Skrev ju förra gången om blodbristen.
Just nu går jag igenom det och inget händer (har ju varit hos läkarna hur många ggr som helst). Jag har ju varit iväg och testat och de skickar mig bara vidare mig till ännu mer tester, som tar tid (halvår).
Så jävla trött på skiten.
Jag har förstått att jag är väldigt vältränad och mina värden är inte jämförbara med vanliga människor.
Nu är jag så jäkla trött att jag knappt orkar skriva, men jag vill (för min egen skull).
Just nu är det rätt ok och jag har kontroll på tröttheten, men jag vill bara sova hela tiden och det känns som jag inte sovit på flera dagar.
Jag äter och äter, i tron att det skall ge mer energi.
Har försökt träna lite varje dag, men är helt slut (vilket annars är väldigt enkelt).
Man mer eller mindre utmattad och det medför irritation, vilket jag personligen tycker är väldigt jobbigt.
För någon månad sedan sprang jag med Åsa 2 mil och då sprang jag med barnvagn.
Vi sprang på ca 1.27 h vilket kännes helt ok.
Igår försökte jag samma sak, men var helt slut och slet som ett djur.
Efter 16 km orkade jag inte mer (totalt 18 km) och det tog mig 2 h att komma hem.
Ont överallt och knäckt mentalt.
Formen skall vara ok, men nu går det inte.
Det har pågått sedan i lördags och jag har känt av det, genom att jag har ont överallt och jag är extremt trött.
Jag har haft detta från och till under tre år, men kanske längre.
Sprang ju väldigt bra förr och var även ganska stark. Men det har gått utför hela tiden, vilket borde vara tvärtom.
Jag har dock aldrig varit direkt intresserad av tider eller vikter, så det har liksom inte stört mig.
Som bäst sprang jag 2 mil på 1.12 h (gjorde det flera ggr). Och i styrka var det lika dant.
Varken vikter eller löpartider är jag inte ens i närheten.
Men förra året hände en rolig grej, då jag sprang marathon.
Som vanligt så hade jag haft en riktig dipp med min trötthet (ungefär som nu), men jag ville springa (älskar ju det) och bestämde mig för att springa Kungsbacka marathon (jubileum).
Det känndes ovanligt bra och jag var förvånad över farten och att det inte känndes jobbigt. Tog det lungt och höll farten, men helt plötsligt var det jag som ledde loppet.
Jag sprang på och ökade aldrig, utan bara höll min fart.
Hade massa energi kvar när jag kom i mål och det kändes som jag lätt hade kommit under 3 h om jag tagit i.
Nu sprang jag på 3.01 h tror jag.

Efter loppet gjorde något jag inte trodde var möjligt.
När jag för många år sedan sprang Stockholm marathon (tror jag sprang på 2.57 h), så provade jag att träna ben dagen efter och jag tror jag var uppe i 130-140 kg i knäböj.
Kändes helt sjukt att lyckas med något sådant.
Nu var en god vän på besök och han ville träna ben.
Jag blev taggad av detta och tänkte på Stockholm, så bestämde mig för att slå det rekordet. Lyckades köra med 190 kg och det alltså bara någon timme efter ett marathon.
Ja helt otroligt tycker jag själv och speciellt då jag bara några veckor innan knappt tagit mig ur sängen, på grund av okontrollerbar trötthet.

Det har hänt ibland att jag sover i ett par dagar (orkar inte göra något) och för att senare kunna prestera väldigt bra, så det går verkligen upp och ner.
Äter mina järntabletter och då brukar det funka ok, men skiter jag in dem (vilket jag gör då och då), så märks det direkt.
Har tagit upp det med min läkare, då jag tycker det verkar märkligt att jag ständigt skall behöva knapra dessa tablett.
Kan nog berätta mycket mer, men orken finns inte just nu.
Så finns det någon där ute så hör gärna av er ifall ni själva har några erfarenheter, för det är alltid trevligt att veta att man inte själv (har stött på några nu).

