Igår såg jag en kvinna i övre medelåldern på tunnelbanan. Hon hade asiatiskt ursprung, gråsprängt hår, starka glasögon och en röd halsduk. Kepsen var lite på sned och ovanpå den var ett par skidglasögon fastklämda. Den ljusa trenchen var öppen och under hade hon lager med stickade tröjor. Hon såg lite galen ut. Jag satt ett tag och funderade på vad som gått snett för henne i livet när jag fastnade för en textrad som var broderat på ryggsäcken hon hade i knät. ”I’m just myself” stod det med sirliga röda bokstäver. Då kom jag på en sak jag tänkt många gånger förut. Oftast är det så mycket galnare att passa in än att inte göra det.

Hur många känner egentligen att den här världen är skapad för dem?