Hemimammas historielektioner – Hippokrates och hans ed…

GOD DAG!! Debatten hettar till kring dödshjälp. I en kommentar till vargens inlägg om saken skrev jag att ingen kan tvinga en läkare att ge dödshjälp, för de har sin hippokratiska ed.

Inser att alla inte vet vad den innebär och tänker därför utveckla det här. Som ”Historiker” vet jag själv oftast vad jag talar om, men det vet inte alla. Tyvärr är historielektionerna numera lika urvattnade som lättmjölken, så Hippokrates och hans ed är nog ingen allmänkunskap längre. Tar mig därför rätten att ge utbildning i ämnet…

Fundera på när ni läser den, vad eden betyder idag i olika sjukvårdsdebatter…

Foto Biblioteca Vaticana, gammal handskrift av Hippokrates ed

Texten hämtad från Svenska Läkare Sällskapet;

Den Hippokratiska Eden

 Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min förpliktelse.

Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika högt som mina föräldrar, jag skall dela med honom vad jag äger och hjälpa honom i nödens stund. Hans söner skall jag betrakta som mina bröder, och om de önskar lära denna konst, skall jag undervisa dem däri utan lön eller villkor.

Föreskrifter, föreläsningar och allt vad undervisning i övrigt kräver skall jag ge mina och mina lärares söner samt de lärljungar, som avgivit skriftlig och edlig förbindelse enligt läkares sed, men inte någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.

I renhet och fromhet skall jag leva mitt liv och utöva min konst. Stensnitt skall jag icke befatta mig med utan överlåta denna praktik åt dem som sysslar därmed.

I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande och avhålla mig från varje medveten fördärvlig orättrådighet, särskilt från könsumgänge med kvinnor och män, såväl fria som slavar.

Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och betrakta som osagt.

Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min lott.

Bild byst av Rubens 1638, Källa Wikipedia. Texten redigerad till det viktigaste.

Hippokrates (grekiska Ιπποκράτης Hippokrátēs) var en antik grekisk läkare. Han föddes på ön Kos och levde ungefär från 460 f.Kr. till 370 f.Kr. Han ansågs som en av de mest framträdande personerna i medicinens historia och har kallats ”läkekonstens fader” på grund av sina bestående bidrag som grundare av den hippokratiska medicinska skolan. Denna intellektuella skola revolutionerade läkekonsten i Antikens Grekland och etablerade den som en disciplin distinkt från andra lärdomsgrenar (i synnerhet teurgi och filosofi) och gjorde därmed läkekonsten till ett yrke.

Det som har åstadkommits av författarna till Corpus Hippocraticum, en samling av omkring sjuttio medicinska verk, och av utövarna av hippokratisk medicin sammanblandas ofta med det som Hippokrates själv utförde. Därför är mycket lite känt om vad Hippokrates faktiskt tänkte, skrev och gjorde. Inte desto mindre framställs Hippokrates vanligen som sinnebilden för den antike läkaren. I synnerhet ges han äran av att kraftigt ha avancerat det systematiska studiet av medicin, att ha sammanställt tidigare skolors medicinska kunskap och att ha föreskrivit praktiker för läkare genom den hippokratiska eden och andra verk.

Den hippokratiska skolan hävdade att all sjukdom var en följd av en obalans i kroppen mellan de fyra kroppsvätskorna, som var naturligt jämlikt fördelade när människan är frisk. När de fyra kroppsvätskorna, blod, svart galla, gul galla och slem, inte var i balans (dyskrasi, ”dålig blandning”) blev en person sjuk och förblev sjuk tills balansen på något sätt återställdes. Hippokratisk terapi var inriktad på att återställa denna balans. Exempelvis ansågs det välgörande att använda citrus när slem fanns i för stor mängd. 

Ett annat viktigt begrepp i hippokratisk medicin var kris, en punkt i sjukdomsförloppet då antingen sjukdomen skulle börja segra och patienten avlida, eller motsatsen skulle ske och naturliga processer skulle få patienten att återhämta sig.

