Hemimammas tankar – Listan, mina föräldrar, minnen, sorg och ångest kommer krypande…
GOD AFTON!! Ikväll, får det bli listan igen… i skuld och huld, håller jag min Moder… och min Fader?
Listan så här långt: (# är snabblänk till inlägget i fråga)
Dag 01 – Presentera mig själv # Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro # Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar # Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag # Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick # Dag 22 - Det här upprör mig # Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
För tre dygn sedan var det tio år sedan hon dog. Men jag missade det, förutom ett litet stygn av sorg i bakhuvudet… Varför? Jag missade det, för att jag blev så distraherad och fångades i oerhört destruktiva känslor och tankar…
och den 21 april skulle hon fyllt 62 år om hon fått leva… Hon dog den 3 mars 2001, tio år sedan, alltså. I aggressiv genetisk bröstcancer. Femtio år gammal. Så dessa veckor mellan början på mars till den 21 april, är tunga för mig varje år… och rädslan att ärva hennes öde och lidande präglar mitt liv på många sätt…
Men idag vill jag fokusera på vem hon var och inte på hur hon dog. ♥
Hon var alltså oxe. Hemkär, trogen och envis. De älskar att laga mat. Ingen annan kommer att någonsin få mig att äta lever igen. Hon älskade moccatårta och mandelbiskvier. Hennes smörgåstårtor var fantastiskt vackra.
![hearts[1].gif](http://metrobloggen.se/hemimamma/files/2011/03/hearts1.gif)
Hon var verkligen typisk oxe. Hon och pappa hade varit gifta 33 år när hon dog. Jag minns som barn, hur min mamma och pappa ALLTID höll varann i handen, när de var ute och gick. Hon var obrottsligt lojal med dem hon brydde sig om. Hon var kvick i mun och hon charmade alla i sin omgivning. Intelligent som få. Jag tror att hon hade varit ett kap för vilken man som helst.
Hon förstod att hon slagit klorna i en bra karl och vägrade släppa taget om honom, så han fick glömma facklig karriär, kanske till hans förtret och framför allt till min… Han hade nog blivit en bra fackpamp. Men mammas och våra behov fick gå före.(min bror och jag) Toffel? =0) Ja, kanske det, men då var hon toffla. Hon satte honom och oss barn framför sig själv. Hm, jag är nog mer lik min mor än jag insett…Jag minns inte att hon unnade sig själv någonting, men väl oss barn.
Hon var ALLTID hemma med oss barn, tills vi börjat skolan.
Min mamma var konstnär i hjärtat. Hon målade tavlor och porslin. Hon drejade och skulpterade i lera. Hon tecknade. Jag minns hennes elefant, tecknad i kol och jag minns den byst hon gjorde av dig, pappa. Jag tyckte alltid att den liknade Elvis mer än dig, men det sade jag nog aldrig till mamma. Hon hade nog blivit förnärmad då. Hon gillade Elvis… och hon dyrkade Olof Palme…
Mamma och pappa hade ett dansband (det var så de träffades, under protest från min far ”Vad ska vi med ett fruntimmer till, vi klarar oss själva”, till killarna i bandet) så musiken var central i hennes liv. Jag minns hur hon, när hon hade bra dagar, dansade runt med oss ungar till Elvis och dansband. Hon kunde verkligen dansa, vilket hon fick demonstrera de gånger mina föräldrar hade fest.
Jag minns, när de lagt bandet på hyllan, fortfarande musicerade och sjöng. Pappa med sin gitarr, mamma på elorgeln (eller min bror) och hur vi alla sjöng tillsammans. Lyckliga dagar. Hennes favoritlåt var ”Jag ger dig min morgon”
Min mamma älskade att vara ute i skogen och plocka svamp. Jisses, vad hon var duktig på att sniffa fram kantareller. Eller hennes blåbärspajer… Men hon fick panik om hon kom ifrån pappa, för något lokalsinne ägde hon inte. Jag minns en gång, hur arg mamma var, när vi var i husvagnen som vi brukade om sommaren, när pappa gav mig och min bror tillåtelse att dyka i gästhamnen…
Jag minns när hon räddade farmors hunds valpar. Valpen som hon fick som tack, blev min bästa vän i mina tunga stunder. Men hon var mammas mest av allt..
Hon jobbade hårt och dedikerat ända till slutet och var älskad av alla på sin arbetsplats. Mycket för att hon var så hjälpsam.
Förlåt pappa om du läser det här, men jag ville berätta. Du måste förstå att jag älskar min mamma och jag älskar dig, fortfarande och jag tänker på er, varje dag. Jag vet att livet måste gå vidare och att vi inte talar om mamma på samma sätt längre. Jag hoppas att hon ser mig och är stolt över den kvinna jag har blivit. Jag hoppas att hon ser mina framgångar.
Jag önskar att hon skulle fått lära känna alla sina barnbarn och sett vilken mamma jag är. Jag önskar att hon fått träffa min man och sett att jag slagit klorna i en lika bra karl som hon lyckades göra. Men jag är nog duktigare på att meka än vad hon var…
Jag önskar att jag fick säga till henne själv att ”Mamma, jag älskar dig!”
Men hon är död. På begravningen sjöng en av hennes väninnor ”Jag ger dig min morgon” och jag lade ner en krans jag gjort själv med blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta, med en G-klav gjord av piprensare och eltejp i mitten…och med henne dog min pappas musik… Det var en alltför kvalfull död, för min far att hantera, så han dog med. I inte i kroppen, men i själen…
Idag har jag mycket sporadisk kontakt med min Fader alkoholisten… Varför ringer du aldrig längre, Pappa?
Den man han var i sin krafts dagar och med mammas betsel som styrmedel och broms, var en av de intelligentaste människor jag någonsin mött och jag har mött många människor i varierande positioner i samhället under mitt brokiga liv… en hemlig barndomsdröm jag hade var att få se pappa och Palme diskutera kommunism =0) … Jag tror pappa hade gett honom en match…
Jag hatar att hata honom för vad spriten gör med honom… Jag vill att han ska älska mig och barnen nog för att sluta dricka och börja leva igen för våran skull… Jag vill få älska honom och kunna prata politik med honom igen, så som jag gjort hela livet… innan…
I morgon kväll ska jag tända ett ljus i den lilla vita gravlyktan jag fick av min svärmor, för att det är så långt till mammas grav. Den står bredvid det lilla rådjurskidet (Emma) som vilar i gräset bredvid min favoritbjörk i trädgården.
Jag tänder den för mina föräldrar, som jag håller i huld och skuld… ♥
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Tre kärlekar, De små, de stora och de döda… En mammas berättelse…
GOD AFTON!!
Gud, ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan, och Förstånd att inse skillnaden!
Som de flesta av er vet, så har Kettu angripit och skändat mina barn å det grövsta och jag regerade fruktansvärt hårt på hennes attacker… I ett steg att försöka gå vidare och släppa, så tänkte jag, att om jag berättar om dem, både Emma och Minimum, men också de fem jag har i livet och som är skälet att jag lever och väljer att försöka göra något vettigt med min sorg… så kanske jag kan gå vidare…
För sorgen finns där och emellanåt, så känns den totalt överskuggande, och nästan förlamande, som de sista dagarna… och andra dagar så är det bara en viskning i vinden, som smeker min hud…
Men kärleken lever i mitt liv… och ikväll kommer Hemimammas universum att vara i balans igen, för alla barnen har kommit hem och då är det omöjligt att vara sorgsen alltför länge…
I detta nu, ser jag Boppan, snart 3 år och Loppan, 4 år gamla, i köket, stående på varsin stol, för att laga maten med pappa…
Boppan, retstickan, min lilla vilde ”Han, jag fått för mina synder” som bara är lycklig, när han får brottas och jaga och klättra och hoppa… vars favoritplats i tillvaron är våran ”dubbelsäng”, vars madrass står direkt på golvet under snedtaket i det lilla, lilla rum, vårat krypin, i vårt lilla, lilla hus på 45 kvadratmeter, där vi bor tillsammans 7 personer…
Han är den som rusar rätt in i livet, så som jag gjorde…
Loppan, min lilla prinsessa, som slår barnavårdscentralen med häpnad för henne språk, med LÅNGA meningar och ord som jag knappt tror att de flesta vuxna förstår i dag, i vårt alltmer utarmade språksverige… och hennes förmåga att teckna… ikväll kommer hon bjuda upp sin far och jag kommer att le, alldeles varm i mitt gamla dansarhjärta…
”Kan vi leka nu, pappa”? säger hon, när grytan som ska stå och puttra i lugn och ro i ett par timmar, är under kontroll och alla tre far i väg till sängen… och de är mina tre senaste kärlekar…
Hon, min Cato, är den som kommer att tala, och snacka omkull alla, så som hon redan gör med mig…
Före dem finns mina tre stora kärlekar…
Tripp, Trapp och Trull… 13, 10, 9 år gamla…
Just nu har jag utmanat Trull, min lilla professor, som kan allt, vet allt och som inte behövde lära sig gå förrän han var fyra år gammal och jag skiljt mig från hans far, som bar honom, hela tiden… i en lästävling… Upprinnelsen?
”Mamma, jag har ingenting att göra, får jag sätta på TV:n?”
”Här, Trull, om du läser ut denna boken innan söndag, så ska du få någonting av mig” Men du får inte fuska. Jag kommer att ställa frågor på söndag, som om du läst boken, blir enkla att besvara…”
Boken är ”Mio, min Mio” och det är Astrid Lindgrens viktigaste saga… och han blev eld och lågor.
Han är den som ärver mina böcker, kunskap och nyfikenhet…
Högst uppe i barnens ”Pistvaktsäng” sitter Tripp och Trapp och återberättar senaste veckans händelser för varandra i ett förtroligt tjejsnack… (och jag hör alltihopa, genom dörrposten i ett hus som bara har en stängbar dörr… draperierna dämpar alla ljud och vi finns nära varandra.. inga nattvandrare i våran familj…)
TRIPP, min första fullgångna graviditets frukt, som jag i elva dagar utan sömn fruktade att hon skulle dö (vilket jag berättat om många gånger i bloggen i inlägg som handlar om sen avnavling), för att senare under tre veckor återigen fruktade att hon skulle dö (ett tillstånd som kallas INVAGINATION) är mitt verkliga solskensbarn…
Hon lärde mig att bli mamma och hon räddade mitt liv. Hon är mitt livs största stolthet.
Sedan Trapp… min lilla modiga Trapp, som var mitt sätt att starta om livet…”Hur vågar du skaffa fler barn, när Emma dött” Hur skulle jag inte vågat? Inget barn ersätter ett annat, men barn är livets längtan efter sig själv… eller mer pragmatiskt uttryckt… sannolikhetsläran, gav mig mod…
Trapp är dansare, sångerska, akrobat och totalt okuvlig… hon är den rättfärdiga, den som dömer världen, som kommer att bli president… som skriver anklagelser till makthavare… och som på något sätt kommer att finna en väg att påverka…
Hon är mitt samvetes arvtagare…
Och bland dessa finns mina tre dolda kärlekar…
Minimum… som dog i magen, som jag inte fick begrava, som jag aldrig fick se… som skickade mig ut i Limbo…
som fick mig att byta spår och skiljas…
Han var mitt hjärtas första son
Emma, min mellandotter, som dog när hon var tre veckor gammal, troligen i sviterna efter för tidig avnavling?
Hennes korta liv påverkar mitt liv, mer än jag själv gör. Läs mer här… eller här eller sist men inte minst HÄR
Sist, men inte minst, barnet som aldrig blev… mitt utomkvedshavandeskap för ett år sedan, som nästan dödade mig och som stoppar alla framtida barn och därmed blir mitt verkliga sorgebarn…
”Det” som få människor ens betraktar som ett barn, är mitt hjärtas hemligaste sorg…
Men alla barnen, alla på olika sätt, är speglingar av mig och min personlighet och den som gör misstaget att missbedöma vad jag är kapabel att göra för mina barn, både mot mig själv och mot andra… blir därom hårt och skoningslöst upplysta…
Men det vet ju ni andra Mammor därute, för jag är övertygad om att ni känner, tänker och resonerar likadant om era barn?
Pax vobiscum (fred vare med er)
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Frimodig Fredag… ”Svärmors och Data trassel?”
GOD AFTON!! Idag är det fredag och som brukligt på fredagar, så brukar jag ta upp lite lättsammare ämnen…
Idag vill jag ta upp ett ämne som kan både vara lätt och tungt… Fruar och svärmödrar och datorproblem… =0)
Känt dig påhoppad av svärmor någon gång???
obs! skämtbild.
Alla goda ting är tre, sägs det. Idag lever jag i mitt tredje äktenskap och därmed har jag min tredje (och sista) svärmor…
Den första var en veritabel mardröm. Första gången hon träffade mig nöp hon mig i midjan och konstaterade snorkigt att jag var ”För mager” några kilo till så skulle jag duga… Min första make hade varit mammas pojke(som jag befriade?)
