Hemimammas tankar – Tankar som skär sönder hjärtan och tårar som smiter ur ett ont öga…”Listan”
AFTON!! Ikväll/natt är jag ledsen och vill egentligen skriva om hur jag mår och vad jag tänker… men vet inte hur jag ska samla mig eller hur jag ska börja, så jag väljer att göra det som en del i listan, så får vi se vad som lossnar…
Jag behöver verkligen ventilera känner jag… och mina tårar säger mig, lite föraktfullt:
”Flicka lilla, är du verkligen SÄKER på att du kallas Hemimamma” *elakt flin*
Samtidigt är jag rädd för att blotta mina känslor och tankar, eftersom det ofta ses som svaghetstecken av människor och idag kanske det finns någon som är beroende av att se mig som stark och oövervinnerlig och som skulle må dåligt om jag erkände mig mänsklig, svag, rädd och beroende…
(och kanske inte orkar hjälpa där jag brukar eller kämpa som jag har gjort… att jag är slut…)
Då blir den mest passande punkten på listan ”MIN DAG”
(fast jag hoppas att folk VET att jag är mänsklig som alla och kan göra fel, fast jag kämpar som en idiot att göra det rätta och starka och hjälpa ”Gud och alla jävlar” och inte vara självisk)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar # Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro # Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?# Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor # Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Senaste tiden har mycket förändrats för mig…
Många motgångar, nya spelregler och en känslomässig berg och dalbana… Jag har varit sjuk några dagar nu och smärtan i mitt öga(som ibland blir inflammerade i samband med förkylning) Min alkoholiserade pappa återvände som ”den förlorade sonen” för ett par veckor sedan och en person i min omedelbara närhet svek ett förtroende å det grövsta…
och mitt operationsdatum har satts och kommer klivande mot mig som ett monster…
med ett tufft oblogatorium och det var att jag skulle sluta röka (vilket jag klarat, ta i trä) och nu har jag skaffat mig tio kilos övervikt som biverkning och med det följer stressen att jag måste gå ner *höttande pekfinger* annars kanske de vägrar mig operationen av det skälet? och den är HELT avgörande för hur mitt arbetsliv framöver ska funka…
och nu verkar det som om en vän som jag känt länge, har vänt mig ryggen (troligen för att jag gav ett ”onödigt råd” i en känslig fråga, där hon inte vill ta det ansvar som hon borde och vad gör man då? håller man tyst, eller säger man det man tänker? Jag tyckte att ärlighet varar längst… *någon som är förvånad?*)
Jag saknar en annan vän som jag kunnat få stöd av väldigt mycket förr, men vi verkar också glida isär… och jag kommer mig inte för att ringa, det dyker hela tiden upp saker emellan…
NU HAR JAG SJÄLV HAMNAT I KONFLIKT MED OCH MÅSTE SLÅSS MOT FÖRNEDRINGSKASSAN FÖR ATT JAG SKA FÅ RÄTT TILL FÖRÄLDRAPENNING I ENLIGHET MED SGI EFTER ATT HA FÅTT BESKED OM ATT MAN BARA TÄNKER GE MIG GARANTIBELOPPET PÅ 180 KRONOR OM DAGEN (VILKET SKULLE VARA FÖRÖDANDE FÖR MIN FAMILJS REDAN HÅRT ANSTRÄNGDA EKONOMI) vilket ger mig panik!
Så nu slåss jag inte bara för alla andra, utan även för mig själv…
Droppen idag, var att en ”vän” på bloggen missförstått mig och tar sig rätten att påstå sig veta vad jag tänker, vill, och vem jag är och vad jag står för och skäller ut mig utan att överhuvudtaget FRÅGA vad jag menat eller vad jag avser och när jag försöker att svara, så tar personen bort mitt svar, men låter kritiken stå kvar…
Så den känsla av att bli orättvist utdömd, och missförstådd, lade sig som honung på såren… *ironi*
Nej, den skickade ner mig i en jämmerdal jag sällan befinner mig i och den hopplöshetskänsla som överväldigade mig gjorde att jag knappt fick ett ord ur mig när min man till slut hittade mig i sovrummet dit jag dragit mig undan för att ensam och i smyg vältra mig i min sorg, förtvivlan och ångest…
”Vad är det gumman” makens oroliga röst….
”Jag vet inte om jag vill säga det eftersom jag inte litar på att det jag känner är verklighet.”
”Jag mår skit och det kanske är PMS eller vad vet jag”… tårarna rinner sakta ner för kinden och maken tar fram papper och ger mig…
”Jag vet inte om jag vill tynga dig med allt jag känner eftersom jag vet att du har det lika jobbigt som jag just nu, för jag har miljoner känslor och tankar som far igenom mig just nu”
”och en del av det jag känner är ju en kritik emot dig, eftersom jag känner att du inte ser mig just nu… Jag frågade dig ”Hur var din dag idag, älskling” och du frågade inte och du såg inte när du kom hem, att jag satt framför datorn och att jag hade gråtit och jag vet ju att du inte såg det för att du har så ont själv och att mina ögon är röda ändå av infektionen”
Självklart tar tårarna ny fart av rädslan att han ska slå ifrån sig och överge mig på riktigt. Men han gör inte det, utan han stryker mig sakta över håret, så där som mamma gjorde när man var liten och som jag själv gör på mina barn när de är ledsna och oroliga…
Till slut fick han höra hela historien om allt som jag hållit inom mig senaste veckorna och om vänner som vänt mig ryggen eller svikit…
”Har jag så dålig koll på mig själv och missbedömer jag andra människor så fruktansvärt” frågar jag sorgset…
Självklart kan han inte svara på just det, men han påminde mig om att han inte skulle gett mig sådana rosor som han gav mig häromveckan, om han inte brytt sig och det inte var för att han vet hur jobbigt jag har det just nu med vikten och allt annat… Vilket jag naturligtvis VET, men när man är så ledsen blir minsta motgång monumental…
Så hur slutade detta mentalt utmattande gråtkalas?
Min make packade in mig och ”lilla familjen” i bilen med destination Vaxholm.
Där fick jag frossa i min älsklingsglass som vi bara har råd att äta några gånger om året och tillhörande sightseeing påp Bogesundsvägen med det fantasieggande Bogesundsträsket…
Sedan gav han mig massage, när ungarna lagt sig och det lättade det värsta av spänningarna för stunden…
I morgon kommer resten av alla barnen hem och när de är hemma brukar Hemimammas universum automatiskt hamna i balans och då mår jag förhoppningsvis bättre…
Men det är i morgon… Men nu har det handlat om min dag idag…
*Så hur var din dag idag älskling* till alla bloggvänner som fortfarande finns kvar…
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – ”Listan”, Mina rädslor, de demoner jag umgås med och de demoner jag besegrat!
GOD AFTON!! Nu har jag haft en förlamande skrivtorka i några dagar och till slut gör jag som en del andra gjort. Jag tar till den så kallade ”LISTAN” och väljer ut en punkt att skriva om.
(Listan så här långt: # är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar # Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro # Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?# Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Idag väljer jag någonting jag umgåtts med ganska mycket sista året, men allra helst senaste veckorna, nämligen ”MINA RÄDSLOR”
Ett svårt och farligt ämne att skriva om. Svårt, för frågan är hur mycket ska man erkänna sina rädslor och därmed sin svaghet inför sina medmänniskor?
Farligt, för vad innebär det för ens psykiska hälsa att erkänna sina rädslor och därmed det grepp de har över oss?? Här tänker jag tex på Patrik Sjöberg. Just pedofildebatten har jag deltagit ända sedan jag började blogga, men jag vågade inte tillstå min egen historia som drabbad.
Mitt förflutna på den punkten har tillhört mitt ”eget liv” och det är få människor i vuxen ålder som känt till vad jag råkade ut för. Det som gjorde det värre för mig vilket också fick mig att vara tyst i alla år var det faktum att när jag väl anförtrodde mig till en vuxen människa, så skvallrade hon för mina föräldrar.
Min pappa som alltid reagerat fruktansvärt starkt när det handlat om pedofili på TV tex vägrade tro på min historia och min mamma vägrade att acceptera att en av hennes älskade släktinger skulle förgripit sig på mig och hon anklagade mig för att ljuga och det blev en svart familjehemlighet som hon förnekade. Det fick till följd att jag lämnade mitt föräldrahem så fort jag kunde och inom något år 
hade jag brutit helt med min familj.
Jag har burit med mig ärren hela livet sedan dess och jag har som sagt alldeles nyligen valt att framträda, visserligen lite i skymundan, men ändå. Som jag kommenterade det hela kring Patrik, så har jag väntat tills jag var stark, vuxen och trygg nog att bära stigmat.
Rädslan ligger naturligtvis i att bli en utstött, eller att ingen ska tro på en. Men idag känner jag att det spelar ingen roll längre om någon annan tror mig. Blir jag utstött, så är ju inte det värre än när jag ovanpå detta trauma fick bära att vara mobbad… men att känna att man vågade ta klivet ut i det okända var att besegra en demon… och att ta ut spöket från garderoben… som sprack i ljuset s.a.s…
Stödet jag har fått från dem jag berättat för är starkt och jag har än så länge inte känt att jag skall komma att lida.
Generellt sätt är jag nog en ganska orädd människa om man jämför. Jag är tex INTE rädd för råttor, möss ormar, spindlar eller andra djur inklusive hundar eller vargar… förutom skorpioner! (även stjärntecknet, märk väl!)
