Hemimammas kamp – Förnedringskassans lov…en oddyssé i bilder…
GOD EFTERMIDDAG!!
Bilderna får tala för sig själv…
Hemskt mycket tack, för att ni tänker på vårt bästa…
Bild: Dan Greiders blogg
Det nya Sveriges nationalsång…
SITT STILL I BÅTEN
REGERINGEN:…”Vi kommeterar inte enskilda fall” (inget av de 14 000…)
Ett ljus för Försäkringskassans alla offer, som i förtvivlan tagit sitt liv…
Hemimammas tankar – Förlåt Anna Lindh…förlåt….
GOD AFTON!! eller? nej… Jag skäms…ända in i mitt socialistiska kamratliga hjärta…
FÖRLÅT ANNA!!! Förlåt att jag glömde nämna dig i lördags… förlåt att jag glömde att 11 september också var DIN dödsdag inte bara 2 995 amerikaners…
Jag känner hur ditt namn, viskas i korridorer av saknad, i evig åminnelse av vad du kämpade för…
Jag vill också be dig om förlåtelse för vad det svenska folket står i begrepp att göra…
Att vända allt du och Olof Palme gjorde och stod för…ryggen…
”Förlåt dem, ty det vet icke vad de göra”
”FÖRLÅT”
Vad tror ni Anna Lindh skulle säga till er nu om hon fortfarande varit här och sett vad ni gör?
Eller han för den delen…
Lyssna vad hon sade själv på Olof Palmes begravning
”EN MÄNNISKA KAN MÖRDAS; MEN INTE IDEÈR!!!”
ANNA LINDH
SKÄMMES NI SOM SVIKER VAD DE DOG FÖR!!!
”FÖRLÅT”
Hemimammas tankar – Döden, döden… när livet aldrig mer blir detsamma…
AFTON!! Den är inte god idag… från igår kväll och denna dagen som var innan denna natt, har jag haft anledning att tänka på döden…
IGEN…
Det finns bara EN prövning Herren vår Gud inte utsatt mig för än… än!… FÖRSÖK!! säger jag utmanande skakande av skräck…
Jag orkar inte och kan inte gå in på vad som hänt, men min värld är i gungning just nu…
Mitt i mina privata funderingar så minns jag också det förlamande dygnet för 9 år sedan när
2 995 människor miste livet i Kapitalismens högborg Manhattan…
och framför allt minns jag hjältarna i ”flight 93″…
Vanliga människor som gick samman och försökte stoppa vansinnigheterna och skydda de kommande offren på marken och offrade sina liv för att stoppa terroristerna…
Idag.. numera den 12/11 är det min tredje dotter Trapps födelsedag. 10 år gammal blir hon…
Jag glömmer ALDRIG hennes ettårsdag…
Men hon är inte hemma…
I natt rebloggar jag mitt inlägg om Astrid Lindgrens syn på Sverigedemokrater och dylikt anhang.
Dagens överskrift är ett citat från allas våran Astrid. Hon brukade börja sitt dagliga samtal med en av sina väninnor på telefon med just den frasen. Det var för att döden kretsade runt henne mot slutet av sitt liv. Hon hade upplevt att så många av hennes vänner dött runt henne att hon var trött på att tala om döden. Genom att börja så så var ämnet ur världen, ansåg hon. Döden var ett ämne som hon behandlade ofta i sina böcker. Hon talade om den med respekt och hopp, och hennes texter tröstar många som sörjer, så även mig.
Vi talar inte nog om döden i vårt samhälle idag. Döden göms undan och de döda förpassas till mörka korridorer och kalla rum. Vi vill inte veta av döden. Vi är rädda för döden.
Förr i tiden fick alla leva med att döden fanns. Fäder byggde sina barns kistor och mödrar fick begråta många av sina barn. Minns ni Ida i ”Raskens”? Fattigdomen gjorde att många barn dog innan de var fem år gamla. Ännu fler blev inte ens ett år. Många kvinnor fick hoppas att de skulle överleva nästa barnsäng. Man kunde bara hoppas på den tiden.
Professor Hans Rosling fick frågan av ”Skavlan” om det inte fanns något som tyder på att världen blir bättre. Han föreläser om statistik på ett synnerligen spektakulärt sätt, som fångat många i affärs och kändisvärlden. Han svarade ”Jo, barnadödligheten har sjunkit och det ger mig hopp”.
Jag tillhör statistiken. Min dotter Emma dog tre veckor gammal den 28 juli 1999. Det året dog tio spädbarn i Stockholm. Jag har begravt ett barn och jag är inte rädd för de döda. Min första graviditet slutade med att min 19 veckors son dog i magen. Han var för liten för att få en begravning, men jag sörjde honom lika mycket som Emma senare. Jag undrar lika ofta vem han skulle varit om han fått leva som jag funderar över hur Emma skulle sett ut idag, tio år senare.