När vi skulle gifta oss skulle hon bestämma över allt, så vi rymde!
Kärleken övervinner inte allt så några år senare skildes vi.
Min andra svärmor hade en liknande historia som min, vilket gjorde att jag trodde att hon gillade mig. Hon påpekade att vi var ett mycket vackert par och att vi skulle få söta barn.
Vi fick MYCKET söta barn, men när jag sökte svärföräldrarnas stöd i kampen för att stoppa min mans alkoholism, vägrade de att tro mig och anklagade mig för allt möjligt inklusive att jag ”Hjärntvättade” min man till att ”Tro” att han var alkoholist…
Jag var djävulen personifierad!! Behöver jag förklara varför vi skildes åt?
Jag levde ensam med mina tre barn och försökte skapa ett liv utan en make, tills min nuvarande make fick anledning att sjunga ”Snabbköpskassörskan”
Vi blev tillsammans i början av november 2005. Mina svärföräldrar fick träffa mig och mina barn ganska omedelbart. Med mina erfarenheter, så var jag GANSKA skeptisk…
Kärlek vid första kramen. De två människorna har skapat min make. Min svärmor arbetade då inom vården och är en mycket varm och empatisk människa och hon tog nyheten att vi skulle gifta oss (ett halvår senare) med ett upphöjt lugn. Min svärfar satte kaffet i vrångstrupen och lade på luren när han fick beskedet att han skulle få gå på bröllop. Stackar’n, han blev så chockad!
Efter lite diskussioner med min make med sedvanliga frågor så lugnade han sig till acceptans.
På bröllopet grät han i lycka över sin sons glädje. Alltsedan dess har han fått mig att känna mig som en självklar medlem i familjen och han är den stiligaste äldre herre jag vet!!
Min svärmor avslöjade min hemlighet några veckor senare.
Äldre kvinnors visdom skall inte föraktas…
Hon skulle få de barnbarn hon så länge längtat efter, som hon gett upp tanken på, att hon skulle få…
Min svärmor har alltid ställt upp för mig och min familj. Vad jag än behöver hjälp med så finns hon(de) där! Barnvakt, pengar (som jag är för stolt att ta emot) eller råd, spelar ingen roll vilket.
Det är en enorm trygghet i livet, som inte kan tas för givet…
UR ORIGINALINLÄGGET JAG REBLOGGAR: ”Idag, 29/3 2010 hjälpte jag henne och undervisade henne om datorer och nätet och hjälpte henne att få en mailadress och min tårtsida i ”favoriter”. Jag visade även henne denna blogg och jag hoppas att hon återkommer efter dagens första kommentar i inlägget ”Kräksjuka och gröna lund” Om ett år räknar jag med att hon är farmorbloggare!!”
Idag 14/1 2011, kan jag säga att hon är på god väg… hon har nu en hemlig blogg på AB och det ska bli roligt att följa hennes utveckling framöver som datanörd =0)
Om du ser detta kära bestemor, så ska du veta vad jag är glad och tacksam att du finns, och jag älskar dig!
APPROPÅ DATANÖRDER?? Här är mitt bidrag i debatten och floden av inlägg om dataproblemen senaste dagarna… Jag skrev denna dikt 1996 efter ett antal datorkrascher…. Och jag vill tillägga att eftersom jag kör Firefox på min Laptop, så har jag inte haft problem… denna gång…
Leve Datorn!
Datorn är ett magiskt under, med skal av plast och gizmos inunder
En sak som är gjord för klokskap, för mig den ter sig mest som tokskap
Utan den kan du inte va, nej en sådan måste alla ha
Sen går grejorna sönder förstås, man vill bara ut och slåss
slåss med nån som med nävar kämpar, för våld mot datorn ej sig lämpar
Har viruset slagit ut din dators hårdisk och program och inga signaler och order vill nå fram
Då får du betala dyrt för hjälpen, så dyrt att det blir rena stjälpen
men genast det du alltid glömmer, när du lagat din käraste kamrat
och bort dig i cyber space du drömmer och borta är ditt hat
ja så är livet som computist, man får ta det onda med det goda
förutan den skulle livet va rätt trist, det får man väl åtminstone förmoda!
Som avslutning på denna fredags kåserier och livbetraktelser, så vill jag ge er denna sedelärande historia:
Wife 1.0 operativsystem
Wife 1.0 (även känd som Hustru 1.0) inkluderar många nytto- och underhållningsfunktioner, men är inget separat fungerande program utan är ett komplett operativsystem, som blir basen för alla funktioner.
Kända problem om du uppgraderar till Wife 1.0
Om du väljer att uppgradera från Girlfriend 1.0 till Wife 1.0 så märker du därför att programmet kräver så remycket prestanda att det nästan är omöjligt att köra andra program. Största anledningen är att Wife 1.0 installerar sig själv i alla andra program och övervakar all din systemaktivitet. För att frigöra CPU-kraft och förbättra prestanda bör du se till att avsluta alla sök- och inspaningsrutiner.
Systemet arbetar endast problemfritt så länge du tillhandahåller nödvändiga resurser och underhåll. Wife 1.0 genererar ofta en så kallad Child-process som kommer att kräva ännu mer av systemet i framtiden. Ingen av dessa faktorer är nämnda i manualen eller produktinformationen, men användare av Wife 1.0 varnar för dessa fenomen av applikationen.
Tyvärr saknas dokumentation helt även för andra funktioner. Dålig kompabilitet med helt andra program. Vissa andra program som PokerNight 10.3, BeerBash 2.5 och PubNight 7.0 kan inte alltid köras utan att hela systemet kraschar och felmeddelandet ”DU HAR JUST UTFÖRT EN FÖRBJUDEN ÅTGÄRD” visas, trots att dessa program gått att köra tidigare.
Övriga små program som Vprassel 1.1
Wife 1.0 har också en helt odokumenterad bugg. Om du försöker installera Vprassel 1.1 innan du avinstallerat Wife 1.0 kommer Wife 1.0 att radera alla MSMoney-filer och sedan avinstallera sig själv. Efter det kommer det att vara omöjligt att installera Vprassel 1.1 p g a för lite tillgångar i systemet.
För att undvika ovan nämnda bugg, försök att installera Vprassel 1.1 på ett helt annat system och kör aldrig några som helst filöverföringar eller nätverksförbindelser. Undvik också liknande Shareware program som OneNightStand 2.1 som kan innehålla virus som påverkar Wife 1.0.
En annan lösning är att köra Vprassel 1.1 under falskt användarnamn. Men även här bör du se upp för virus som omedvetet laddas. Du kan ej ångra uppgraderingen Det är inte möjligt att gå tillbaka till en tidigare använd version av Girlfriend 1.0. Wife 1.0 är inte designad för det. Försök istället justera dina användarparametrar, eller i nödfall avinstallera Wife 1.0 och installera Girlfriend 2.0.
Pop-ups! Observera att alla versioner av Girlfriend skickar hela tiden små pop-up meddelanden om fördelarna med att uppgradera till Wife 1.0.
GOD AFTON!!
Wife 1.0 har också en helt odokumenterad bugg. Om du försöker installera Vprassel 1.1 innan du avinstallerat Wife 1.0 kommer Wife 1.0 att radera alla MSMoney-filer och sedan avinstallera sig själv. Efter det kommer det att vara omöjligt att installera Vprassel 1.1 p g a för lite tillgångar i systemet.
Hemimammas tankar – ALLA MÖDRARS BÖN… ”Låt henne gå trygg” obs starkt inlägg.
GOD AFTON
Idag rebloggar jag ”SYFTE”s dikt… som får mig att tänka alla möjliga tankar… Hon skriver ofta dikter som tar genvägen rakt in i mitt hjärta…
Jag tänker på min mor… om hon ser mig och vakar över mig och hjälper mig färdas väl i livet? Jag tänker på mina tre livliga och intelligenta döttrar… men främst tänker jag på min dotter Emma i natt….
Till en ängel jag ber
Följ hennes spår, I livet där hon går
Om hon snuddar vid mörker, sitt hos henne då
Ofamna henne
Giv henne kraft o mod
att följa sin innersta önskan…
Säg att min kärlek förevigt brinner så starkt
Att stjärnor tänds till henne för att se
Livets magi, o allt finns o väntar
På hennes steg….
När jag läser hennes dikt kommer många minnen upp till ytan...
tårarna tar sig upp till ytan och jag översköljs av minnen från förr, när jag var en nybliven moder med sorgen öppen och färsk… och jag minns hur jag var tvungen att förnedra mig och be om de sociala myndigheternas hjälp för att få begrava mitt barn… eftersom jag blivit lämnad under graviditeten, av båda flickornas pappa och mina mammadagar var slut… hur jag på dagarna försökte hålla modet uppe för hennes äldre systers skull… Jag minns också hur jag natt efter natt skrev dikter, för att få grepp om sorgen och hur jag försökte förlika mig med hennes död och hur hennes begravning skulle bli… Emma…
Min lilla babydotter, som så orättvist slets ifrån mig…
Emmamamma skapade Hemimamma…
Jag hade fått för mig att jag ville ha en viss musik… Jag ville ha Eric Claptons ”Tears in heaven” men hur jag än letade fick jag inte tag på den… men en natt när jag lyssnade på musiken jag hade, så hände något otroligt.
Jag hörde låten ”The Prayer” med Celine Dion och i samma stund visste jag att jag funnit rätt låt…
Den var ledmotivet i filmen ”Kampen om Camelot” en tecknad fiim, som jag och hon ”tittat” på och jag mindes också hur hon blivit märkbart lugn och vi njöt av musiken tillsammans.. i harmoni, med den där klara känslan… total frid och lycka…
När jag läser Hannas dikt, så minns jag låten med ett vemodigt stick i hjärtat och jag inser att sorgen försvinner aldrig. Den gömmer sig bara lite bakom livets glada slöjor..
Livet med Tripp… efter Emmas död… Det blev en väldigt underlig tillvaro.. Jag hade knappt vant mig vid att Tripp inte skulle sitta i vagnen, för att Emma skulle ligga där, förrän jag fick vänja mig tillbaka igen och livet som funnits med Emma, blev en parentes… Jag skrev en dikt om hur jag såg på tillvaron som ensam mamma i sorg, med ensamt ansvar för allt…
Utfrusen från öppna förskolan av alla mammor som inte ville kännas vid mig för att jag minde dem om hur fel saker kan falla i livets plockepinn…
16 Augusti 1999 VARDAGEN
Tvätta, städa, laga mat och damma…
Pussla, leka och hålla masken
Varje dag är det detsamma…
Koka kaffe, kela och göra rent i vasken
Du går genom livet och försöker att orka
Putsa mässing, byta blöja, inte gråta…
Pussa, blåsa och gosegrodans tårar torka
Hur andra orkar är för mig en gåta
Kvällen kommer, det är dags att läsa
Du vänder blad, men utan att se…
Tummen i munnen, fingret som gnider hennes näsa
Tysta lugnet återvänder och du måste le…
Gott hon sover, den lilla tösen…
Ensam går du omkring i plågande tankar
Väntar och väntar på morgontimmans lösen
Fram och tillbaka genom rummen du vankar…
Inser att imorgon, blir det samma visa…
Vardagen lämnar inte utrymme för sorg
Fortsätta att gömma gråten utan lisa
För du måste uträtta ärenden på stadens torg…
Vissa dagar orkar du vara så stark
Du kan till och med dansa och skratta
Andra dagar du sjunker genom gungflyns mark
Livet rycks bort under fötterna som en matta…
Dagarna kommer, dagarna går…
Stjärnorna fortsätter att på himlen vandra
Dagarna förvandlas snart till år..
Du försöker att leva vidare som alla andra….
Idag, 11 januari 2011, ska Tripp 13 år, ensam åka iväg på en dag med ”tjejerna”… de ska bowla... Hon har fått strikta förhållningsorder… Hon får under inga omständigheter gå på den offentliga toaletten själv utan måste ta en av sina tjejkompisar med sig på toa… jag vill inte, hur överbeskyddande det än är, att hon ska råka ut för det jag tvingades genomleva… att bli våldtagen (där killar har ni en av anledningarna till att tjejer inte kan gå på muggen utan att hålla handen…)
Jag ber till alla makter… Hjälp mig släppa henne och låt henne gå trygg och led hennes väg hem… till sin Mor…
”The Prayer” , hela låten, med Celine Dion och Josh Groban, (inte original, men den vackraste versionen som finns inte minst pga videons innehåll) Teckningen ovan är Emma och är tecknad av mig. Bilden på kvinnan vid kistan är jag. Rosen har jag fått av Pegasos, klicka på den så kommer du till inlägget han gav mig den, Tack så mycket Pegasos, du gjorde mig ordlös
MÅ ALLA MÖDRARS DÖTTRAR GÅ SÄKRA I VÄRLDEN!!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – FAR ÅT HELVETE… Bort med Hemimamma?
GOD AFTON!! Minns ni mig? Människan ”Hemimamma”? Kvinnan bakom? Hon som har ett namn, vilket jag anspelar på med min lilla symbol här till vänster? Mitt namn har med den att göra…Vill ni gissa?