Anledningen till det är en dokumentär jag såg som litet barn, där en kvinna sticker in en fot i en toffel, där en skorpion gömt sig… Det var väldigt traumatiserande för mig då jag var sex år gammal, och har satt sig som en spökbild på hjärnan…
Jag är heller inte rädd för andra människor och deras reaktioner. Jag är van att hantera olika kriser och har alltid huvudet kallt när det händer saker och jag litar fullkomligt på mig själv. Jag har gått in i brinnande hus och jag har stått med pistol mot huvudet för att förvara och hjälpa mina medmänniskor… och jag har överlevt min mammas och två av mina barns död…
Jag har lärt mig att jag klarar kriser och att jag överlever alltid.. och reser mig igen, förr eller senare
Men, jag är höjdrädd… Och det har jag varit hela livet. jag vet som barn när man kunde åka upp i tornet på gröna lund, fick jag en obetvinglig känsla av att vilja kasta mig ut därifrån… Samma känsla fick jag på min bröllopsresa för fem år sedan. I Paris finns det sk Montparnasse tornet som är Frankrikes högsta byggnad… Maken gick upp på taket men jag stannade kvar i den översta våningen inomhus. =0)
Men den rädsla som styrt mitt liv mest och allra helst senaste åren och nu auktaliseras igen är min operationsrädsla. För ett år sedan opererade jag mina åderbråck och det var min första ”frivilliga” operation. Innan dess har jag opererat ett akut utomhavandeskap och innan dess en cysta i mitt bröst, som kopplades till min förhöjda cancerrisk. Ingendera frivillig förstås och båda innebar rädslor på olika plan. Den förstnämnda då jag var väldigt nära att dö och den andra med insikten och rädslan att få min mammas bröstcancer, med samma dåliga prognos som hon hade haft (död 51 år gammal)…
För något år sedan fruktade jag att jag skulle få lov att avlägsna livmodern pga Adenomyaom/endometrios, men det vägrar jag göra (än så länge) och jag vet att några vänner jag pratat med om detta som vet hur jag känner, skäller på mig för detta, men det är nog den klassiska känslan av att inte vara en ”riktig” kvinna kanske…
Jag vet faktiskt inte och det är en rädsla jag inte velat konfrontera än…
Men nu måste jag förlika mig med min operationsrädsla igen… Den 7 Juni, så ska jag genomgå en bröstförminskning. Från en G-kupa till en relativt nätt C-kupa är planen, för att rädda min rygg och mina knän. En mångdubbelt större och riskablare operation, som jag önskar att jag slapp =0(
Egentligen vill jag helst bara smita undan, men jag måste göra den för jag kommer att vara handikappad för livet annars eftersom bysten har en tendens att bli ännu större med tiden och ryggen svagare…
Men jag har lyckats att sluta röka och nu måste jag försöka få kontroll över min viktökning, för att operationens påverkan på min kropp och dess läkemöjligheter inte ska saboteras…
Så nu måste jag lägga om diet… LCHF verkar effektiv, fast jag har svårt med frukostidéerna…
Innan operationen måste jag dessutom göra en förberedande mammografi, för att försäkra läkarna om att det inte har bildats några nya cystor som kan komplicera ingreppet… och oron för vad den ska visa finns också där… och min cancerrädsla ligger och lurar på mig samtidigt..
Så just nu känner jag mig relativt sett inte så stursk, även om jag är stolt över mig själv, eftersom jag gång på gång besegrar min rädsla och går igenom det som skrämmer mig…
Min höjdrädsla till trots, så åkte jag uppskjutet och fritt fall för några år sedan och jag överlevde bådadera, konstigt nog… =0)
Så jag hoppas att operationen också ska gå bra…
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Listan, Vad kläder vi oss i? Tro hopp och kärlek!
GOD AFTON!! Ikväll, får det bli listan igen… ”Det här hade jag på mig idag” och jag rebloggar mitt inlägg på ”Blixtbloggen” som handlade om att göra sig själv till pinuppa. =0)
Det handlade om hur Hemimamma har sett ut olika tider i mitt liv…
Det är ganska festligt faktiskt =0) för 20, 15 och 5 år sedan…
(Listan så här långt: # är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar # Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro # Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
På bilden till höger har jag på mig en av mina favorittunikor och till den har jag byxor och kavaj i matchande plommonlila… Det är så jag ser ut numera, när jag (vilket jag är ytterst sällan) sminkad och fixad ger mig ut på galej i någon form… (annat var det när jag var ung)
Jag älskar starka färger och har som bilderna ovan demonsterar mycket rött och svart i min garderob. Även lila, mörkblått har jag och jag är mycket pragmatisk gällande mode…
Jag följer det INTE. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Jag har alltid haft min egen stil och när jag köper ett plagg, så ska det vara ett som håller många år. Jag är inte road av att handla kläder, så jag betalar hellre lite mer för bra kvalitet… så jag slipper handla så ofta… =0)
Jag köper kläder som kläder min kropp, inte de som tror jag är en galge… och jag har alltid varit en kvinna ”med saft i köttet” och kurvig och yppig är adjektiv som kan förknippas med mitt utseende och min stil.
Ingen kan ha missat att Socialdemokraterna har bytt partiledare i helgen.
Förhoppningsvis, så har ni inte heller missat ”Earth Hour” när vi släckte ner en timme över hela planeten.
Eftersom jag tror på Håkan Juholt och känner förtroende för honom, så infann sig en känsla av hopp i helgen… en känsla som kom att klä mitt hjärta... För första gången sedan Palme mördades för 25 år sedan, så känner jag hopp om framtiden… och drömmar och tillförsikt smyger in…
Det är den viktigaste känsla som människan kan besitta. Viktigare än kärlek, eftersom hopp och trygghet är fundament för kärleken. Utan dem, så kan du inte känna kärleken… du har inte tid eller ro i kroppen att känna den.
Lust, begär, förälskelse kanske… men inte KÄRLEKEN.
Jag känner också TRO.
Tron att med Juholt kan ”strålande dagar framför oss”, faktiskt bli en verklighet…
Det betyder att jag kan våga dö. Utan ångest. Utan rädsla för att mina barns starkaste förkämpe och försvarare MÅSTE överleva och vara stark för att skydda dem i en allt brutalare och kallare värld. Om människovärdet återtar sin position, så kanske barnen får chansen till ett bättre liv, utan att JAG måste hjälpa dem dit..
Att få dö i frid är en ynnest, som få förstår hur viktigt det kan vara, för det vill vi inte tänka på.
”Människor idag vet alltings pris, men ingentings värde”
Eftersom Juholts utnämning blev en viktig vändpunkt för mig, så ville jag fira det med min familj. 25 års ångest, oro och förtvivlan kan utklinga… ”Jordens timme” blev i kombination med beskedet ett tillfälle till fest.
Jag iordningställde ”Sparrisälskling” och alla klädde vi oss i fina kläder.
”Mamma vad du är vacker” sade Boppan (tre år om en vecka) helt klart, medan han andäktigt smekte kjolen på min klänning…
”Vet du en sak… Du är världens finaste bebis” replikerade jag då… Svaret kom blixtsnabbt och illustrerade väl att han har tre storasystrar som är betydligt mer kläd och modemedvetna än jag är…
”Nej, jag har inte klätt på mig än”
DÄR KOMMER KÄRLEKEN IN I BILDEN =0)
Kärleken är min medeltidsklänning, ”Drottningklänningen” i svart sammet, som jag fick i gåva av min make på våran tremånadersdag. Jag bär den vid ytterst speciella tillfällen, bla på våran berömda sommarfest. Den kräver makens medverkan för att klä på sig… (Och jag vet ytterst raffinerade sätt att ta av densamma, vilket maken nog räknat med när han köpte den *LER*)
Vi släckte hela huset och under ”Earth hour” så satt vi: Jag, maken, Boppan och Loppan och vid detta tillfälle faktiskt Tripp också… (min äldsta dotter, som kommer att krossa pojkarna som äldre.. Hon är förkrossande söt och smartare än vad som borde vara lovligt… tyvärr var hennes pappa sjuk, så hon fick stanna hemma under helgen) i ljusens sken och åt vår middag och när vi ätit färdigt, så medan maken brottades med de små, så plockades vårat finschack fram…
Vis av våran första match då Hemimamma slarvat och tvingades till ett ofrivilligt drottningoffer, så sade jag:
”Jadå Tripp, jag ska vakta min dam noga.”
Min dotter log stort. När partiet avslutades en ½ timme senare, så hade hon tagit min drottning igen… på samma ställe… på samma drag… suck… krigsdansen… ”Jag slog mamma IGEN!!!”
Men det var det värt. *ler* Jag är ingen curlingmamma.
Jag är en schackmamma =0)
GOD AFTON och skål för strålande dagar framför oss!!
Hemimammas tankar – Listan, mina föräldrar, minnen, sorg och ångest kommer krypande…
GOD AFTON!! Ikväll, får det bli listan igen… i skuld och huld, håller jag min Moder… och min Fader?
Listan så här långt: (# är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro # Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
För tre dygn sedan var det tio år sedan hon dog. Men jag missade det, förutom ett litet stygn av sorg i bakhuvudet… Varför? Jag missade det, för att jag blev så distraherad och fångades i oerhört destruktiva känslor och tankar…
och den 21 april skulle hon fyllt 62 år om hon fått leva… Hon dog den 3 mars 2001, tio år sedan, alltså. I aggressiv genetisk bröstcancer. Femtio år gammal. Så dessa veckor mellan början på mars till den 21 april, är tunga för mig varje år… och rädslan att ärva hennes öde och lidande präglar mitt liv på många sätt…
Men idag vill jag fokusera på vem hon var och inte på hur hon dog. ♥
Hon var alltså oxe. Hemkär, trogen och envis. De älskar att laga mat. Ingen annan kommer att någonsin få mig att äta lever igen. Hon älskade moccatårta och mandelbiskvier. Hennes smörgåstårtor var fantastiskt vackra.
![hearts[1].gif](http://metrobloggen.se/hemimamma/files/2011/03/hearts1.gif)
Hon var verkligen typisk oxe. Hon och pappa hade varit gifta 33 år när hon dog. Jag minns som barn, hur min mamma och pappa ALLTID höll varann i handen, när de var ute och gick. Hon var obrottsligt lojal med dem hon brydde sig om. Hon var kvick i mun och hon charmade alla i sin omgivning. Intelligent som få. Jag tror att hon hade varit ett kap för vilken man som helst.
Hon förstod att hon slagit klorna i en bra karl och vägrade släppa taget om honom, så han fick glömma facklig karriär, kanske till hans förtret och framför allt till min… Han hade nog blivit en bra fackpamp. Men mammas och våra behov fick gå före.(min bror och jag) Toffel? =0) Ja, kanske det, men då var hon toffla. Hon satte honom och oss barn framför sig själv. Hm, jag är nog mer lik min mor än jag insett…Jag minns inte att hon unnade sig själv någonting, men väl oss barn.
Hon var ALLTID hemma med oss barn, tills vi börjat skolan.
Min mamma var konstnär i hjärtat. Hon målade tavlor och porslin. Hon drejade och skulpterade i lera. Hon tecknade. Jag minns hennes elefant, tecknad i kol och jag minns den byst hon gjorde av dig, pappa. Jag tyckte alltid att den liknade Elvis mer än dig, men det sade jag nog aldrig till mamma. Hon hade nog blivit förnärmad då. Hon gillade Elvis… och hon dyrkade Olof Palme…
Mamma och pappa hade ett dansband (det var så de träffades, under protest från min far ”Vad ska vi med ett fruntimmer till, vi klarar oss själva”, till killarna i bandet) så musiken var central i hennes liv. Jag minns hur hon, när hon hade bra dagar, dansade runt med oss ungar till Elvis och dansband. Hon kunde verkligen dansa, vilket hon fick demonstrera de gånger mina föräldrar hade fest.