Min tid mäts i före och efter Emma.
Döden väntar oss alla, även de som låtsas om att han inte existerar. Här i Stefan Sauks lysande dialog;
Monologen i text;
”Hej. Mitt namn är cancer. Stör jag? Ja, det gör jag nästan alltid, på någe sätt.
Nästan i alla fall. Jag måste berätta..
Jag kommer just från en gammal kvinna. Hon var mycket vacker och lugn, som om hon skulle ha väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat. Satt med händerna i knät när jag kom…och log.
Man såg att hennes ögon hade sett va de behövde se. Hon hade en mycket mild blick.
Och hennes händer, de var så spröda. Som vackert mejslade fågelvingar och hon rörde dom så försiktigt över kroppen när hon märkte att ja hade kommit. Som om hon ville hälsa på mig. Tala om att hon inte var rädd. Men de…de är ovanligt.
Oftast så blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart de. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen. Att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på spets, där den egentligen alltid borde vara.
Ja menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden trots allt.
Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö.
Men de hinner ni, det lovar jag. Men…hinner ni leva?
Ni får förlåta mig men, ni verkar så vilsna ibland som om ni inte visste vad det är som ni saknar så förtvivlat.
Tills jag knackar på. Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund ska tas till vara, ett andetag är ett himmelrike, varje soluppgång är unik och alla futtiga saker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting.
Som om jag hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?
Ibland knackar ja på lite för tidigt, de vet ja. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar ja mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Och de glömmer ni aldrig. Egentligen skulle ja kanske sätta mig en stund hos er alla där ute. Bara för att se vad som händer.
Jag skulle kanske göra er en tjänst. Vem vet. ”
Två år senare dog min mamma i bröstcancer. Min erfarenhet av dödens alla ansikten ökade. Liksom smärtan. Min mammas kista bilagdes med en krans jag gjort själv. Blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta prytt av en G-klav (gjord av piprensare och eltejp) Musiken var det viktigaste i hennes liv. Mina föräldrar hade dansband tillsammans när de träffades och när jag var liten, så musiken som präglat hela mitt liv tystnade 2001.
Men sakta så återvände musiken not för not…”I will survive”. Idag försöker jag få min pappa att höra musiken igen… i stället för spritflaskors klingande…
För ett och ett halvt år sedan fick jag operera bort min första cysta/tumör
Förra sommaren fick jag ”begrava” ett barn till. Ett utomkvedshavandeskap som nästan dödade mig.
Även där tredje gången gillt. Jag har varit gift tre gånger, jag har förlorat tre barn och jag har nästan dött tre gånger. ”Alla goda ting är tre” heter det…
DÖDEN, DÖDEN
Lille Bertil har fått en lillebror och står förundrad och tittar på byltet i vagnen. Den lille skriker i högan sky.
”Kommer han direkt från himlen, mamma?”
”Ja, lille gubben”
”Inte undra på att de kastade ut honom!”
HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
NATT!! eller snarare morgon!!
Hemimammas tankar – Hemimamma goes morbid…BUHOOO!!! Muahahah
GOD AFTON!!!
Har du funderat på att ta livet av dig idag??? Nej, inte det. Skönt. Inte jag heller. Men, så är jag inte sjuk, fast förnedringskassan har bestämt att jag INTE är sjuk…
För de vet ju bättre än läkare, särskilt specialister att vi INTE är sjuka. Bara så att du vet det.
Ingen ska ta livet av sig heller, för ATT de blivit utförsäkrade…
”Nu ökar självmorden”, sa hemimamma till hemipappa innan årsskiftet…
Jag fick rätt… TYVÄRR. Synd bara att våra politiker och byråkrater inte fattar vad som stod glasklart för en enkel sjubarnsmamma…. Jag är inte bara mamma, jag är siare också…
Mobbing leder till självmord också. Men hur många orkar se döden i vitögat och engagera sig emot det?
Den vanlige svensken har fullt upp med livspusslet.
Nu har vi ju fotbollen och de omdebatterade lurarna som står i frontlinjen i nyheterna
Bröd och skådespel, gott folk…
Valet är inte självklart heller… RÖTT eller BLÅTT ??
Ingen jordskredsseger förutspås…
Opinionsundersökningarna växlar dag från dag…
Frågan är spelar det egentligen någon roll längre?
Sossarna för ju en vänsterpolitik som verkar vara mer höger än högern ibland…
Alliansen har (i all fall moderaterna) börjat värna vänsteridéer som anställningstrygghet…
Faktum kvarstår ju att politikerna byts ut, men byråkraterna, som FAKTISKT har makten över våra liv, när de i sin roll som handläggare på försäkringskassorna, nej just det..
