Min analys av ”Flugornas Herre” som fick positivt mottagande häromdagen, handlade om hur samhället bryts ner när moralen och lojaliteten sviktar och överlevnadsinstinkten sätter in. Jag skrev om det med utgångspunkt från debatten om Linnea och Kim och massmorden i Turkiet. Nu vill jag belysa ämnet ytterligare, med en annan analys av en bok som är aktuell i de debatterna liksom i debatten kring Sverigedemokraterna. Vi får inte glömma förintelsen. Eller att prata om det som skedde och varför det hände då och händer ännu i vår tid. 

Jag har läst ”Mannen utan öde” eller ”Steg för steg” som är ett annat namn för boken som är skriven av den ungerska författaren Imre Kertesz. Jag har aldrig tidigare läst något av denne författare och valde boken för att jag är historiskt intresserad och är väldigt insatt i ”Holocaust” som ämne. Jag valde att läsa boken utan några förväntningar och med en för mig objektiv hållning till ämnet som berört mig illa under hela min uppväxt. Bland mina starkaste minnen från grundskolan var att vi fick se Tv-serien ”Förintelsen” aka ”Holocaust” på historielektionerna om Andra världskriget.

Det påverkade mig djupt och jag glömmer varken ljud eller bild från den.

Judeutrotningen och det som gör att människor accepterar dylika företeelser, är en av de starkaste drivkrafterna bakom mitt förhållningssätt till livet. Som blivande författare och framtida (?) föreläsare drömmer jag om arbeta för ökad förståelse och tolerans i samhället. Jag står alltid upp för de svagare än jag i min omgivning och har gjort så sedan jag som liten upptäckte att världen inte var rättvis, utan vissa människor kan göra vad de vill med andra människor, utan att omgivningen förstår eller reagerar, i smått i skolan i form av mobbning, i vardagen i form av våldtäkt och i stort som i Jugoslavien och Turkiet i  ”Holocaust” liknande utrensningar.

 Bild ovan från filmen baserad på boken.

ANALYSEN

Handling

Vi befinner oss i Budapest 1944. Bokens huvudperson, en ung och aningslös pojke som heter Gyurka lever i gettot med sina frånskilda föräldrar. Kriget har rasat i flera år, men har varit på avstånd från Gyurkas verklighet med skola och arbete. Så en dag får han beskedet att hans far skall fara till ett arbetsläger Hans pappa ordnar upp sina affärer och vid avskedet tar Gyurka händelserna med ett stoiskt lugn. Allt kommer att ordna sig. Det verkar vara hans sätt att tänka kring det mesta som händer honom.

En tid passerar och han och hans styvmor anpassar sig till livet utan fadern. Plötsligt en dag när han är på väg med bussen till sitt arbete utanför gettot, stoppas de av polisen som tvingar av dem och snart befinner han sig ombord på ett av tågen till Auschwitz, fortfarande aningslös om vad som väntar.

Efter diverse förflyttningar hamnar han till slut i Buchenwald. Under resans gång inser han sakta, sakta det fulla allvaret i sin situation. Utan förberedelse, får han på egen hand lära sig hur han ska överleva den fasa som är förintelselägren. Nyckeln för honom blir anpassning och förträngning av verkligheten, så gott det går, via dagdrömmar. Strategin lyckas och han förmår att ta sig tillbaka till Budapest och ”verkligheten” där med oförstående släkt och vänner. Där får han påbörja kampen för en ny existens med denna fasansfulla erfarenhet som karta och kompass

karaktärerna

Huvudpersonen är Gyurka Köve en 14-årig pojke som är oskuldsfull och naiv men ändå vaken och med ett analytiskt sinne för detaljer. Jag får ingen direkt känsla för hur han ser ut, men jag föreställer mig honom som en ganska vanlig pojke, tidstypiskt klädd och med normalt utseende. Runt honom figurerar olika personer så som familj, släkt och vänner som trots detaljerade beskrivningar blir en enda grå massa för mig. Ingen verkar ha någon direkt betydelse för Gyurka mer än som kulisser och miljöinslag. En ung grannflicka blir hans närmast förtrogna som första trevande sexuella kontakt

Under lägervistelsen kommer han i kontakt med olika sorters människor. Lägeräldster, vakter, de andra pojkarna från bussen, men fortfarande ingen som påverkar honom nämnvärt. Han förhåller sig distanserad från allt och alla, ända tills han hamnar på sjukstugan, mot slutet av boken. Där tas han om hand av en skötare som verkar nå honom på ett djupare plan. Skötaren heter Pjetyka och verkar vara den enda människa med mänskliga värderingar och heder i behåll.