Ett namn som jag hatade som barn, för jag stack ut ur mängden och jag skulle gjort vad som helst för att få heta Kicki, Lotta, eller Bettan, eller något annat av alla ”vanliga” namn… Men min mamma hade valt att ge mig tre helgonnamn, varav mitt första alltså satte en enorm press på mig… och inte var det ett namn som var lättare att bära när man är mobbad?
Men som vuxen har jag lärt mig att acceptera mitt namn och på den tiden jag var singel, var det världens bästa raggningsreplik… spännande och världsvant…och bilden till höger skulle jag tatuera om jag vore rik =0)
Men mitt namn förpliktigar… och idag kan jag identifiera mig med både mitt verkliga namn och med det namn och den persona jag ger uttryck för här, som båda gör att jag går in och försvarar mina vänner och jag tror verkligen på det jag gör och det jag försöker att göra, vilket alltfler börjar inse..
Ni är vana att jag skriver långa, länkade debattinlägg och tar upp olika orättvisor och att mina inlägg kan vara ganska långrandiga… Men de sista dagarna har jag känt alltmer att jag behöver ge utryck för mina känslor och den person jag är.. hon som heter… och vad hennes liv egentligen går ut på, bortom kampen…
Mina sorger och mina tankar, bara i ett uttryck för MIG och inte för kämpen ”Hemimamma”…
Balans, equilibrium…
Jag skaffat mig en ny blogg på nattstad, för att kunna ägna mig åt mera konstnärliga uttryck för min persolighet och Winch var så vänlig att skapa ett underverk till Header… Jag har sett alla fantastiska headers han generöst skapat till många bloggare..
Tack Winch! Den blev verkligen fantastisk!
Här nedan ett exempel på vad som förekommer på nattstadsbloggen…
En sorgsen HEMIMAMMA diktar i natt…”FAR ÅT HELVETE”
När min mamma dog, for min pappa åt helvete… ner i flaskan… den hade väntat svartsjukt i 33 År…
När mina barn dog, for de till himlen… Jag fann inga flaskor som ville ha mig…
För kärleken måste vara ömsesidig…
Hur kan man vilja hata något, som alla andra tycks vilja älska?
Kan man älska något som andra tycks vilja hata?
Att älska och hata är samma sak…
Livet, döden
…är…var…
…24/7…
365 varför?
Jag hoppas att ni alla ska trivas med MIG också!
Vill ni se mer av henne? Utan en massa länkar? =0)
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Listan, vem är jag…vad, hur, varför? Presenterar mig själv
GOD AFTON!! Jaha… Nästa dag på listan… Idag faller valet på en presentation av mig själv… Vem är jag? Jo jag är det jag skriver… och i detta inlägg vill jag berätta om vem jag är och varför… och texten i original är det inlägg jag rebloggar
Detta är listan och rödmarkerade är avklarade poster där # går till respektive inlägg…
Dag 01 – Presentera mig själv Dag 02 – Min första kärlek Dag 03 – Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 - Min bästa vän # Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 - Min tro Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag Dag 11 - Mina syskon Dag 12 - I min handväska Dag 13 - Den här veckan Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag? Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Min första kyss Dag 17 - Mitt favoritminne Dag 18 – Min favoritfödelsedag Dag 19 – Detta ångrar jag Dag 20 – Den här månaden Dag 21 – Ett annat ögonblick Dag 22 - Det här upprör mig Dag 23 – Det här får mig att må bättre Dag 24 – Det här får mig att gråta # Dag 25 - En första Dag 26 – Mina rädslor Dag 27 – Min favoritplats Dag 28 – Det här saknar jag Dag 29 – Mina ambitioner Dag 30 - Ett sista ögonblick
Så detta är jag:
Jag är alltså snart 42 år och har fött sju barn, varav fem fortfarande lever, och jag lever med dem och min sista make i ett litet hus i Stockholmstrakten… Jag är nog på många sätt, som de flesta kvinnor, med samma rädslor och förhoppningar som dem. ”Jag är en lagom tjock kvinna i min bästa tid” men på mitt sätt är jag unik… och det jag försöker att verka för, på alla sätt jag kan, är min kärna…
Mitt liv är inte bara mitt eget…
Jag har fått frågan varför jag skriver som jag gör? Varför jag hänger upp mig och ”ältar” Emmas död tex? Varför jag inte skriver mer om mina levande barn? Vem tror jag att jag är?osv…
Frågorna har varit många genom månadernas lopp. Kring min person. Påståenden om vem jag är har också haglat.
Man försöker att kategorisera mig och stoppa mig i fack.
Jag är Hemimamma. Jag vill påstå att jag är helt unik. Mina drivkrafter är inte lätt att definiera. Inte ens jag, kan förklara vem jag är eller enkelt beskriva hur jag fungerar. Jag vet bara ATT jag fungerar. Och startar om. Gång på gång. Mitt liv har förstärkt de värderingar jag uppfostrades med. Att slåss för de svaga och utsatta. Att försöka hjälpa och försvara. Att skapa mening i det som händer. Många är de vänner, i mitt privata liv, som jag har stöttat och hjälpt under olika skeenden i deras liv.
Jag har haft den förmånen att både haft viljan och orken att göra så. När jag upplever något, vare sig det är gott eller ont, är första frågan jag ställer inom mig
”Vad kan jag lära av detta? ”Vad kan jag förmedla till mina medmänniskor”? ”Hur kan jag hjälpa?”
Jag är en kvinna som levt genom många helveten. Jag har inte talat om alla här på bloggen, för att vissa saker kan vara för starka även för bloggen. Jag har berättat väldigt kortfattat om mitt liv egentligen.
Jag skrev ett inlägg en gång som i korthet försökte förklara lite om vem jag är. Det finns HÄR och jag citerar delar av det nu, i ett försök att SJÄLV definiera och berätta om vem jag är och vad jag står för och i den mån det går, beskriva hur jag fungerar.
Jag är född i arbetarklassen. Mitt hjärta finns kvar där, fast mitt liv tagit annorlunda vägar än vad som är vanligt…
OM jag skulle ha pengar är min själ inte mammons… Mina principer och värderingar kommer jag ALDRIG att ge vika ifrån. Aldrig någonsin. Jag dör hellre. Try me!
Frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet
”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”
Jag började som alla andra med grundskolan. Jag fick skapliga medelbetyg toppat av ett par 5:or i Teknik och teckning (blåste klassens snille och nörd på teknikfemman, *hihi*) och skulle börja på gymnasiet. Min pappa pragmatikern, övertygade min hjärna att frångå mitt motstridiga hjärtas mening. I mitt hjärta fanns humanismen och musik och språk, spetsade av en sökande själ och ett brinnande historieintresse.
Men min pappa övertalade mig alltså, med helt logiska resonemang att söka ekonomisk linje eller teknisk, på den tiden, tre- eller fyraåriga linjer…
Matte, maskinskrivning, företagsekonomi… Stämmer det med bilden jag beskriver ovan?? Nej…
Självklart ruttnade jag på hela grejen…
Nytt spår. I stället bestämde jag mig för att börja jobba, för att se efter vad jag ville bli när jag ”bliva stur” som Pippi skulle sagt… Jag resonerade att med det läshuvudet jag var begåvad med, skulle det bli en ”bit av en kaka”, att läsa ikapp senare när jag väl bestämt mig…
Jag började som ”pottkusk”, 16 år gammal. På långvården. På Iva. Förlorade en patient som jag tagit till mitt hjärta. Nytt spår: Levde vuxet liv, betalade mina räkningar. Flyttade hemifrån.
Började i barnomsorgen. Dagis, fritids, lekis, kyrkans barntimmar, alla varianter…Pang! (Blev våldtagen och nästan dödad)
Nytt spår. Flyttade till Fjollträsk, alltså Stockholm
Städare. Fabrik. Olika livsmedelsbutiker. Hamnade i en personlig livskris och bytte spår igen. Utbildade mig till Kock och kallskänka. Jobbade i alla former av resturanger. Den kreativa dröm jag närde dog i ”löpande bands principen” som råder på Stockholmskrogarna…Mitt första barn dog. Tvärnit. Nytt spår; Dansare med allt vad det innebär av klubbliv…Pang! (Blev nästan dödad IGEN)
Nytt spår. Livet tog en ny vändning igen, när jag fick barn. Skulle gifta mig. Förlorade barn. Igen. Och man.
Nytt spår. Började att drömma om att börja plugga. Jag var redo att bliva stur. Jag drömde om att kunna hjälpa andra som också förlorat barn. Ville bli Präst. Hur? Mamma dog. Tvärnit. Igen.
Nytt spår igen. Sökte och kom in på Komvux. Eftersom jag är duracellkanin så läste jag in alla ämnen jag kunde för att komma in på Teologilinjen, och några bara för att jag tyckte det var kul. Skilsmässa och flytt med tre barn, deltid på ICA. Heltid i studier, meningsfull fritid i sångens tecken…Deltog i ”Idol” bla.
”Du kan inte bli präst” sade mina lärare, ”Du måste bli lärare” Ännu flera ämnen för att komma in på lärarhögskolan…Landade 12 mvg och gick ut som min skolas bästa elev genom tiderna. Flydde jag sorgen? Troligen.
Hann läsa en termin på lärarhögskolan i uppsala, innan det oundvikliga skedde… SMACK!! Aj fan, där var väggen…Även Duracellkaniner får batteritorsk till slut…
Totalt tvärstopp och allt jag flytt från kom ikapp. Fick släppa allt. Som tur var hade jag då träffat, min nuvarande make, som stöttade mig genom hela processen att bli människa igen. Hade börjat skriva på allvar…(Dog nästan igen, av ett utomkvedshavandeskap).
Nytt spår igen =0) två nya goa ungar och ett Pang! senare sitter jag här och undrar…
Vad ska JAG bli när jag ”bliva stur”? Nytt spår?? Pang?
Det senaste panget var alltså insikten att min dotters död troligen kunnat undvikas.
Jag vet alltså inte vad jag ska göra framöver egentligen. Kanske blir jag tvungen att gå tillbaka till ICA, typ deltid..
Kanske mina drömmar om att skriva och bli utgiven går i uppfyllelse.. kanske jag sadlar om och blir konditor, eftersom jag tydligen har talang för att göra tårtor… Väldigt roligt är det i alla fall… Kanske…kanske…
Mitt privata liv styrs av mina erfarenheter och jag vill ogärna lämna mina barn ifrån mig. Den tiden de är små försvinner så fort, och den får man inte igen…Trots att det inte kan verka så, så är glädjen dominerande i mitt liv.
Glädje ja..Sedan min dotter dog, är glädje inget jag tar för givet, utan varje ögonblick som uttrycks i glädje är ett guldkorn i mitt hjärta. Det tog lång tid att bygga upp ett nytt liv, men idag vill jag påstå att mitt liv präglas av mera glädje och lycka, än nånsin före Emmas död. Kanske just för att jag inte tar den för given…
Allra helst nu när min hälsa verkar spel mig olustiga spratt…
Jag läste en gång ”livet är det som händer medans du är fullt upptagen med att planera för framtiden” så vill jag inte att mina minnen av barnens uppväxt ska gestaltas. Därför gör jag mina val som för utomstående kan verka gammaldags och jämställdhetsmotverkande. Men det är MINA val.
Maten är viktig och den viktigaste posten att hålla koll på ekonomiskt, när man är så många som vi är. Sju personer. (på 45 kvadrat) Två vuxna och fem barn. En ganska ovanlig familj på många sätt. Mycket tvätt blir det. Alltid hemmalagad RIKTIG mat. Ordinära inkomster och eftersom jag är hemma med de små barnen med sk vårdnadsbidrag, så får man tänka sig för, och vi skämmer bort barnen med annat än saker.
Jag finns där när de kommer hem. Jag hör först om allt som händer dem och jag ser FÖRST hur de mår och ärlighet skämmer vi bort varandra med, så jag får alltid alla frågor som är svåra att svara på och jag får också äran att försöka förklara allt som sker runt dem. Jag skämmer bort dem med att ALLTID svara, även om det är svårt. Jag har ALLTID tid för dem. Vi diskuterar allting hemma, stort som smått. Det är min gåva till dem, större än allt pengar kan köpa!
När jag började skriva blogg, så skrev jag ganska mycket om min familj, men med tiden har min blogg blivit alltmer politisk, men framför allt ett vapen i min nyfunna kamp för ”Sen avnavling” och mot fattigdom och orättvisor. Jag varvar fortfarande med rapporter från Junibacken och om mitt privata liv med barnen och Hemipappa. Det vet ni som läser bloggen kontinuerligt. Men numera, vad jag än gör, som författare, som konditor (?)… Hur än mina drömmar och min framtid kommer att te sig, så kommer jag att fortsätta att kämpa.