FÖRNEDRINGSKASSAN, var det ju,
När de sitter kvar och beslutar om din framtid, så avgör ju DE, det verkliga ödet för alla sjuka.
Och de sitter ju där, oavsett vem som ”styr” landet… 
Själv är jag hjärtligt trött på döden… I vilken form den än visar sin fula nuna!
Min nästa del i ”Draken” kommer jag att tillägna MILLA och jag hoppas att hon ser den från sin upphöjda position, och hon tjatade på mig att skriva vidare, så jag blir väl tvungen att ta mig i kragen nu…
Men från och med idag, kommer jag att kämpa för den fråga som bejakar livet mer än någonting annat, nämligen rätten till sen avnavling och sitt eget blod…
Blod är liv, heter det, men våra spädbarn ska inte behöva avstå från sitt, för att medicinindustrin är girig efter stamceller…
I detta, som många andra frågor jag skriver om, har jag personlig erfarenhet och allting som har med barns bästa och hälsa, får mig att se rött…
Ni får chansen att tröttna på mig med tiden, ty detta släpper jag inte…
Till skillnad från Gaza och BP-krisen, kan jag nog påverka i denna debatt…
Det var allt för ikväll, från en DÖDStrött hemimamma!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Våran Milla, så minns vi henne…med nytt tillägg
GOD AFTON!! Idag är en dag, som följde på en tung kväll och natt. Vi är fler som nåtts av dödsbudet om den snälla varma Milla…
SolnattQ, Trollan, Ewa, Sarahmara, känner jag till…
ÄR VI FLERA SOM DELAR MINNEN AV MILLA???
Här stannade tiden en stund och jag vill hylla denna varma människa som spred så mycket glädje och hurtiga tillrop, trots att hon led av svåra smärtor i en sjukdom som vi båda delade. För mig började vänskapen när hon stöttade och tröstade mig inför en operation.
Allt sedan dess har hon puffat mitt skrivande och jag fick stolt kalla mig hennes vän. Hon tyckte om det jag skrev och hon fann tröst i min novell ”Det lilla rådjuret”, det berättade hon för mig. Hon sparkade mig i baken, när hon tyckte att ”Draken” inte kom tillräckligt fort och den senaste delen, nr 17, är hon direkt skyldig till att jag skrev…
Hon tyckte jag gjorde vackra tårtor. Jag frågade en gång om jag kunde göra något för henne, då bad hon mig att skriva ett inlägg om humor…Vilket jag gjorde och lade in klipp med Robert Gustavsson i ett svamligt tal och Mr. Bean i badhuset.
”2 maj 2010, kl 03:02 TACK HEMI!
Hur kunde du veta att jag gillar både Robert Gustavsson och Mr Bean? 
)
Ja det känns så mycket bättre med lite humor, och håller med om att detta var en av Roberts bästa 
). Och ska vi snacka höjdrädsla.. Jag var aldrig höjdrädd som yngre, men efter att barna kom så vet jag inte vad som hände.. Var med om en riktig rysare när vi var med barna till Liseberg. Dom lyckades övertala mig att följa med upp i pariserhjulet (fråga mig inte hur det gick till..) Väl i hjulet blir det fel och dom är tvugna att stanna hjulet.. I 30 skräckminuter satt vi längst upp.. Jag har ALDRIG varit så rädd.. Jag skrek på maken i panik :HÅLL I BARNA SÅ DOM INTE TRILLAR UR.. Själv satt jag fastklamrad i mittstången och vågade inte titta.. När vi äntligen kom ner så var jag alldeles blöt av svett och benen bar mig ej,, HUA.. Så detta med höjdskräck förstår jag precis. Tack än en gång för skratten, goa goa du.. Nu ska en trött men mycket gladare Milla krypa till sängs.. Nattkram på dig
Jag kände väl på mig att vi är lika?? Eller så är jag synsk? Vet inte, men huvudsaken är att du blev glad och jag lyckades i min mission!!! Jag var på Liseberg i min ungdom och blev lurad att åka gamla ”Bergbanan” av trä..Några veckor senare fick jag höra att den skulle rivas för att den var osäker och farlig… ”Jetline” i Stockholm, där går gränsen…1 gång åkte jag ”uppskjutet” och jag skrek av skräck…HELA TIDEN!!! Blev lurad av min dåvarande pojkvän… Sedan efter det, åkte jag ”fritt fall” och den var busenkel i jämförelse, men jag åker ALDRIG någon av dem igen… Hemikramar och sov så gott kära Milla!!
Denna händelse gav mig inspiration att skapa ”Hemimamma svarar” för det var så roligt att kunna göra något för någon. Tyvärr, visste hon aldrig om att det var så…
När hon läste om att det skulle komma ett reportage om mig i Hemmets Journal, ville hon köpa den och hon ville nominera mig till tävlingen i samma tidning, där man skulle kora,”årets snabbköpskassörska”. Dessutom var det namnet på ett inlägg i början av min bloggtid, som hon bad mig att reprisera, vilket jag gjorde….