Jag minns, när de lagt bandet på hyllan, fortfarande musicerade och sjöng. Pappa med sin gitarr, mamma på elorgeln (eller min bror) och hur vi alla sjöng tillsammans. Lyckliga dagar. Hennes favoritlåt var ”Jag ger dig min morgon”
Min mamma älskade att vara ute i skogen och plocka svamp. Jisses, vad hon var duktig på att sniffa fram kantareller. Eller hennes blåbärspajer… Men hon fick panik om hon kom ifrån pappa, för något lokalsinne ägde hon inte. Jag minns en gång, hur arg mamma var, när vi var i husvagnen som vi brukade om sommaren, när pappa gav mig och min bror tillåtelse att dyka i gästhamnen…
Jag minns när hon räddade farmors hunds valpar. Valpen som hon fick som tack, blev min bästa vän i mina tunga stunder. Men hon var mammas mest av allt..
Hon jobbade hårt och dedikerat ända till slutet och var älskad av alla på sin arbetsplats. Mycket för att hon var så hjälpsam.
Förlåt pappa om du läser det här, men jag ville berätta. Du måste förstå att jag älskar min mamma och jag älskar dig, fortfarande och jag tänker på er, varje dag. Jag vet att livet måste gå vidare och att vi inte talar om mamma på samma sätt längre. Jag hoppas att hon ser mig och är stolt över den kvinna jag har blivit. Jag hoppas att hon ser mina framgångar.
Jag önskar att hon skulle fått lära känna alla sina barnbarn och sett vilken mamma jag är. Jag önskar att hon fått träffa min man och sett att jag slagit klorna i en lika bra karl som hon lyckades göra. Men jag är nog duktigare på att meka än vad hon var…
Jag önskar att jag fick säga till henne själv att ”Mamma, jag älskar dig!”
Men hon är död. På begravningen sjöng en av hennes väninnor ”Jag ger dig min morgon” och jag lade ner en krans jag gjort själv med blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta, med en G-klav gjord av piprensare och eltejp i mitten…och med henne dog min pappas musik… Det var en alltför kvalfull död, för min far att hantera, så han dog med. I inte i kroppen, men i själen…
Idag har jag mycket sporadisk kontakt med min Fader alkoholisten… Varför ringer du aldrig längre, Pappa?
Den man han var i sin krafts dagar och med mammas betsel som styrmedel och broms, var en av de intelligentaste människor jag någonsin mött och jag har mött många människor i varierande positioner i samhället under mitt brokiga liv… en hemlig barndomsdröm jag hade var att få se pappa och Palme diskutera kommunism =0) … Jag tror pappa hade gett honom en match…
Jag hatar att hata honom för vad spriten gör med honom… Jag vill att han ska älska mig och barnen nog för att sluta dricka och börja leva igen för våran skull… Jag vill få älska honom och kunna prata politik med honom igen, så som jag gjort hela livet… innan…
I morgon kväll ska jag tända ett ljus i den lilla vita gravlyktan jag fick av min svärmor, för att det är så långt till mammas grav. Den står bredvid det lilla rådjurskidet (Emma) som vilar i gräset bredvid min favoritbjörk i trädgården.
Jag tänder den för mina föräldrar, som jag håller i huld och skuld… ♥
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – ”Listan”, MIN TRO och övertygelse? De trasiga skornas Fader, sonen och anden…
GOD AFTON!! I kväll är det dags för listan igen… och i natt ska det handla om min tro… och min övertygelse… om en Fader som påverkat hela mitt liv och den Son som bär budskapet vidare… och hans andlige ”son”, som förmedlar hans musik…
Listan så här långt: (# är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Igår var jag på mitt livs första ÄKTA Gudstjänst… Äkta därför att alla som samlats i lokalen, var där för att hedra en Fader och för att lyssna till hans son och den nya trons ”påve”… och stämningen var så högtidlig att den var påtaglig… Vad? Är Hemimamma troende säger ni då? Ja, igår kände jag mig sådan… fast inte så som ni tror, för min ”GUD FADER” är Cornelis och hans son heter JACK och ”Påven” eller den ohelige anden heter Hans-Erik Dyvik Husby… mannen som spelade Cornelis i filmen om honom…
(alla bilder har min make tagit)
”I LJUSET AV CORNELIS” hette konserten och den inleddes med att bredvid barstolen Hans satt på, stod ett barbord, med ett glas vatten, ett glas vin (!) och ett värmeljus och Hans förklarade att ljuset symboliserade Cornelis och att han hoppades att Mäster C var närvarande….
En hyllning till Cornelis ära och det var Hans-Eriks tolkningar av den folkkäre trubadurens låtar som stod i centrum… Mellansnacket var oftast en dialog mellan Hans och Jack... om olika ämnen.. Jack, satt på en vanlig stol och i hans kroppsrörelser manifesterades den man vi alla aktade och älskade… hans hand och spelstil var den felbare faderns… rösten, språket, var lika melankoliskt kolorerad, som Cornelis unika ton.. och en av höjdpunkterna under de nästan två timmar konserten varade, var när Jack själv, med endast Love Thollins komp, sjöng en av sin faders visor och det var magiskt…
Applådåskorna var som en kyrkorgel i intensitet…
Hans-Erik gjorde en bra föreställning, inte tu tal om saken, (men han är INTE Jack… han har inte den karisman som jag tror Jack ärvt)… och ur hans perspektiv och historia, så hyllar Hans Cornelis som sin frälsare, då han slutade med sitt narkotikamissbruk för att vara med i filmen (enligt min make hårdrockaren) Som sitt alter ego Hank von Helvete, fick han skrika och growla, men i motsats till denna kritiker, så inser jag vilket mod det krävs att blottställa sin röst, för att sjunga som ett barn, naket och skört och inte gömma sig bakom hårdrocksuttrycket som är vant och tryggt. (alla gånger jag själv stått på scenen, gör att jag känner med honom)
Sommarkort, Vaggvisa, Deirdre’s samba, Somliga går, balladen om en gammal knarkare, MördarAnders, visa i vinden, en fattig trubadur, Felicia adjö, tomtebloss… och några jag inte minns namnen på längre…
De båda männen backades upp av ett gäng ypperliga musiker och den kvinnliga keyboardisten spelade trumpet och den likaväl som henns röst, symboliserade den hjälplösa moderns smärta i bakgrunden… i Holland och i vietnam och den bedragnas…
Spelningens största höjdpunkt ur ett musikaliskt och medmänniskoperspektiv, var när Jack berättade om sin 9 års present från sin fader… Låten ”Till Jack”, med ett starkt antikrigsbudskap… och Jack lakoniskt konstaterade att han hellre velat haft en bilbana… och smärtan som anades mellan raderna var skärande och jag tänkte för mig själv, (då jag förstås sett filmen och älskat Cornelis hela mitt medvetna liv och fostrats i samma anda som han levde) ”Jack var Cornelis första och största offer” och den förlåtelse, som måste skett, från Jacks sida är en stor sak… Jag hade ståpäls hela låten igenom… för det var magiskt!!!
På det sättet som gör mig unik, så reser jag mig upp och apploderar när låten är slut… och det tar ett par sekunder innan jag inser att jag ensam står upp… men finner mig i den sanning jag lärt i mitt liv, står kvar och apploderar trots min förlägenhet, fullt medveten om att jag har ögonkontakt med Jack och Hans… i en glittrig blus som gör att jag syns… för hela Cirkus och om nu TV var där och filmade, så lär jag synas….
LÄNK TILL CORNELIS ORIGINAL FÖR JÄMFÖRELSE
Mina tankar kring mannen Cornelis närs av den klart politiska agendan i låtvalen… det är de tunga mörka låtarna, som Hans har valt, och känslan av personlig erfarenhet skriker genom de välbekanta tonerna och kompet lyfter den musik man vanligen hör Cornelis ensamma gitarr framföra, till nya harmonier och crescendon… och hela konserten igenom, andas allt andlighet… Vi lyssnar till vår Guds musik och budskap…
och det underligaste av allt är att majoriteten av människorna, jag ser omkring mig innan spelningen, ca 3000 personer… är klädda som fint folk och direktörer och räknas väl inte som Cornelis vanliga fans... eller?
Det är ju det som är det paradoxala i mannen Cornelis… kommunisten, vars texter behandlar det svåraste i livet, enar vårt land och hans musik tar alla till sig… Hans Dyvik berättade om det inför filmen, som förändrade hans liv…
I mina tankar så ser jag hur vårt land verkligen kan ära de ideal han lyfte, skrev och sjöng om… som en symbol att samlas kring… och jag såg hur Jack, som levt i elefantens skugga hela sitt liv, alltmer tar plats och ger uttryck för nya dimensioner i sin faders musik… och i sin egen unika storhet, väl anpassad att fylla de trasiga skornas faders fotspår…
När den tredje encoren var slut, så gick min make och jag fram till scenen för att ta kort på ljuset som brann… När jag står där, så går Jack förbi och jag får tillfälle att hälsa och tacka personligen för kvällen konsert…
och byta några ord… total lycka!!… =0) men vad jag sade till honom, det stannar hos honom och mig =0)
Summa summarum Ett av mitt livs största musikupplevelser och det närmaste andlighet som i religionen, som jag en gammal marxistisk, idealistisk drömmare, kan komma och känna hur min själ lyfts och hoppet lever…
Jag hoppas jag får återse honom och jag hoppas att vänstern tar till sitt hjärta, det som hans fars musik står för…
Och Mäster C var där, det är jag övertygad om… Han måste vara stolt… både över sin son och den ohelige anden =0)
http://www.jackvreeswijk.se/ Jacks hemsida
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – GOTT NYTT ÅR! LISTAN, Ett annat ögonblick, ett annat perspektiv? Hemipappas TAO?
GOD AFTON!! Nu i detta nu… är det NYÅRSAFTON!! Och i detta nu, vill jag se, tänka på, spegla andra nyårsaftnar… mina… andras… våra drömmar och våra farhågor?
och våra förhoppningar för det nya året?
och i detta nu LISTAN… Listan så här långt:
(# är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Idag väljer jag Dag 21, ”Ett annat ögonblick… Vi börjar med grunden för min verklighet. Idag… här och nu… Hemipappa…
”Jag ska aldrig gifta mig och skaffa barn”… så sade han, när vi träffades och han brukar säga att han är lika beslutsam fortfarande… efter att vi gifte oss på ett Slott och mina tre stora barn lärde honom att han ville ha sådan underligt skapade varelser, så vi skaffade två egna barn…
Jag tror honom… liksom jag tror min 13- åriga dotter som säger samma sak som jag själv gjorde när jag var typ samma ålder själv…
Men han säger också till sin anorektiskt smale,(med dålig hållning), polare på jobbet, som tränar subventionerat från jobbet, med honom flera gånger i veckan, när de går dit med träningskläderna i slitna och håliga ICA-påsar, med hänglåset kopplat i de hopknutna handtagen, troligen en skämmig syn på innegymet ”N’Joy” som huserar diverse kändisar, tydligen:
”Jag går hit för att dra i saker, inte för att vara en modeshow och ingen har blivit starkare för att de haft en snygg väska”…
Klockrent, självklart, simpelt och SÅÅÅ varför jag älskar min make… trots att han är ”vanlig arbetare” och jag akademiker i själ och hjärta… That’s TAO for you….
