Efter en helg med hästtransport efter volvon har jag äntligen hunnit läsa det alla i bloggvärlden pratar om – Linda Skugges skilsmässa.
Inget konstigt med den. Däremot undrar jag vilken planet de som skriver alla märkliga kommentarer bor på.
En skilsmässa är sällan roligt. Det är inga större förändringar i livet. Men det är inget tragiskt med att två vuxna personer bestämmer sig för att gå skilda vägar. Ofta är det tvärtom. Människor växer och utvecklas, lär känna sig själva och testar sin egen förmåga på ett annat sätt än vad de gjorde i tvåsamheten.
Sorry, alla jag känner som lever i parförhållande. Jag har inte sett ytterst få som jag vill byta med. Jag vet knappt ett enda par som jag tänker ”åhh, vad de verkar ha det bra” om. Jag brukar förundrat och tyst iaktta spelet mellan de två i par som jag känner och undra vad som pågår. Egentligen. De människor jag beundrar mest och eventuellt skulle vilja byta liv med är alla singlar. Därmed inte sagt att jag inte tror på kärleken eller tvåsamheten. Därmed inte sagt att jag inte tror att man kan utvecklas i en tvåsamhet – men det är svårare.
Och sluta dalta med kärnfamiljen. Vi människor är inte gjorda för att leva i kärnfamilj. Det är ett modernt påfund som har existerat de senaste 150 åren. Vi är gjorda för att ha mycket fler människor runt omkring oss. Det finns kärnfamiljer som fungerar, men alltför ofta bygger de på hållhakar på varandra och rädsla för det okända. De värsta övergreppen både fysiskt och psykiskt sker i kärnfamiljer.
Det är inget konstigt med att folk skiljer sig. Det som ÄR konstigt är att så många lever kvar i halvtaskiga förhållanden.