Jag vet att hon försökte nominera mig, för hon efterfrågade min kontaktinformation, i den sista kommentaren hon skrev till mig… Nu får hon aldrig läsa…
Till hennes minne vill jag spela en låt hon berättat, betydde mycket för henne och hennes make, och mina tankar finns hos honom och deras barn…
Från denna dag kommer jag att dedikera min roman ”Draken stiger i motvind” till hennes minne, och jag vill hedra alla dessa medmänniskor, som trots att vi aldrig mötts i verkligheten, ändå gör skillnad i en främlings liv och hjärta…
Vila i frid, Milla och hälsa min dotter Emma, från mamma och ge min mamma en kram från mig!!
Ni som har berättelser och upplevelser av denna varma kvinna, dela gärna med er av dem, så kan vi trösta och stötta varandra och kanske ger vi hennes familj en känsla av medmänsklighet, sympati och värme..
Vi kanske skänker dem en smula tröst…Varm medkänsla! Hemimamma
Tillägg nu 04.10 hämtat från Trollans blogg, då hon inte verkar att vara vaken vill jag hjälpa Millas dotter!! Jag hoppas att du inte tar illa upp, för din mor var en underbar människa som jag kommer att sakna!! Jag orkar det, du inte orkar!
min blogg … 14 juni 2010, kl 03:20
Min älskade mamma som tyckte så mycket om ”sina bloggare”..
Men inte själv ville ha någon blogg, då hon ALLTID satte andra människor före sig själv.. Hon tyckte inte att hon var någon att läsa om..
Tror att hon hade blivit väldigt förvånad och väldigt generad om hon sett hur några av er bloggare skrivit så fint om henne..”Inte är jag nåt intressant” brukade hon säga.
Såg någon som skrivit att han trodde detta var ett ”bloggexperiment”?? För att se hur folk reagerade.. Jag häpnar.. Min mor hade ju inte ens nån blogg, och så blir det så här…
Jag har inga minnen av en frisk mamma, hon drogs med 6 kroniska och smärtsamma sjukdomar. Hon har varit sjuk sen jag föddes.. Men ändå ”såg” jag inte mamma som sjuk..
Hon skojade om sina sjukdomar och sa att det ”kunde varit myycket värre” och sen skrattade hon..
Jag tror inte någon i hennes närhet egentligen förstod hur jobbigt hon hade det, eller hur dålig hon var..
Hon var en mästare på att fokusera på andra och såg ALLTID till att vi barn hade det bra.. Själv satte hon sig sist..
Många såg min pappa som den starke, som alltid tog hand om mamma och familjen…
Men egentligen tror jag att det var mamma som var starkast.. Hon var liksom ”chefen” här hemma som såg till att allt klaffade.. Den kärleken mor och far hade är något alldeles för stort och vackert för att kunna beskrivas med några futtiga ord.. Det går bara inte..
Vi i familjen blev precis lika ”tagna på sängen” som ni bloggare.. Vi visste ju om hennes alla sjukdomar och konstigheter hon har drabbats av i sitt liv, men detta hann hon inte berätta om..
Jag tror som vanligt att hon satte sig själv sist och sköt upp berättandet,då hon inte ansåg sig ”viktig”
Det var inte blindtarmen utan en cysta som brustit.. Vad mor inte berättade var att när beskedet angående cystan kom, så var det inte ofarligt som mor sa.. Det var spridd cancer i buken som spridit sig vidare.. Någon behandling var ej möjlig, det var långt gånget..
Hon visade inget särskilt annorlunda beteénde gentemot oss i familjen eller någon annan..
Hon var väldigt väldigt trött bara, och att hon hade ont var ju heller inget nytt..
När så pappa kom hem ifrån jobbet en dag så var sovrumsdörren stängd, inte det heller något nytt, då mor ofta vilade.. Så far började med maten och lät mor vila ifred..
När maten var klar och han skulle väcka mor.. Ja då hade mor adrig vaknat..
Obduktionen visade att hon somnat in nån gång tidig förmiddag..
Så under dessa omständigheter fick vi reda på hur sjuk mor var..
När jag försökte hjälpa far att orda papper och dylikt, så fann vi små brev hon hade skrivit till oss (tror inte att hon insåg själv hur lite tid hon hade) I mitt brev hade hon bla: skrivit detta att hon önskade att jag skulle lämna en kram till sina favoriter här och på några andra portaler..
Mamma i ett nötskal.. Tänkte på andra in idet sista..
Tror att dom i himmelen (om det finns någon).. Kommer bli väl omhändertagna av mor.. Och dom kommer få en hel del skratt.. Så vill jag tänka..
