Hur är läget? Jag vet inte.

Ska jag skriva ett inlägg? Jag vet inte.

Varför skriver jag? Jag vet inte.

Vad vill jag? Jag vet inte.

Är jag lycklig? Jag vet inte.

Varför är jag lycklig? Jag vet inte.

Ska jag resa? Jag vet inte.

Vad ska jag göra? Jag vet inte.

Jävligt mesig är jag. Och ändå kan jag skratta och vara glad. Åt det lilla i livet.

Idag har jag varit förbannad. På mig själv. Jag virrade till det och åkte jättelångt med hunden, två byten, en timme tog det och när jag kom fram hade jag tagit fel på dag. Behandlingen är först i morgon. Så till imorgon har jag fått avboka akupunkturen, lämna hunden ensam hemma och stressa efter behandlingen direkt till jobbet.

Ensam blir inte hunden helt och hållet. Hantverkaren är här och fixar vardagsrummet. Två veckor nu och det lär bli en till. Det går långsamt där.

Och jobbat har jag inte fått göra på en månad. Finns inga uppdrag så här års. Nu fick jag ett pass i morgon och kom just på att jag glömt ringa om jobb nästa vecka.

Hade tänkt åka till pappa i Tyskland när han fyller 80 den 22 februari. Men dels har jag inte råd om jag inte börjar sälja allt jag äger, dels vill inte han att jag kommer just nu. Han ska läggas in på sjukhus 7 februari och ingen vet hur det blir med den vistelsen. Då räcker det med att lillsyrran åker så länge.

På lördag åker jag i alla fall en dagskryssning till Åland. Fick gratisbiljetter av mamma sist jag hälsade på henne. Har försökt bli av med biljetterna på alla möjliga sätt men till slut blev det jag själv som fick ta dem. Får sällskap av en gammal kompis som är här på jobb.

Jag säger fortfarande bebisen men det lilla barnbarnet är nu 16 månader. Störtkul typ! Vi har det bra och jag saknar henne när hon inte bor här. På grund av renoveringen har de bott borta ganska länge och jag får bara henne några timmar vissa dagar när tonåringarna är i skolan.

Till sist en vädjan: skicka mig era telefonnummer! Jag har via facebook fyllt på en del, men jag når inte alla via fb. Har fått ärva makens ajfån och 3 fimpade min gamla telefon innan jag hann föra över alla nummer. Gaaahhh

Nu ska jag ner i källaren och köra litet vibrationsträning. Har haft ett kort uppehåll eftersom jag varit förkyld en vecka. Innan det var det ett långt upphåll eftersom en säkring hade gått, men det har maken fixat!

Måste komma ur det här kolhydratträsket jag trampar omkring i.

Nu har jag en lugn stund för mig själv hemma och tänkte skriva kort bara för att skriva av mig.

I går rensade jag ut det sista i mitt rum. Allt är i vardagsrummet. Klockan 08 i morgon kommer en hantverkare och renoverar mitt rum. Tar en vecka ungefär.

När jag gick igenom hela mitt liv bland tillhörigheterna fann jag ett brev. Ja, jag fann en mängd, ty jag är en hamster och sparar i princip allt.

Brevet svarade jag aldrig på.

Det var då en ung student som skrev till mig. Han hade träffat mig en gång via en gemensam bekant och som han skrev ” jag kände mig träffad”. Han skulle bli glad om han hörde ifrån mig. Jag kanske hade gjort det om jag inte varit upptagen. Han var snygg, gladlynt och säkert vältränad då han studerade på GIH, nuvarande Idrottshögskolan. Men vi sågs bara denna enda gång och jag fick bara detta enda brev.

I brevet fanns hans hela namn och jag har letat. Först tänkte jag att han var död när jag inte hittade honom i Sveriges skattelängder, men så kom jag på att han var grek och när jag googlade på namnet fann jag att han flyttat tillbaka till Grekland och har ett gym där. Hm, frestas att testa tanken…

Ute härjar Dagmar och jag måste skicka in girokuvertet med tandläkarräkningen.

Kort sammanfattat går det undan. Ungarna har jullov och bor här litet längre för att sedan bo hos hans litet längre när vi ska renovera. I mellandagarna börjar vi med mitt rum. Måste tömma det och leta upp garderobssystem.

Jobbar litet extra nu, men ekonomiskt tjänar jag inte så mycket och det kommer hela tiden ondskefulla överraskningar i form av räkningar och oförutsett.

Jag är rädd att jag inte kommer att skriva här innan jul och jag måste passa på att önska er alla en riktigt god jul. Ha så skönt och njut av de få lediga dagar. Själv ska jag slappa med min syrra.