Vem som än ger sig på mig, eller kritiserar eller dömer, spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att ge mig utan kamp. Jag har slagits och kämpat för allt jag har i mitt liv… så att kämpa är det jag gör bäst…
Så JA, jag kanske ”ältar” Emmas död. Jag skriver om Henne och henns död. Jag skriver även om det lidande som drabbade mina andra levande barn efter förlossningen. Men inte i ett privat syfte, utan för att exemplifiera och skapa opinion i den kamp jag nu befinner mig i. För att inga fler barn ska skadas eller (ta i trä) dö… Jag skriver om orättvisor i samhället som FASAN och fattigdomen som sprider sig…för jag vill göra skillnad… jag vill lämna en värld efter mig till mina barn, som jag kan säga, åtminstone, är lika bra som den jag växte upp i om jag inte kan säga bättre.. så jag kämpar..
Och det tänker jag fortsätta med…
Vill passa på att puffa en av mina andra bloggar… Suck, tänker ni EN TILL????
Japp. En matblogg. För det kan jag. ”Hemimammas mat och tårtor”
Där handlar det om Mat i alla former…recept, näringslära, billig mat,”tips från chefen”, ”hur du gör”- filmer?? Era frågor om mat, kanske lite lyx att förgylla helgen med? och så…naturligtvis mina tårtor!!
Mitt gamla yrke är ju kock och kallskänka och numera har jag lärt mig att dekorera tårtor, göra sushi och sk. Fruitcarving… Bon Appétit!! ”Man lär så länge man lever, och lever så länge man lär”
IDAG KOM EN NY LOVANDE ARTIKEL OM AVNAVLING (troligen Halmstadsstudien som är klar)
HJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – En moders sorg är sorg… En Faders krig är krig…De är evigt förbundna…
AFTON!! Ni som känner mig vet vad denna sulima signal betyder…
Jag ville gå in ikväll och skriva, full av vanmakt och ilska. Över politikers svekfulla spel med liv. Jag ville berätta om vad kriget i Afghanistan betyder och innebär. Jag ville länka, och förklara. Jag ville beskriva och bevisa…(skönt att vi slipper det då, tänker ni nu…) ”Vi ska hjälpa Afghanistan, men med fredliga medel”…bla. bla. bla…
Men en artikel i dagens tidning fick mig att tappa fattningen, börja gråta och inse att det enda som verkligen är värt att skriva om i detta, är det som är detsamma för oss alla, vem vi än är, var vi än bor, hur vi än klär oss och hur vi än tror…
Den artikel som berör mig så, så att jag skriver nu, inte full av vrede, utan full av medlidande, med tårarna stilla rinnande som ett pärlband utmed kinden och halsen, i sympati med Henne och av förvaltad egen sorg… handlar om
EN MOR, precis som jag, som förlorat två barn, så som för alla mödrar i det förflutna och i den skrämmande framtiden. Och det som trotsar alla tidsgränser och som verkligen gör oss till människor är – SORGEN
ALLA, över hela jorden i alla kulturer, ber vi i vanmakt och förtvivlan till alla Gudar och förbannar alla makter, när våra barn dör… Jag har tvingats smaka den bittra brygd, som hatet, sprungen ur frågan ”varför?” utan att få svar, ger…
Jag läser om Emma Jangestigs sorg och glädje… Barnen. Max och Saga som blev mördade och om lilla Julia, hennes nya lilla bebis. Jag vet alltför väl hur hon tänker och känner… vad hon gått igenom….
”Hon kommer att få veta allt, hon får växa in i det. När hon frågar ska jag svara så ärligt jag kan. Max och Saga är en del av våra liv och så länge jag fortsätter att prata om dem lever de vidare.”
På samma sätt lever Emma hos min familj.
För mig var det Minimum och Emma som dog. Emma har jag berättat mycket om, henne känner ni… Men Minimum, har jag inte velat tala om så gärna. Nu så här 20 år senare inser jag att det beror på att jag inte fick begrava honom. Att jag inte har en grav att gå till och att jag aldrig fick se honom. (”Det kan vara skadligt för dig”)
Den tomhet jag kände efter min 19 veckors son blev dödfödd finns inte ord för…
Jag läser utdraget ur hennes kommande bok ”Varför gråter inte Emma?” om sorgen…
”Min kloka och omtänksamma prins och min busiga livsglada prinsessa. Jag tänker på er jämt, inte ett andetag går förbi utan att ni finns hos mig. Jag vet att ni båda passar in där uppe hos änglarna, det enda som fattades hos er här på jorden var era vingar. För ett år sedan fick ni dem”
”Hon lyfte papperet och började läsa upp sitt avsked till Max och Saga. En helt ny känsla spred sig genom kroppen på bara några sekunder. Det var en känsla hon inte alls var förberedd på. Hon började gråta inför hela kyrkan. Emma försökte och försökte. Hon läste orden som skulle nå upp till Max och Saga i himlen. Men det gick inte. Rösten sprack vid varje ord och dränktes av snyftningar och hulkningar.”
Jag har också stått där… och läst mina egna ord för en liten vit kista, med handen vid huvudgärden…
Jag vet att sorgen är ett svart hål som slukar en hel…(ja, det är jag på bilden till höger, betydligt magrare än jag är nu, jag är 171 cm lång och vägde 45 kg vid Emmas begravning, en månad efter hennes död…)
Det har vi gemensamt…liksom att vi skriver om våra upplevelser och hur vi klarat att gå vidare mot alla odds
Vi har också gemensamt att vi startat om våra liv och fått nya barn… Vi var så unga så vi kunde det…och hade kanske en inneboende styrka som hjälpte oss, oavsett tro…
Vi har lyckliga Jular framför oss…
Men det har INTE Kenneth Wallins mamma, som Kerstin Weigl, så eftertänksamt beskriver…
”Jag tänker mest på henne, som jag skymtar i mörkret på flygplatsen, en annan mamma, vars värld slagits i bitar.
Hon som tänkte att han skulle komma hem till jul.”
Jag hoppas verkligen att Mona inte låter sig luras av Reinfeldt att svika sina löften och ingådda avtal.
Jag hoppas att hon är en mor bland andra mödrar som MINNS hur det var att förlora en son… att hon kan förstå hur det är att inte få en grav att gå till…
Att hon minns det svarta hålet som hon själv befanns sig i och lyssnar på en mor som förlorat en son. Eller tänker på alla mödrar som förlorar sina söner i det land vi med våld vill tvinga till lydnad och underkastelse...
Jag ber dig Mona Sahlin… Snälla, ta hem soldaterna… Låt inga fler mödrar uppleva vad, Du, jag och Emma upplevt. Hur det är att förlora barn…Jag hoppas att de tårar jag sväljer nu, för att kunna skriva, är en gemensam nämnare mellan alla mödrar, både när vi föder dem och förlorar dem…
Vi har alla tre kunnat skapa nya liv och gå vidare, men sänder vi fler soldater till Afghanistan, sänder vi dit pojkar, vars mödrar kanske inte kan börja om?
SNÄLLA?? snälla, snälla?
AFTON!!
Hemimammas kamp – Bröstpumpsdebatten och demokratin… vart tog barnen vägen?
GOD AFTON!! Igår var tidningarna fulla av kritik mot Lars Ohly’s uttalande om bröstpump. Han använde sin egen erfarenhet som exempel för att lyfta frågan om pappors närvaro hemma, med sina barn.
Som vanligt missar man poängen och hakar upp sig på ett olyckligt sätt att uttrycka sig. Alla vet vi att han är väldigt insatt i fotboll. Jag tror inte att han är lika insatt i amningens alla finesser i ett samhälle, där allt går ut på att du ska föda dina barn för att sedan så fort som möjligt lämna dem till dagis. För att sedan gå och jobba med att ta hand om andra människors barn.
Jag är numera vänsterpartist. I de flesta avseenden anser jag att partiet står idag där Socialdemokraterna en gång stod under Tage Erlander och Olof Palmes ledning. Då, när de levde, var jag också Socialdemokrat. Då var fler än varannan svensk Socialdemokrat. Tyvärr gick partiet åt höger efter Palmes död.
Då gick det utför. De gick under Perssons ledning, alldeles för mycket åt höger. Estonia och Tsunamikatastroferna illustrerar för mig, att den iskyla vi ser i samhället idag, redan då, startade med att Persson vred ner temperaturen på elementet…
Idag, börjar man vakna upp ur gråsossemossans grepp och reviderar sin politik och samarbetar med miljöpartiet och vänsterpartiet. Det tror jag är bra. Jag tror att socialdemokraterna måste hitta tillbaka till sina vänster och välfärdsrötter. Med miljön i åtanke.
Men, jag är som sagt numera vänsterpartist. De håller i 9 fall av 10 på de värderingar som jag växte upp med och tycker är bra och mänskliga värderingar. Som DÅ kallades socialdemokrati…
Men i bröstpumpsdebatten måste jag sälla mig till kritikerna. Poängen är rätt, men tillvägagångsättet är fel.
Visst ska svenska pappor umgås och leva nära sina barn… både i tid och otid…
Jag har surfat runt på bloggen och jag har sett ett flertal olika bloggare, bla Lindalou och Solnattkvinna som tar upp saken, ”bröstpumpslagen” och jag känner att, om jag inte ger klart besked, och gräver ner huvudet i sanden i förhoppningen, att saken ska glömmas bort, förnekar jag min egen trovärdighet. Bättre att ta tjuren vid hornen…
Det kommer att dyka upp i media, var så säker och naturligtvis taget ur sin kontext.
Jag kommer att få kritik. Jag kommer kanske kallas gammaldags och bakåtsträvande, men det är MIN åsikt och den står jag för. Och det viktigaste av allt som jag sade till mina barn ikväll när vi diskuterade ”dagens politik” är att man får tycka olika… Man MÅSTE inte tycka lika om allt vare sig i vår familj, i Sverige eller i sitt parti.
JAG TYCKER... Så säger man och så går man aktivt in och försöker att argumentera för och emot och att övertyga sin ”motståndare”…
Kanske mamma om att man ska få mer datortid (Tripp)… kanske pappa om att få vara med i garaget (Boppan)… Kanske om att få köpa en ny Barbiefilm (Loppan)… kanske om att få nytt ”star wars lego” (Trull) eller om att få börja musikskolan (Trapp)
Kanske lilla frugan om att få sig ett nyp? *LER*
KANSKE SIN PARTILEDARE OM ATT ÄNDRA POLITIK
Mina barn får lära sig att förhandla och att göra klart vad de vill ha eller som ska ske. Vi har full demokrati och allas röster väger lika i de flesta ämnen. (även den minstes, Boppans röst räknas)
Vi diskuterar, kommer överens och oftast efter MOGET ÖVERVÄGANDE KOMPROMISSAR vi fram en lösning.
Alltid en ”Win, win deal”
Så vad tycker jag då? Då ska vi komma ihåg här att jag är världens största motvalskärring och ALLTID har gått emot strömmen… När jag var barn, skulle alla ha barn. INTE JAG. Nu är jag vuxen och alla begränsar sig till 1,2 barn och jagar sina karriärer och stoppar in sina barn på dagis. INTE JAG.
Jag väljer medvetet att vara hemma med mina 6 barn, så länge som möjligt, numera med vårdbidrag (nej, jag har INTE burka, och jag skulle aldrig sätta på mig en sådan, även om jag skulle försvara min rätt att få gå utan den även i Iran, liksom jag försvarar rätten att man ska få ha den här). Jag är vanlig, men ovanlig Svenne banan.
För att kunna göra det ställningstagandet, måste jag i dagens läge välja att leva i relativ fattigdom. 3 000 kr i månaden är min ”lön” och det betalar inga utlandsresor… 36 000 om året (en fjärdedel av vad makarna Reinfeldt får tillbaka på skatten) Jag får dessutom ingen ATP för de åren jag är hemma, alltså får jag leva fattig som pensionär också.
Men, jag väljer det, för det är det värt för barnens skull. VARFÖR?? När jag förlorade min dotter Emma pga, skador av tidig avnavling, så svor jag att inte förlora en minut till av någon av mina barns tid och liv.
MAN MÅSTE FÅ VÄLJA SJÄLV.
Hans baktanke med att pappor ska vara närvarande mer i sina barns liv är välment och bra, men jag gillar inte hans utspel i just denna frågan och det är den enda fråga som jag anser att han har direkt fel i.
Jag anser att hela samhället har fel perspektiv på den frågan. Liksom alla frågor gällande barnens vård och omsorg. Man borde inse att barnen är individer och behöver individuell behandling, amning och omsorg…Det går inte att stoppa alla barn i samma fack.
Jag har själv alltid kunnat amma utan problem och har blandat mellan båda varianterna BÅDE amning och tillägg av skäl som det blir för långt att gå in på här.