Enkelt uttryckt, skulle jag beskriva det som om jag vore gift med Jerry Williams, så fattar ni grejen…
Allt ifrån hojen, musiken, ödmjukheten men framförallt intelligensen, som maskeras av ett enkelt och ”simpelt” språk.
Varför pratar jag om honom?
Kan det beskrivas så enkelt som kärlek?
Jag såg på nyheterna att det numera finns sajter och företag, (vem är förvånad?) som lever på att ta hand om ”Nätlivet” när vi dör och skickar ut ”Den sista hälsningen” efter vårt frånfälle, som en påminnelse att det som hamnar på Nätet, stannar på Nätet (tänk på det alla ni som lägger upp bilder på era barn) och förföljer oss som Helvetets eldar??
Jag lägger mitt liv och min död i min makes händer. Jag har gått igenom en uppsjö av män, i alla former och färger och har till slut lärt mig att sila myggen från kamelerna… (jag är gift tredje gången gillt på 42 år)
och som jag sade till honom ikväll, när vi äntligen efter många veckor, fått lite ”qualitytime” och jag äntligen sett vad all träning lett till (släpp skottkärran, älskling).. så vet jag ingen, som älskar och respekterar och känner mig tillräckligt mycket, som jag litar på, för att göra det som är rätt för MIG och min ”Död mans dom”
En känsla som ingen av mina tidigare män lyckats ingjuta i min rastlösa själ…
Som jag beskrev mig själv på Facebook:
Ateist/agnostiker med sund livsaptit och behövlig Moder Jordsdyrkan… Vänstersocialist med mina rötter i arbetarhistorien och Marxismen, med ett huvud fullt av kunskap, med ögon som är tränade att se och med örat vid marken, med näsa för näring för kropp och själ, använder jag det vapen som är starkare än svärdet, nämligen pennan, för att beskriva det samhälle som mina läppar i vanmakt vill skrika i förtvivlan över att mitt hjärta med dess röda blod, inte får leva i en FRIsk kropp i kampen för mina barns överlevnad, i ett samhälle som låtsas att döden inte finns… medan Alliansen gräver våra gravar… med maskiner som tömmer ut vår planets resurser, så vi till slut tvingas flytta till andra planeter… i vår vanmäktiga villfarelse att vi är Universums herrar…
Och oavsett VAD jag möter på det nya året… så gör det inget bara jag får möta det med Hemipappa…
och om jag försvinner kan det tänkas att ni kommer att finna det vara ett uppköp… för han är en riktigt skön typ…
Och Hemifarsan Baloo kan lära er slåss som en Björn alltså…
Så jag önskar er ett GOTT NYTT ÅR, och må vattnet vara med er!!! ♥
relaterade inlägg:
om För tidig avnavling…
om Reinfeldts Nyårsgåva till folket…
som är ett inlägg ur min Bloggbok
http://blogg.aftonbladet.se/hemimamma?cid=151862 DVS.
”Draken stiger i motvind”
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Listan, min favoritfödelsedag?? DEN HAR JAG IDAG!! Tack alla som firat mig!!
GOD AFTON!! Såg ni månen i natt, eller snarare i morse? Den var blodröd och vi hade en fullständig månförmörkelse… Det var två år sedan sist…
Idag för fyrtitvå år (kl 19.42) sedan, fick min mamma en för tidig Julklapp – Nämligen mig. På Tomasdagen…
Undrar hur hennes Jul det året var?? Jag var i alla fall vaken och glad som bebis, har min fader syndikalisten avslöjat… Jag jagade tåget som skrämde min lillebror…
Mellan varven brukar jag skriva på den s.k. LISTAN och idag har turen kommit till ”Min favoritfödelsedag”
Listan så här långt:
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Min filosofi är att leva i nuet, så min favoritfödelsedag är naturligtvis IDAG!! Jag är alltså Skytt och trots att jag inte tror på astrologi, så är jag typisk skytt… *LER*
Intellektuell, frispråkig och öppensinnad, bla och ÄLSKAR att diskutera. Skjuter lämpliga och olämpliga ordpilar… Jag är en människa som säger. ”Åh vilken fin klänning. Den gör att du inte ser så tjock ut”
Och sexet ska vi inte prata om…
Men oavsett stjärntecken, så älskar jag blått… så jag bjuder på blåa bilder idag…
Bilden nedan är en schematisk uppkopplingsbild över internet och det är ganska intressant att studera mönstren som avtecknar sig i konstverket…
VAD HÄNDE I VÄRLDEN, Denna DAG, 21 december?
1118 – Den här dagen föds Thomas Becket, kunglig kansler och ärkebiskop av Canterbury.
1124 – Den här dagen blir Lamberto Scannabecchi påve under namnet Honorius II.
1610 – Den här dagen avlider Katarina Gustavsdotter Vasa, svensk prinsessa.
1804 – Den här dagen föds Benjamin Disraeli, brittisk politiker och författare.
1807 – Den här dagen avlider John Newton, brittisk sjökapten, slavskeppare, präst och sångförfattare. Han skrev bla, ”amazing grace”
1815 – Den här dagen föds Thomas Couture, fransk målare av porträtt-, historie- och genremålningar.
1872 – Den här dagen avseglar Challenger-expeditionen från Portsmouth på en fyra år lång vetenskaplig expedition som kommer att lägga grunden för oceanografin.
1879 – Den här dagen föds Josef Stalin, sovjetisk politiker, diktator.
1892 – Den här dagen föds Walter Hagen, amerikansk golfspelare.
1898 – Den här dagen upptäcker Marie och Pierre Curie radium.
1907 – Den här dagen avlider Klara Hitler, mor till Adolf Hitler.
1913 – Den här dagen publiceras det första korsordet.
1914 – Den här dagen föds Gunnar Lundén-Welden, svensk musiker, kapellmästare, musikarrangör, kompositör.
1917 – Den här dagen föds Heinrich Böll, tysk författare och mottagare av nobelpriset i litteratur 1972.
1918 – Den här dagen föds Kurt Waldheim, österrikisk politiker, Österrikes president 1986?92, FNs generalsekreterare 1972-81.
1926 – Den här dagen föds Erik Bergman, svensk kompositör och textförfattare. Skrev bla ”Rosen” till Arne Qvick
1937 – Den här dagen föds Jane Fonda, amerikansk skådespelare.
1937 – Den här dagen avlider Frank Kellogg, amerikansk utrikesminister 1925-1929, mottagare av Nobels fredspris 1929.
1937 – Den här dagen har väldens första teckande långfilm med ljud premiär: Walt Disney´s klassiker ”Snövit”.
1940 – Den här dagen föds Frank Zappa, amerikansk kompositör, musiker och sångare.
1942 – Den här dagen föds Hu Jintao, president i Kina 2003-.
1943 – Den här dagen föds Lena Bergman, svensk skådespelare. Dotter till Ingmar Bergman
1945 – Den här dagen avlider George S. Patton, amerikansk fyrstjärnig general
1946 – Den här dagen föds Carl Wilson, amerikansk popmusiker, medlem av The Beach Boys.
1948 – Den här dagen föds Samuel L. Jackson, amerikansk skådespelare.
1956 – Den amerikanska medborgarrättsrörelsen får ett genombrott när USA:s Högsta Domstol slår fast att det strider mot landets grundlag att segregera passagerare på bussar och andra kollektivtransportmedel, mycket tack vare Rosa Parks vägran att ge sin plats åt en vit man på bussen den 1 december 1955.
1958 – Den här dagen väljs General Charles de Gaulle till president i Frankrike.
1966 – Kiefer Sutherland, amerikansk skådespelare.
1968 – Den här dagen sänds Apollo 8 upp.
1975 – Den här dagen vinner Sverige sin första och samtidigt den 64:e Davis Cup turneringen genom att slå Tjeckoslovakien med 3-2 i Stockholm. Björn Borg spelar den avgörande rollen i den historiska matchen som avgjordes i Kungliga Hallen.
1988 – Den här dagen sprängdes ett fullsatt Pan Am-plan i luften över den skotska staden Lockerbie. Alla de 259 människorna ombord plus 11 på marken dödades. Den libyska terroristbomb som orsakade sprängningen hade gömts i en radio.
2004 -Den här dagen avlider Lennart Bernadotte, greve af Wisborg
och i framtiden? 21 december 2012 – Mayakalenderns innevarande stora årscykel om 5 125 år är till ända.
Några kändisar som fyller år på samma dag
Eddie Razaz, svensk artist från Idol.
Alice Bah, Författare, programledare
Florence ”FloJo” Griffith Joyner, Amerikansk sprinter
Kiefer Sutherland, Amerikansk skådespelare
Magnus Samuelsson, Styketränare
Tuva Novotny, Skådespelerska
Har det hänt något roligt idag undrar jag? Något som kan glädja oss ibland alla mindre upplyftande nyheter som hänt det sista dygnet?
Jo denna artikel satte ett leende på mitt ansikte, även om jag fick leta lite för att hitta det *ler snett*
Ja… idag så fyller jag alltså år, men jag fick min present som avnjöts redan i söndags... Ett julbord på Slottet jag gifte mig…
Att vandra omkring i salarna och minnas tillbaka till min lyckligaste dag i livet (förutom när barnen föddes) och de tio dagarna som bröllopet varade inkl bröllopsresa till Paris och cruising… Det var sann lycka. Och vår källarmästare återgav alla pikanta detaljer kring slottets historia… en lyckad födelsedag med andra ord.
Dessutom idag så har jag blivit firad inne på Facebook, så jag blir generad, med en hälsning tom från min partiledare =0)
Lyckan fullständig med andra ord!! =0)
Jag har aldrig upplevt nåt liknande!! Så jag passar på att tacka alla er som fyllt min dag med så mycket glädje!!