Sakta byggs ett förtroende upp mellan Gyurka och Pjetyka. Med hjälp av Pjetykas omsorger och vård överlever Gyurka mot alla odds, tills de Allierade styrkorna befriar lägret

På vägen hem möter han flera olika människor, en journalist, en av de andra pojkarnas mamma och slutligen sina släktingar och hans avståndstagande är lika tydligt inför dem. När han till slut skall gå hem till sin mor, anar man att hon kanske, men bara kanske får betydelse. Frågan är, kommer hon att passera i revy som alla de andra eller kommer hon kunna nå in bakom muren en dag?Miljön

Miljön är 1940-tal i Ungern under Andra världskriget. Armoden och vedermödorna tar ut sin rätt och människorna är präglade av svält och skräck i denna fasansfulla värld i världen.

Koncentrationslägret Buchenwald, Bokskogen, ett idylliskt namn på en inte så idyllisk tillvaro. Ett levandes helvete, obeskrivbart i sin kalla skärpa och sitt nattsvarta syfte.Gråa baracker, grå betong med små plättar av grön hoppingivande gräsmatta bildar kulisser till detta mänsklighetens svarta hål i vår historia.

I denna miljö slås alla mänskliga sociala präglingar fullständigt sönder. Hög som låg bryts sakta ner, systematiskt och ihärdigt. Det är en kamp för överlevnad baserad på den starkes rätt att söndra och härska. Rätten att tom döda.

Berättarteknik

Bokens huvudperson Gyurka berättar själv om sitt öde. Vi får följa honom steg för steg igenom denna process att överleva. Hans tankegångar följer en tidslinje som är kronologisk och strukturerad. Eftersom han bara är 14 år blir språket enkelt och vardagligt. Stilen är saklig och avskalad från känslor men detaljrik. Ett exempel är sid 196 i Pans pocketupplaga där Gyurka försöker förklara för journalisten på spårvagnen på väg hem i Budapest ”Jag försökte förklara för honom hur mycket annorlunda det är att anlända till en kanske inte precis praktfull men i stort sett acceptabel, ren och prydlig station där allting klarnar för oss bara så småningom, stegvis, i tidsföljd…”

Budskap & Symbolik

Det huvudsakliga budskapet i boken är att man kan överleva en svår prövning, både kroppsligen och själsligen. Det sker steg för steg, precis som vi bryts ner.

Som jag tolkar boken så ligger symboliken djupt.

I början är Gyurka aningslös som en baby, men sakta inser han att världen är hård och anpassar sig till sitt öde, precis som vi alla gör under ett liv. Vi prövas och växer förhoppningsvis. Vi lär oss att hantera livets alla kast, ibland lika obegripliga som koncentrationslägret för Gyurka.

Det som är frågan och kärnan i boken är vad väljer vi att ta med oss ur en situation, hatet och rädslan eller kärleken och hoppet? Alla väljer sin egen värld och väg inom sig själva!

Mindre symbolik är naturligtvis den gula Davidsstjärnan- symbolen för tyskarnas makt över en hel folkgrupp. Konstigt nog i en annan tid före Kristus symboliserar Davidsstjärnan föreningen av två trianglar: manligt och kvinnligt och föreningen av dessa motpoler. Övre trekanten är kvinnans vulva och den nedre en fallos. Den symboliserar sedan gammalt även världsalltet. Undrar om de tänkte på det, tyskarna?

Pojken Pjetyka får stå för symbolen av en medkännande men föga handlingskraftig värld. Tyskarna fick länge härja fritt innan någon till slut bestämde sig för att försöka stoppa dem. Gyurkas styvmor och Herr Fleichman får stå som symbol för alla som ser till sitt eget här i världen eller som ett mycket talande amerikanskt ordspråk lyder: taking care of number one!