Jag har full respekt för en mamma oavsett vad hon väljer, för det finns för och nackdelar med båda vägarna...Inte alla KAN amma som socialstyrelsen vill. Andra, liksom jag, vill amma barnen LÄNGRE än de rekommenderade 6 månaderna. I mitt fall 11 månader. Huvudsaken är väl att de får mat? och trivs?Sedan kan man ju diskutera vad det beror på. Själv anser jag att orsaken är att jag ”offrat” min egen ”bekvämlighet”, ”karriär” och ”möjligheten att åka till Thailand” och varit hemma i mesta möjliga mån för att finnas där. Tiden och samhället rusar så fort idag att ingen hinner stanna upp och fundera på om det verkligen är bra med den kultur vi lever idag. Stress, krav på karriär och man lämnar bort barnen att uppfostras och växa upp någon annanstans än hemma. Där sover man bara…Inte ens måltider hinner vi med att ”bara vara” kring, nej alla ska iväg på alla aktiviteter som skall förverkliga oss…
Sedan frågar vi oss, varför samhället blir kallt, brottsligheten ökar, skilsmässorna är lavinartade i antal, sjuka i korridorerna osv. Vi lärde ju våra barn att vi är viktigare än deras trygghet. Att pappas och mammas karriär och ”levnadsstandard” var värt att lämna bort dem redan vid ett års ålder…Levnadsstandarden för ett så litet barn består i närheten till mamma (eller annan tryggt anknuten vuxen, ska jag genast tillägga) och pappa…
”Hushållsgöromålen överväldigar kvinnan, kedjar henne till kök och barnkammare, tvingar henne att slösa bort sina krafter på ett arbete som är absurt improduktivt, tarvligt, enerverande, fördummande och nedbrytande” LENIN
Alltså kan man kalla västerlandet för Leninister, eller?
Nu vill jag runda av med ett resonemang. Jag har alltså två små barn 2 och tre år gamla. (resten spelar ingen roll i detta sammanhang) Jag är hemma med dem för att jag vill skänka den samma trygga barndom som jag hade. Med Mamma hemma.
Idag kostar en dagis plats 8 800 kr per barn och månad. I mitt fall skulle staten alltså lägga ut 17 600 på mina barn om jag hade dem i offentlig barnomsorg.
Vårdnadsbidraget är 3 000 kr per barn och månad från ca 1,5 år till månaden innan de fyller 3.
Eftersom man inte får tjäna några pengar på annat än anställning, kan man inte plugga på helger eller kvällar. Man kan inte få deltidsarbetslöshetersättning för att kunna skaffa sig ett jobb. Man får inte bli sjuk, för då försvinner hela bidraget även om man är sjuk EN dag…
Dessutom tar allt slut när barnet är tre år. Alltså är jag TVUNGEN att sätta mina barn i förskolan om jag skall kunna försörja mig, vilket leder till att mitt motiv att vara hemma tills de börjar skolan urholkas. När de blivit 4 år har de rätt att vara gratis i omsorgen ”För att socialiceras” 15 timmar
Jag måste alltså skaffa mig ett jobb utan att jag FÅR skaffa mig ett jobb för att försörja mig det året de helst SKA vara i förskolan.
Idag är jag hemma med två barn för följdaktligen 3 000 kronor.
Svenska staten tjänar alltså 14 600 kronor per månad på att jag tycker att mina barns barndom går före pengar. Att jag vill att de ska känna att MAMMA finns där för mig…Att mina stora barn, som inte har rätt till omsorg (ska man lämna en tolvåring ensam?) kan känna sig trygga med att det finns någon som tar emot dem när de kommer hem bubbliga av allt de upplevt under dagen?
Summa: Staten tjänar 175 200 !!! kronor om året på mig!!! Borde jag inte då kunna få MITT mål tillgodosett? Att få vara hemma tills barnet fyllt 6år och börjat skolan…
Det hände häromdagen att den sista av tre syskon kom och hämtades av ambulansen för scharlakansfeber. Mamman säger sorgset:
”Tänk vad det blir tomt och tyst hemma nu!
Grannens lilla flicka uppmuntrande;
”Ja, men tänk vad du kan ha det städat hemma!”
”Pappa, vad är det som bäst skyddar människan från ett syndigt liv? Är det goda råd, hårda lagar eller sträng uppfostran?”
”Fattigdom min son, fattigdom”
Hemimammas tankar – Tårar vid pilen jag drömmer om att vila under…Vargar vakar över min skatt?
GOD AFTON!! Ikväll är jag lite sorgsen...
Som många av er kanske minns, så hade jag tagit skott av Pilen som växer vid Emmas grav, för att driva upp och plantera här hemma. Jag har försökt många gånger under årens lopp sedan hon dog, men har aldrig lyckats…
I år på hennes dödsdag klättrade maken upp för den medhavda stegen och skar en kvist från trädet som jag drömmer om att få ha i trädgården, för att sätta i glas…
Allt gick bra och fem skott blev det och minst två av dem hade bildat fina rötter redan… Men…
Idag lekte Boppan och Loppan på altanen som är inhängnad med ett högt räcke och låsbar grind…(av randiga och rutiga skäl som ni kanske känner till)
Jag var inne och diskade och hade dem inte i synfältet just då, men trygg i att de inte vore hotade av något i alla fall…De skrattade och lekte …
På räckets överliggare står mitt lilla glas med skotten ibland några blommor…
Nästa gång jag gick ut och skulle hänga tvätt, ser jag att skotten är borta… Nej!!… Min PIL *panik*
Ett improviserat förhör leder inget nämnvärt framåt i ”utredningen”.
En två och en tre årings vittnesmål lämnar mycket övrigt att önska…
En mycket sorgsen Hemimamma tar emot Tripp, kvittrande glad efter första dagen i sjunde klass i ny skola…
”Mamma, jag kryper under altanen och ser efter” Tyvärr, ingen lycka.
Maken kommer hem. Precis när han ska köra in på uppfarten, så kommer en rådjurshind och ett kid gående från hästhagen och hoppar över vägen och glider som en skugga vidare i sädesfältet på andra sidan vägen…
Jag fryser fast där jag står. Väninnan som jag beklagar mig för i telefonen över mitt öde, uppfattar inte att jag säger ”Nu blir jag tyst en stund”… Rådjur betyder något alldeles särskilt för mig sedan Emma dog…Vissa av er vet hur och varför…
NÄR ÄNGLARNA GRÅTER
När det regnar säjs det att änglarna gråter
Gråter de av lycka eller vilsen sorg?
Vemodigt under himlen härskaran i åskan låter
Som Babylons trumpeter som riva en borg
Tårarna blandas med regnets stril
När jag står vid lilla Emmas ensamma grav
Där ska hon vila under hängande pil
Gömd för världens strider och krav
Blommorna ligger stilla i rofull glans
Dropparna faller på rosorna skira
Berättar för världen om livets dans
Regnet skänker hopp att nytt liv kan spira
Jag ser mitt barn mitt i den vackra änglaskaran
Gråter hon av lycka att vara åter hos Fadern i Jesu namn?
Eller ser hon mig och skyddar mig för den annalkande faran
Gråter hon av sorg över att ha lämnat moderskärlekens famn?
Finns det hopp att Hennes rena klara låga..
Vandrat vidare till en annan Moders lycka?
Finns det någonstans en blick med Hennes tåga..
som klarblå en annan Kvinnas liv nu smycka?
Regnet spolar bort mina tårar och mitt hjärta sorgset ler
Tröstande tankar som kanske kan ge livsglädjen åter
Frid i min själ, när jag änglarnas stillsamma tårar ser
När det regnar sägs det att Änglarna gråter…
Hemipappa letar också under altanen och runt räcket… Ingen lycka…
Själv börjar jag känna mig löjlig. Här står jag och nästan lipar över några plantor! Världsliga saker?! Hallå!!?? Jag försöker att förlika mig med min oväntade förlust…
Än sen då? Vi får väl börja om igen nästa år?
”Älskling, jag satte ett skott i din örtgård, för att se om den kunde växa där med” svarade maken med ett stort flin och höll fram ett litet, litet skott…
Han satte ner skottet, i det lilla glaset, lyfte ur blomman som stod i vår vargkruka, och satte glaset ner i krukan, väl dold och fredad för små oförstående skotttjuvar och ställde tillbaka dem på räcket… Där vakar de över min skatt…Undrar om det var det hon ville säga? ”Det ordnar sig, Mamma”
Ställ samma fråga som jagHJÄLP MIG OCH A-LINDA ATT SPRIDA INFORMATIONEN OM SEN AVNAVLING.
SLUTA RÅNA SPÄDBARNEN PÅ DERAS BLOD – DE BEHÖVER DET SJÄLVA!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Konster….
GOD AFTON!!
Att leva är en konst. Att älska är en konst. Att föda barn utan bedövning är en konst. Att förlora ett barn och överleva är en konst. Att sova är en konst. Att lära sig älska igen är en konst. Att fira livets seger över döden är en konst. Att beskriva livet är en konst. Att teckna livet, när det är dött är stor konst…
Livet är konst…
Så konstigt livet blev!!
Gonatthemikram till alla som förökar sig på livets konst!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Att sova är att finna hopp i natten drömmar…
Att sova är att finna hopp i nattens drömmar…
Varför kan inte jag?
Att sova och leva i en värld med dem för vilka mitt hjärta ömmar,
Som inte finns hos mig idag?
I sängen kan jag vara nära den som gick,
och drömma om den som komma skall…
Hur lycklig vore inte jag, om jag sova fick,
När sorgens tunga medvetslöshet får mig på fall?
Att ligga trygg och sakta glida bort
In i skimmer som skänker ögon tröst
Bilden av henne på näthinnan blir så kort
När jag minns ljuden av hennes andetag vid mitt bröst
Anden lämnade henne i sömnens timma
Och med henne flög friden sin kos
Var finns det klister som kan min sorgsna själ limma
När jag inte blir tröstad av kattens nos?
Att sova och leva i en värld med dem för
vilka mitt hjärta ömmar
som inte finns hos mig idag
Att sova är att finna hopp i nattens drömmar
Så varför kan inte Jag?
Jag hoppas att ni drömmer vackra drömmar när ni sover…
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Grattis mamma! Idag skulle du fyllt 61 år om du fått leva!
GOD DAG!!.
Idag skulle min mamma fyllt 61 år om hon hade levat, men hon dog i mars 2001. Snart tio år sedan, alltså. I aggressiv genetisk bröstcancer. Femtio år gammal. Så dessa veckor mellan början på mars till nu 21 april, är tunga för mig varje år…
Men idag vill jag fokusera på vem hon var och inte på hur hon dog.
Hon var alltså oxe. Hemkär, trogen och envis. De älskar att laga mat. Ingen annan kommer att någonsin få mig att äta lever igen. Hon älskade moccatårta och mandelbiskvier. Hennes smörgåstårtor var fantastiskt vackra.
Hon var verkligen typisk oxe. Hon och pappa hade varit gifta 33 år när hon dog. Jag minns som barn, hur min mamma och pappa ALLTID höll varann i handen, när de var ute och gick. Hon var obrottsligt lojal med dem hon brydde sig om. Hon var kvick i mun och hon charmade alla i sin omgivning. Intelligent som få. Jag tror att hon hade varit ett kap för vilken man som helst.
Hon förstod att hon slagit klorna i en bra karl och vägrade släppa taget om honom, så han fick glömma facklig karriär, kanske till hans förtret och framför allt till min. Han hade nog blivit en bra fackpamp. Men mammas och våra behov fick gå före.(min bror och jag) Toffel? =0) Ja, kanske det, men då var hon toffla. Hon satte honom och oss barn framför sig själv. Hm, jag är nog mer lik min mor än jag insett…Jag minns inte att hon unnade sig själv någonting, men väl oss barn.
Hon var ALLTID hemma med oss barn, tills vi börjat skolan.
Min mamma var konstnär i hjärtat. Hon målade tavlor och porslin. Hon drejade och skulpterade i lera. Hon tecknade. Jag minns hennes elefant i kol och jag minns den byst hon gjorde av dig, pappa. Jag tyckte alltid att den liknade Elvis mer än dig, men det sade jag nog aldrig till mamma. Hon hade nog blivit förnärmad då.
Mamma och pappa hade ett dansband (det var så de träffades, under protest från min far ”Vad ska vi med ett fruntimmer till, vi klarar oss själva”, till killarna i bandet) så musiken var central i hennes liv. Jag minns hur hon, när hon hade bra dagar, dansade runt med oss ungar till Elvis och dansband. Hon kunde verkligen dansa, vilket hon fick demonstrera de gånger mina föräldrar hade fest.
Jag minns, när de lagt bandet på hyllan, fortfarande musicerade och sjöng. Pappa med sin gitarr, mamma på elorgeln (eller min bror) och hur vi alla sjöng tillsammans. Lyckliga dagar. Hennes favoritlåt var ”Jag ger dig min morgon”
Min mamma älskade att vara ute i skogen och plocka svamp. Jisses, vad hon var duktig på att sniffa fram kantareller. Eller henns blåbärspajer…Men hon fick panik om hon kom ifrån pappa, något lokalsinne ägde hon inte. Jag minns hur arg mamma var, när vi var i husvagnen som vi brukade om sommaren, när pappa gav mig och min bror tillåtelse att dyka i gästhamnen…
Jag minns när hon räddade farmors hunds valpar. Valpen som hon fick som tack, blev min bästa vän i mina tunga stunder. Men hon var mammas mest av allt…
Hon jobbade hårt och dedikerat ända till slutet och var älskad av alla på sin arbetsplats. Mycket för att hon var så hjälpsam.
