sitter fortfarande och skakar mitt huvud. Jag kan fortfarande inte fatta att jag faktiskt lämnat sverige. Jag ångrar mig inte för fem öre, men trodde aldrig jag skulle våga.

Detta är andra gången i mitt liv som jag är riktigt stolt över mig själv.

Jag har inte lämnat sverige för evigt. Jag har inte lämnat er. Ni är det finaste jag har, men ska jag leva så vill jag leva lycklig fullt ut. Och än så länge (jag vet att allt är så nytt) är jag lycklig. Så pass lycklig att jag faktiskt inte kan sluta le. Nu ler jag på riktigt.

Be mig inte att komma hem, inte än iaf. Ge mig en chans här.