Ett paket kom i posten från en av mina bästa vänner på bloggen och innehållet kommer att avnjutas i lugn och ro… när vi har barnfritt och kan koppla av från läckande brunnar och kinkande hälsa…
Jag är som sagt Skytt *LER*
Så nu önskar jag er alla en trevlig spurt till Julen och en
GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – SVERIGEPREMIÄR ”I HAVE A DREAM” ”JAG HAR EN DRÖM” – LISTAN Min översättning…
GOD AFTON!! Idag tar jag mig an LISTAN igen. Dagens inlägg kommer att handla om ”Mina drömmar”. Med anledning av det fruktasvärda bombattentatet i Stockholm, så rebloggar jag Frekar’s inlägg om påminnelser ur historien, där han har ett klipp med Dr. Martin Luther Kings tal ”I have a dream” som verkligen blir högaktuellt. Mannen som fick Nobels fredspris och som mördades samma år jag föddes…
”Om en människa inte har hittat något att dö för, är hon inte rustad för livet Människor hatar ofta varandra därför att de fruktar varandra. De fruktar varandra därför att de inte känner varandra. De känner inte varandra därför att de inte har några förbindelser med varandra. De har inga förbindelser med varandra därför att de lever åtskilda”
DR KING
Jag kommer även att göra något som är första gången i Sverige, så långt jag känner till… Vilket kommer göra att detta inlägg till mitt viktigaste någonsin, alla kategorier… och troligen längsta…
Jag såg att även Varghjärta skrivit ett inlägg, med klippet i. Det har jag rebloggat på ”Hemimamma svarar” med en transkription (utskrift) i text, av hela Dr Kings tal i original på engelska, så den som vill läsa och begrunda hans fantastiska ord i ett av världshistoriens viktigaste tal, ska kunna göra det.
Listan ser än så länge ut så här:
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Åter till mina drömmar… Mina drömmar är ganska banala faktiskt. Mina drömmar är att dina drömmar skall bli sanna… och att vår värld skall vara/bli sådan så att du kan uppfylla dem, oavsett kön, ras, klasstillhörighet och ursprungsland eller religion…
Men min största dröm är att vi skall börja lyssna på kloka människors ord. Verkligen LYSSNA!! och lära…
Jag väljer att göra det jag nu gör, för att jag tycker att alla människor har rätt att få ta del av något som citeras världen över. Retoriken är ett ämne som Dr King behärskade till perfektion och hans vältalighet används som exempel i skolorna världen över. Jag gjorde ett specialarbete om Dr King, när jag läste in Historia B och Engelska C på Komvux. I det arbetet ansåg jag att ”I have a dream” hade en självklar plats. På svenska, likväl som på engelska…
Tyvärr kunde jag inte hitta en fullständig översättning på svenska, (2004) vilket jag tyckte var synd, eftersom det enligt min mening finns så mycket viktigt som man missar i hans tal om man inte behärskar engelska så bra.
Sagt och gjort, jag fick väl göra det själv då. Det blev en utmaning och ”What the heck”.
Jag slog i lexikon och rådbråkade min hjärna i jakten på det perfekta ordet. Det som skulle fånga andemeningen i Dr Kings så eleganta formuleringar. Det har hjälpt mig att jag skriver dikter, för bildspråket han använder är både målande och vackert men många gånger hans egna ord – utan vedertagna svenska liknelser.
Det blev ett större projekt än jag kunde föreställa mig och jag kände, när jag var färdig äntligen, att detta är bland det viktigaste jag har gjort i livet och jag kommer vara stolt över att ha medverkat till att någon får chansen att förstå, som inte skulle det annars.
Jag har suttit på denna, min skatt ända sedan 2004, men känner att nu är tiden mogen att låta min baby möta världen och förhoppningsvis göra gott…
ORGINALET finns inne på Hemimamma svarar om ni vill läsa.
Jag vill göra ett förtydligande gällande språkbruk och ordval tex negrer. Det är INTE ett uttryck för en underliggande rasism från min sida, utan att översättningen skall vara ett autentiskt dokument som speglar den tiden och de ordval som Dr King använde.
”Jag har en dröm”
Fri översättning av ”I have a dream” Tal hållet av Martin Luther King hållet på trappan till Lincolnmonumentet i Washington DC 28:e aug. 1963
För fem räknemärken sedan, skrev en stor amerikan, i vars symboliska skugga vi står, under frihetsförklaringen. Detta betydelsefulla dekret kom som en lysande fyr av hopp för miljoner negerslavar som har blivit svedda av orättvisans flackande flammor. Det kom som en glädjens gryning som avslutar den långa natten i fångenskap. Men hundra år senare, måste vi inse den tragiska sanningen, att negern inte är fri ännu.
Ett hundra år senare, är negerns liv fortfarande sorgligt lamslaget av segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Ett hundra år senare lever negern på en ensam ö av fattigdom mitt ute i en stor ocean av materiellt välstånd. Ett hundra år senare, tynar negern bort i hörnen av det amerikanska samhället och lever som i exil i sitt eget land.
Så vi har kommit hit idag, för att förevisa de usla förhållanden som råder. På sätt och vis har vi kommit till vårt lands huvudstad för att inkassera en skuld. När vår republiks arkitekter skrev de magnifika orden som bildar konstitutionen och ovhängighetsdeklarationen, skrev de under en skuldsedel, i vilken varje amerikan skulle bli delägare i.
Denna sedel var ett löfte att alla människor skulle garanteras den okränkbara rätten till liv, frihet och att skapa sin lycka. Det står uppenbart idag att Amerika har fallerat sitt löfte hitintills, gällande sina färgade medborgares del. Istället för att hedra denna heliga plikt, så har Amerika gett negerfolket en dålig check, som har returnerats märkt ”otillräckliga medel”. Men vi vägrar att tro, att rättvisans bank är bankrutt. Vi vägrar att tro att det inte finns tillräckliga medel i denna nations stora valv av möjligheter.
Så vi har kommit för att inkassera denna check- en check som på begäran ska ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet. Vi har också kommit till denna helgade plats för att påminna Amerika om nuets brinnande angelägenhet. Detta är inte en tid att ägna sig åt lyxen att kyla ner sig eller att ta den lugnande drogen ”gradvis förändring”. Nu är det tid att ta sig ur den mörka och ödsliga dalen av segregation, till den solbelysta stigen av rasmässig rättvisa. Nu är det tid att öppna möjlighetens dörrar för alla Guds barn. Nu är det tid att lyfta upp vår nation från rasorättvisans kvicksand, till broderskapets trygga klippa.
Det vore ett fatalt misstag för nationen att förbise stundens angelägenhet och att missbedöma negerns ihärdighet. Denna tryckande sommars lagligen missnöjda neger kommer inte att passera, förrän det kommer en uppfriskande höst av frihet och jämlikhet. Nittonhundrasextiotre är inte ett slut, utan en början. De som hoppas att negern behövde lätta på trycket och nu kommer att vara belåten, kommer att få ett bittert uppvaknande om landet går tillbaka till det som varit. Det kommer inte att finnas vare sig lugn eller ro i Amerika förrän negern medges medborgerliga rättigheter.
Revoltens virvelvindar kommer att fortsätta skaka vårt lands grunder ända tills rättvisans ljusa dag gryr. Men det finns något jag måste förtälja mitt folk som står vid den varma tröskeln till rättvisans palats. Under processen till att återta vår rätta plats, får vi inte göra oss skyldiga till orättfärdiga handlingar. Låt oss inte söka efter, eller tillfredsställa vår törst efter frihet genom att dricka ur bitterhetens eller hatets bägare.
Vi måste alltid bedriva vår kamp på ett högre plan av värdighet och disciplin. Vi får inte tillåta att vår kreativa protest degenererar till fysiskt våld. Åter och åter igen måste vi förhöjas till majestätiska höjder och bemöta fysisk styrka med själslig styrka.
Den otroliga stridbarhet som sveper igenom negersamhället får inte styra oss till att misstro alla vita människor, ty många av våra vita bröder, vilket bevisas av deras närvaro här idag, har kommit att förstå, att deras öde är tätt sammanflätat med vårt och deras frihet är ofrånkomligen länkad till vår.
Vi kan inte gå ensamma, och medan vi går måste vi förbinda oss att marschera framåt. Vi kan inte vända åter. Det finns de som frågar medborgarrättskämpar ”kommer ni att bli nöjda någon gång” Vi får inte nöja oss så länge som våra kroppar utmattade av resans vedermödor, inte kan finna husrum vid motorvägarnas motell eller städernas hotell. Vi kan inte nöja oss så länge som negerns flyttbarhet bara är från ett mindre getto till ett större. Vi kan aldrig bli nöjda så länge som en neger i Mississippi inte får rösta och en neger i New York tror att han inget har att rösta om. Nej, nej vi är inte nöjda och vi blir inte nöjda förrän rättvisa väller ner som vatten och rättfärdighet blir en svepande ström.
Jag är inte omedveten om att många av er har nått hit genom svåra prövningar och vedermödor. Somliga av er kommer direkt från en trång fängelsecell. Somliga av er har kommit från områden där ert sökande efter frihet har renderat er slag av förföljelsens storm och lämnat er vacklande av polisbrutalitetens vind. Ni har blivit det kreativa lidandets veteraner. Arbeta med tron att oförtjänt lidande är frälsande.
Åk tillbaka till Mississippi, åk tillbaka till Alabama, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louisiana, åk tillbaka till våra norra städers slumkvarter och getton, medvetna om att den här situationen kan och kommer att förändras.
Låt oss inte vältra oss i förtvivlans dal. Jag säger er idag, mina vänner, att trots svårigheterna och den frustration jag känner idag, så har jag fortfarande en dröm. Det är en dröm djupt rotad i den Amerikanska drömmen.
Jag har en dröm att en dag, så kommer den här nationen resa sig upp och leva ut den sanna meningen i sin trosbekännelse ”Vi håller dessa sanningar för självklara; alla människor är skapade jämlika”. Jag har en dröm att en dag, vid de röda kullarna i Georgia, kommer sönerna till en gång slavar och sönerna till en gång slavägare att sitta ner vid broderskapets bord. Jag har en dröm att en gång kommer till och med staten Mississippi, en ökenstat, tryckt av orättvisans hetta och förtryck, att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm att mina fyra barn en dag skall leva i ett land där de inte blir dömda pga. färgen på deras hud, utan på grund av deras karaktärsdrag. Jag har en dröm idag.