Förlåt pappa om du läser det här, men jag ville berätta. Du måste förstå att jag älskar min mamma fortfarande och jag tänker på henne varje dag. Jag vet att livet måste gå vidare och att vi inte talar om mamma på samma sätt längre. Jag hoppas att hon ser mig och är stolt över den kvinna jag har blivit. Jag hoppas att hon ser mina framgångar.
Jag önskar att hon skulle fått lära känna alla sina barnbarn och sett vilken mamma jag är. Jag önskar att hon fått träffa min man och sett att jag slagit klorna i en lika bra karl som hon lyckades göra. Men jag är nog duktigare på att meka än vad hon var…
Jag önskar att jag fick säga till henne själv att ”Mamma, jag älskar dig!”
Men hon är död. På begravningen sjöng en väninna ”Jag ger dig min morgon” och jag lade ner en krans jag gjort själv med blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta, med en G-klav gjord av piprensare och eltejp i mitten…
Ikväll ska jag tända ett ljus i den lilla vita gravlyktan jag fick av min svärmor, för att det är så långt till mammas grav. Den står bredvid det lilla rådjurskidet (Emma) som vilar i gräset bredvid min favoritbjörk i trädgården.
Grattis på födelsedagen, Mamma!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Kan sorgens tunga vingar lyfta??
GOD AFTON!! Många här på bloggen har sorg nu. Jag har försökt att förmedla omsorg och medkänsla med/till dem. Jag har också drabbats ett flertal gånger av sorg. Två barn har jag förlorat och för mindre än tio år sedan dog min mamma. Jag vill alltså visa att jag har förståelse och kunskap om sorg. Vill ni ha ett lyssnade öra och ett ord på vägen finns jag här…
Mitt första barn dog i magen för 19 år sedan. Det var en svår prövning då och det tog mig 1,5 år att resa mig upp ur den depression som jag hamnade i. Jag trodde då att jag aldrig kunde drabbas av något svårare. Men 1999 kom mitt år från helvetet. Jag blev ensam med min flicka (Tripp) på 1,5 år, för att hennes pappa valde ett annat liv med en ny kvinna. Jag var då gravid med vårt andra barn.
Mentalt blev det en kamp mot klockan att kunna komma över sorgen att bli lämnad. Jag var i femte månaden då. Mot alla odds, utan pengar(mammadagarna hade gått åt) kämpade jag vidare, utlämnad åt myndigheters nyckfulla beslut och lyckades till slut ana en morgondag.
Min andra dotter föddes en vacker julidag. Hon hade bråttom, så läkarna hann aldrig ge mig någon bedövning. Då insåg jag kroppens fantastiska förmåga, och Emmas födelse blev en vacker upplevelse som jag delade med en väninna istället. Allt gott och väl så långt. Jag levde med mina döttrar i en liten bubbla, hjälpt av min ex. föräldrar. Vi planerade och försökte få barnens pappa att se sina barn och ta sitt ansvar.
När Emma var tre veckor gammal dog hon. Det liv som jag knappt vant mig vid tog slut i en ångestladdad sekund. Jag vet inte ens hur jag ska finna ord att beskriva tiden som följde.
Jag åt inte. Jag sov inte. Jag hade vänner som kom och hjälpte mig att ge Tripp mat. Men jag kunde inte äta. När hon sov på nätterna, skrev jag. Dikter. Jag har kanske 100 dikter som ligger i byrålådan om den tiden. Men jag var tvungen att kämpa. Min dotter hade förlorat sin pappa och sin lillasyster på kort tid. Jag hade inte RÄTT att ta ifrån henne hennes mamma också.
Så smånigom träffade jag en ny man, och jag bjöd honom på mat. Då åt jag för första gången på över tre månader… En liten ljusning vid horisonten.
Vi byggde sakta upp ett liv och jag fick en ny dotter. Folk frågade, ”Hur vågar du” Jo, jag var tvungen att lita på livet. Min dotter behövde en familj och jag chansade. Sannolikhetsläran, ni vet…När min tredje dotter (Trapp)var ett halvår gammal dog min mamma.
Jag blev kallad till hennes dödsbädd. Hon hade bara timmar kvar att leva. Aggressiv genetisk bröstcancer. Hjärtattack. Cellgifter som avbröts för att de kanske skulle kunna operera hennes tarmar som var på väg att trasas sönder av biverkningar av cellgifter och strålning. Jag såg i realtid hur hennes metastaser växte under huden. Hur min pappa lättad kysste hennes panna när hennes lidande till slut var över.
Min totala känsla av overklighet. Eftersom hon nu var död, mot slutet kraftigt drogad, så fick jag aldrig ta farväl. Av henne heller…
När Emma dog var det ett oskyldigt barn som dog. Hon hade aldrig gjort någon något. VIT sorg.
När mamma dog, var det en ibland hatad person som inte såg mig, som gick ifrån mig utan att jag fått berätta att jag älskade henne och att jag förlåtit henne. Att de konflikter som drivit oss isär över tio år tidigare, var över och att jag var vuxen nu… SVART sorg.
Idag lever jag med det ständiga hotet att drabbas av min mammas öde. OM jag har otur, finns jag i åtta – tio år till. Man har redan opererat bort cystor i mitt högra bröst. Jag bidrar till rosa-bandet kampanjen.
Det är DÄRFÖR jag skriver. Mina dikter, noveller, mina böcker IRL och min bloggroman. Jag är jagad av tiden… Jag vill lämna ett arkiv bakom mig, som kan ge mina barn en förklaring om vem jag var, vad jag tyckte, vad jag upplevt och framför allt VAD JAG KAN LÄRA DEM OM LIVET.
Det som inte fanns när mamma dog. Jag får leva resten av mitt liv med frågan om vem hon var och varför hon gjorde de val som hon gjorde. Livet har varit ett mysterium som jag försökt leva länge nog att lösa…
Det här är den sång som betytt mest för mig i mitt liv. Jag ÄLSKAR konståkning (liksom min mor gjorde) och den här sången är vanlig att åka till…Första gången jag upplät min röst som vuxen efter en förtryckt barndom, så var det för att sjunga till den här låten. Jag var 17 och hade druckit(annars hade jag inte vågat) och min pojkvän lät mig förstå att jag KUNDE sjunga, något som jag inte trodde på fast jag varit med i kyrkokör som barn…
Har ni hört talas om ”Vita arkivet”??
Det är en mapp där man fyller i sina önskemål om hur man vill ha det när man gått bort.
Min är klar. Den har varit det i fem år nu. Ända sedan en moster som överlevde bröstcancern vägrat att ge ett blodprov för att läkarna ska kunna ta reda på om jag ärvt min mammas cancer. Hon vill inte rota i det förflutna. Därför får jag inte frid. Jag får aldrig veta.
Min tid kan vara räknad. Jag har smeksamt kallats ”Duracelllkanin” av en väninna här på bloggen. Nu vet ni varför jag är sådan. Jag har så mycket att förmedla. Glädje, sorg, kärlek och visdom inhämtat i ett händelserikt och ofta kaotiskt liv, som jag ändå trots allt, är mycket tacksam för att jag får leva…
Och på min begravning får, de mina höra ”Addagio” Av Lara Fabian…
GOD NATT!!
Hemimammas tankar – genmanipulation???
GOD AFTON!! Idag snubblade jag på denna artikel som snabbt skyfflades undan av AB…
Fick trösta en väninna ikväll, som blev hårt sårad av den kvinna som ska vara hennes mor. Enligt de föreställningar vi har och myten om den ”goda modern” så kan en mor inte göra så och vi ifrågasätter starkt evidens som motbestrider våra ideal. Men min väninnas sorg av att ha råkat ut för en sådan behandling, gör att jag är böjd att tro på forskarnas resultat. Jag har själv haft en mamma som behandlade mig väldigt omammigt…
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6870911.ab här nedan saxat…
Forskare säger sig ha hittat hjärncellerna som avgör hur du behandlar din avkomma
Är det generna som bestämmer om du blir en bra mamma?
Ja, säger forskargruppen som säger sig ha hittat hjärncellerna som avgör hur du behandlar din avkomma. Kvinnor utvecklar under graviditeten ett antal hjärnceller som kommer styra hennes beteende som mamma. Dessa hjärnceller måste aktiveras efter barnets födelse för att hon ska behandla sin avkomma väl.
Det menar forskare vid Richmond University in Virginia, USA, som studerat fenomenet på gnagare och mindre däggdjur.
– Mödrar med färre av de här mamma-hjärncellerna hade en benägenhet att försumma eller varnvårda sin avkomma. De som hade lägst antal av cellerna kunde faktiskt misshandla eller döda sin egen avkomma, säger professor Craig Kinsley till tidningen Times.
Fokus för forskningen är inte att peka ut vilka som är bra och dåliga mammor. Utan det handlar om föräldrar som skadar sina egna barn, som till exempel det uppmärksammade fallet Baby P, den brittiska pojken som 2008 misshandlades till döds av sin mamma och styvpappa.
– Det handlar inte om om att scanna hjärnan och sedan omhänderta barnet. Snarare är det en möjlighet att arbeta med ”högriskmammor” för att de inte ska falla in i ett olämpligt beteendemönster, säger James Swain till Times.
Nej, säger andra forskare.
– Det är fullt möjligt att bli en bra mamma även om man har ”dåliga gener”, precis som det är möjligt att vara vårdslös även om man har bra gener, säger psykologiprofessorn Alison Fleming.
Professor Alison Fleming är chef för Centre for the Study of the Psychobiology i Toronto, Kanada.
Hon menar att det är att missförstå neurobiologin om man tror att några celler i hjärnan förutbestämmer en persons handlingar.
– Det är inte en enda faktor som avgör hur en person beter sig som förälder. Allt beteende styrs av hjärnan, men hjärnan formas i samspel med vår omgivning, säger Alison Fleming.
Vad tror ni??? Jag vet bara att trots att jag med största sannolikhet har ärvt min mammas bröstcancergen, så har jag DEFINITIVT alla hästar hemma. Om det sedan beror på att jag med egen erfarenhet insett vad en bra mamma är, eller om det är genetiskt, skiter jag högaktligen i.
Man kan INTE skylla på att man satt snett på pottkanten när man var liten. ALLA föräldrar borde ta det ansvaret att de lär sig sin roll. Om vi ska köra bil måste vi ha körkort, men barn får vi sätta till världen hur som helst??? Om man har genetiska problem är man skyldig att vidta åtgärder…
Man får inte skylla ifrån sig på gener!!
Frågan är också vad forskningen kommer att användas till??
Försäkringsbolaget kanske vill testa dig innan du får ta en barnförsäkring kanske??
Munchhausen by proxy syndromet kanske utrotas…
Vad tycker ni????
Vad är era erfarenheter av mödrar???
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar- Världen är galen
GOD DAG!! Hittade en artikel på AB som handlar om anknytningteorin…
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6867689.ab
Min kommentar till artikeln;
”Dagens samhälle skapar oanknytna människor som har problem med tillit. Vi lär våra barn att de får slåss för sig själva i en värld där mamma och pappa inte är närvarande med varken varma famnen eller rådande ord. Våldet och rädslan ökar i samhället. Nästan hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Vi kommer inte se en minskning, utan en markant ökning av ovan nämda problem, när den sista generationen som hade mamma hemma och därmed hade en trygg anknytning, försvinner och lämnar världen utan vetskapen hur det kan vara…”
Världen har blivit galen. Alla ska göra karriär och förverkliga sig själva. Men om man tar anknytningsteorin på allvar, så ger ju den svaret på vad som gjort världen galen. Om man utgår från att brister i anknytning skapar rädda och osäkra människor kan man ju dra slutsatsen att framtiden inte blir bättre, eftersom de som levt men trygg anknytning NÄRA sin förälder, föredragsvis modern om man ser till biologiska funktioner, kommer att minska.
Den sista generationen, vilken jag själv tillhör, har ju brutit med vår genetiska programmering, och lämnar bort sina barn INNAN barnet ens kan uttrycka sina behov, eller protestera mot orättvis behandling. De får lära sig att vässa sina armbågar och slåss för uppmärksamheten i stora barngrupper utan att ha tryggheten i att göra sig förstådd. Hur löser barnet det??
Jo genom att bli utåtagerande och använda skrik och våld. Barnet lär sig tidigt att starkast styr och våld är en väg…
Men ingen stannar upp och tänker efter om vi verkligen vill ha det så här….
Vi har kört in på spåret som driver alltfler kvinnor in i väggen, då de slår knut på sig själva för att få ihop livspusslet…Och ingen säger att det är dags att backa…
Om männens löner vore stora nog som på femtiotalet (skälet till att kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden under 60-talet, var att man inte kunde leva på EN lön) Så kunde kvinnor verkligen få VALFRIHET, över sin tid och välja själv.