SLUTORD

Ja, var ska jag börja? Jag hatar Förintelsen, jag hatar det människor gjorde, nej fel gör, mot varandra. Jag hatar den här boken, varför? Hur ska jag få er att förstå? Kertesz är en fuskare i mina ögon. Han gömmer sig, beräknande kall och stilistiskt, bakom en 14-årig pojke. Barn får inte vara så här känslokalla som Kertesz målar ut Gyurka. Det är hans eget sätt att hantera det han upplevt. Han vågar inte blotta det nattsvarta mörker han har i sin själ och frågan är varför? Varför skriver man något sådant här, utan sin egen själ, om det inte är hans sätt att göra sin plikt?

Åtskilliga offer har bönat; sluta inte berätta om Treblinka; Teresienststadt, Bergen-Belsen. De berättar, men de gör det med värme, ja konstigt nog för många att förstå, värme. Varför? Jo, det ska jag berätta för den som orkar höra.

När man slits ifrån någon som man älskar så högt som ens barn, make, syskon eller föräldrar då minns man varje sekund av den sista tiden var den än var någonstans. Man väger dem på en guldvåg och återupplever dem i fantasier, drömmar ja, vad som helst som får en att känna en stund att man är där… På sjukhus, en skräckens plats för många människor, i en enslig kammare eller ett koncentrationsläger spelar egentligen ingen roll.

Jag vet detta för jag har upplevt inte bara en gång utan flera gånger i mitt liv. Första gången var när min älskade hund Sessi blev avlivad. Jag upptäckte att hon hade stora eksem under pälsen som jag rapporterade till mina föräldrar, och de tog beslutet, utan att fråga om min åsikt, att hon inte var värd vård. Det enklaste för dem var avlivning. Jag levde med ångesten att jag hade dömt henne till döden. Ingen frågade vad jag var beredd att göra, för att tjäna pengar nog att rädda henne!

Jag måste be om förståelse för att jag blir långrandig men jag är upprörd över denna bok, och jag kan inte behärska mig och nu tänker jag skriva fritt ur hjärtat!

Jag har begravt både min dotter och min Mor.

Sorgen, trots skammen, efter min dotter var enkel. Hon var ett oskyldigt flickebarn med vackra tankar och känslor omkring sig, men sorgen efter min mor var tung, nattsvart. Jag hatade henne under en period av mitt liv och vi stötte bort varandra. Jag fanns inte i hennes liv när hon blev sjuk i bröstcancer och när jag väl fick kontakt igen, efter över 10 års frånvaro, var det redan försent. Jag såg henne en enda och sista gång i februari 2000 innan hon dog i mars. Hon vägrade ta i sitt halvår gamla barnbarn, som hon aldrig sett förut. Ett oskyldigt barn frös hon ut pga mig och sin rädsla att bli dömd. Det är dessa minutrar,  sekunder och timmar som jag syftar till i förordet. Jag skulle till viket pris och under vilka omständigheter som helst, vilja få chansen att se de mina igen, bara för att säga det jag inte fick då; att jag älskar dem och i min mors fall att jag förlåtit henne, men jag vågade inte det när jag såg henne sista gången och dessutom ville jag tro att hon skulle klara det, att jag skulle få chansen vid ett senare tillfälle.

Det här är den hemskaste bok jag läst. Inte pga det den beskriver om nazisternas systematiska eliminerande av oönskade grupper, utan pga Kertesz halva insats. Jag har vankat fram och tillbaks på nätterna väntande på orden och grubblande på om jag verkligen vågar säga vad jag tänker och känner. Mannen är ju trots allt nobelpristagare och erkänd över hela världen. Jag känner mig som barnet i kejsarens nya kläder.

Jag vet att förträngning är en stark mekanism i det mänskliga psyket, men meningen med romanen är ju att du får leva ut känslor som du inte orkar hantera på något annat sätt i ett levande men kontrollerat medium, både som författare och som läsare.

Man talar om stora konstnärer stort och yvigt, men sen visar det sig att det är ett barn som målat och inte en nyskapande impressionist.?!.