Jag har en dröm att en dag, staten Alabama, vars guvernörs läppar för närvarande häver ur sig ord som ingripanden och ogiltigförklaranden, kommer att transformeras till en situation där små svarta pojkar och flickor kan fatta händerna på små vita pojkar och flickor och gå tillsammans som bröder och systrar. Jag har en dröm idag. Jag har en dröm att en dag skall varje dal bli upphöjd, varje kulle och berg skall sänkas, oländig terräng utjämnas och krokiga vägar rätas ut, och Herrens härlighet skall bli synlig och allt mänskligt skall se det tillsammans. Detta är vårt hopp. Det är med denna tro jag återvänder till södern. Med denna tro kommer vi att kunna mejsla ner förtvivlans berg till en sten av hopp. Med denna tro kommer vi att förvandla vår nations skrällande Oharmoni, till en vacker symfoni av broderskap. I denna tro kan få möjlighet att arbeta tillsammans, be tillsammans, att sträva tillsammans, att fängslas tillsammans, att stå upp för frihet tillsammans, i vetskapen om att vi skall bli fria en dag.
Det kommer att vara dagen då alla guds barn skall kunna sjunga med en ny innebörd ”Mitt land, det är dig, frihetens sötmas land, jag vill besjunga”. Land där mina förfäder dog, pilgrimens stolthets land, låt friheten ringa från varje bergssida”. Ska Amerika bli en stor nation, måste detta bli sant. Så låt frihetens klockor ringa från de häpnadsväckande kulltopparna i New Hampshire. Låt friheten ringa från de mäktiga bergen i New York. Låt friheten ringa från förhöjda Allegenerna i Pennsylvanien! Låt friheten ringa från Colorados snöklädda klippiga berg! Låt friheten ringa från de krökta topparna i Kalifornien! Men dessutom låt friheten ringa från stenberget i Georgia! Låt friheten ringa från utkiksberget i Tennessee! Låt friheten ringa från varje kulle och varje mullvadshög i Mississippi! Från varje bergssida, låt friheten ringa.
När vi låter friheten ringa, när vi låter den ringa från varje by och varje Hamlet (kyrkolös by), från varje stat och varje stad, kan vi påskynda ankomsten av den dag då alla guds barn, svarta män och vita män, judar och ickejudar, protestanter och katoliker, kommer att kunna fatta varandras händer och sjunga orden från en gammal Negrospiritual
”Äntligen fria, Fria till slut!” Tack allsmäktige fader, vi är fria till sist”
Jag är stolt över mitt resultat, för det var en svår uppgift att översätta Dr. Kings så eleganta formuleringar, med lämpliga synonymer och metaforer på svenska… Det tog veckor…
Talet är korrekturläst och kontrollerat av flera av mina dåvarande lärare. Upphovsrätten till den svenska översättningen är min. Datafilen är datummärkt (04-11-24) och jag vill att man kontaktar mig om man vill publicera det i kommersiella sammanhang. Eller att man frågar om man vill använda det i privata sammanhang.
Min dröm för min privata del, är att någon skall vilja uppmärksamma detta arbete i denna tid, då det verkligen är högaktuellt och kanske vilja publicera det i andra större sammanhang än i bloggvärlden.
Frekar har skrivit ett inlägg där upphovsrättigheter till MLK’s material diskuteras.
Vill du veta mer om Dr Martin Luther King, kan du läsa mitt inlägg på ”Hemimamma porträtterar”
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Listan… Det här upprör mig… så jag nästan kräks…
GOD AFTON!! Det har varit ett par omtumlande dygn. Det jag skrev om kungahuset i mitt senaste inlägg, drog mer uppmärksamhet till sig än jag räknat med, och naturligtvis blev det högt i tak i debatten, men med till största delen respektfulla och sakliga kommentarer. Tyvärr tangerades det av att ett par ”Malte” klev in och pissade på alltihopa och det är aldrig roligt.
Så nu vill jag återvända till listan. Nu har turen kommit till nästa dag. Jag väljer Dag 22 ”Det här upprör mig…” Nedan är den kompletta listan för de som vill anta detta skrivexperimet… De med fyrkant är länkar till respektive inlägg.
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Jag börjar med att reblogga Pellefantias inlägg om barnfattigdom, för det berör och upprör mig.
”En gång var Sverige ett land som sade sig ville kämpa för alla människors rätt att överleva, för alla barns rätt att få leva utan bekymmer för om de skulle få mat till kvällen efter skolan.
Idag överger vi dessa barn, stänger våra dörrar till jul utan en tanke på att det finns barn utan någonstans att bo, utan att de får ta del av en julskinka, utan att de får en massa paket av en jultomte.
Det finns barn i detta land som vi dömer till evig fattigdom, och med detta kommer även kriminaliteten öka. Alliansen satsar på hårdare straff när det hade varit så mycket billigare att ge föräldrarna ett arbete de kunnat leva och försörja sig på.
Att se till att dessa fattiga barn får en julmust och en julklapp på julafton det tycks vara för mycket begärt av en alliansregering som bara ser till sin egna plånbok.”
Nu har hon skrivit ett annat inlägg om samma sak, lika viktigt och bra
340 000 barn lever i relativ fattigdom idag. Det är ungefär lika många som det röstade på SD, eller ungdomar som lyssnar på sanningsrörelsens budskap. Vad är ont och vad är gott i detta?
Marian Radetzki propagerade för många år sedan att det var rätt och sant.
Vi ska vänja oss vid att detta skall vara norm. Idag som gäst hos Sverker, bekräftade Mona Sahlin att det är den politik hon vill att Socialmoderaterna skall föra framöver. Stupstock i A – kassa och Sjukförsäkring, vilket hon också annonserade i sitt farvältal och politiska testamente härom dagen.
Barnen mår dåligt av att deras föräldrar är arbetslösa och sjuka och de straffas för sina föräldrars svaghet.
Men Silvia skall inte straffas och skuldbeläggas för sin faders krigsbrott, behöver inte ens säga att det var fel.
FASAN upprör mig också I detta exempel jag länkar till, inser man hur absurd detta är, men det är ALLTSÅ SANT!! så som denne bloggare beskriver det:
”Ni som har lönearbete just nu VAKNA!!! Vi behöver gå samman och rädda välfärden!! Nästa gång kan det vara DIN tur att drabbas!!”
I mitt inlägg som jag skrev senast om FASAN, och om Radetzki, så framkom lite fakta OM FAS III bland kommentarerna som klargjorde en del otydligheter.
Grundreglerna
* Genom sysselsättning får den arbetssökande möjlighet att skaffa sig erfarenheter, meriter & färska referenser.
* Varje sysselsättningsperiod får pågå högst 2år och de arbetssökande ska under denna tiden fortsätta söka arbete med stöd av arbetsförmedlingen.
* Sysselsättningen skall bestå av arbetsuppgifter som annars inte skulle blivit utförda eller som ordinarie inte hinner med och som höjer kvaliteten i verksamheten.
Ok / inte ok
* Introduktioner/genomgångar för arbete i projekt är ok
* Inga AF anordnade kurser (tillhör fas 1 o 2)
* Inga externa kurser eller kurser med externa ledare
* Intern jobbcoachning är ok
* Ingen AF-ordnad coachning
* Inga externa jobbcoacher
* Konkurrerande verksamhet är inte ok
* Får inte medföra konkurrens med pris, kvalité, service i etablerade tjänster
* Allmännyttig/samhällsnyttig sysselsättning
* Inte för enskilt behov
* Inte för internt behov
* Inte inom kulturområdet
* Ingen etablering/etablerad affärsverksamhet
* Inte starta eget
* Ingen dedikerad sponsring
* Inga dedikerade intäkter/kostnader
* Inget jobbsök/arbete hemma
* Jobbsök är en bisyssla
* Närvaro måste kunna kontrolleras
* Har ingen lön, de har antingen socialbidrag eller aktivitetsersättning.
* Bidraget varierar mellan 223 – 680 kr per dag.
* Ska arbeta 40 timmar i veckan.
* Har inte rätt till jobbskatteavdrag.
* Får extra utgifter i form av resor, kläder och mat som inte kompenseras genom högre bidrag eller jobbskatteavdrag.
* Har möjlighet till endast 20 dagars ledighet, OM det passar arbetsgivaren och arbetsförmedlingen.
* Har 24 timmars inställelsetid hos arbetsförmedlingen vid ledighet.
* Har inga fackliga rättigheter.
* Saknar kollektivavtal.
* Får inte ta del av andra åtgärder som AF erbjuder, ex. starta-eget bidrag, utbildning, praktik, jobbcoach etc.
* ”Glöms bort” av sin handläggare vid AF så fort han eller hon har tilldelats en fas 3 plats.
* Personen skriver på ett två års kontrakt med AF som arbetsgivaren.
ORKADE DU LÄSA?? Grattis… Jag hoppas att du tog in infot också… Och passar dig jävligt noga för att bli arbetslös… Nu väntar hårdare tider, även om du röstar rött… nja vi skall väl i sanningens namn kalla det för lila, eller hur?? Det röda står bara Vänsterpartiet för numera…
En annan bloggare som kan lära Mona en läxa
ATT Demokratin attackeras gör mig mer än upprörd. Det gör mig rosenrasande! Julian Assange är häktad.
”Men vem blir förvånad över den handfallna tystnad som svensken visar inför de sanningar som nu blir allt tydligare kring falskspelet kring demokratin…
ett folk så förslavat under ”tittytainment” och snutfifiseringar att de bygger sin världsbild på korta reklaminslag och inte klarar informationsinhämmtning som bygger på längre artiklar än twittergränsen på 140 tecken!
Jag kommenterade Varghjärtas inlägg som följer:
Nu haver jag läst hela detta eminenta inlägg inklusive länkar och skriver under vart endaste ord.
Det är tur att vi har icke småsinta individer i bloggen som kan leda oss när känslorna slår över.
För man blir rasande arg när människor vill stoppa demokratin och det som ingår i demokratibegreppet. och som jag sade i kommentar till Transparents inlägg du länkar till CITAT TRANSPARENT
”I ett öppet och fritt samhälle är tanken att vi ska veta sanningen. Ett samhälle, i vilket regeringar döljer sanningen, är motsatsen. Vi lever i ett samhälle som regeringar formellt bekräftar som öppet och fritt, ändå döljer regeringarna sanningen och rubricerar avslöjande som förräderi. Vi befinner oss onekligen i en farlig situation när våra ledare inte bara korrumperar demokratins fundamentala värden utan också försöker dölja det, och när de avslöjas legitimerar det genom att förmildra deras felaktiga handlingar med godtyckliga skäl.”
LIVSVIKTIGT INLÄGG
Och jag säger som Transparent. Jag dör inte för ”Sverige” jag dör för de värderingar om människovärde som arbetarklassen lyft de sista 125 åren som skapat den DEMOKRATI jag är beredd att dö för…
Och jag är FULLT medveten om vad det innebär att dö och döda för någon eller något.
