Livet skall upplevas och inte överlevas

Har filmat och fotar barnen sedan de föddes. Vardagen och det stora höjdpunkterna,inget är för stort eller för litet.
Jag har tagit hand om dessa minnen med största omsorg, då jag tror det är värt mer än det man kan köpa (så känner jag vart fall).
Enormt mycket material, som jag kommer att ta tag i och göra något speciellt när det är dax, typ när man fyller 20, 30, 40 år osv.
Nu kanske det är inte är lika kul, men längre fram när minnet börjar sina :-)

Knowledge is power

Har under alla år jag dokumenterat barnen, både i vardag och vid speciella tillfällen.
Barnen har alltid varit drivkraften till det jag gjort, så är verkligen glad att jag tagit mig den tiden att bevara dessa minnen :-)
Har ju mängder naturligtvis eftersom man snart haft barn i 15 år :-)

 

 

Inga Mirakelmänniskor

Det många som följt oss och beundrat, många som fått inspiration , så jag ser men skyldighet att skriva om detta.
Inte för att de hjälper oss, utan för att det kan hjälpa andra där ute och inte göra samma misstag.
Den imagen som vi byggt upp under åren vad det gäller idrottsprestationer har satt för mycket press och var omöjlig att leva upp i längden.
Min tuffa väg började 2010 och sedan har det varit ett helvete, först med allvarlig blodbrist som jag inte fick hjälp med efter något år och sedan på det utmattningssymptom (hjärnan).

20130807_235547


Det var extremt tuff och det var endast (Petra Alm-Johansson,Clas Björling och
Johan Noren) några få som förstod hur allvarligt det var (hade själva gått igenom liknade).
Envis som jag var kämpade jag på, fast jag inte borde (träningen har alltid varit bra, så det är jag glad att jag fortsatte med).
Mitt i allt detta fick då Åsa allvarlig g
raviditetsdepression och det var extremt tufft för min del, för jag ville vara där hela tiden fast jag inte hade ork.
Jag hade med Åsa överallt och mina klienter fick anpassa sig mer efter henne.

20120811_110246 20120815_090823 2012-08-24 20.13.36[2] 20121107_083904 familj 046_Snapseed DSC_0114
Men det blev en tuff tid för både Åsa och mig, två sjuka människor som kämpade mot det omöjliga.
Under denna period hängde ett filmteam med och dokumentera allt.
Slut resultatet efter fem år filmade blev Mirakelkvinnan.
Filmen handlar om hur Åsa fick en förlossningsdepression när hon hade fött sitt tredje barn och hur hon har tagit sig tillbaka.
Mirakelkvinnan är en mycket stark film om prestationer, om kriser och om att utveckla sig själv på alla plan.
Många har frågat mig när den kommer ut, men jag har sagt att den ligger på is.
Efter att ha sett den så ville jag inte att den skulle komma ut.
Jag ansåg att det inte var rättvist mot Åsas föräldrar, då Åsa inte hade träffat dem på nästan 10 år, så var det en stor punkt i filmen.
Då tyckte jag heller inte att det var rättvist mot Åsa eller barnen, då filmen var i mitt tycke var mörk och dyster.
Mycket tårar var det.


Ju djupare jag sjönk, ju värre blev det. Jag var så extremt trött och ville bara bort från allt, men jag kämpade på för Åsas skull och plötsligt drabbades vi av ett missfall som för oss var extremt tungt.
Men vi fortsatte och försökte hitta nya vägar att hitta glädje, mer tävlingar och mer press.
Men det gjorde bara att vi kom längre och längre ifrån varandra.
Jag såg inte Åsas behov och hon såg inte mina.
Där står vi nu.
Så jag hoppas ni kan hitta något gott i detta och kanske ta lärdom, att ta vara på sig själv, att stanna upp och njuta, att lyssna på varandra och att aldrig ge upp.
Finns naturligtvis jätte mycket att skriva om och jag har hur mycket material som helst, som aldrig kommit ut.
Men det får kanske komma längre fram, när man fått lite distans.
Vi tillsammans tog alla beslut angående tävlingar och som hennes man och vän, så stöttade jag Åsa fullt ut men såg aldrig att vår relation tog skada.
Screenshot_2014-12-03-21-05-18