Förrförra söndagen åkte jag pendeln med den ena, men jag satt och pratade med två andra väninnor och låtsades inte se henne. Hon själv satt och halvsov.

Idag var det med stor förvåning jag tog emot ett meddelande i chatten på fb. Från den andra väninnan, ni vet hon som inte tyckte man skulle kolla läget på i en chatt på Facebook utan ringa om man var truely intressted…

Verkar ju ha ruckat på det när hon just i en chatt berättar en stor nyhet idag för mig. Att hon inte ringde. Och frågade hur det var med mig…

Men jag jobbar, har hund, är barnvakt, går på behandlingar, har ont och då blir det mycket mer tänkt än gjort.

Är ganska upptagen ett tag framöver, julklappar och sånt också…men så fort jag hinner blir det ett inlägg med foton från Skagenresan. Dock inte imorgon förmiddag för jag har bebin då!

Så jag bokade ett tåg.

En måndag förmiddag på Stockholms centralstation är väldigt lugn. Jag hade gott om tid, en timme innan Göteborgståget skulle avgå. Behövde jag fixa nåt innan? Nja, hälsa på gamla arbetskamrater. Men jag såg inte den väninnan som jag köpt biljetterna av, så jag hängde under anslagstavlan för att se varifrån tåget skulle avgå, om det avgick alls, man vet ju aldrig nuförtiden….

Jag lade märke till honom direkt.

Han stod också och hängde under informationstavlan. Men han tittade mest på mig. Varningsklockorna började ringa. Tjuv! Och på anslagen stod just varningar för ficktjuvar! Han var ensam, utan bagage och felklädd för miljön. Hur jag än irrade omkring på stationen så hade jag ögonkontakt med honom! Men jag var lugn, inget gick att komma åt hos mig, allt är i  ryggsäck på ryggen och dunjackans 48 fickor. Han lodar omkring planlöst, spanar på mig. Men ta inget ifrån mig, bönade jag tyst, jag är fattig och allt jag har, har jag surt förvärvat med min onda kropp. Men tar han inte från mig, tar han från någon annan oskyldig, tänkte jag, och bestämde mig för att ta kontakt med stationsvärden. Han kände igen mig sedan vi jobbade ihop på 90-talet. Vi småpratade och jag tipsade att han skulle ha koll på Tjuven, han var helt enkelt ingen resenär. Värden gick vidare till sina sysslor och jag bestämde mig för att plåta. Sveriges mest fotograferade objekt, vet ni vad det är? Stockholms stadshus! Så jag begav mig utmed spår tios perrong för att vara normal och ta kort på landets populäraste objekt. Solen sken och stadshusets torn glimmade och glittrade. Jag försökte hitta bra vinklar och krumbuktade mig men fick inte till det. Så jag gav upp perrongen och började gå utmed spåret, på såna där betongplattor som banarbetarna går på utmed spåret. När jag kommit så långt jag kunde, gick jag ner på knä, tog några halvbra bilder och reste mig för att gå tillbaka. Då ser jag Tjuven komma gående mot mig på betongplattestigen! Genast blev han omdöpt till Psykopaten och blev jag inte mördad av honom nu skulle jag i alla fall vara död om någon minut av pur skräck! Solen sken på honom också! Jag raskade på och när jag möter honom frågar han mig om man kommer ut där borta.

- Vet ej. Svarade med stark och stadig stämma, orden ven genom luften som Indiana Jones piska. Dish, dish! Jag pinnade på vidare. Hade fortfarande kameran i handen och tänkte jag sätter på den i ett akut läge så har jag ju filmat min egen död. Bara några meter senare ropade han efter mig.

-Ursäkta?

-Ja? Jag vände mig om och hade nu solen i ögonen och han var bara en siluett medan han närmade sig. ”Fan, ingen kommer att se honom på filmen i motljuset”.

I teorin var jag död. Var det så här mitt liv skulle sluta? Slaktad på spår 10? Trafikverkets personal skulle ha upptäckt mig.

På stockholmsdialekt frågar han mig om en dejt! EN DEJT!? Men då är han ju sjuk på riktigt, mycket sjukare än jag trodde! Alltså, ni skulle ha sett hur jag såg ut den dagen! Vem fan stajlar sig för att åka till Skagen med tåg, spårvagn, båt och bil med sin morsa!?? I dunjacka och ryggsäck? Jag blev nästan förbannad. Sen är det ju synd om så desperata män. Hur illa är det när man raggar på spår 10? En halvfet, ful, kärring som dessutom är på resande fot? Eller såg jag lättlurad ut?

