEN JAG ÄR FORTFARANDE SMAL NATURLIGT”.

Och alltså. Jag misstror dem inte. De äter säkert så. Men jag tycker att det är HELT FANTASTISKT att alla smala i hela Sverige verkar ha gått till en läkare och fått veta exakt vilken ämnesomsättning de har (speciellt med tanke på att det är en sjukt svår sak att säga exakt!) så att de kan berätta för alla om det. Helt sick, alltså!

Vad jag menar är att det gör ju faktiskt folk inte, och det är ingen undersökningar som läkare gör bara sådär. Det är jävligt synd att folk inte går till läkare och kollar upp sin kroniska smalhet bättre. Vi har olika ämnesomsättning, och i regel är den snabbare när man är yngre, men man kan inte äta tolv pizzor om dagen och bara lata sig utan att gå upp i vikt utan att det rör sig om något allvarligt fel. Det är trist att folk tar ämnesomsättningen för givet, därför förutsätter att det är ”naturligt” och ”normalt” och därav utsätter sina kroppar för en risk.

Extra skevt blir det ju i och med att överviktiga som knappt äter något och tränar men som fortfarande är överviktiga i princip alltid går till läkare och skaffar en ordentlig utredning för att se vad som fel.

Att man i regel inte gör det vad gäller motsatt situation säger väl en hel del om samhällets syn på smalhet, även om du är en person med komplex för din smalhet. Annars skulle man nog ha samma lust att utreda omotiverad undervikt som omotiverad övervikt.

Men visst, visst. Carry on.

Det här är Bombastic Fantastic. Hon är superstark. Typ som att hon klyver berg och hoppar en kilometer upp i luften med en långtradare i högerhanden. Det gäller ALLA muskler, vilket inkluderar knipisarna i vaginan såklart. Hon gillar alltså bara väldigt starka och väldigt superhjältemän, alla andra blir… Ja, ska vi säga såhär, en våldtäktsman som försöker sig på henne får sitt straff snabbt och smidigt och det är NOLL återfallsrisk.

Känner ni igen Bombastics pose? Jag skulle koppa kläderna och posen på en av mina favoritbilder på Grace Jones som tribute men det gick ju inget vidare som ni ser. Om ni kan gissa vilken så skulle jag bli glad dock!

Det här är Shifty Misty. Hon är trettiofyra och gillar att stöta på 18-någonting killar. Innan de får sån där skäggväxt, tycker hon. Bombastic tycker att det hela är lite jobbigt och väntar spänt på den dagen Shifty råkar knulla med en femtonåring och fälls för sexuellt unyttjande av yngre. Det vore ju trist! Shifty Misty, ja, hon är lite Shifty – Men hon kräver i alla fall legg först sedan hon blivit bortjagad av fler än en upprörda mammor. Det är ju tur!

Hennes superkrafter är kraftsköldar, mystisk dimma som framkallar hallisar och crap och annat sånt som blonda tjejer utan muskler brukar ha som superkrafter i alla möjliga B-iga superhjälteserier.

Vilka är de, undrar ni då? Jo, mina superhjältetjejer i min lilla superhjälteserier. De är sjukt olika varandra i stilen, I know. Men alla bitar i serien skiljer sig från varandra i tecknarstil. Jag gör bara serien för att det är kul och i vilken stil eller teknik jag än är sugen på för tillfället, härligt befriande, och lärorikt!

Ni kan se ovanför. Lite manga, lite realism och allt möjligt. KUL!

Jag funderar på vad den skulle heta då. Bombastic Fantastic och Shifty Misty? THE BS CREW? Sköjigt.