Idag har man inte RÅD att välja en annan väg än majoriteten, om man inte allvarligt skär ner i sin levnadsstandard.
Samhället blir alltmer våldsammare, för att människan i sin litenhet kopplar in sig i våra biologiska rötter både i den vanliga vardagen, och i världen i stort. Vi har tydliga och nyliga exempel i debatten om Bjästa och hur det kunde hända.
Hot om krig och fattigdom blir en alltmer realisktisk framtidssyn, där mänsklig rädsla styr oss in i allt själviskare banor. Den onda spiralen fortsätter allt längre ner i apati och mer rädsla.
Här en bedjan fån Colin Powell att minska kärnvapenhotet i världen…
When will they ever learn??
God eftermiddag!!
Hemimammas tankar – Mamma Chaplin
GOD AFTON!! Mina barn döpte mig till Mamma Chaplin i kväll. Efter att ha sparkat i allt hårt som finns inkl mitt eget ego, fick jag lov att inse fakta, jag behöver skydd. Bordet och min brödsåg står i maskopi, den ena försökte kapa min tå, den andra vill påminna mig om att jag inte är en superhjälte.
Kniven fick sin hämnd efter 36 år. (Under hemligt uppdrag av min då 3-årige bror) Nästan kapad tumme, blev nästan kapad stortå. (Jag har kastat ut brödsågen.) Efter diverse danser, blev jag sydd. (utan bedövning) Skulle bevisa att jag är hemimamma, så det blev ingen. Cool Morsa. Tycker även mina barn. Även utan löjliga skor. Jag älskar dem. Läkarens order var foten i högläge, spela drottning. (vänta nu, har vi inte en som spelar den rollen?)
Känns det igen? Det är bara käppen som fattas! Barnen hade roligt och vad gör man inte för sina barn? De bjöd mig på oxrulader med pesto och ost. Maken bjöd på rödvin för att dränka mina sorger….Min man bjöd mig dessutom på en rolig historia för att distrahera mig…..
Men den får ni bara på begäran, jag tar mitt ansvar på allvar.
Min man vill titta på en annan kvinna än mig…
Smala sussie????
Kommentar??? pölsa trodde jag var en maträtt i ”kändisdjungeln”
B.I.T.C.H.
Babe In Total Control of Herself!
EEEEEEEEEEEEEEEVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Att vara Mamma – en sjubarnsmammas tankar…
OD AFTON!! Arbetet med tårtsidan.se, går framåt. Fler och fler bilder och kommentarer har jag hunnit skriva in. Mitt liv kan vara ganska jäktigt…Nätterna kreativa…
På dagen tar jag hand om min lilla sångerska, som pratar omkull vem som helst, 3 år gammal och min lilla snickare, 2 år gammal. Minstingen, som kommer bli handyman och kan fixa allt. Precis som pappa.
Nu är det sportlov, så då är min äldsta flicka, 12 år hemma. Min stora designer. Kläder, tårtmakeri,teckningar och allt kreativt man kan tänka sig. Hon är snart lika duktig som jag i att göra tårtor, vilket kommer underlätta om jag får beställningar 
Varannan vecka har jag min konståkerska och sportfanatiker och dansare, 9 år gammal också hemma. Hon sitter väldigt sällan still…
Då har jag min lille professor, 8 år också hemma. Han kan ALLT om dinosaurier och skapar sina egna serier…
Mina fantastiska kreativa underbara barn. Min stora lycka som jag INTE tar för given.
Empatiska, solidariska, hjälper varandra i alla lägen. Visst bråkas det ibland, men våld tolereras INTE, utan konflikter diskuteras igenom och vänds och vrids på för största möjliga rättvisa. Värme, kramar och gos är deras andra natur (tom tolvåringen som är pubertal) De kryper lika ofta upp i varandras knän som i min mans och mina. De förhör varandra på läxor. Tjejerna modellar och designar varandra(3åringen också) och ritar tillsammans. Killarna bygger drakborg och bebislego…Vi spelar spel, äter ALLTID tillsammans. Helt enkelt ; Vi är en familj TILLSAMMANS..
JAG ÄLSKAR ER; ÄNDA SEDAN DEN STORA SMÄLLEN; HELA VÄGEN TILL BANKEN!!! 
(ja, jag vet att jag är tjatig!)
Jag kanske aldrig lyckas som författare eller som tårtdekoratör eller allt det andra som jag ”Förverkligar mig själv” med på min fritid.
Jag har hållit döden stången 3 gånger vid det här laget. Så många gånger har jag mött honom i min egen eventuella död eller i min mammas och två av mina barns död, att jag idag nästan betraktar honom som en gammal vän…
Så om han tar mig nästa gång han hälsar på, så vet jag ETT..
Jag lämnar efter mig fem funktionella människor som kommer att klara livets alla vändningar och som står för de värderingar som jag skulle dö för. Om jag inte lyckas med något annat, så har jag lyckats med det!!
Sedan kan man ju diskutera vad det beror på. Själv anser jag att orsaken är att jag ”offrat” min egen ”bekvämlighet”, ”karriär” och ”möjligheten att åka till Thailand” och varit hemma i mesta möjliga mån. Tiden och samhället rusar så fort idag att ingen hinner stanna upp och fundera på om det verkligen är bra med den kultur vi lever idag. Stress, krav på karriär och man lämnar bort barnen att uppfostras och växa upp någon annanstans än hemma. Där sover man bara…Inte ens måltider hinner vi med att bara vara kring, nej alla ska iväg på alla aktiviteter som skall förverkliga oss…
Sedan frågar vi oss, varför samhället blir kallt, brottsligheten ökar, skilsmässorna är lavinartade i antal, sjuka i korridorerna osv. Vi lärde ju våra barn att vi är viktigare än deras trygghet. Att pappas och mammas karriär och ”levnadsstandard” var värt att lämna bort dem redan vid ett års ålder…Levnadsstandarden för ett så litet barn består av mamma (eller annan tryggt anknuten vuxen, ska jag genast tillägga)
Jag var inte BARA mamma, jag var en BRA mamma och på vår dödsbädd, spelar allt det där andra vi jagade verkligen någon roll då???
ATP för hemmavarande med barn!!!
”Hushållsgöromålen överväldigar kvinnan, kedjar henne till kök och barnkammare, tvingar henne att slösa bort sina krafter på ett arbete som är absurt improduktivt, tarvligt, enerverande, fördummande och nedbrytande” LENIN
Alltså kan man kalla västerlandet för Leninister, eller?
Det hände häromdagen att den sista av tre syskon kom och hämtades av ambulansen för scharlakansfeber. Mamman säger sorgset:
”Tänk vad det blir tomt och tyst och tyst hemma nu!
Grannens lilla flicka uppmuntrande;
”Ja, men tänk vad du kan ha det städat hemma!”
God eftermiddag!
Hemimammas kamp – Strejk!
GOD AFTON!! Idag vill jag tala om solidaritet. I Grekland generalstrejkar de. De minns hur man gör. Såg bilderna på nyheterna. De vanliga människorna går man ur huse, för att visa sitt missnöje med politikens verklighet i deras land, nämligen svångremmen. Innersta hålet. Man intervjuade olika människor om varför. De menar att de vanliga arbetarna straffas för att det finns en utbredd korruption i landet. Dessutom finns en stor svartmarknad som tydligen domineras av rika människor som svindlar staten.
Stackars dem. Men samtidigt rapporteras att man inte vill höja pensinsåldern som är flera år lägre än i Sverige. Nu har Papandreo d.y. kallat in sin kompis Leif Pagrotzky för att lära sig om budgetering. Statskulden måste sänkas med 3% innan 2012…
Undrar om Pagrotzky minns Gunnar Sträng? Han med svångremmen, allas vår mest kritiserade och beundrade finansminister…Lärde han sig något av den voluminösa mannen? Annars kan jag citera Herr John Maynard Keys;
”Anledningen till att de flesta av oss inte lever inom ramen för våra inkomster, beror på att vi inte skulle kunna kalla det att leva”
Raskt över till brevhögen…
Läste här på aftonbladet att man är i färd att starta gratis bordeller i Norge..De kan ju betraktas som föregångsland idag trots att storebror förnekar detta…Men det vore ju en välsignelse för handikappade om man kunde organisera något dylikt och ta på allvar rätten till lust även om man har en ryggrad som är av…Strejk!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6668566.ab
”Ett bra initiativ för de som klarar det mentalt? Vilka kriterier ställs då på kunden? Vanlig prostitution måste bekämpas med alla medel, men dagens lagstiftning, hjälper inte kvinnor som det är tänkt utan har stora brister. Som jag ser det är det enda skälet att ev. legalisera viss prostitution, det faktum att även svårt handikappade har rätt till en sexualitet som idag förvägras dem. Swingersklubbar finns ju redan, blir det inte bara en variant av det?”
Nu vill jag runda av med ett resonemang. Jag har två små barn 2 och tre år gamla. (resten spelar ingen roll i detta sammanhang) Jag är hemma med dem för att jag vill skänka den samma trygga barndom som jag hade. Med Mamma hemma.
Idag kostar en dagis plats 8 800 kr per barn och månad. I mitt fall skulle staten alltså lägga ut 17 600 på mina barn om jag hade dem i offentlig barnomsorg.
Vårdnadsbidraget är 3 000 kr per barn och månad från ca 1,5 år till månaden innan de fyller 3.
Eftersom man inte får tjäna några pengar på annat än anställning, kan man inte plugga på helger eller kvällar. Man kan inte få deltidsarbetslöshetersättning för att kunna skaffa sig ett jobb. Man får inte bli sjuk, för då försvinner hela bidraget även om man är sjuk en dag…
Dessutom tar allt slut när barnet är tre år. Alltså är jag TVUNGEN att sätta mina barn i förskolan om jag skall kunna försörja mig, vilket leder till att mitt motiv att vara hemma tills de börjar skolan urholkas. När de blivit 4 år har de rätt att vara gratis i omsorgen ”För att socialiceras”
Jag måste alltså skaffa mig ett jobb utan att jag FÅR skaffa mig ett jobb för att försörja mig det året de helst SKA vara i förskolan.
Idag är jag hemma med två barn för följdaktligen 3 000 kronor.
Svenska staten tjänar alltså 14 600 kronor per månad på att jag tycker att mina barns barndom går före pengar. Att jag vill att de ska känna att MAMMA finns där för mig…Att mina stora barn, som inte har rätt till omsorg (ska man lämna en tolvåring ensam?) kan känna sig trygga med att det finns någon som tar emot dem när de kommer hem bubbliga av allt de upplevt under dagen?
Summa: Staten tjänar 175 200 !!! kronor om året på mig!!! Borde jag inte då kunna få MITT mål tillgodosett? Att få vara hemma tills barnet fyllt 6år och börjat skolan…
STREJK!!!
”Naturen har gett kvinnan breda höfter och en stor bak och har därmed 
tydligt tillkännagett att kvinnan skall sitta still och passa sitt hus”
MARTIN LUTHER
God natt!
Hemimammas tankar – Underbara barn…
GOD AFTON!! Idag började jag nästan gråta. Av stolthet. Över mina barn, och särskilt över min äldsta dotter.
Jag är fattig. Jag har valt det själv, för att kunna vara hemma med mina barn. Min man jobbar för en jämförelsevis modest lön. Vi lever i ett litet hus men är en STOR familj. Vi är som de flesta svenssons, en pusselfamilj. Mina ungar och våra ungar.
Min äldsta dotters pappa har det GOTT ställt. Han jobbar jämt och träffar bara sin dotter varannan helg. Men han kan ge henne det hon pekar på när hon vill. På sommaren tar han med henne utomlands. Jag missunnar henne inte det, men min fostran har gått ut på att visa henne andra värderingar än bara vad pengar kan köpa. Hon och jag har gått igenom ALLT tillsammans! När hennes pappa stack, när hennes lillasyster dog, när MIN mamma dog och alla lyckliga stunder med. Hon har först av alla hållit sina syskon. Hon krönte mina män.
Ibland, men bara ibland, kan jag undra hur det skulle varit om jag gjort som alla andra och om jag försökt att tävla med hennes pappa.
Men idag fick jag kvitto på investeringen.
Jag och min man hade köpt en cd- spelare och en nybörjarkurs i spanska (hon har precis börjat med spanska i skolan) och hon fick den idag. Hon blev jätteglad och tacksam. Jag anser att utbildning är det viktigaste man kan ge sina barn och därför köpte jag den så hon kan få det lättare att lära sig. Hon drömmer om att bli designer så språken kommer att vara viktiga för henne.
Senare i en kommentar i förbifarten, frågade jag om hon var nöjd? ”Jag kan inte ge dig allt som din pappa kan, men jag försöker att ge dig det du behöver!
”Mamma” Det finns något som pappa aldrig kan ge mig, som du ger mig”
”En mamma som älskar mig över allt annat!” 
