Pappas död gör mer ont i mig än jag någonsin trodde var möjligt.

Nu är livet en ständig kamp för att kunna fungera normalt. Inte bryta ihop överallt på alla opassande ställen och tider.

Nu är livet en ständig påminnelse. Allt är pappa, överallt är han och minnena.

Det är tungt och ibland kvävs jag, oftast kvävs jag.

Jag hatar att man inte kan laga en trasig människa, en döende.

Jag hatar att man inte kan få tillbaka… Jag hatar att pappa är död. Han var den, den tryggheten som jag vågade prata med om allt, han var den som alltid fick mig att skratta när jag mådde skit. Pappa var verkligen min bästa vän.

Och nu då??