Annons:
 
 

Minnen från förr

Det var länge sedan jag sist skrev något i min blogg. Som ni förstår nu så lever jag fortfarande. Satt och tänkte på den tid då det i Malmö stad bara fanns tre narkotikasnutar. Det var Willy Olsson, Kjell Larsson och Gunnar Hall, alla tre hade tidigare jagat spritlangare på Möllan så polisledningen tyckte väl det var lämpligt att denna trio fick ta hand om knarket. Man kan inte precis påstå att de var överbegåvade, kort och gott var de ganska korkade och de första åren lurade knarkarna skiten av dom. Men med tiden så började de lära sig och Willy Olsson slutade sin karriär som kommisarie för knarkroteln. Den bästa metoden när man konfronterades med dom var att blåneka och framhålla alla fördelarna med att knarka. Detta fick dom, i synnerhet Willy Olsson att fullständigt tappa huvudet. Dom glömde fullständigt varför dom tagit en och började gapa och skrika om hur farligt det var att knarka. Precis som den gamle läkaren på Malmökåken, Blindblom (ja han hette Lindblom men alla kallade honom för Blinblom), han påstod att om man rökte hasch så drabbades man av hjärnatrofi. Jag var tvungen att slå upp detta ord och förstod att det betydde hjärnskrumpning, dvs att hjärnan skrumpnade ihop precis som levern på en alkoholist. Själva termen fanns ju inte medicinskt det var något som Blindblom hittat på för att skrämma unga killar som kom in på kåken. Ja 60- och 70-talet var en härlig tid för knarkare. Polisen fattade inte ett skit och knarket var billigt och fanns i överflöd. En Preludintablett kostade två kronor på gatan och man behövde tio stycken för att få sig en rejäl rökare eller mackelytare som vi kallade det. Det var en helt annan kvalitet på knarket på den tiden förutom haschet så var ju det mesta tillverkat på en läkemedelsfabrik. Det var Preludin, Ritalina, Mandrax, Nembutal, Revonalretard – ja de sista tre var neråttjack som man slog i sig när man behövde sova. Att gå på uppåt var ansträngande, ibland behövde man vila upp sig. För det mesta vilade man upp sig på kåken där man hamnade emellanåt, men även där flöda det av knark, plitarna där var ännu dummare än knarksnutarna så det var inga problem med att få in skiten. Nä nu måste jag ut och jaga fatt i mer heroin så nog om gamla minnen.

Lämna kommentar

Sugen på fix

Tjaba – än lever jag. Har gått på subutex senaste tiden. Försöker trappa ner. Jobbigt. Just nu är jag jävligt sugen på en fix morfin eller heroin. En av de positiva sidorna med subutex är att junket inte biter på om man tagit det en längre tid och i höga doser. Man måste vänta i ett dygn eller mer, det är lite individuellt. Det jobbiga med fix är att jag inte har några vener kvar att sätta i, det får bli i fötterna eller händerna. Halsen pallar jag inte. Armvecken är bara en brötig anhopning av brosk. Ibland går det att sätta en gång men inte mer. Som jag sagt tidigare så kan de flesta inte föreställa sig hur det är att vara torsk på opiater. Det och kokain är nog de två mest förädiska drogerna. Nä nu orkar jag inte skriva mer.

2 Kommentarer

På subutex

Blir inte så ofta som jag hinner blogga om mitt usla liv som torsk på H. Ikväll har jag tagit subutex så jag mår rätt bra. Gillar subbar bättre än meta på någe vis. Trött på det dåliga rökheroinet som finns i stan, svårt att lösa mycke syra som svider i venerna. Skulle varit coolt om det dök upp lite outblandat vitt Thai smack. Fast egentligen är jag intill döden trött på att vara slav under heroinet. Detta ständiga jagande och stressen att vara jagad själv. Jag tror vanliga Svensson har svårt att förstå hur det är att vara knarkare. Dom tycker bara det är att sluta. Sätt dom på en öde ö med mat och vatten, tycker en del fubickar. Dom vet inte vad dom talar om. Bäst vore om det legaliserades så man kunde hämta sitt heroin eller morfin på apoteket för en rimlig penning. Tror inte det skulle bli någon anstormning av nya missbrukare. Hade det varit legalt hade det förlorat sin mystik och dragning. Kriminaliteten hade sjunkit då färre hade behövt begå brott för att komma över pengar till varor. Men det är ju bara en dröm, man bor ju i Sverige landet som gjort det till ett helvete att vara knarkare och är stolta över det! Idioterna tror man slutar bara för att det är svårt att hålla på. Dom begriper ingenting.

1 Kommentar

Legalt morfin vore fint

Fick tag i ett par doser metadon så jag mår rätt hyfsat. Kan nog klara mig på dom ett par dagar. Ska försöka ta det lungt med junket ett tag. Ja man ska inte lova för mycket, det vet jag men man kan ju alltid försöka. Gillar egentligen inte meta, tycker man blir seg på det, men det håller suget borta. Skulle helst av allt velat ha en laddning 20 mg morfintabletter. Eller varför inte lite sån morfinklorid man köpte i Indien.  80 procent ren var den. När jag berättade för en läkare på avgiftingen att  jag  var uppe i ett gram i var fix så sa idioten att jag ljög, så mycke kunde man inte ta. De flesta läkare i vårdsvängen är helidioter.

