Idag i soluppgången spred vi pappas aska i sjön. Platsen han levde, levde på riktigt. Där alla hans sorger för stunden fick dö.

Jag har ont, jag mår illa och jag kan inte sluta gråta.. hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta gråta.

Jag hatar verkligheten

Pappas död gör mer ont i mig än jag någonsin trodde var möjligt.

Nu är livet en ständig kamp för att kunna fungera normalt. Inte bryta ihop överallt på alla opassande ställen och tider.

Nu är livet en ständig påminnelse. Allt är pappa, överallt är han och minnena.

Det är tungt och ibland kvävs jag, oftast kvävs jag.

Jag hatar att man inte kan laga en trasig människa, en döende.

Jag hatar att man inte kan få tillbaka… Jag hatar att pappa är död. Han var den, den tryggheten som jag vågade prata med om allt, han var den som alltid fick mig att skratta när jag mådde skit. Pappa var verkligen min bästa vän.

Och nu då??

ibland finns det inget att göra åt saken. som mitt huvud!

Jag vill kunna radera, men det går inte. Jag vill åka hem, men kan inte. För jag slits.. slits mellan två världar.. två liv.

Den ena världen avskyr jag över allt annat, men det finns något gott där som jag aldrig kommer kunna släppa taget om.

Den andra världen gör mig lycklig som få. Men så länge jag står mitt ibland båda………………… så kommer jag nog inte bli mer hel än halv. Men det är väl nått iaf.. eller?

Vi släpper alla taget om varandra någon gång. För mig tar det lite längre tid bara.

….with a memory so cold, im gonna grow old

and always remember, that sunny day in december

sitter fortfarande och skakar mitt huvud. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt lämnat sverige. Jag ångrar mig inte för fem öre, men trodde aldrig jag skulle våga.

Detta är andra gången i mitt liv som jag är riktigt stolt över mig själv.

Jag har inte lämnat sverige för evigt. Jag har inte lämnat er. Ni är det finaste jag har, men ska jag leva så vill jag leva lycklig fullt ut. Och än så länge (jag vet att allt är så nytt) är jag lycklig. Så pass lycklig att jag faktiskt inte kan sluta le. Nu ler jag på riktigt.

Be mig inte att komma hem, inte än iaf. Ge mig en chans här.

Visst saknar jag, visst längtar jag. visst fan gör det ont ibland.

Det måste det få göra. jag är trots allt människa. ingen satans känslokall robot. Jag har nog till och med för mycket känslor och det ställer oftast till med problem.

Fast jag lär mig, och jag har lugnat ner mig. Jag orkar inte gå runt och vara arg och ledsen längre. inte i onödan

Jag älskar människor, jag älskar dem förlorade vare sig dem vill det eller inte. känslor jag kände för folk, vänner går inte bara över hur som helst. Det försvinner aldrig helt. That’s the fuckin truth.

Speciellt när jag sitter ensam, lyssnar på musik och minns.

Då finns du som mest. Det Är då jag undrar för mig själv om du någonsin sitter och minns. Även om det inte längre är bra. Inte längre något Vi på samma vis, det som fanns finns ändå kvar. Sånt raderas inte (jag har försökt)

Jag sitter och tänker tillbaka på den dagen vi satt i sängen och drack vin och flamsade som de två fjortisar vi var. Alla galna frukostar hos din far. när du tänkte hälla ut kaffet i sopepåsen.

Det var mycket roliga stunder ihop. jag skiter i om du läser eller inte. jag skiter i om du tar åt dig om du nu ens skulle få för dig att faktiskt trilla in här ibland. jag minns och jag ler. Jag saknar och önskar, samtidigt som det skrämmer mig.

skit samma, minnena finns och jag vet innerst inne att kaffet inte är slut på riktigt. inte mitt kaffe iaf

Jag har hört att du mår jätte bra nu.. det är skönt, jävligt kul och skitbra. det gör mig glad.

Ni vet nog inte hur det känns att alltid vara den som får stå utanför.

ni kan säga till alla att det är fest.. men inte mig?. hur fan ska jag då kunna känna mig välkommen..

å varför i helvete bjöd jag er till min avskedsfest? som ni iofs inte kom på.

jag vill inte vara elak.. men hoppas ni själva står där en dag.

och kom inte med ursäkten att ni glömde….. för då har ni verkligen glömt bara mig..

så ne.. tack å hej. jag är hellre nästan ensam än att bli behandlad så här. party on suckers

en liten gata som en gång var min

Full med glädje och skratt.

försvann in i mörkret av en dyster natt