Fick denna länk av en bloggföljare, det gick undan
SPRINGA

Ja under åren har jag/vi  fått mail, sms, brev mm från personer som har varit inspirerade av vårt liv (inte enkelt att få ihop det med familjen och prestera max).
Det är enormt kul och betyder så mycket, då vi vet att dessa människor inte är som alla andra.
Det gemensamma för dess underbara människor är att de vill vara anonyma och vill bara ge och inte få.
Många har varit väldigt ”kända” profiler och det har känts väldigt lustigt att tex få brev från en världsmästare (mer än så nämner jag inte).
Även från personer som har haft cancer, vilket gjort att man sett livet vi lever på ett bra sätt (inte alltid man är nöjd med sina val).
Vet inte riktigt vad man skall säga, man blir rörd helt klart.
Nu dök ännu ett brev upp, men av det ovanliga slaget för vår/min del.
Personen/na hade betalt in till Öland marathon (veteran sm) och det är bara för mig att hämta nr lapp och att tävla.
Att gråta har jag aldrig haft problem med och inte nu heller.
Vi har gått igenom en väldig tuff tid nu och sådan här saker tar man till sig än mer.
Den tuffa tid som vi gått och går igenom, kommer nog att visas i dokumentären som förmodligen kommer nästa år.
Jag har nämligen haft/har allvarlig blodbrist och det har gått upp och ner.
Ibland springer jag som en gud och ibland orkar jag inte ens ta mig ur sängen.
I dryga tre år har detta pågott och det har varit slarvit skött, nu är jag på väg till neurolog specialist.
Vad det blir få vi se, men jag ger aldrig upp fast det känns fruktansvärt ibland.
Att ena stunden springa ett marathon på lite drygt 3 h, för att sedan inte ens orka lyfta ett finger är ingen hit.
Men som sagkt jag kämpar på och ger inte upp. Mina senaste marathon är på mycket vilja då jag egentligen inte är tränad för dem.
Men tack vare Åsa (frugan) och Yudith så har jag motivation till att kämpa på, för att framförallt hjälpa dem.
Så tack ännu en gång, sådan här brev är GULD värda.

Ja här skriv det inte mycket, tack vare facebook och instagram
Men jag vet att det är ett gäng som inte gillar FB eller instagram och har gnällt på mig att uppdatera bloggen.
Det är mycket som händer nu.
Nu har vardagen börjat igen, då Åsa jobbar långa dagar och vi har svårt att få ihop allt.
När skall man hinna med sig själv?
Just nu är barnen i centrum och det lär vara så i många år framöver.
Men vi gör vårt bästa med att hänga med.
Det kommer att hända mycket roliga saker framöver och vi ger oss på utmaningar som typ är omöjliga (för oss).
Tror faktist ingen i Sverige har lyckas med det innan heller, men vi få se när året är slut.
Fick förfrågan om ekonomiskt stöd och det tar vi mer än gärna emot, då våra tävlingar är en kostnad som heter duga.
Vi är tacksamma för det som stöttar oss och vill stötta oss, det betyder enormt mycket.
Skicka bara ett mail, så kan vi ta det där igenom och göra det så bra som möjligt för varandra.
De som frågade ville bara stötta oss, för att vi är så fantastiska inspiratörer  och vi skall fortsätta på det viset.
Jag ryser när jag läser sådant.
Det betyder allt, när det kommer något sådant och speciellt nu.
TACK!!
Tyvärr ville de vara anonyma, så åter igen tack!

På lördag är jag och Åsa prisutdelare för tävlingen Varbergsklassikern, ett samarbete mellan sex föreningar med motionslopp, skidor, cykel, vandring, havssim, löpning och mtb.
Det sker i Brunnsparken i Varberg kl 14.00.
Vi kommer även att ha med oss våra älsklingar (Street striders) och demonstrera (arrangörens önskan).

Mer info om tävlingen:
http://varbergsklassikern.se/

Ja gjorde ju en liten film direkt efter loppet och visst glömt lägga upp här.

Så har den äntligen kommit, Fever Produktions andra musikvideo.
Dela järnet och gör oss och killen som sjunger glad