 Hippokratisk medicin var ödmjuk och passiv. Den terapeutiska inriktningen grundades på ”naturens läkande kraft” (”vis medicatrix naturae” på latin). Enligt denna lära har kroppen inom sig kraften att återställa balansen mellan de fyra kroppsvätskorna och läka sig själv (physis). Den hippokratiska behandlingen inriktades på att enbart underlätta denna naturliga process. För att åstadkomma detta ansåg Hippokrates att vila och orörlighet var av största betydelse. I allmänhet var hippokratisk medicin mycket vänlig mot patienten. Behandlingen var mild och lade tonvikten på att hålla patienten ren och steril. Exempelvis användes bara rent vatten eller vin på sår, även om ”torr” behandling föredrogs. Ibland användes lindrande salvor.

Hippokratisk medicin utmärktes av sin strikta professionalism, disciplin och rigorösa praxis. Det hippokratiska verket Om läkaren rekommenderar att läkaren alltid ska vara välordnad, ärlig, lugn, förstående och seriös. Den hippokratiska läkaren fäste noggrann uppmärksamhet på alla aspekter av sin utövning: han följde detaljerade föreskrifter för ”ljus, personal, instrument, patientens läge och bandage- och förbandtekniker” i den antika operationssalen. Han höll till och med sina fingernaglar vid en viss längd.

Den hippokratiska skolan fäste vikt vid de kliniska doktrinerna observation och dokumentation. Dessa doktriner bestämmer att läkare dokumenterar sina upptäckter och sina medicinska metoder på ett mycket tydligt och objektivt sätt, så att dessa anteckningar kan föras vidare och användas av andra läkare. Hippokrates gjorde noggranna, regelbundna noteringar om många symptom, däribland hudfärg, puls, feber, smärtor, rörelser och utsöndringar.

Hippokrates och hans efterföljare var först med att beskriva många sjukdomar och medicinska tillstånd. Han ges äran av att först beskriva trumpinnefingrar, ett viktigt diagnostiskt tecken i kronisk varbildande lungsjukdom, lungcancer och cyanotiskt hjärtfel. Av denna anledning har trumpinnefingrar också kallats digiti hippocratici (latin ”hippokratiska fingrar”). Hippokrates var också den förste läkaren som beskrev ”hippokratiskt ansikte” (latin facies hippocratica), den förändring i ansiktet som orsakas av död, långvarig sjukdom, svält eller liknande, i Prognosis.

Hippokrates började kategorisera sjukdomar som akuta, kroniska, endemiska och epidemiska, och använda begrepp som ”exacerbation, recidiv, resolution, kris, paroxysm, topp och konvalescens.” Ett annat av Hippokrates främsta bidrag kan hittas i hans beskrivningar av symptomatologin, fysiska upptäckter, kirurgisk behandling och prognos av thoraxempyem, det vill säga varbildning i brösthålan. Hans beskrivningar är fortfarande relevanta för nutida studenter i pneumologi och kirurgi. Hippokrates var den förste dokumenterade thoraxkirurgen och hans resultat har fortfarande giltighet.

De hippokratiska texterna, latin: Corpus Hippocraticum, är en samling av omkring sjuttio tidiga medicinska verk från Antikens Grekland. Frågan om Hippokrates själv är författare till texterna har inte besvarats slutgiltigt, men skrifterna framställdes troligen av hans lärjungar och efterföljare. På grund av variationen i ämnen, skriftlig stil och synbart tillkomstdatum tror forskare att Corpus Hippocraticum inte kan ha skrivits av en enda person. Under antiken tillskrevs texterna Hippokrates, och dess läror följde i allmänhet hans principer. Därför kom textsamlingen att bli känd under hans namn. Det kan vara lämningarna av ett bibliotek på Kos, eller en samling som upprättades på 200-talet f.Kr. i Alexandria i Egypten.

Hippokratiska eden är troligen det mest kända verket inom Corpus Hippocraticum. Nyligen har dokumentets autenticitet utsatts för granskning. Eden används sällan i sin ursprungliga form idag, men tjänar som grundval för andra liknande eder och lagar som definierar god medicinsk praktik och moral. Sådana avledda eder tas regelbundet idag av utexaminerade medicinstudenter som står i begrepp att börja arbeta som läkare.

Tack för visat intresse

GOD KVÄLL!!

24 mars, 2010 | Categories: hemimammas historielektioner | Tags: ed, hippokrates, historia, sjukvård | 22 Comments »