Enkelt eller inte, genialiskt eller inte, ursäkta språket; ”skit samma”. Ämnet och vad det behandlar är så vidrigt att man får inte skriva så nonchalant så att ungdomar på nätet tar det  som ; ”Jaha det var ju inte så allvarligt”. Jag gick ut dit för att se om någon annan delade min uppfattning och blev mörkrädd när jag läste recensionerna från vanliga svenska grundskoleelever. Auschwitz är på väg in i dimman nog ändå. Som en flicka skrev ”Visst stod det svart på vitt vad nazisterna gjorde i lägret, men det likgiltiga sätt det var beskrivet på gjorde att man aldrig fick någon känsla för det”

I sitt tal till nobelkommittén pratar Kertesz om sin plikt som Auschwitz- överlevare och han svänger sig med fraser om ”störst av allt är kärleken” men om det vore så- hur kunde Auschwitz hända då? Varför nämner han knappt kärlek i sin roman? I sista meningen refererar han till något som han kanske inte minns! Han kallar det lycka.

Någon har sagt ”han dödade dem med sin kärlek till varandra” jag tror att det var i filmen ”Den långa gröna milen” och det är en bra beskrivning av vad tyskarna gjorde, men varför har Kertesz ingen antydan till kärlek eller värme i sin bok? Vad är han rädd för?? Eller ljög han för kommiten och dolde sitt förakt i klyschor??

Kejsaren är naken!

Imre Kertesz

Imre Kertesz föddes i Budapest den 9 november 1929.Hans familj var av judiskt ursprung, men han säger själv att han inte var troende jude.1944 blev han deporterad till Auschwitz och vidare förflyttad till Buchenwald. Där insåg han att han var utlämnad åt tyskarna och att de kunde döda honom när som helst, vilket fick oerhörd betydelse för hans författarskap längre fram i tiden.

1945 befriades lägret av de allierades styrkor och han kunde återvända till Ungern. 1948 började han som journalist på tidningen ”Világosság” i Budapest, men fick sparken när Kommunisterna tog över makten och tidningen blev partitrogen.Kertesz gjorde militärtjänst från 1951-1953. Liksom många andra författare som betraktades som dissidenter i diktaturstater fick Kertesz försörja sig så gott han kunde. Han arbetade med att översätta tyska författare som Canetti, Roth, Nietzsche och Freud.Han skrev också för teatern.

Han läste Albert Camus bok ”Främlingen” som påverkade honom djupt. Han skrev ensam i ett litet rum, medan hans fru arbetade. 1965 färdigställde han sin första bok ”Sorstalansag”, men den blev inte publicerad förrän tio år senare, i en förkortad version. Den baseras på hans erfarenheter men är inte självbiografisk. Publiceringen möttes av en mur av tystnad- ämnet var känsligt. Den inledde en trilogi följd av ”Fiasko”(1988) och ”Kaddish för ett ofött barn”(1990). Andra böcker han skrivit är”Spårfinnaren”(1977), ”Den engelska flaggan”(1991) och ”Galärdagbok”(2002).

Efter murens fall 1989 kunde han börja verka mera öppet med föreläsningar och uppsatser bla. ”Holocaust som kultur”(1993). Han skilde sig från sin fru för att han vägrade sätta barn till världen i en ”värld som accepterade Auschwitz”.(Frun skaffade ny familj och barn). Han fick Brandenburgs litteraturpris 1995, Bokpriset för Europeisk förståelse 1997 och Welt-litteraturpriset 2000 och flera andra priser.

Så år 2002 kröntes hans verk med Nobelpriset i litteratur. Med sig till Stockholm, för att ta emot priset, hade han sin andra hustru Magda som bott i landsflykt i USA i många år innan hon återvände till sitt hemland.

Kertesz fick priset enligt akademien ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”

Imre Kertesz mottager Nobelpriset ur Hans Majestät Konungens hand 2002

GOD AFTON!!

29 mars, 2010 | Categories: mina viktigaste och framgångsrikaste inlägg | Tags: förintelsen, hitler, holocaust, imre kertesz, kungen, mannen utan öde, nazist, nazister, nobelpris | 12 Comments »