Skulle bli väldigt tacksam om du trollan kunde vidarebefodra detta på nåt sätt till dom bloggare du vet som mor läste.. Orkar ej skriva detta igen..
Jag lämnar en stor kram till er som kände att min mor på något litet vis rört vid något inom er, trots att hon ju inte själv var någon bloggare..
Hemimammas tankar – Hon fattas mig… Milla im memoriam, till minne av Milla
Det är natt. Ingen god natt. När jag skulle gå in och släppa kommentarer fick jag en chock…
En av de bloggvänner som stöttat mig mest och alltid funnits där och lyssnat och läst är död…
Hennes dotter lämnade denna kommentar hos mig:
”Hej, Jag gör vad min mor bad mig om… Jag går till alla favoriter på hennes lista och lämnar en sista KRAM..
Min mor finns inte längre… MVH: Millas dotter!”
Käraste Millas dotter. Snälla när och om du orkar, så skriv till mig på Hemimamma@hotmail.se.
Jag har en gåva till dig, som jag vill överlämna.
Din mor betydde jättemycket för mig. Just nu är jag för sorgsen för att berätta, vad hon gjort för mig, men du ska veta att jag har tänkt på henne varje dag…
Just nu brinner ett ljus för henne i min dotter Emmas lykta. Jag miste min mamma för några år sedan, liksom du alldeles för tidigt. Jag tror att jag kan förstå hur eran familj måste känna nu. Ett slag i magen som tvingar en till marken.
Att inte förstå. Ofattbarheten i det oändliga. Att känna sig liten och obetydlig inför döden. Emma var min dotter. Hon dog också för några år sedan. Din mamma hjälpte mig och stöttade mig i min sorg. Jag önskar att jag kunde göra detsamma för dig.
Jag finns här när du är redo. Då ska jag berätta om allt vackert som din mamma gjorde för mig…
Jag hoppas också att du en dag ska orka besvara de frågor jag har…
Mina kondoleanser till dig och din familj.
Hemimamma
”Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.”
BO SETTERLIND
GOD NATT!!
Hemimammas tankar – Åh, nej inte igen…
GOD AFTON!!
Ikväll rebloggar jag ett av mina första inlägg när jag skapade min blogg i januari. Det handlar om barn och döden. Ikväll dyker Emma upp i tankarna igen, för att jag läser detta. En liten flicka dog på Astrid Lindgren sjukhus, IGEN!! Astrid själv, månne rotera i sin grav om hon vore medveten om hur oansvariga läkare drar hennes namn i smutsen. Istället för att lindra sorg som hon ville, så förknippas hennes namn med ännu mera sorg. Oftare och oftare, dyker artiklar upp som handlar om barn som dött av obefintlig eller otillräcklig vård…Och om människor som inte behandlas med värdighet efter sin död…
”Idag vill jag tala om respekt. Läste artikeln om att våra döda inte behandlas med respekt av karolinskas bårhus. Horribelt! Jag blir fruktansvärt upprörd av innebörden i artikeln. Min dotter Emma dog för drygt tio år sedan och jag kan bara hoppas att hennes lilla kropp inte låg i korridoren då. Troligen inte. Jag tog modet till mig att, innan begravningen i sällskap med min präst, titta inuti kistan. Där låg hon min lilla, som bara en månad innan hade legat varm och go i min famn. Hon var sig lik. Så vacker. Jag lade ner hennes nalle och ett vykort av ett rådjur, vilket är en egen berättelse om varför. Jag lade också ner en teckning från hennes storasyster.När hon dog den där dagen i juli, var hon bara tre veckor gammal. Jag kunde inte förstå att mitt lilla barn var dött. Hon var fortfarande varm i min famn när jag och min äldsta dotter som då var ett och ett halvt år gammal tog farväl i Astrid Lindgrens barnsjukhus kapell. Hon hade fötts där, den varmaste dagen i juli det året. Ett av mina vackraste minnen i livet. Men det som dominerade mina tankar då, var hur jag skulle få min stora lilla dotter att förstå vad som skett. Att hennes älskade lillasyster var borta.
Innan vi skulle gå in till Emma, satte jag mig ner på golvet i hallen utanför kapellet, med gosegrodan i famn och jag berättade för henne med en bild hon kunde relatera till som beskrev vad som hänt. Vi hade sett Lejonkungen och min lilla flicka älskade den filmen, så jag berättade att Emma hade dött precis som kung Mufasa i filmen. Jag visste ingen bättre sätt då. Sedan gick vi in och i en sådan där genomskinlig balja som de har på förlossningen, låg mitt hjärta.
Jag hade båda mina flickor i famnen, och jag hade sinnesnärvaro nog att be personalen att ta bilder med min kamera, för jag insåg att mitt sorgearbete skulle komma senare. Nu måste jag se till att vårt avsked blev lugnt och värdigt, för min stora flickas skull…
Jag ville minst av allt att hon skulle bli skrämd och kanske skadad för livet. Det är vad jag menar med respekt. Respekt för liv och för de döda vi fortfarande älskar, som om de aldrig gått..
