Hemimammas sorg – Att förakta sorg eller stötta en medsyster….

 GOD DAG eller… Jag jobbar dygnet runt just nu med att rädda mina texter innan jag ska opereras i nästa vecka. Jag vet inte vilket skick jag kommer att vara efteråt.

Eftersom alla videoklipp från You-Tube försvinner under exporten (tänk på det ni som vill ha dem kvar) så måste jag gå igenom inlägg för inlägg och lägga in dem manuellt igen…

Så jag missar det mesta som händer både här på bloggen och alla andras ute i bloggosfären..

Ett inlägg fick mig dock att stanna opp häromdagen. Malin Wollin berättade att hon mist sitt barn. Det leder naturligtvis till omedelbart igenkännande från min sida.

Jag förlorade Minimum i vecka nitton.För 20 år sedan. Så jag skrev följande kommentar till henne:

Idag har Malin möjligheten att skriva av sig på ett sätt jag inte hade då när det hände, och hon gör det.

Och möts av totalt förrakt. Bittert och fullständigt omänskligt.

Undrande min blogg undrarverkligen 30 maj 2011, kl 11:37

men du… inte för att förringa det här på nåt sätt… men det var väl ”bara” ett missfall? du deppar som om ett fullvuxet barn hade gått ifrån dig, när det egentligen bara var ett ofärdigt foster, en sen mens? första ultraljudet görs väl jättetidigt i graviditeten? rätta mig om jag har fel angående hur långt gången du var, men det verkar som om du överdramatiserar lite? hoppas du mår bättre snart!

Hon svarar i inlägget jag rebloggar:

Svar: Jag var i vecka nitton. Min sena mens hade smala ben med fötter, fingrar med små små naglar på. Min sena mens hade ögon som tittade rakt fram, en liten uppnäsa. Min sena mens tog sjutton timmar att föda fram. Min sena mens ska     senare kremeras och spridas ut i en minneslund.

Till saken hör att jag inte tillhör Malin Wollins vanliga ”fans”. Ofta tyckte jag att hon står för åsikter som är helt uppåt väggarna och jag blir irriterad när jag läser. Andra gånger tyckte jag hon var klok som få.

Med andra ord, var hon en människa…

Och oavsett vad jag tycker om hennes åsikter, är hon värd att behandlas som en människa. Och hennes sorg har jag full medkänsla för och jag skulle inte drömma om att skriva ner NÅGON som har sorg.

Kan man inte skriva respektfullt då, så skriver man inte alls…

Och gällande hennes ”mens” Min Minimum dog också i vecka nitton och jag såg också ett litet barn, (som hastigast i ”smyg”, på den tiden trodde man det var skadligt om mamman såg sitt döda barn) men till skillnad mot henne så fick man inte begrava sitt barn då…

Alla dödfödda brändes och lades okända i en minneslund på Haga kyrkogård.

Så mina tankar går till henne…. trots att jag vanligen inte bekymrar mig om kändisbloggare.

För en mammas sorg rör mig alltid. Oavsett vem som sörjer så är det livets grymmaste ödeskast.

Visa respekt för sorg och sorgeinlägg.

GOD AFTON!!