- Jag är gift, snärtar jag med tungan som en orm och går vidare. Men vaffaan, kvinna…haha, skulle det vara det enda argumentet…? Jag är ju rubbad på riktigt, men det gjorde ändå att jag kom undan.

Återigen i centralhallen försökte jag hitta stationsvärden på övre planet dit han gick sist, men såg inte honom.  Däremot hittade jag en hiss som tog mig direkt till spåret så jag slapp gå igenom centralhallen och se Psykopaten igen. Solen sken, massa människor, tåget kom i tid och rullade ut från spår 10 utan att passera ett lik.

Ombord satt jag vid en ung dam som redan innan jag intog min plats satt och babblade i mobilen. Hon var min raka motsats i många avseenden och jag engagerade mig inte i henne. Hon hade morsan sin på tråden och när konduktören kom frågade hon om det skulle komma någon mer tunnel, nu hade vi passerat elva stycken och samtalet bröts varje gång…herregud, alla skall vara glada att jag inte jobbar som konduktör! Jag hade spöat skiten ur henne eller åtminstone undrat om tunnlarna inte var en hint att lägga på och sluta babbla!!

I Göteborg mötte morsan mig på perrongen. Hon hade kommit två timmar före mig. Nu hade vi bara en timme på oss att ta oss till båten. Hon hade inte förberett någonting på dessa två timmar! Detta är så sorgligt. Vad ålderdom gör med människan. Man blir feg. Jag minns min mamma som en självgående, självständig läkare. Tänk bara att packa bilen full, tre ungar och köra själv genom Europa! Det var 1972 och vi startade i Örebro och målet var Balkan. Vi blev stående på autobahn med en fläktrem som gått av och allt fixade hon själv. Ja, inte lagat bilen, men larma via larmtelefoner utmed vägen och det på tyska som hon ju faktiskt inte kunde! Nu hade hon inte ens frågat vilken spårvagn vi skulle ta! Inte fixat biljetter till spårvagnen, inte tagit reda på var hållplatsen var. Vi fixade det och var ombord på båten utan några konstigheter. Ödsligt ombord, lågsäsong. Det är en lång resa men vi har trevligt: läser, pratar och shoppar.

Min syrra och hennes dotter möter oss. Vi åker direkt till gården, det är sent, mörkt och regnigt. Vi äter middag, umgås och lägger oss tidigt. Jag har ju sömnproblem och delade rum med mamma, men jag fick överleva det, det var bara två nätter.

Nästa dag var det dags. Vi passerade ett slott på vägen där vi gjorde en paus och sen var det Skagen, eller Grenen som det väl egentligen är.

Morgonen hade börjat med tjock dimma och jag hoppades att det skulle hålla i sig, men vid framkonsten sken solen, mössan åkte av, dunjacka var fel val, och det var vindstilla. Mamma som har svårt med tarm och blåsa letade toalett. Syrran och dottern hennes gick före och fattade inte att vi hamnat på avvägar, letande efter toaletten eftersom skylten var felplacerad. Så började vi gå mot spetsen. Där allt sker liksom.  Några andra flanörer var där men ingen trängsel, lugnt, vackert och helt fantastiskt! Mamma hade svårt att gå, fel skor och sand, ont i ett knä. Hon kom på efterkälken. Syrran hade redan varit dit och vänt, jag mötte dem. Morsan gav upp halvvägs, vände tillbaka till bilen. Jag fortsatte ensam.  Hänförande natur. Jag tog bilder, men det fanns ju ingen som kunde ta på mig, där, på plats. Så mycket för ressällskap alltså! Och sen var det ebb, så man såg aldrig haven slå ihop. Några sandbankar som skilde haven åt och sen var det tydlig skillnad på haven; till höger ett lugnt hav och till vänster ett busigare.

Jag vände tillbaka och i bilen satt hela gänget och väntade på mig. Nu var alla hungriga, men att ena alla viljor lät sig inte göras i första taget. Sen var ju mamma kartläsare, jamen herregud. I en rondell körde vi hela varvet runt och i en korsning passerade vi fyra gånger och provade varje gång ny riktning. Först vid halv fyra fick vi lunch på ett simpelt snabbmatställe i en småstad.

Hemma på kvällen blev det soppa till middag som mamma hade gjort. Där satt takterna i ändå! Det är en soppa som vi minns från barndomen, den blir god per automatik bara av den anledning, alltså!

Så var det småprat och läggdags, nästa dag var hemresedag.