På begravningen efter mitt personliga avsked, stod jag med nöd och näppe upp och läste en bönedikt för henne som jag skrivit två nätter efter hennes bortgång. Kvack-kvack var det smeknamn hon fick för att hon lät som Kalle Anka. Ni kan läsa resten av inlägget och bönen i orginalinlägget som jag rebloggat.
Numera, och efter Emmas död födde jag resten av mina barn på Danderyds sjukhus, och jag åker dit, när mina barn behöver vård. Jag riskerar aldrig mer ett av mina barns liv igen…
En klen tröst efter detta läser jag här ”Ett nytt DNA-vaccin förhindrar tillväxten av bröstcancer – hos möss. Svenska forskare – vid Karolinska Institutet – har utvecklat ett DNA-vaccin som hindrar bröstcancertumörer från att växa till hos möss.”
Eftersom jag lever med bröstcancerdjävulen, så ger artikeln mig hopp. Liksom när jag igår på Hemimamma svarar skrev om vitkål, som svar på en fråga och upptäckte att vitkål innehåller ett flertal ämnen som motverkar olika cancersorter, men främst bröstcancer…
GISSA OM JAG SKA KÄKA VITKÅL; FRAMÖVER!!
Vågar ni ta era barn till Astrid Lindgrens sjukhus, för vård??
God afton!!
Hemimammas tankar – Döden väntar mig…
GOD AFTON!! 
Förra sommaren spelade jag schack med döden och vann. I den naiva tron att jag hade blindtarmen, kallade jag hem min make, bara lite oroad. Det var tidigt på eftermiddagen och jag umgicks först med tanken att jag blivit kraftigt matförgiftad. Jag har fött sex barn utan bedövning, så jag vill se mig själv som ganska tuff, men denna gång hade jag rejält ont.
Som den hemimamma jag är lät jag mina barn inte ana vad som stod på spel och att åka ambulans kom inte på fråga. Jag mindes allför väl vad den upplevelsen orskade för trauma för Tripp, när Emma dog. Min man kom hem för att ta hand om barnen och min bror kom från andra sidan stan för att skjutsa mig till sjukhuset. Jag var ganska spak vid det laget. Han i stort sett, bar mig till bilen och bar mig in på akutrummet.
Efter en massa undersökningar och turer som varade hela natten, visade det sig att jag var gravid (?) men de hittade inte graviditeten. ”Gravid?, Ta den om Rödluvan, när ni ändå berättar sagor” sa hemimamma sturskt.
Till slut kom läkarna och lät mig förstå att jag hade en extrauterin graviditet. Alltså utanför livmodern. Ok.
Då fattade jag hur det kom sig att jag hade så ont. Nästa sak att ta in var att jag skulle opereras. Ok, min make fär komma och hålla handen, tänkte jag , för jag visste att mina underbara svärföräldrar skulle komma och avlösa honom på morgonen.
”NEJ” Han hinner inte komma hit för du måste opereras OMEDELBART. Kinkig hemimamma försökte förhandla, men nej. Ingen make. Maken skällde ut mig via telefon, för att bekräfta att min brors utskällning IRL, var validerad och fick trilskandes hemimamma att ge sig till slut…
Flera timmar senare fick jag veta att det varit på håret att jag dött… Drygt 1,5 liter blod i buken, fick hemimamma att bli lite blek…Tacksam att jag var kvar på den här sidan, så åkte jag hem för att läka…Trodde jag…
Pga operationens efterundersökningar upptäcktes att jag hade elakartade cellförändringar på livmoderhalsen och att jag har endometrios och adenomyom…BOTEN MOT DENNA SJUKDOM ÄR KLIMAKTERIUM ELLER GRAVIDITET, inte konstigt att de inte upptäckt det tidigare alltså, jag har ju varit konstant gravid i drygt tio år!
En PLANERAD operation till alltså inom bara ett par månader… Den gick vägen, så till vida att jag överlevde och läkaren påstod att han lyckats ta bort allt skadligt, men det skulle visa sig så småningom på efterkontrollen ett halvår senare hur det gått, sade man då…
I aftonbladet idag, läser jag följande artiklar om endometrios och dess följdverkningar där man alltså påstår att förutom det lidande som själva sjukdomen orsakar, så ökar alltså risken för äggstockscancer…
TILLÄGG; Ikväll har jag skrivit om ENDO/ adenomyos inne på ”Hemimamma svarar”
Idag fick jag min kallelse till efterkontroll av cellförändringarnas eventuella återväxt…
Det är lite mycket nu, och nu har det gått så lång tid att jag har hunnit ta in det sista, nämligen att mitt sista barn jag kunde ha haft / fått blev slutet för mina förhoppningar att någonsin få barn igen…
Jag väntade barn…
Men döden väntar mig ännu, frågan är hur länge?