Carl Bildt kan avgå, för ingen lär väl ta honom på allvar efter detta och med Lundin Oil i bakfickan.
OM socialdarwinismen skall vara rådande ideal liksom biologisk urvalsprincip, nå, så då säg så…
And I’ll adjust accordingly… (Referens till Marian Radetzkis ALLVARLIGA förslag om att skrota svenskan och att engelska skall bli vårt huvudspråk…) Skojar du? Svenska politiker prata engelska?
Man skäms ju för fan, när de öppnar käften…
Men annars… bestäm er för om vi ska vara möss eller människor?
(litterär referens, för er som inte läst boken och uppfattat tankekonceptet där)
Om den starke ska råda över den svage? Då bör vi alla läsa på ALLT vi kan ur överlevnadsberättelserna från Holocaust, för då slängs allt som är vedertaget om hur vi ska förhålla oss till varandra i sjön.
Nej… Jag är fylld av rättmätig vrede över många saker detta dygn…
HÄROMDAGEN KOM EN NY ARTIKEL OM AVNAVLING (troligen Halmstadsstudien som är klar)
HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
EN UPPRÖRD AFTON!!
PS NYTT JULIGT INLÄGG PÅ HEMIMAMMAS MAT DS
Hemimammas tankar – Listan, vem är jag…vad, hur, varför? Presenterar mig själv
GOD AFTON!! Jaha… Nästa dag på listan… Idag faller valet på en presentation av mig själv… Vem är jag? Jo jag är det jag skriver… och i detta inlägg vill jag berätta om vem jag är och varför… och texten i original är det inlägg jag rebloggar
Detta är listan och rödmarkerade är avklarade poster där # går till respektive inlägg…
Dag 01 – Presentera mig själv Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Så detta är jag:
Jag är alltså snart 42 år och har fött sju barn, varav fem fortfarande lever, och jag lever med dem och min sista make i ett litet hus i Stockholmstrakten… Jag är nog på många sätt, som de flesta kvinnor, med samma rädslor och förhoppningar som dem. ”Jag är en lagom tjock kvinna i min bästa tid” men på mitt sätt är jag unik… och det jag försöker att verka för, på alla sätt jag kan, är min kärna…
Mitt liv är inte bara mitt eget…
Jag har fått frågan varför jag skriver som jag gör? Varför jag hänger upp mig och ”ältar” Emmas död tex? Varför jag inte skriver mer om mina levande barn? Vem tror jag att jag är?osv…
Frågorna har varit många genom månadernas lopp. Kring min person. Påståenden om vem jag är har också haglat.
Man försöker att kategorisera mig och stoppa mig i fack.
Jag är Hemimamma. Jag vill påstå att jag är helt unik. Mina drivkrafter är inte lätt att definiera. Inte ens jag, kan förklara vem jag är eller enkelt beskriva hur jag fungerar. Jag vet bara ATT jag fungerar. Och startar om. Gång på gång. Mitt liv har förstärkt de värderingar jag uppfostrades med. Att slåss för de svaga och utsatta. Att försöka hjälpa och försvara. Att skapa mening i det som händer. Många är de vänner, i mitt privata liv, som jag har stöttat och hjälpt under olika skeenden i deras liv.
Jag har haft den förmånen att både haft viljan och orken att göra så. När jag upplever något, vare sig det är gott eller ont, är första frågan jag ställer inom mig
”Vad kan jag lära av detta? ”Vad kan jag förmedla till mina medmänniskor”? ”Hur kan jag hjälpa?”
Jag är en kvinna som levt genom många helveten. Jag har inte talat om alla här på bloggen, för att vissa saker kan vara för starka även för bloggen. Jag har berättat väldigt kortfattat om mitt liv egentligen.
Jag skrev ett inlägg en gång som i korthet försökte förklara lite om vem jag är. Det finns HÄR och jag citerar delar av det nu, i ett försök att SJÄLV definiera och berätta om vem jag är och vad jag står för och i den mån det går, beskriva hur jag fungerar.
Jag är född i arbetarklassen. Mitt hjärta finns kvar där, fast mitt liv tagit annorlunda vägar än vad som är vanligt…
OM jag skulle ha pengar är min själ inte mammons… Mina principer och värderingar kommer jag ALDRIG att ge vika ifrån. Aldrig någonsin. Jag dör hellre. Try me!
Frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet
”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”
Jag började som alla andra med grundskolan. Jag fick skapliga medelbetyg toppat av ett par 5:or i Teknik och teckning (blåste klassens snille och nörd på teknikfemman, *hihi*) och skulle börja på gymnasiet. Min pappa pragmatikern, övertygade min hjärna att frångå mitt motstridiga hjärtas mening. I mitt hjärta fanns humanismen och musik och språk, spetsade av en sökande själ och ett brinnande historieintresse.
Men min pappa övertalade mig alltså, med helt logiska resonemang att söka ekonomisk linje eller teknisk, på den tiden, tre- eller fyraåriga linjer…
Matte, maskinskrivning, företagsekonomi… Stämmer det med bilden jag beskriver ovan?? Nej…
Självklart ruttnade jag på hela grejen…
Nytt spår. I stället bestämde jag mig för att börja jobba, för att se efter vad jag ville bli när jag ”bliva stur” som Pippi skulle sagt… Jag resonerade att med det läshuvudet jag var begåvad med, skulle det bli en ”bit av en kaka”, att läsa ikapp senare när jag väl bestämt mig…
Jag började som ”pottkusk”, 16 år gammal. På långvården. På Iva. Förlorade en patient som jag tagit till mitt hjärta. Nytt spår: Levde vuxet liv, betalade mina räkningar. Flyttade hemifrån.
Började i barnomsorgen. Dagis, fritids, lekis, kyrkans barntimmar, alla varianter…Pang! (Blev våldtagen och nästan dödad)
Nytt spår. Flyttade till Fjollträsk, alltså Stockholm
Städare. Fabrik. Olika livsmedelsbutiker. Hamnade i en personlig livskris och bytte spår igen. Utbildade mig till Kock och kallskänka. Jobbade i alla former av resturanger. Den kreativa dröm jag närde dog i ”löpande bands principen” som råder på Stockholmskrogarna…Mitt första barn dog. Tvärnit. Nytt spår; Dansare med allt vad det innebär av klubbliv…Pang! (Blev nästan dödad IGEN)
Nytt spår. Livet tog en ny vändning igen, när jag fick barn. Skulle gifta mig. Förlorade barn. Igen. Och man.
Nytt spår. Började att drömma om att börja plugga. Jag var redo att bliva stur. Jag drömde om att kunna hjälpa andra som också förlorat barn. Ville bli Präst. Hur? Mamma dog. Tvärnit. Igen.
Nytt spår igen. Sökte och kom in på Komvux. Eftersom jag är duracellkanin så läste jag in alla ämnen jag kunde för att komma in på Teologilinjen, och några bara för att jag tyckte det var kul. Skilsmässa och flytt med tre barn, deltid på ICA. Heltid i studier, meningsfull fritid i sångens tecken…Deltog i ”Idol” bla.
”Du kan inte bli präst” sade mina lärare, ”Du måste bli lärare” Ännu flera ämnen för att komma in på lärarhögskolan…Landade 12 mvg och gick ut som min skolas bästa elev genom tiderna. Flydde jag sorgen? Troligen.
Hann läsa en termin på lärarhögskolan i uppsala, innan det oundvikliga skedde… SMACK!! Aj fan, där var väggen…Även Duracellkaniner får batteritorsk till slut…
Totalt tvärstopp och allt jag flytt från kom ikapp. Fick släppa allt. Som tur var hade jag då träffat, min nuvarande make, som stöttade mig genom hela processen att bli människa igen. Hade börjat skriva på allvar…(Dog nästan igen, av ett utomkvedshavandeskap).
Nytt spår igen =0) två nya goa ungar och ett Pang! senare sitter jag här och undrar…
Vad ska JAG bli när jag ”bliva stur”? Nytt spår?? Pang?
Det senaste panget var alltså insikten att min dotters död troligen kunnat undvikas.
Jag vet alltså inte vad jag ska göra framöver egentligen. Kanske blir jag tvungen att gå tillbaka till ICA, typ deltid..
Kanske mina drömmar om att skriva och bli utgiven går i uppfyllelse.. kanske jag sadlar om och blir konditor, eftersom jag tydligen har talang för att göra tårtor… Väldigt roligt är det i alla fall… Kanske…kanske…
Mitt privata liv styrs av mina erfarenheter och jag vill ogärna lämna mina barn ifrån mig. Den tiden de är små försvinner så fort, och den får man inte igen…Trots att det inte kan verka så, så är glädjen dominerande i mitt liv.
Glädje ja..Sedan min dotter dog, är glädje inget jag tar för givet, utan varje ögonblick som uttrycks i glädje är ett guldkorn i mitt hjärta. Det tog lång tid att bygga upp ett nytt liv, men idag vill jag påstå att mitt liv präglas av mera glädje och lycka, än nånsin före Emmas död. Kanske just för att jag inte tar den för given…
Allra helst nu när min hälsa verkar spel mig olustiga spratt…
Jag läste en gång ”livet är det som händer medans du är fullt upptagen med att planera för framtiden” så vill jag inte att mina minnen av barnens uppväxt ska gestaltas. Därför gör jag mina val som för utomstående kan verka gammaldags och jämställdhetsmotverkande. Men det är MINA val.
Maten är viktig och den viktigaste posten att hålla koll på ekonomiskt, när man är så många som vi är. Sju personer. (på 45 kvadrat) Två vuxna och fem barn. En ganska ovanlig familj på många sätt. Mycket tvätt blir det. Alltid hemmalagad RIKTIG mat. Ordinära inkomster och eftersom jag är hemma med de små barnen med sk vårdnadsbidrag, så får man tänka sig för, och vi skämmer bort barnen med annat än saker.
Jag finns där när de kommer hem. Jag hör först om allt som händer dem och jag ser FÖRST hur de mår och ärlighet skämmer vi bort varandra med, så jag får alltid alla frågor som är svåra att svara på och jag får också äran att försöka förklara allt som sker runt dem. Jag skämmer bort dem med att ALLTID svara, även om det är svårt. Jag har ALLTID tid för dem. Vi diskuterar allting hemma, stort som smått. Det är min gåva till dem, större än allt pengar kan köpa!
När jag började skriva blogg, så skrev jag ganska mycket om min familj, men med tiden har min blogg blivit alltmer politisk, men framför allt ett vapen i min nyfunna kamp för ”Sen avnavling” och mot fattigdom och orättvisor. Jag varvar fortfarande med rapporter från Junibacken och om mitt privata liv med barnen och Hemipappa. Det vet ni som läser bloggen kontinuerligt. Men numera, vad jag än gör, som författare, som konditor (?)… Hur än mina drömmar och min framtid kommer att te sig, så kommer jag att fortsätta att kämpa.