Jag känner tåren i ögonvrån nu när jag skriver om det.
Sedan avslutade alla mina barn det hela med en gruppkram och en försäkran att de också älskade mig.
Vi har en fras i vår familj som jag konstruerat, för att visa dem hur mycket jag älskar dem;
”Jag älskar dig mest i hela världen, ända sen den stora smällen, hela vägen till banken!” Nuförtiden behöver jag bara börja så fortsätter de…De VET att jag älskar dem.
Något jag själv aldrig upplevt.
Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig…Medan hon levde drömde jag om att någon gång få höra de orden. Nu när hon är död, hoppas jag åtminstone för hennes skull att hon kände det inom sig i alla fall…
Kvällens novell är inspirerad av ett inlägg hos Arrami”Vargen” om kvinnovåld. Den kommer om en liten stund. jag skrev den idag på dagen och den är lite längre än tidigare.
En skolflicka fick med sig ett frågeformulär hem. Hon skulle fylla i uppgifter om familjens storlek, faderns sysselsättning osv. Dagen därpå kom hon till skolan med följande anteckningar;
”Vi är tio barn. Min far kan dessutom laga vattenledningar och snickra lite grann”.
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Emma
GOD AFTON!!
Så här såg hon ut min lilla dotter som gick ifrån mig…
Jag tecknade bilden som en del i sorgebearbetningen eftersom jag hade så få bilder på henne. Hon hann inte leva så länge. Bara 18 underbara dagar som jag aldrig glömmer!
Jag har tecknat alla mina stora barn och när jag får tid ska jag teckna mina små också…De ska få bilderna som gåva när de blir myndiga så att de minns att de först av allt, var deras mammas dröm, som förverkligades och att jag likt en varghona alltid skall försvara dem och de tillhör min flock…
Alltid mina bebisar…
Då Birgit, fem år sitter och studerar sina bokmärken som hon fått i julklapp, säger hon;
”När vi en gång blir änglar i himlen, blir vi då helänglar eller bara änglahuvuden?”
GOD AFTON!!!
Hemimammas tankar – ”Döden, döden”
GOD AFTON!! Dagens överskrift är ett citat från allas våran Astrid Lindgren. Hon brukade börja sitt dagliga samtal med en av sina väninnor på telefon med just den frasen. Det var för att döden kretsade runt henne mot slutet av sitt liv. Hon hade upplevt att så många av hennes vänner dött runt henne att hon var trött på att tala om döden. Genom att börja så så var ämnet ur världen, ansåg hon. Döden var ett ämne som hon behandlade ofta i sina böcker. Hon talade om den med respekt och hopp, och hennes texter tröstar många som sörjer, så även mig.
Vi talar inte nog om döden i vårt samhälle idag. Döden göms undan och de döda förpassas till mörka korridorer och kalla rum. Vi vill inte veta av döden. Vi är rädda för döden.
Förr i tiden fick alla leva med att döden fanns. Fäder byggde sina barns kistor och mödrar fick begråta många av sina barn. Minns ni Ida i ”Raskens”? Fattigdomen gjorde att många barn dog innan de var fem år gamla. Ännu fler blev inte ens ett år. Många kvinnor fick hoppas att de skulle överleva nästa barnsäng. Man kunde bara hoppas på den tiden.
Professor Hans Rosling fick frågan av ”Skavlan” om det inte fanns något som tyder på att världen blir bättre. Han föreläser om statistik på ett synnerligen spektakulärt sätt, som fångat många i affärs och kändisvärlden. Han svarade ”Jo, barnadödligheten har sjunkit och det ger mig hopp”.
Jag tillhör statistiken. Min dotter Emma dog tre veckor gammal den 18 juli 1999. Det året dog tio spädbarn i stockholm. Jag har begravt ett barn och jag är inte rädd för de döda. Min första graviditet slutade med att min 19 veckors son dog i magen. Han var för liten för att få en begravning, men jag sörjde honom lika mycket som Emma senare. Jag undrar lika ofta vem han skulle varit om han fått leva som jag funderar över hur Emma skulle sett ut idag, tio år senare.
Min tid mäts i före och efter Emma.
Två år senare dog min mamma i bröstcancer. Min erfarenhet av dödens alla ansikten ökade. Liksom smärtan. Min mammas kista bilagdes med en krans jag gjort själv. Blåa rosor och röda nejlikor i ett hjärta prytt av en G-klav (gjord av piprensare och eltejp) Musiken var det viktigaste i hennes liv. Mina föräldrar hade dansband tillsammans när de träffades och när jag var liten, så musiken som präglat hela mitt liv tystnade 2001.
Men sakta så återvände musiken not för not…”I will survive”. Idag försöker jag få min pappa att höra musiken igen…
I somras fick jag ”begrava” ett barn till. Ett utomkvedshavandeskap som nästan dödade mig.
Även där tredje gången gillt. Jag har varit gift tre gånger, jag har förlorat tre barn och jag har nästan dött tre gånger. ”Alla goda ting är tre” heter det…
DÖDEN, DÖDEN
Lille Bertil har fått en lillebror och står förundrad och tittar på byltet i vagnen. Den lille skriker i högan sky.
”Kommer han direkt från himlen, mamma?”
”Ja, lille gubben”
”Inte undra på att de kastade ut honom!”
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Köttbullar
GOD AFTON!! Ikväll vill jag tala om en utdöende konstform, nämligen hemmagjorda köttbullar!
Jag har stått och gjort en sats på fyra kilo färs, 60/40 alltså nöt och fläsk. Färsen kostade 200 kronor i inköp. Med mina egna tillsatser av ägg och havre och linfrömjöl och buljong och kryddor så blev det fem kilo köttbullar. Som jag rullar och lägger i långpanna och ”steker” i 150 grader i 30 min. Då är de genomstekta och så tar man fram de man behöver ur frysen och steker yta på i stekpannan. Vips!
Det behövs. Jag har en stor familj. 7 personer som älskar köttbullar!
Inte Mamma Scans, för de pruttar man bara av..
Utan mina. Det är min gåva till mina barn. Jag står en kväll i månaden och gör dessa goa bullar, och jag VET vad de får i sig av mineraler och vitaminer, fibrer och INGA konstiga tillsatser.
Dessutom blir kilopriset billigare än den skit man kan köpa FÄRDIGT.
INGET köttklister där inte!!!
Vi äter dem helst som Lady och Lufsen, med spagetti och hemmagjord tomatsauce, men ibland äter vi dem som klassisk husmanskost med potatis och hemmagjord sås…
Appropå köttklister.. Debatten och argumenten haglar i media. Å ena sidan är det kanske ett sätt att ta till vara större delar av ett djur, men å andra sidan vet vi inte var kvalitetsnivån ligger. Fattiga ensamstående mammor kanske kommer att se det som en möjlighet att sätta kött på bordet för en förhoppningsvis rimlig summa(vet hur det är, har varit där själv) och kanske kommer svarthandeln med kött på resturangerna att explodera eftersom det inte ska vara tillåtet med köttklisterprodukter där…Vi får väl se..Men sverige har röstat ja.
Barnen bad om soppa idag igen. Spenatsoppa. Vilka ungar jag har…De fick soppa med ägghalvor, prinskorv och just idag då, köttbullar till…
”Mitt ägg är alldeles kallt”
”Mitt med”
”De är säkert kokta i kallt vatten”
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Smileys
GOD AFTON!! Idag vill jag tala om ”smileys”. Jag älskar smilisar. De är som en text ska vara. Less is more. En liten bubbe som visar en känsla och sammanfattar många ord i EN liten symbol. Jag fick ett klagomål att ”min text var bra” men för många smilisar.
Ok, men jag gillar dem och jag tänker fortsätta att använda dem för att illustrera en poäng eller en känsla. så det så! Liksom att jag alltid kommer avsluta med en rolig historia…Det är moroten som ska få dig att läsa mitt inlägg (om du inte fattat det redan).
”Vilken historia har hon idag då, den knäppa sjubarnsmamman?”
Har ni hört talas om sexordsmemoarer? Ja, då menar jag inte
SEXords memoarer utan 6 st ord som beskriver eller sammanfattar ett liv…Ernest Hemingway har nog skrivit den kändaste av dem.
”For sale; baby shoes, never worn”
Han räknas som mästaren i att skriva naket och avskalat, att finna uttrycket som säger ALLT, helst i ett ord. För övrigt den första Författare jag fick till uppgift att analysera i skolan. ”Den gamle och havet” Förbannat tråkig, tyckte jag då 14 år gammal. Idag tycker jag annat. Han fick nobelpriset i litteratur 1954. Den andra juli 1961 sköt han sig, liksom hans far hade gjort. Det konstiga var att han aldrig förlät sin far för att han valt den fega vägen, något som han refererade till med sitt favorituttryck Il faut d’abord durer, franska för det viktiga är att hålla ut.
Att hålla ut ja…Mycket i mitt liv har handlat om att hålla ut. Att rida ut stormen och vänta på bättre tider. Jag gick in på siten ”livshistorier” och lämnade mitt bidrag till sexordsmemoarerna och gjorde sällskap med lite fint folk, vars bidrag också står där att finna. Finast i mina ögon är Peter Englund, historiker och svenska akademiens eviga ordförande. Men fann att även Blondinbella vart där och klottrat.
Mitt bidrag lyder som följer;
”Först dog livet, nu lever döden”
Lilla Alice har lagt sig. Hon klagar över att hon är ensam när mamma går, men får till svar;
”Du är inte ensam, Gud är alltid med dig överallt”
Efter en stund öppnas dörren sakta och Alice kommer snyftande ut:
”Mamma, Gud och jag har så tråkigt”
GOD AFTON!!
Hemimammas tankar – Inte bara mamma
GOD AFTON!! Nu kommer mitt riktiga inlägg. Jag är ju gröngöling och håller fortfarande på att lära mig hur detta medium fungerar. Därav mina konstiga tidigare inlägg. Det heter visst ”REBLOGGA” och skapar tydligen en länk till den sida som man valt. Undrar om det leder till att Alex Schulman kollar min sida då? eller att Jonas Gardell vill pennfajtas? De har båda fått besök och kommentarer av MIG!
Jag är inte bara MAMMA; jag e’ bloggare också!! Såg att ”stora bloggpriset” delats ut. Grattis till ”HEJA ABBE” som e min favorit. Han skriver om sin lille sjuke son, som bearbetning typ. Det gör jag med. Bearbetar alltså. Att jag lever, fan trot, att jag lyckades fånga den bästa karln i VÄRLDEN (tredje gången gillt!)att jag har 5(fem) levande fantastiska livskonstnärer till barn, att min morsa dog utan tuttar,(de har börjat skära i mina med) men mest att min dotter Emma dog som spädbarn för tio år sedan. Snacka om att leva i uppförsbacke! Nåja, det är motvinden som gör att draken stiger, tänk på det ni…
Men om det fanns ”Det stora livspriset” skulle jag nominera mig själv och jag tror nog att jag skulle vinna också. Varför? undrar du då förstås? Nu kommer jantelagen fram och säger ”Kaxig jävel” eller hur? Jo, man blir ganska kaxig av att ha fött sex barn utan bedövning tex! Den du, slå den om du kan. Fast är du afrikansk kvinna så backar jag nog. Man ska ha respekt för sin överkvinna. Men alla ni andra svenska kvinnor med i snitt 1,6 barn…OCH JAG ÄR SVENSK! inte bara medborgare utan infödd i den där berömda hålan som också gjort sig skyldig till Filip Hammar och han e ju ganska skarp eller hur? så då behöver jag inte längre skämmas för mitt ursprung Herr Guilliou. Fast du är också rätt skarp.
Men Jackie Ferm är nog inte den skarpaste kniven i lådan. Hon brås väl på far sin kanske. Hon går visst ut i pressen och varnar för att deltaga i den såpa som skall breaka henne i nöjesvärlden. Ja, idag så tror ju folk att Carolina Gynning är en seriös människa men hon pippade i tv också vad jag förstår (jaja, skäll på mig om jag har fel, Jag skulle inte DRÖMMA om att spendera min dyrbara tid med att titta på dylika program) Jag tycker bara om att förfasa mig över sådana såpor som exempelvis ”Robinson”, ”Paradise” och allt vad de heter. Undrar om den människosynen som förmedlas över huvud taget går att bekämpa, då våra tonåringar växer upp i tron att det är verkligheten som porträtteras…Mobbingen i våra skolor ökar och föräldrar av idag har inte tid att bygga grunden i ett självförtroende, dvs närvara, för att de skall förverkliga sig själva. Så barnen lämnas värnlösa och alla skyller ifrån sig att det är ”SKOLANS eller samhällets fel att de unga inte mår bra! Så jag fortsätter att förfasa mig..Och NÄRVARA
Ja, nu har jag stuckit ut hakan…
Läraren ”Lars, böj adjektivet sjuk!”
Lars ”Sjuk, sjukare, död”
GOD AFTON!!
Senaste kommentarer