Återigen var det tjock dimma. Frost på rutorna som jag skrapade. Vi tog oss till Fredrikshavn för att vara turister innan båten skulle avgå. Jag köpte ett par pekböcker till barnbarnet. Vi fikade på ett kafé där nästan ingen var nöjd med någonting.

Syrran släppte av oss vid båten, vi åt ombord, pratade i restaurangen länge. Hon tog upp en sak med mig som hon noterat och vi diskuterade en stund utan att egentligen komma till någon lösning på problemet. Så handlade vi och så småningom var vi framme. Återigen spårvagn men nu hade vi redan ordnat returbiljetter så det var bara att åka. I Göteborgs centralstation får jag känning av allergi. För att ta en tablett ville jag köpa vatten men hittade inte plånboken. Hur jag än letade kände jag den inte överhuvudtaget någonstans. Ryggan och alla 48 fickorna. Tåget skulle snart gå och som tur var hade jag biljetten hem separat så jag skulle ju komma iväg. Det sista minnet jag hade av den var när jag packade om på båten, så jag tog för givet att den var kvar där. Eftersom jag är så fattig hade jag ju inga pengar men det är besvärligt med alla nya kort som ska skaffas. Jag fick vatten av mamma och tog min tablett och när vi satt där och smsade med familjen fick jag plötsligt någon ingivelse och hittade plånboken i en innerficka som jag aldrig använder. Jag hade helt enkelt glömt att jag hade den och därför inte kollat där.

Mamma blev kvar på perrongen för hennes tåg skulle gå senare och jag satt på tåget med en rundlagd dam i min egen ålder som frenetiskt spelade spel på sin mobil. Jävla smartphones.

Vi rullade in på Stockholms central några minuter för tidigt, men då hade jag ju ändå en timme till innan jag var hemma. Och helt övertygad om att jag skulle tillbaka till Skagen.

Så skulle jag ha lunch. Jag hatar att laga mat så jag vägrade. Gick först till lunchrestaurangen i byns centrum. Inget gott på Dagens lunch. Så gick jag till fiket, men inga varmrätter till lunch. Så det blev kineskrogen. Starkt och gott.

Iväg på behandling. En timmes resa, tre timmars behandling. Att ligga stilla på en ganska hård brits i tre timmar är inte min kropps melodi. Hon tyckte jag skulle ta det lugnt, men sorry, jag skulle iväg till jobbet och sitta där i fyra timmar. Inget drömläge för en öm nacke.

Med två sekunders marginal hann jag hoppa upp på pendeltåget på väg hem från jobbet! Jag hade tur att hinna med den förbindelsen, för jag har ju två byten och klaffar allt så är jag hemma tio på kvällen. Det gick som på räls ända tills jag klev ner på perrongen hemma i min lilla by. När jag vände mig om såg jag min dotter komma gående och hon skulle upp på tåget. Hon hade missat tåget åt andra hållet precis och ville nu åka med och vända för att komma till ”hans” där de bor nu. Så jag hoppar på tåget igen för att göra henne sällskap. Korkat, mycket korkat visade sig. Jag var ju hungrig och längtade till kycklingen som maken hade sparat åt mig efter middagen. Men jag trodde jag snart skulle vara hemma, vi skulle ju bara till slutstationen och vända. Icke. Vid slutstationen visar det sig att tåget ska tas ur trafik och alla måste kliva av och ta nästa tåg!! Fan! Jag var ju grinig redan innan men nu blev det ännu värre. Kallt och mörkt och hungrig. Men jag hann prata med min dotter i lugn och ro vilket inte sker ofta nuförtiden.

Så kom ett tåg och jag kom av på rätt station och dottern fortsatte till ”hans”. Klockan hann bli halv elva ändå…

Har ingen aning om vad som hände. Jag slutade sova, fotografera och skriva. Sakta har det vänt men jag är inte helt i form. Hur kan man bryta ihop av att *någon* sorterat besticken fel i diskmaskinen??

Jag är less. Mitt liv är för stökigt. Jag behöver lugn och ro, ensamhet och frihet.

Hon var eld och lågor.

Hon har fått tio dagar ledigt i början av december! Hittat en resa till Hughada för 2700…all inclusive!! Ville att jag skulle följa med.

Inte en chans. Det är lockande givetvis, men jag har inte råd och så har jag både hunden och barnbarnet. Jag passar båda på dagtid. Så nej, det går inte. Jag har sagt nej, hur ogärna jag än vill. Sen ville jag till Kanarieöarna istället, men det var tydligen kallare där.

Känns inte som sista ordet är sagt ännu, dock…