Vem som än ger sig på mig, eller kritiserar eller dömer, spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att ge mig utan kamp. Jag har slagits och kämpat för allt jag har i mitt liv… så att kämpa är det jag gör bäst…
Så JA, jag kanske ”ältar” Emmas död. Jag skriver om Henne och henns död. Jag skriver även om det lidande som drabbade mina andra levande barn efter förlossningen. Men inte i ett privat syfte, utan för att exemplifiera och skapa opinion i den kamp jag nu befinner mig i. För att inga fler barn ska skadas eller (ta i trä) dö… Jag skriver om orättvisor i samhället som FASAN och fattigdomen som sprider sig…för jag vill göra skillnad… jag vill lämna en värld efter mig till mina barn, som jag kan säga, åtminstone, är lika bra som den jag växte upp i om jag inte kan säga bättre.. så jag kämpar..
Och det tänker jag fortsätta med…
Vill passa på att puffa en av mina andra bloggar… Suck, tänker ni EN TILL????
Japp. En matblogg. För det kan jag. ”Hemimammas mat och tårtor”
Där handlar det om Mat i alla former…recept, näringslära, billig mat,”tips från chefen”, ”hur du gör”- filmer?? Era frågor om mat, kanske lite lyx att förgylla helgen med? och så…naturligtvis mina tårtor!!
Mitt gamla yrke är ju kock och kallskänka och numera har jag lärt mig att dekorera tårtor, göra sushi och sk. Fruitcarving… Bon Appétit!! ”Man lär så länge man lever, och lever så länge man lär”
IDAG KOM EN NY LOVANDE ARTIKEL OM AVNAVLING (troligen Halmstadsstudien som är klar)
HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Listan, min bästa vän? Minns hon mig?
GOD AFTON!! Häromdagen började jag skriva listan… eftersom jag har svårt att rätta mig i ledet och alltid varit lite egen och obstinat, så väljer jag den punkt som känns rätt för dagen och då valde jag vad som får mig att gråta… (Se # för att läsa det aktuella inlägget)
Idag väljer jag dag 7… Min bästa vän. Jag rebloggar ett inlägg som jag skrev för några månader sedan, där den fullständiga texten finns, som jag nu citerar…
Dag 01 – Presentera mig själv Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Jag har en bästa vän. Hon brukar finnas för mig när livet är svårt. Hon ler när jag lyckas att få till det, och skriver ett bra inlägg här på bloggen. Hon viskar ”Du är världens bästa mamma” i örat på mig PRECIS innan jag somnar…
Jag fattar inte hur hon kan veta exakt när jag behöver höra de orden.
Jag älskar henne, mest av allt i livet, näst efter mina barn förstås. Min respekt för henne växer varje dag, fast hon nog inte förstår det…
Jag har inte alltid haft henne hos/med mig.
Vi lärde känna varandra när jag var fem år ungefär, när jag undrade varför inte MIN mamma älskade mig som andra mammor gör. Då lärde vi känna varandra för första gången och hon gav mig mod att härda ut…
Men efter några år tappade vi kontakten. Då hade jag börjat trean och vi flyttade och jag fick nya vänner. Men efter några år flyttade vi tillbaka. Då fann jag min vän igen.
Vad glad jag var att återfå min endaste, bästaste vän som jag kunde berätta allt för. Hon hjälpte och stöttade mig genom högstadiet när jag blev mobbad och utfrusen. Hon gav mig de kramar min mamma inte kunde ge mig.
Hon tyckte jag var världens coolaste professor och hon brydde sig inte om att jag hade glasögon, hon lyssnade på Elvis med mig och älskade att titta på alla mina Elvisteckningar…
Sedan kom Gymnasiet. Då tappade jag bort min vän igen, eller om sanningen ska fram så struntade jag i henne då, för då hade jag fått min första kille. Ni vet hur viktiga killar var i gymnasiet eller hur?
Och eftersom jag hade kopplat bort min bästa vän, fanns hon inte där att stötta mig när min första kärlek gav mig stryk…
Hon fanns inte heller där att stötta mig när jag blev våldtagen och desperat försökte få kontakt med henne…
Många pojkvänner senare fann jag min vän av en slump och hon gav mig mod att våga starta en familj.
”Jag finns här och jag sviker inte, även om du gjorde det”
När min dotter föddes gav hon mig styrka att kämpa mig igenom värkarna. Likaså när min andra dotter föddes..
När min andra dotter dog, släpade hon med mig till kyrkogården och hon hjälpte mig att välja blommor.
Innan det, hade hon första natten efter min dotters död, stoppat mig från att hoppa från balkongen för att få slut på smärtan… Efter den resan förändrades både hon och jag.
Vi är bästa vänner fortfarande, men vi behöver inte varandra hela tiden. Det räcker med känslan att hon finns där i bakgrunden. Behöver jag henne, så kommer hon. Vi har en speciell kontakt, som är svår att förklara… Bilden till höger är en symbolisk bild över mig själv…
De dyrköpta läxor mitt liv lärt mig, som min vän viskat till mig om, i kalla nätter…
”Den gyllene regeln” Respekt, omtanke…
Betrakta bilden till höger. Kvinnan på bilden står vid en kista och hon hålls uppe av den kvinnliga prästen…
I kistan ligger det troligen ett litet barn, om man utgår från storleken…
Hon ser tunn ut, tycker ni inte??
Den slanka klänningen hänger på den galge som hennes kropp förvadlats till, och som hennes magra armar antyder att hon så värdigt som möjligt, försöker att bära upp…
Bilden till höger är alltså också en bild av mig…
Men den är verklig…
Den togs den 19 Augusti 1999. På min dotters begravning… Jag vägde kanske 45 kilo då…
Jag åt inte, jag sov inte, jag levde inte…i över tre månader…skelettet som min vän visade mig på bilder, fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta så…
Jag försökte överleva, med min bästa väns hjälp, för att min dotter inte skulle mista mig också, eftersom hon redan mist både sin far och sin syster…
Min bästaste vän jag har, är jag själv…
När jag har mig själv med mig och älskar mig själv först, är jag oslagbar…Men de gånger i livet när jag förlorat min integritet eller mitt hjärta, då har det gått illa. Idag har jag lärt mig att behandla min bästa vän med respekt och kärlek och glömmer henne inte så lätt när andra drar i mig åt ett annat håll än min vän råder mig att gå!!
Jag hoppas att ni ska tycka om min vän, lika mycket som jag gör, för hon räddade mitt liv…
Det är HON som ger mig kraft att slåss mot orättvisa. Det är hon som ger mig stöd i tex min kamp för Sen avnavling…
Till alla mina vänner här på bloggen;
Ni vet alla vad ni betyder för varandra och för mig, men glöm inte ERAN bästa vän!
Har du gett dig själv en kram idag??
Tack för det stöd och den värme de av er utstrålar, som bryr er om mig..
Mina verkliga vänner, som jag nu hoppas kommer att stötta mig framöver. För min vän är trött och just nu undrar jag om hon minns mig??
Min make, mina barn och så ni alla som finns där för mig
Sist men inte minst min bästa vän,
Ni är alla mina fyra vädersträck!! Pelarna som världen vilar på…
HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATION OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
GOD AFTON!!!
Hemimammas tankar – Att lista ut vem man är? och varför? med tårarna i förvar? Försvar?
AFTON…
Listan har nått mig. Någon har bett mig berätta… Egentligen vill jag inte. För jag mår inte bra ikväll… Så envis och egensinnig som jag är, kommer jag att göra det på MITT sätt…
Jag är ledsen… känner mig sorgsen, missförstådd, orolig… allt från början maskerad och förvrängd till ilska. Jag hatar att vara arg, allra helst när jag egentligen är ledsen…
Jag som annars ÄLSKAR att diskutera och dissekera, (som ni kan se av min rebloggning och där förekommande kommentarer…) i sakfrågor, som berör mig, där mina tankar och resonemang får flyga som änglars vingar… Där ingen vingklipper mig och säger mig, ”Ditt namn skall vara intet”
I listan fanns Dag 24 : ”Det här får mig att gråta.”
Att känna att min kamp för de utsatta och orättvisorna i samhället är förgäves…
Att veta att om två dagar, skall det besked jag kommer att få från mammografin riskera krossa min tillvaro.
Att min äldsta son går i sömnen och vaknar gråtande från en mardröm utan att han minns vad och varför och ingenting jag gör verka hjälpa… Det spelar ingen roll att jag vet att det är en fas, allra helst för pojkar i 9-10 årsåldern… Att inte kunna få svar om det är någonting som är fel, som kanske har med hans pappa att göra? Det frustrerar mig enormt när jag inte kan hjälpa mina barn. Att min minsta son drömmer mardrömmar om hundar…
Att min man är så utsjasad av alla bestyr om vattnet (ni finns i mina tankar alla Östersundsbor) att vi knappt sett varandra sedan den där kvällen jag berättade om för någon månad sedan… 6 november 5årsdagen…
Och han är SÅ trött…
Att mitt liv känns så orättvist ibland… Varför ska allt hända mig?
Varför ska allt jag någonsin brytt mig om tas ifrån mig?
Nu finns det bara jag kvar… allt annat man kan förlora, har jag förlorat…
Två, nej… tre av mina barn (får man räkna ett utomkvedshavandeskap?) Minimum och Emma och den som inte bidde annat, än nära nog min död?
Min Mamma…. till Bröstcancer… 51 år blev hon. Det är tio år sedan… Jag fyller 42 snart…
Min pappa.. till spriten… Att se den intelligentaste man jag känt, INTE kunna resa sig och gå… vidare…
Mitt hem… för att jag blev utkastad och tvingad att leva på gatan utan en reträtt?
Mina pengar och ägodelar i en bitter skilsmässa, utan vinnare?
Min familj… som blev söndersliten av gräl och släktfejder?
Min mina äldsta döttrars pappa… till en annan kvinna…
Min förste make. Av oförlöst sorg… Vi var SÅ unga…
Min andre make… till sjukdomar och skilsmässa…
Min syn och hörsel… till ungdomligt oförstånd
Mitt liv nästan… till en svartsjuk fd pojkvän?
Min värdighet?… till 6 års mobbing?
Min kropp… till en våldtäktsman…
Min själ… till soc…
Mitt namn…
I mitt liv, är ingen sorg oprövad…
Ni som är kanske är avundsjuka på det jag eventuellt har? Är ni säker på att ni vill vara jag?
GOD NATT
Senaste kommentarer