Just idag är jag inte så kaxig och stark och glad som jag brukar vara… snarare scared shitless!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Ronnie James Dio, vila i frid….
GOD DAG!! Ronnie James Dio har gått ur tiden…
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article7135198.ab
Ronnie James Dio, egentligen Ronaldo Giovanni Padovan, född 10 juli 1942 i Portsmouth, New Hampshire, var en amerikansk sångare med ett förflutet i hårdrocksgrupperna Elf, Rainbow, Black Sabbath, Heaven and Hell, samt den egna gruppen Dio.
Dio började sin karriär som basist i bandet The Vegas Kings, bildat 1957. Snart blev han även sångare i bandet, som bytte namn till i tur och ordning Ronnie and the Redcaps och Ronnie Dio and the Prophets. Bandet upplöstes 1967.
Dios andra band blev Electric Elves som senare döptes om till Elf (1970-1975). Dio gick senare över till Rainbow (1975-1978), där han var med och gjorde klassiska låtar som ”Long Live Rock and Roll”, ”The Man on the Silver Mountain” och ”Tarot Woman”. Han lämnade bandet när Ritchie Blackmore ville ändra bandet mot en mera populär stil.
Efter detta gick han vidare till Black Sabbath där han gjorde tre album, Heaven and Hell, Mob Rules och Live Evil. Han stannade i tre år innan han slutade i bandet eftersom de andra medlemmarna i bandet påstod att Dio under arbetet med skivan Live Evil hade höjt volymen på sin egen röst. Dio åkte sedan till Storbritannien där han startade sitt eget band, Dio, vilket slog igenom stort hos hårdrocksfans med skivorna Holy Diver och The Last in Line. 1992 sjöng Dio på Black Sabbath-skivan Dehumanizer.
År 2006 medverkade Ronnie James Dio i filmen Tenacious D: Världens bästa rockband såväl som på filmens soundtrack.
I slutet av 2006 återförenades Dio med Tony Iommi, Geezer Butler och Vinny Appice från Black Sabbath, nu under namnet Heaven and Hell. Det var medlemmarna i Black Sabbath som gjorde skivorna Mob Rules och Dehumanizer.
Dio gjorde horntecknet populärt inom heavy metal, något han säger sig ha lärt sig som barn av sin farmor. Tecknet brukas ofta av skrockfulla italienare.
Den 16 maj 2010 avled Ronnie James Dio efter en tids kamp mot magcancer i Houston, TEXAS
Källa wikipedia
Länk till Ronnies sida på Facebook som man kan lämna kondoleanser på…
Nu kommer gubben bli ledsen, när han kommer hem…
Här är Dio’s största låt en av de riktiga klassikerna…
God eftermiddag!
Hemimammas tankar – Konster….
GOD AFTON!!
Att leva är en konst. Att älska är en konst. Att föda barn utan bedövning är en konst. Att förlora ett barn och överleva är en konst. Att sova är en konst. Att lära sig älska igen är en konst. Att fira livets seger över döden är en konst. Att beskriva livet är en konst. Att teckna livet, när det är dött är stor konst…
Livet är konst…
Så konstigt livet blev!!
Gonatthemikram till alla som förökar sig på livets konst!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Vardagsspöken… to kill time…
GOD DAG!! Min vardag vänder sakta åter. Mitt ben är färggrannareän nånsin, men smärtan börjar lägga sig. Gubben jobbar igen och jag är åter klätterställning…På fredag får jag ta bort stygnen…
Jag låter nog gubben göra’t…När man har fem barn så är ett vårdcentralbesök inte helt enkelt, framför allt inte för otåliga lilla jag…
Helgen var lugn och jag fick göra tårta som jag bjöd familj och vänner på…
Nu kommer jag in på AB och får se denna artikel!!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6936248.ab
Inte undra på att han var så flat med sin politik. Han dolda agenda märks ju tydligt, att sko sig själv… Han kan inte tillföra något positivt till politiken om människor minns han flathet att agera vid tsunamin…Men jag verkar vara ganska ensam om den åsikten, om man ser till undersökningen i Aftonbladet, där man frågar om det är ok att han tjänar miljoner. De flesta, 72, 4 % verkar tycka att han får det, eftersom han dragit sig tillbaka från politiken. Problemet är väl att socialdemokraterna tänker damma av honom i valarbetet…
Då får han reell makt igen. Då är han som en förälder som propagerar för att inte använda våld, för att sedan dela ut den fetaste smällen själv… DUBBELMORAL!!” Göran Persson har tjänat storkovan sedan han avgick som statsminister. Som styrelseproffs, konsult och talare har han blivit en miljonindustri. Det kan förstärka bilden av socialdemokratin som ett överhetsparti som lever ovanför folket, säger statsvetaren Ulf Bjereld.”
