Jenny somnade in den 22 december efter, som ni läst, sin kamp mot cancern.

Vi kommer låta denna blogg vara öppen. Dels för familjen, alla vänner, alla ni som följt henne och alla ni som själva kämpar mot cancer. Jag själv tror och känner att det kan vara skönt att läsa Jennys ord, hennes alldeles egna ord och för en stund få minnas henne och hur hon tänkte.

Sov sött nu lilla hjärtat!

Jag behöver väl i och för sig inte berätta för er vad det är för väder, det vet ni nog minst lika bra som jag, annars finns det sånna som är mer kvalificerade som jag berätta det.

Typ pensionärer och andra liksom old people. De älskar att kolla på vädret på nyheterna, det är viktigare än allt annat, det är en dödssynd att prata när mormor kollar vädret. Dessutom brukar dom kolla på vädret på flera olika kanaler, för att jämföra och verkligen vara säkra. Och det tragiska; de får antagligen inte gå ut dagen efter ändå, eller kan inte.

Det var inte alls det här jag tänkt blogga om när jag började, eller, jag hade inte tänkt ut något särskilt alls så det blev spontanblogg idag.

Egentligen sitter jag och funderar över varför mobilerna här ute fått fnatt och inte funkar längre, jag kan inte få tag på E eller F och de är inte online. Kanske blir jag tvungen att ringa från en vanlig telefon, skrämmande tanke…

Faktum är att jag verkar ha glömt många saker. Det känns som om den senaste månaden varat i en livstid och att jag åldrats, äntligen växt ikapp min kropp kanske.

Och jag är trött. Jag är trött på likadana dagar med likadana människor med olika ansikten. Jag orkar inte engagera mig och då antar jag att man glömmer hur man gör.

Oavsett så bloggar jag igen i alla fall.

Det är höst nu, eller hösten är på väg. Jag känner det på lukten, i vinden, haha vad pretto det här låter, usch nästan så jag funderar på att inte skriva det alls. Men det jag ville komma till var att jag gillar hösten, i alla fall början av hösten. När solen fortfarande värmer lite och löven ändrar färg och vi med dem, dvs att vi får klä oss i de där snygga höstiga färgerna, orange, lila, vinröd, mossgrönt, senapsgult. För att inte tala om alla sköna stickade mössor, halsdukar och stora mysiga tröjor.

Höstigt för ett år sen.

Därmot hatar jag fortfarande vintern, den långa kalla, mörka, blöta äckliga vintern. Det hade kunnat få vara lite höst fram till december ungefär sen vinter fram till nyår och sen vår från och med januari.

I

dag har jag, som vanligt här nere, shoppat en massa. Köpte ett gäng böcker bla Stephanie Meyers nya The host och Linas kvällsbok 1&2, vi såg filmen häromdagen och jag ville ha mer, veta hur det gick sen så jag blev lycklig när jag såg den här, med både första och andra delen i samma. Ska bli kul att se vilken som är bäst, filmen eller boken också.

Det blev ju naturligtvis kläder också, jeans, tishor och underkläder.

Usch vad dumt det är att köpa böcker när man redan läser en, håller på med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen nu. Den är bra, sådär

spännanderoligromantiskochunderhållande som bcker ska vara, men jag har inte riktigt kommit in i den än… Så jag tror att jag ska läsa Kvällsboken också…. som en slappbok under tiden.

Yeees…let do. Natti.

Hon är ganska rolig, hon, liksom alla komiker sen antiken skämtar om sin svärmor. I det här fallet är hon själv svart och gift in i en judisk familj vilket naturligtvis leder till en del kulturkrockar som man kan skämta om. Hur mycket som är sant eller överdrivet känner ju inte jag till, men hon har skämtat på det här viset i femton år och det har tydligen varit ok, enda tills familjens kontaktuppgiter fanns på nätet och Sunda blir nu stämd av sin svärmor…

…och just det, hennes man, som är advokat försvarar henne. Det är en hanukkafest man inte vill bli bjuden på va?

Men jag tycker hon är rätt rolig… här är ett lite äldre klipp, med svärmorsskämt.

Det borde finnas en spärr på det som gör att man inte kan börja spela efter klockan tio, för det är helt omöjligt att bara spela ”en liten stund” eller ”nån timma”. För det finns ju ingen början och inget slut och inget logiskt ställe att pausa på, det bara fortsätter, tills gubbarna kanske dör, eller blir tråkiga eller det blir för svårt. Precis som i verkliga livet då…

Förutom att här kan du börja om, din själ reinkarniseras (är det ens ett ord?) i en annan karaktär och allt börjar från början igen.

Det finns väl i och för sig dom som påstår att det går till ungefär så i verkligheten också, alltså att vi återföds och lever flera liv. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag menar, jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet så kan jag inte säga att jag tror på ett visst sätt, på himmel och helvete eller flera liv eller nirvana därför att jag vet inte.

Jag har så svårt för när folk tror så starkt att de är övertygade om att just derar tro är den sanna. Hör de liksom inte själva hur dumt det låter? Det heter ju tro, alltså man tror att det är på ett visst sätt, man vet inte, hur kan man då ge sig ut i krig och kämpa för sin övertygelse när man redan egentligen har erkänt att man inte vet, man bara tror…

Nu blev det väldigt flummigt igen, ett inlägg som skulle bli kort och bara handla om att jag spelat Sims hela natten och kommer vara jävligt trött imorgon…

I övrigt så är jag i Helsingborg några dagar, redan så trött att jag raderade ett styckte, tummen blöder och min kropp bråkar som vanligt.

Det finns dessutom en mobil nu så om man vill nå mig är detta möjligt, tyvärr saknar jag några telefonnummer, typ de jag fått de senaste två åren.

Jösses, nu somnar jag typ i vartannat ord, dags att sluta skriva då…

Måste bara säga förlåt till Fiffi för jag helt ”glömt” hennes födelsedag, trots att jag tänkt på den och till och med drömt om den. Så grattis Fiffi! Jag ringer när jag har ett stycke privatliv.

Egentligen skulle det ju varit party idag men för en gångs skull så var det inte jag som ställde in. Tråkigt i alla fall, hade varit kul att se David innan han flyttade iväg.

Jag och David på Backstage…

Men som sagt, livsfarligt med soffan, dels för att den är så mjuk och skön att man gärna somnar och sover en stund. Livsfarligt för att min styrka i både ben och armar varierar väldigt, så det är inte säkert att jag kommer upp i rullstolen igen, och jag är ensam hemma.

Men jag passar på att njuta lite av min ensamhet.

Det är i och för sig lite läskigt när min katt försöker ta sig in och rycker i dörrhandtaget till ytterdörren, ibland glömmer jag att det är katten tror att någon försöker ta sig in…

Kanske är det jag som bara fuckar upp allting. Man borde kanske låta vissa saker vara, bara flyta med och hoppas att min tid kommer. Jag vet inte, som sagt, förvirrat.

Inte blir det bättre av att blogga om det heller, eftersom att jag egentligen inte berättar vad det handlar om, för det skulle bli alldeles för långt och snurrigt.

Men vad som är positivt är att klockan är nästan halv två och jag är vaken, utan några krampkänningar. Jag har haft krampattacker nästan varje kväll det senaste och det är för jävligt att inte veta vad det beror på, hur mycket som är fysiskt och hur mycket som är psykiskt.

Hursomhelst ska det bli skönt att somna utan narkosmedel i kroppen, det är alltid något.