Om två dagar är jag fri.

Då får jag mina betyg, vi träffas i klassen och fikar, och därefter kan jag påbörja mitt sommarlov. Imorgon ska jag baka en tårta till de släktingar som kommer och firar att läsåret är slut, som vi alla ska äta och dricka kaffe till. Efter de har lämnat lägenheten kommer jag antagligen att sova; sova bort allt som har med skolan att göra.

Detta är ett sommarlov som jag både fruktar och ser fram emot. Varför jag fruktar det är för att jag saknar sommarjobb. Ännu ett år utan sommarjobb, ännu ett år utan arbetserfarenhet. Otrevligt värre. Jag fyller 18 efter sommaren men det accepteras inte, jag måste vara myndig för 90% av de arbeten som jag har sökt. Jag tycker inte om att inte ha sommarjobb, jag känner mig bortskämd och oerfaren.

Å andra sidan kommer detta att bli ett roligt sommarlov. Nästa vecka är det West Coast Riot och Pier Pressure, plus att jag ska se en liten del av Metaltown (Rammstein är det som lockar) på avstånd. Jag kommer äntligen att få se HIM och Flogging Molly. Jag kommer inte behöva ha stora luckor i mitt schema under festivalerna för jag vill se i princip allt! Förhoppningsvis blir dett Emmabodafestivalen också, men det är oklart.

Sedan blir det nordisk ungdomsträff med Amnesty som jag längtar jättemycket till. Jag kommer nog också att spendera mycket tid vid Härlanda Tjärn och bada. Det vill säga, om vi inte får en jättekall sommar. Sedan möjligtvis en repris på förra årets besök på Skara Sommarland.

Så det är med rädsla och med spänning som jag ser fram emot denna sommar. Men jag tar det ett steg i taget. Det bästa jag kan göra med andra ord.

Igår drog jag till Liseberg för att se Timo Räisänen med band spela på Stora Scenen.

alla foton tagna av mig

Idag grät jag. På grund av flera orsaker. Men mest för att alla mina lektioner är slut och tvåan på gymnasiet är officiellt över.

Det känns fullständigt underbart

Words get trapped in my mind,
Sorry I don’t take the time to feel the way I do.
’Cause the first day you came into my life,
My time ticks around you
But then I need your voice
And the key to unlock all the love trapped in me
So tell me when it’s time to say I love you.

Den femte juni 2010 skulle visa sig vara en lång dag. Men en dag fylld med lycka.

Från att jag gick upp halv 6 på morgonen, till att vi satte oss utanför Ullevi som numrerna 237 till 242 (vi mötte lite personer så plötsligt blev vi sex stycken från att ha varit tre), till vår jakt på pizza och ett möte med en demon från mitt förflutna. Lite över fem på eftermiddagen, efter nio timmars köande i hetta utan skugga, gick vi i den första kön två och två in på arenan.

Att komma in på Ullevi var bland det mäktigaste jag har varit med om.Vi hamnade på tredje raden på höger sida tillsammans men jag lyckades på något sätt hamna lite längre ifrån allihopa. Vilket placerade mig på en plats alldeles framför den person jag siktade in mig på från hela första början.

Johnossi och Joan Jett agerade förband och publiken blev som galen under I love Rock n Roll. Sedan var det alltså dags. Den rosa kaninen kom ut och uppmanade publiken att sjunga YMCA. Sedan kom det vackra introt. Spänningen steg, det var varmt som tusan i publikhavet och folk hade redan börjat knuffas för att komma långt fram. Sedan stod han där. Tré Cool med trumpinnarna i hand och med sin galna blick på rätt plats. Ut på plattformen, publikens tjut var öronbedövande. Sedan tillbaka mot trummorna. Plötsligt lade jag märke till att resten av bandet faktiskt var på scen. Mike var alldeles framför mig, Billie Joe tog de första ackorden på 21st Century Breakdown och festen hade börjat.

Som jag grät, som jag skrek och som jag skrattade. Fram tills Give me Novocaine var slut rann tårarna som om de inte ville sluta. Hela kvällen var som ett enda lyckopiller. Den största lyckan var dock när Billie Joe frågade om det fanns några ”old school Green Day fans i publiken”. Därefter kom världens mest underbara stund under hela konserten. Nice Guys Finish Last och Burnout. Jag var helt salig!

Under konserten förlorade jag även mina öronproppar så när första pyro-smällen efter det kom trodde jag att trumhinnorna skulle sprängas. Men trots det kunde jag inte tänka på det. Jag var för upptagen med att vara lycklig. När de ville ta upp fans på scen var jag dock nära när Mike pekade åt mitt håll men inte fick fram det till Billie Joe, dessutom kunde jag själv ha gjort ett bättre jobb med att få Billies uppmärksamhet.