Palme lär snurra som en turbin i sin grav på Klara Norra…
Alla argument om fördelningspolitik och klasssamhälle och rättvisa blev begravda med honom..
Hoppas att han spökar för Göran Persson på nätterna, så han kanske rättar sig i ledet eller håller sig borta från politiken!!!
(Något som för övrigt 1 av 5 unga tror att det gör enligt en undersökning i AB i början av 2001)
Sedan vill moderaterna införa ”lärarlegitimation”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6936355.ab
Just nu kan jag inte avgöra vad jag tycker, kan se ett flertal problem. Som ”lärarstudent i mitt tidigare liv”, så undrar jag om det inte kommer att skapa segregering och ännu mera elitism bland lärare och jag kan se en risk för korrumpering i samband med intygandet att man fullgjort sin ”mentorstid”…Samtidigt inser jag att man måste göra nånting för att stoppa utvecklingen i våra skolor…
Vad tycker ni?? Har ni erfarenhet av eller kan förutse vilka konsekvenser det kan få??
Rädslan för spöken ökar om man ska tro denna bilden. Undrar om det gäller högerspöken också??
Vad kan man kalla ett spöke i en garderob?
Förra årets kurragömmavinnare…
Var i Stockholmsområdet bor det flest vampyrer?
I Kista…
Vad gillar spöken bäst att göra?
Att slå ihjäl dödtid…
God eftermiddag!!
Hemimammas tankar – ”Döden, döden”
GOD AFTON!! Dagens överskrift är ett citat från allas våran Astrid Lindgren. Hon brukade börja sitt dagliga samtal med en av sina väninnor på telefon med just den frasen. Det var för att döden kretsade runt henne mot slutet av sitt liv. Hon hade upplevt att så många av hennes vänner dött runt henne att hon var trött på att tala om döden. Genom att börja så så var ämnet ur världen, ansåg hon. Döden var ett ämne som hon behandlade ofta i sina böcker. Hon talade om den med respekt och hopp, och hennes texter tröstar många som sörjer, så även mig.
Vi talar inte nog om döden i vårt samhälle idag. Döden göms undan och de döda förpassas till mörka korridorer och kalla rum. Vi vill inte veta av döden. Vi är rädda för döden.
Förr i tiden fick alla leva med att döden fanns. Fäder byggde sina barns kistor och mödrar fick begråta många av sina barn. Minns ni Ida i ”Raskens”? Fattigdomen gjorde att många barn dog innan de var fem år gamla. Ännu fler blev inte ens ett år. Många kvinnor fick hoppas att de skulle överleva nästa barnsäng. Man kunde bara hoppas på den tiden.
Professor Hans Rosling fick frågan av ”Skavlan” om det inte fanns något som tyder på att världen blir bättre. Han föreläser om statistik på ett synnerligen spektakulärt sätt, som fångat många i affärs och kändisvärlden. Han svarade ”Jo, barnadödligheten har sjunkit och det ger mig hopp”.
Jag tillhör statistiken. Min dotter Emma dog tre veckor gammal den 18 juli 1999. Det året dog tio spädbarn i stockholm. Jag har begravt ett barn och jag är inte rädd för de döda. Min första graviditet slutade med att min 19 veckors son dog i magen. Han var för liten för att få en begravning, men jag sörjde honom lika mycket som Emma senare. Jag undrar lika ofta vem han skulle varit om han fått leva som jag funderar över hur Emma skulle sett ut idag, tio år senare.
Min tid mäts i före och efter Emma.
Två år senare dog min mamma i bröstcancer. Min erfarenhet av dödens alla ansikten ökade. Liksom smärtan. Min mammas kista bilagdes med en krans jag gjort själv. Blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta prytt av en G-klav (gjord av piprensare och eltejp) Musiken var det viktigaste i hennes liv. Mina föräldrar hade dansband tillsammans när de träffades och när jag var liten, så musiken som präglat hela mitt liv tystnade 2001.
Men sakta så återvände musiken not för not…”I will survive”. Idag försöker jag få min pappa att höra musiken igen…
I somras fick jag ”begrava” ett barn till. Ett utomkvedshavandeskap som nästan dödade mig.
Även där tredje gången gillt. Jag har varit gift tre gånger, jag har förlorat tre barn och jag har nästan dött tre gånger. ”Alla goda ting är tre” heter det…
DÖDEN, DÖDEN
Lille Bertil har fått en lillebror och står förundrad och tittar på byltet i vagnen. Den lille skriker i högan sky.
”Kommer han direkt från himlen, mamma?”
”Ja, lille gubben”
”Inte undra på att de kastade ut honom!”
GOD AFTON!!
Senaste kommentarer