Varför kan man inte få morfin legalt? Vi gamla som lyckats överleva kunde de gott ge vad vi själva ville ha. Morfin, heroin, metadon eller subutex. Subbar är ett djävla skit, får ångest av dom.

Har en känsla av att jag inte kommer att blogga här på ett tag nu.

Lämna kommentar

Fix och cigg

Blir inte så mycket tid att skriva på bloggen. En hel del av ens dag går åt att jaga pengar och heroin. Känns ganska hopplöst, bortkastat på något sätt. Antingen är man halv abstinent och jagar runt på stan eller så är man så jävla tilltad på junk att man halvsover i någon soffa eller fåtölj som man bränner hål i med cigaretter. Jävla problem det där med att röka när man tagit fix, sitter och nickar till och har bränt hål antingen i sina kläder eller i möblerna. Rena undret att man inte har satt fyr och brunnit inne.
Höll faktiskt på att bränna inne en gång. Hade tagit fludder och somnat med ciggen i sängen. Vaknade av brandvarnaren. Fullt med rök i lägenheten och ett stort hål i madrassen. Som tur var var det på sommaren så alla fönster var öppna så röken blev inte så tjock.
Ska försöka skriva här med jämna mellanrum, men det kan bli uppehåll ibland. Det här är ju inte något som har högsta prioritet.

Lämna kommentar

Denna djävla kick

”Heroin it´s my wife it´s my life” som Lou Reed sjunger i låten ”Heroin” från 1967. När jag hörde den plattan första gången så var det som om någon sjöng om mitt eget eländiga liv. Velvet Underground hade som ingen annan fångat misären och helvetet i att vara missbrukare och avhängig av droger och speciellt då heroin.
I början var det så klart chickt och coolt att fixa junk. Alla megagrupper knarkade ju. Stones, Beatles, Doors och inte minst Velvet Underground. De första stora som satte skorna på grund av droger var Janis Joplin och bara några månader senare Jimmi Hendrix. Jim Morrison dog också i samma veva i ett badkar i Paris. Sedan var det den ene efter den andre, man orkade snart inte hålla räkning längre.
Heroin är bara bra för dom som distribuerar det, som aldrig själv rör det utan bara tjänar pengar på det. Dessa djävulens hantlangare som inte drar sig för något. Som medvetet sprider död och elände. För elände är det, när smekmånaden är över och vardagen tar vid så är fru Heroin en djävla häxa.
Ingen drog utom möjligen kusin Kokain kan som Heroin förändra en människas personlighet. En heroinist är den mest egoistiska självupptagna individ man kan tänka sig. Allt rör sig bara om drogen och att skaffa medel att få tag i mer heroin. En heroinist stjäl glatt från sina gamla föräldrar, från sina syskon och släktingar, han bedrar och luras, ljuger som en häst travar. Stoltheten far ut där heroinet åker in. Rent krasst finns det inget positivt med heroin mer än just den stunden när heroinlösningen lämnar sprutan och färdas upp i venen för att landa i huvudet. Det är detta som gör den så förrädisk så djävulsk, denna förbannade sköna kick.

2 Kommentarer

Ett liv i spillror

Jag var blott 18 år när jag började med morfin, denna förrädiska drog. Jag hade rökt opium tidigare men aldrig injicerat. Denna sommar för många, många år sedan träffade jag en tysk som hade ren morfinklorid som jag genast provade att injicera. Jag mådde både bra och dåligt på samma gång. Jag kände en värme och ett lugn i kroppen och sinnet, men mådde väldigt illa och spydde i ett. Jag hade dock bestämt mig för att jag skulle må bra på drogen och fortsatte ta den under en dryg månad. Var uppe i Stockholm och sålde en del morfin men det mesta tog jag själv. När jag kom hem till min egen håla bestämde jag mig för att sluta ta. Jag mådde rätt dåligt men på det hela taget gick det rätt lätt att sluta. Tog mindre och mindre doser för att så småningom trappa ut helt.

Detta var på våren, på hösten började jag ta opium igen för att följande vår ha övergått till morfinbas detta illaluktande bruna pulver. Åren gick och ett tu tre sprang jag på heroin för första gången. Även detta köpte jag av en tysk på genomresa. Tyckte vid första testet att det inte alls var så bra som morfin. Men tiden gick och en dag fanns det inte mer morfin att få tag på, det enda som fanns på marknaden var heroin. I början var det stenar som vi kallade det. Vi köpte det i Amsterdam av kineserna. Hela den sommaren åkte vi, för vi hade blivit ett gäng heroinister, som skottspolar till Amsterdam. Sålde en del här hemma och tryckte i oss resten. Man blev snabbt torsk på den drogen. Hela ens liv gick ut på att skaffa pengar till heroin.

Fortsättning följer…

Lämna kommentar

test

testar

1 Kommentar
Annonser:
laga iPhone
 
 
 
 
css.php