Mot slutet kom tårarna igen till When it’s time, Wake me up when september ends och Good Riddance. Fyverkeri i slutet, Billie Joe med akustisk gitarr och Mike och Tré vackrare än någonsin. Efter konserten var jag otröstbar. Det var ofattbart att jag hade sett mitt favoritband så långt fram i publiken, med en sådan perfekt låtlista under öppen himmel en junikväll. Att jag inte fångade trumpinnen som hamnade på min axel innan någon tog den gjorde inte så mycket. Det var helt perfekt, och nästa gång fyller de lätt Ullevi. Då ska arenan gunga.

But there’s no doubt,
I figured out…
I love you.

alla bilder tagna av mig

jag är alldeles för trött och för lycklig för att skriva någonting om Ullevi-konserten just nu. Jag lovar att jag kommer med en berättelse om hela dagen, från dess att vi började köa kl. halv 8 på morgonen tills att jag stod och grät när konserten var över.

idag ska jag på Picknickfestivalen så det finns ju inte mycket tid heller. vi hörs antingen ikväll eller imorgon…

Väskan är packad. En hemmagjord regnponcho (som troligtvis kommer att slängas under dagen), kamera, tjocktröja, godis och 1 liter med vatten står i kylen.

På sängen ligger kläderna. Min stackars lilltå har en blåsa på sig så valet av skor fick tänkas om. Ännu har jag inte bestämt solglasögon.

Ur högtalarna spelas GP:s spellista. Jag sitter som på nålar. Jag darrar, jag ger ifrån mig små ljud av glädje då och då, jag mår illa av nervositet. Det är på riktigt. Imorgon står jag bland publiken på Ullevi, förhoppningsvis långt fram på höger sida.

Jag tror att jag är redo. Eller förresten: Jag är redo.

bildkälla

bild

hur skulle du beskriva din stil?

som en blandning mellan tre städer; London, New York och Tokyo.

har du någon stilikon?

Brigitte Bardot, Adrienne Armstrong och Alex DeLarge

vad influseras din stil av?

Stanley Kubricks filmer, människor jag ser på stan och popkonst

var köper du oftast kläder?

second hand, udda butiker och de stora kedjorna.

när uppfann du din stil?

när jag började på gymnasiet. jag mognade lite mer och upptäckte ny musik

vad har du för stilhistoria?

i högstadiet var jag allmänt trashig och sminkade mig med allt jag kunde få tag på. på sommrarna förvandlades jag till något taget från Woodstock och på vintern hade jag dubbla nätstrumpor och Doc. Martens. innan dess var jag en pojkflicka som avskydde klänningar.

nämn en svensk person som du tycker har snygg stil.

Timo Räisänen. utan tvekan.

listan kommer via Sister Disco

Idag avslutade jag min jobbigaste dag i skolan. En samhällsrapport om hur svensk media har bevakat Hare Krishna och deadline på den sista tidningen i Textkommunikation. Trots att vi var lite underbemannade i redaktionen fick vi in tidningen i tid och vi kunde springa ut i solskenet.

Vi har haft 22 grader idag och det kommer att fortsätta hela veckan. Vilket är fullständigt underbart, för på lördag är den Green Day på Ullevi och vi är några som ska köa hela dagen, och på söndag är det Picknickfestivalen med hela fina gänget. Man börjar känna att sommaren smyger sig på

Imorgon ska jag sätta mig ned och beställa festivalbiljetter. Jag ska nämnligen arbeta som skribent på West Coast Riot och Pier Pressure men måste betala inträde själv. Eftersom att HIM spelar på Pier Pressure (jag hade en stor crush på dem för några år sedan) och Flogging Molly plus Bad Religion spelar på West Coast så är det ett gyllene tillfälle för både att skriva och få se några av mina idoler.

Det är väl det som händer i mitt liv just nu. Jag håller nästan på att peppa sönder lördagen. Jag tror inte att jag kommer kunna sova natten till konserten…

Här i Göteborg skiner solen och veckan ser ut att bjuda på sommarvärme. Men solen sken inte på det som vi alla läste om i morse på nätet. Jag kan bara säga en sak: hemskt!

Därför tänkte jag lämna er med en bild som jag fann på det svenska Green Day-forumet som får mig att le och bli alldeles varm i hjärtat. Tänk om vi kunde få lite mer solsken i världen, lika mycket som denna bild utstrålar.

EN FILM SOM…

jag kan replika helt medan jag kollar:

A Clockwork Orange

får mig att skratta:

South Park; Bigger, Longer and Uncut

får mig att gråta:

Boy’s Don’t Cry

får mig att vilja sjunga:

Hairspray

jag känner igen mig i:

Benny and Joon

jag vill uppleva själv:

Marie Antoinette

inspirerar:

Rebel without a cause

har varit min favorit förut:

Edward Scissorhands

är snyggt gjord:

Charlie and the Chocolate Factory

med ett bra budskap:

Stolen Summer

är vacker:

The Phantom of the opera

jag vill se just nu:

Don Juan de Marco